2012-03-11

Eldkvarn på Debaser i Malmö (2012-03-10)


Gubbar, gubbar, gubbar...

Det är sällan jag tycker det är lönt att betala för att se gamla gubbar spela. När deras glansdagar längesedan är förbi känns det bättre att minnas dem som de var istället för att se dem posera trött på en scen inför andra nostalgiska gubbar.  Mest patetiska är de där hårdrocksbanden som en gång stod i bräschen för ungdomsrörelsen, som nu bara ser löjliga ut i sina läderbrallor och sminkade, rynkiga ansikten. Lägg ner, för fan, säger jag bara.

Som tur är finns det undantag. De där banden som inte försöker vara något de inte är. De som har växt med sin musik. Det bästa med dessa band är deras enorma erfarenhet och proffsiga framtoning på scenen. Eldkvarn tillhör definitivt ett av dessa undantag. Det är avslappnat utan konstigheter. De må vara trötta gamla gubbar, men deras musikaliska skicklighet ligger fortfarande på topp. Och vem kan väl inte låta bli att falla för Pluras jordnära charm?

Det kändes som en hitkavalkad rakt igenom hela spelningen. I 40 år har de här gamla rävarna hållit på utan att tappa stinget känns det som när det är 32 år mellan två av mina favoritlåtar: Pojkar, pojkar, pojkar (1979) och En liten kyss av dig (2011). Nämnas måste också Adrian Modiggård (son till Werner Modigård, trummisen i Eldkvarn) som gör en helt underbar version av Ett fall av kärlek. Förlåt mig, men Adrian gör den helt klart bättre än Plura själv. Jag hoppas de gör det rätta och gör en nyinspelning av låten med Adrian på sång.

2012-03-09

Jag visar upp min breda musiksmak i ett svep

De senaste veckorna har alla måsten i mitt liv svämmat över och jag har verkligen inte alls hunnit med att blogga någonting, vilket är typiskt dumt då jag också har varit på en hel del konserter, varav en del planerade och en del oplanerade. Nu är det mitt i natten och jag kan inte sova, så jag passar på att blogga lite istället. Här kommer därför några korta kommentarer om de senaste spelningarna jag har varit på.

Lamb, Debaser, Malmö (2012-02-16)
Aldrig väntade jag mig att Lamb skulle vara ett så fantastiskt liveband. Mycket har de nog att tacka för att de spelade i en liten lokal för endast en liten grupp av hängivna fans. Sångerskan Lou Rhodes kommenterade även att "det här var den minsta grupp av människor de spelat för under hela den här turnén". Men den lilla grupp människor som hade dykt upp var grymt taggade och vi blev hela tiden ännu mer sporrade av Andy Barlows återkommande peptalks. Aldrig tidigare har jag varit med om att ett band måste tysta ner publiken innan de ska spela en lugnare låt. Publiken var verkligen helt galen och skrek och busvisslade under hela spelningen. Konserten var som en enda endorfiinjektion. Jag gick hem med ett stort leende på läpparna, som varade i dagar efteråt.

Ocean Chief och Colossus (support), Moriska Paviljongen, Malmö (2012-02-17)
Colossus, vars EP jag tidigare har recenserat (läs här), var ungefär vad jag väntade mig. Rent tekniskt var det bra, utan större överraskningar. Publiken var som hårdrockspublik brukar vara, det vill säga skittråkig. Ocean Chief gillade jag desto bättre, men blev uttråkad av stämningen i lokalen och gick istället för att dansa i grannbaren.

Augustifamiljen & Ebbot Lundberg & Magnus Carlson, Babel, Malmö (2012-02-25)
"WOW!" säger jag bara. Jag har tidigare utnämnt både Ebbot Lundberg och Magnus Carlson till Sveriges bästa manliga sångare och att se dem båda på samma scen var verkligen intressant då de är så himla olika varandra. Augustifamiljen, kända från TV-programmet På Spåret, gjorde en fantastisk insats. Fenomenet "coverband" fick en helt annan betydelse för mig denna kväll. Det var som att se ett gäng kompisar, som spelade alla sina favoritlåtar, och som emellan låtarna flamsade och tramsade och skojade med varandra och publiken. Den låt som fortfarande ringer i mitt huvud är när Ebbot Lundberg tolkar Electric Light Orchestras Telephone Line. Det var bannemej helt magiskt. Sen räcker det ju att Magnus Carlson tar ton. Vad han än sjunger, går det rakt in i mitt hjärta. Den största överraskningen var när Magnus gjorde en riktig vinnarversion av Håkan Hellströms En midsommarnattsdröm. Det var totalt oväntat, men så jävla bra.

M83, Kulturbolaget, Malmö (2012-02-29)
Jag måste säga att jag hade riktigt höga förhoppningar om den här konserten. Enligt ryktet skulle M83 skapa ren magi från scenen. Magi blev det inte riktigt. Men det fanns absolut inget att klaga på. Det var riktigt bra, rakt igenom hela spelningen. Danshiten Midnight City fungerade som en energiboost genom publiken och efter det blev spelningen verkligen helt fantastisk. I slutet körde de långa psykedeliska versioner av vissa låtar, á la Sigur Rós, och då var det faktiskt magiskt i några minuter.

Twopointeight / Atlas Losin Grip (support) / Honningbarna (hemlig gäst), Debaser, Malmö (2012-03-03)
Äntligen! Så jävla gött att få göra sig av med stress och överskottsenergi genom att röja rundor på punkkonsert. Sen att man går hem med blodiga tår, för att man tagit skor utan stålhätta på sig, det är en annan sak. Honningbarna var helt underbara att se. Jag har lyssnat på dem en del sen Roskilde i somras, då jag skulle sett dem, men det blev inte av. Synd var nog det, för Honningbarna är verkligen ett asgrymt liveband. Jag rekommenderar dem varmt. Atlas Losin Grip var kul att se, men inget speciellt egentligen. Twopointeight var riktigt proffsiga och publiken blev som tokig, vilket smittade av sig på mig. Insåg att tricket för att inte bli trampad på tårna är att själv röja så mycket som det bara går. Då aktar sig folk. Men hur som helst. Det här var en underbar kväll. Mer punk åt folket!