Publicerat för musicstage.se
Jakob Hellman var precis så där som jag mindes honom. Lite nervös och
ryckig i både sitt framträdande, tillika i sitt sätt att sjunga. Det är
såklart nostalgiskt, men den nervösa herr Hellman kunde inte riktigt
uppfylla de höga förväntningarna som jag och kanske också den övriga
publiken hade med sig.
Inför ett nästintill fullsatt Babel kliver Jakob Hellman &
Nerverna upp på scenen. Jag småler lite vid tanken på att bandet kallar
sig för Nerverna när det är allmänt känt att Jakob lider av scenskräck,
vilket märks, tyvärr. Nog hjälper den värme som publiken bidrar med
lite. Ibland får vi glimtar av en artist som är charmig och nästan lite
självironisk, som bjuder på sig själv. Men ofta känns det dessvärre lite
stelt och Jakobs röst låter alltid som om att den är på väg att brista.
Tidigare har det gått att läsa att Hellman ikväll skulle bjuda på
några nyskrivna låtar, vilket kändes väldigt spännande. Han inleder
således också väldigt starkt med den nya låten Så som arbete, som får ett varmt mottagande av publiken. Därefter följer en klassisk gammal låt, Tåg, vilket får oss alla att jubla av glädje.
Det är tydligt att det är melodierna från Jakob Hellmans första och än så länge enda album …och stora havet som går hem bäst hos publiken, men ändå kan jag känna att det saknas något. Under Vintern dör hör jag verkligen hur inspirerande Hellmans musik måste ha varit för många av indiepopbanden på 90-talet (…och stora havet
gavs ut 1989). Jag väntar mig att få känna den där lilla rysningen av
välbehag längs ryggraden när jag med nostalgiska känslor sjunger med i
varenda textrad, men så känns det inte. Under de båda hitlåtarna Hon har ett sätt och Vara vänner
stämmer publiken upp i allsång, men låtarna framförs förvånansvärt
dåligt och jag undrar ibland om bandet har fått repa tillräckligt.
Dessutom saknar jag den signifikanta saxofonen i Vara vänner.
Under några nummer gästar Jakob Hellmans flickvän, Carolina Svensson,
honom på scenen och de framför vad som antagligen förväntas vara fin
stämsång under låtar som Vackert väder och Avundsjuk på dig.
Jag förhåller mig tveksam till detta. Visst låter det bra och visst är
det lite gulligt, men jag hade nog föredragit att höra Jakobs liderliga
röst som ensam stämma. Däremot överraskar den nya låten Utan er,
en duett med Magnus Ekelund. Deras röster passar verkligen bra ihop och
Magnus Ekelund injicerar även lite nytt liv i Jakob Hellman. Mer sådant
samarbete vill jag se och höra!
Jag hade väntat mig mer, det är helt klart, men jag förlåter ändå
herr Hellman. Denna charmiga poet kommer alltid att finnas i mitt
hjärta. Men utan den underbara och dedikerade publiken vet jag inte om
den här kvällen hade varit något att minnas. Publikens jubel och
applåder ljuder länge kvar i lokalen efter sista numret. Jakob avslutar
med orden ”Vi ses snart igen. Eller hur?” Ja, det hoppas jag väl ändå.
