Publicerat för musicstage.se
Marissa Paternoster, sångerskan i Screaming Females, måste vara den coolaste bruden jag någonsin sett. Hon är så liten och späd att gitarren hon håller i ser alldeles för stor ut för henne, men spela det kan hon! Och skrika det kan hon också!
Screaming Females är ett tremannaband från New Jersey, US. Musiken är enkelt uppbyggd av gitarr, bas och trummor och får en osökt att tänka på punkrock från slutet av 70-talet. Utmärkande är Marissas väldigt speciella sångröst med mycket vibrato långt bak i halsen. I övrigt är musiken inte så värst unik.
Framträdandet domineras också helt av Marissa och hennes utstrålning. De andra två medlemmarna (King Mike på bas och Jarrett Dougherty på trummor) känns anonyma även om de gör en hedervärd musikalisk insats. Jag imponeras av hur hon med lätthet skriker sig igenom en låt och river av gitarrsolo efter gitarrsolo helt fläckfritt. Hon gapar stort när hon sjunger och ibland sätter hon hela mikrofonen i munnen som om hon skulle svälja den.
Det svänger definitivt och publiken jublar kärleksfullt. Jag imponeras mest av den coola miss Paternoster, men känner mig ganska oberörd av musiken i övrigt. Screaming Females som band lämnar inga bestående men hos mig.
2011-07-27
Pulled Apart By Horses på Roskilde Festival (2011-07-03)
Publicerat för musicstage.se
Skitigt, äckligt, röjigt och alldeles underbart. Där har ni sammanfattningen av Pulled Apart By Horses. Bästa rockkonserten jag har sett på länge!
Det är fullt ös redan från början. Publiken må inte vara så stor (med Roskilde-mått mätt), men är, precis som bandet, med på noterna från första start och moshar sig genom hela spelningen. Bandet verkar även de ha sjukt roligt på scen.
Musiken kan vid första lyssningen felaktigt uppfattas som klassisk hardcore, men jag tycker mig uppfatta influenser från 70-talet, som någon sort snabbspelad stoner rock med hardcoreklingande skriksång på det. Jag kan väl inte direkt påstå att detta är några exeptionellt duktiga musiker eller så, men det spelar ingen roll. Det är deras avslappnade punkiga attityd som är så härligt uppfriskande.
På scen är de fullkomligt galna: klättrar runt på scenriggen, dunkar gitarrerna i huvudet, sparkar ut sina vattenglas i publiken, kastar sig runt på scengolvet, delar ut öl till publiken, stagedivear och crowdsurfar (vilket inte är tillåtet givetvis). Mitt under en låt går sångaren Tom Hudson fram till scenkanten för att spy (för mycket alkohol?), men fortsätter under tiden att spela på gitarren som om inget hänt.
Jag känner inte att jag behöver nämna några låttitlar. Allt var lika fantastiskt hela spelningen igenom! Efter 40 minuter meddelar Mr. Hudson att ”de är helt slut”. De brukar inte spela så här länge. De är för lata. Snarare skulle jag vilja säga att de jobbar så intensivt på scenen att jag inte alls är förvånad över att de inte pallar mer. Bara bandnamnet säger ju allt på något vis. Musiken är lika brutal som att slitas sönder av hästar.
Pulled Apart By Horses var utan tvekan det band som bjöd på mest röj på Roskilde Festival 2011. Jag blev nästan lite besviken på att de inte slog i sönder gitarrerna.
Skitigt, äckligt, röjigt och alldeles underbart. Där har ni sammanfattningen av Pulled Apart By Horses. Bästa rockkonserten jag har sett på länge!
Det är fullt ös redan från början. Publiken må inte vara så stor (med Roskilde-mått mätt), men är, precis som bandet, med på noterna från första start och moshar sig genom hela spelningen. Bandet verkar även de ha sjukt roligt på scen.
Musiken kan vid första lyssningen felaktigt uppfattas som klassisk hardcore, men jag tycker mig uppfatta influenser från 70-talet, som någon sort snabbspelad stoner rock med hardcoreklingande skriksång på det. Jag kan väl inte direkt påstå att detta är några exeptionellt duktiga musiker eller så, men det spelar ingen roll. Det är deras avslappnade punkiga attityd som är så härligt uppfriskande.
På scen är de fullkomligt galna: klättrar runt på scenriggen, dunkar gitarrerna i huvudet, sparkar ut sina vattenglas i publiken, kastar sig runt på scengolvet, delar ut öl till publiken, stagedivear och crowdsurfar (vilket inte är tillåtet givetvis). Mitt under en låt går sångaren Tom Hudson fram till scenkanten för att spy (för mycket alkohol?), men fortsätter under tiden att spela på gitarren som om inget hänt.
Jag känner inte att jag behöver nämna några låttitlar. Allt var lika fantastiskt hela spelningen igenom! Efter 40 minuter meddelar Mr. Hudson att ”de är helt slut”. De brukar inte spela så här länge. De är för lata. Snarare skulle jag vilja säga att de jobbar så intensivt på scenen att jag inte alls är förvånad över att de inte pallar mer. Bara bandnamnet säger ju allt på något vis. Musiken är lika brutal som att slitas sönder av hästar.
Pulled Apart By Horses var utan tvekan det band som bjöd på mest röj på Roskilde Festival 2011. Jag blev nästan lite besviken på att de inte slog i sönder gitarrerna.
Yelle på Roskilde Festival (2011-07-02)
Publicerat för musicstage.se
Himlen har öppnat sig. Det blixtrar och dundrar och fullkomligt öser ner när jag beger mig till Odeon för att se det franska elektropopbandet Yelle. Många är det som vill se Yelle. Många är det också som bara söker regnskydd under tältet. Jag får därmed stå utanför. När jag sur som attan plockar upp anteckningsblocket och försöker skriva i det hällande regnet anar jag inte att detta skulle bli min absolut finaste kväll på Roskilde i år.
Redan från start är det fullt ös i tältet. Publiken trycker sig längre in, vilket gör det möjligt för mig att ta mig in under tak till slut. Det är varmt, trots regnet och för de som står längst fram måste det verkligen vara olidligt varmt. Det sker ett konstant utbyte av folk som vill ut på grund av värmen och trängseln och folk som vill in på grund av regnet.
Jag kan inte franska, men hajar genast till när jag hör Who's that girl av Robyn, fast på franska då. Yelles cover av låten heter Qui Est Cette Fille och är en oerhört charmig version som frambringar massor av jubel i publiken. Efter denna låt blir det bara bättre och bättre. I mina öron är varenda låt de spelar en massiv hit. Hade jag bara kunnat röra på mig i trängseln hade jag dansat som en tok. Stämningen i publiken ökar explosivt. Applåderna är öronbedövande! Ingen verkar bry sig om det tråkiga vädret nu.
Julie Budet som är grundare och frontar Yelle (även hennes smeknamn) imponerar mig på det vis hon lyckas dra igång stämningen i publiken. ”Show me your hearts!” uppmanar hon vid ett tillfälle och får hela publiken att höja armarna och visa hjärttecknet med fingrarna. Det kanske verkar som ett billigt trick, men det blir så vackert. Jag känner verkligen av all den kärlek som finns i publiken, en kärlek som på något sätt är speciellt just för Roskildepubliken.
Det är dessa stunder man vill åt. När Yelle kör igång A Cause Des Garçon är jag helt övertygad om att detta är den absolut bästa spelningen på Roskilde i år, alla kategorier. (Himlen har nu lägligt också spruckit upp utanför tältet.) Jublet som följer efter konserten är så fullt av kärlek att jag är nära att gråta en skvätt. Jag kommer aldrig att glömma detta. Yelle finns i mitt hjärta för alltid nu.
Himlen har öppnat sig. Det blixtrar och dundrar och fullkomligt öser ner när jag beger mig till Odeon för att se det franska elektropopbandet Yelle. Många är det som vill se Yelle. Många är det också som bara söker regnskydd under tältet. Jag får därmed stå utanför. När jag sur som attan plockar upp anteckningsblocket och försöker skriva i det hällande regnet anar jag inte att detta skulle bli min absolut finaste kväll på Roskilde i år.
Redan från start är det fullt ös i tältet. Publiken trycker sig längre in, vilket gör det möjligt för mig att ta mig in under tak till slut. Det är varmt, trots regnet och för de som står längst fram måste det verkligen vara olidligt varmt. Det sker ett konstant utbyte av folk som vill ut på grund av värmen och trängseln och folk som vill in på grund av regnet.
Jag kan inte franska, men hajar genast till när jag hör Who's that girl av Robyn, fast på franska då. Yelles cover av låten heter Qui Est Cette Fille och är en oerhört charmig version som frambringar massor av jubel i publiken. Efter denna låt blir det bara bättre och bättre. I mina öron är varenda låt de spelar en massiv hit. Hade jag bara kunnat röra på mig i trängseln hade jag dansat som en tok. Stämningen i publiken ökar explosivt. Applåderna är öronbedövande! Ingen verkar bry sig om det tråkiga vädret nu.
Julie Budet som är grundare och frontar Yelle (även hennes smeknamn) imponerar mig på det vis hon lyckas dra igång stämningen i publiken. ”Show me your hearts!” uppmanar hon vid ett tillfälle och får hela publiken att höja armarna och visa hjärttecknet med fingrarna. Det kanske verkar som ett billigt trick, men det blir så vackert. Jag känner verkligen av all den kärlek som finns i publiken, en kärlek som på något sätt är speciellt just för Roskildepubliken.
Det är dessa stunder man vill åt. När Yelle kör igång A Cause Des Garçon är jag helt övertygad om att detta är den absolut bästa spelningen på Roskilde i år, alla kategorier. (Himlen har nu lägligt också spruckit upp utanför tältet.) Jublet som följer efter konserten är så fullt av kärlek att jag är nära att gråta en skvätt. Jag kommer aldrig att glömma detta. Yelle finns i mitt hjärta för alltid nu.
ELEkTRO feat. John Tchicai på Roskilde Festival (2011-07-02)
Publicerat för musicstage.se
Jag blev besviken, det kan jag ärligt säga. Det här var inte alls vad jag väntade mig. Jag väntade mig ett otroligt spännande samarbete mellan den berömda dansk-amerikanska saxofonisten John Tchicai och den experimentella danska kvartetten ELEkTRO, men kände mest att jag fick svårsorterat oljud tillbaka.
För det första bör jag nog säga att jag sällan lyssnar på jazz, eller i alla fall inte på jazz av den här sorten. Det känns spretigt och svårt att följa. Det elektroniska inslaget som utlovades var dessutom betydligt mindre och mer ointressant än vad jag väntade mig. Jag lägger till och med ganska sällan ens märke till det. Det känns mer som ljudeffekter från en film och då inte ens speciella eller originella ljud. Det blir jazz med elektroniska oljud. Jag hade hellre bara lyssnat till jazzmusiken utan oljudet.
Vissa inslag gillar jag. Som till exempel samarbetet mellan trummor och bas som ibland blir riktigt funky och jag märker att publiken håller med mig. Musikerna är ju enormt talangfulla och John Tchicai kan absolut bära sitt namn med stolthet. Däremot kan jag än dock känna att de tar sitt experimenterande på lite för stort allvar ibland och jag kan inte låta bli att dra associationer till Killinggängets sketch Absolut Kroumata 9 där de gör sig lustiga över experimentell jazz. (Ni som har sett sketchen vet vad jag menar.)
Ju mer tiden går, ju fler människor lämnar lokalen. Detta är bara för konstigt. Jag råkar till och med somna till en stund där jag sitter. Vaknar till igen i slutet när allt ballar ur och låter som det absolut konstigaste man kan tänka sig med Syd Barrett. John Tchicai läser en dikt och skriker som en dåre emellanåt till musiken. Med uppspärrade ögon och antagligen gapande mun sitter jag och stirrar på spektaklet tills det tystnar och jag äntligen kan lämna lokalen.
Konstigt var ordet. Mycket konstigt.
Jag blev besviken, det kan jag ärligt säga. Det här var inte alls vad jag väntade mig. Jag väntade mig ett otroligt spännande samarbete mellan den berömda dansk-amerikanska saxofonisten John Tchicai och den experimentella danska kvartetten ELEkTRO, men kände mest att jag fick svårsorterat oljud tillbaka.
För det första bör jag nog säga att jag sällan lyssnar på jazz, eller i alla fall inte på jazz av den här sorten. Det känns spretigt och svårt att följa. Det elektroniska inslaget som utlovades var dessutom betydligt mindre och mer ointressant än vad jag väntade mig. Jag lägger till och med ganska sällan ens märke till det. Det känns mer som ljudeffekter från en film och då inte ens speciella eller originella ljud. Det blir jazz med elektroniska oljud. Jag hade hellre bara lyssnat till jazzmusiken utan oljudet.
Vissa inslag gillar jag. Som till exempel samarbetet mellan trummor och bas som ibland blir riktigt funky och jag märker att publiken håller med mig. Musikerna är ju enormt talangfulla och John Tchicai kan absolut bära sitt namn med stolthet. Däremot kan jag än dock känna att de tar sitt experimenterande på lite för stort allvar ibland och jag kan inte låta bli att dra associationer till Killinggängets sketch Absolut Kroumata 9 där de gör sig lustiga över experimentell jazz. (Ni som har sett sketchen vet vad jag menar.)
Ju mer tiden går, ju fler människor lämnar lokalen. Detta är bara för konstigt. Jag råkar till och med somna till en stund där jag sitter. Vaknar till igen i slutet när allt ballar ur och låter som det absolut konstigaste man kan tänka sig med Syd Barrett. John Tchicai läser en dikt och skriker som en dåre emellanåt till musiken. Med uppspärrade ögon och antagligen gapande mun sitter jag och stirrar på spektaklet tills det tystnar och jag äntligen kan lämna lokalen.
Konstigt var ordet. Mycket konstigt.
Nicolas Jaar på Roskilde Festival (2011-07-01)
Publicerat för musicstage.se
Jag blir positivt överraskad över hur stämningsfull Nicolas Jaars lugna och lätt melankoliska electronica är att uppleva live. Mina farhågor om att det skulle kännas sömnigt besannades inte, tvärtom var det upplyftande och en mycket trevlig start på den här festivaldagen.
Live kompletteras de elektroniska beatsen med riktiga trummor, gitarr och saxofon. Det enda jag känner saknas är sången, som består av loopade inspelningar. Livesång hade verkligen kunnat lyfta den här spelningen till ytterligare en nivå.
Musiken känns stundtals nästan lite Pink Floyd-aktig med sina långa synthslingor i kombination med den effektfulla ljusshowen och den abstrakta videodisplayen i tältet. Ibland får jag också den kanske något konstiga associationen av film noir när jag hör den där stilla saxofonen som flyter genom de elektroniska beatsen.
Publiken är helt underbar! Trots att musiken är lågmäld och stillsam både applåderas och jublas det ymnigt. Personligen föredrar jag att lyssna på den här typen av musik i hörlurarna, men när stämningen är så fin som den är här på Roskilde Festival, kan man inte hjälpa att bli lite hänförd.
Fint och trevligt var det, men inte speciellt minnesvärt för övrigt.
Jag blir positivt överraskad över hur stämningsfull Nicolas Jaars lugna och lätt melankoliska electronica är att uppleva live. Mina farhågor om att det skulle kännas sömnigt besannades inte, tvärtom var det upplyftande och en mycket trevlig start på den här festivaldagen.
Live kompletteras de elektroniska beatsen med riktiga trummor, gitarr och saxofon. Det enda jag känner saknas är sången, som består av loopade inspelningar. Livesång hade verkligen kunnat lyfta den här spelningen till ytterligare en nivå.
Musiken känns stundtals nästan lite Pink Floyd-aktig med sina långa synthslingor i kombination med den effektfulla ljusshowen och den abstrakta videodisplayen i tältet. Ibland får jag också den kanske något konstiga associationen av film noir när jag hör den där stilla saxofonen som flyter genom de elektroniska beatsen.
Publiken är helt underbar! Trots att musiken är lågmäld och stillsam både applåderas och jublas det ymnigt. Personligen föredrar jag att lyssna på den här typen av musik i hörlurarna, men när stämningen är så fin som den är här på Roskilde Festival, kan man inte hjälpa att bli lite hänförd.
Fint och trevligt var det, men inte speciellt minnesvärt för övrigt.
Chase & Status på Roskilde Festival (2011-06-30)
Publicerat för musicstage.se
Metallhjältarna Iron Maiden spelar på Orange Stage, men jag lämnar dem för deras minst sagt raka motsatser Chase & Status som spelar på Cosmopol. Denna dubstep/drum and bass-duo bjuder på en kort, men intensiv kväll för mig. Endast de mest uthålliga tog sig igenom den här fantastiska spelningen.
När jag anländer till tältscenen är tillströmningen av folk enorm och tvingas därför först att stå en bit utanför tältet. Jag ser absolut ingenting, men när musiken drar igång spelar det ingen roll. Musiken är fantastisk och jag gör mitt bästa för att dansa som en tok, men de trånga förutsättningarna gör att det mest blir ett stadigt hoppande. Trycket från publiken är ofantligt stort och det dröjer inte länge förrän jag har slussats längre och längre in i tältet.
Endast tre låtar in i spelningen börjar jag känna mig utmattad. Haschröken ligger tung i luften runtomkring mig. Jag är alldeles för varmt klädd och publiktrycket bara fortsätter att öka. Det blir nästan lite läskigt. Jag hör två killar intill mig makabert skandera ”Pearl Jam! Pearl Jam!” och jag antar att de syftar på de hemska dödsolyckorna under Pearl Jam-konserten på Roskilde 2000. Vibbarna finns i luften och mycket riktigt tvingas Chase & Status att avbryta spelningen för att människorna längst fram inte ska krossas sönder.
Efter några minuter lyckas de lugna ner publiken och få folket att backa några meter så att spelningen kan fortsätta. Men för mig blev det här sista dansen för kvällen. Hur underbart bra det än var så hade jag inte orkat med en låt till. Jag tränger mig ut ur folkhavet och återvänder till stora scenen lagom till Iron Maidens avslutningslåt.
Metallhjältarna Iron Maiden spelar på Orange Stage, men jag lämnar dem för deras minst sagt raka motsatser Chase & Status som spelar på Cosmopol. Denna dubstep/drum and bass-duo bjuder på en kort, men intensiv kväll för mig. Endast de mest uthålliga tog sig igenom den här fantastiska spelningen.
När jag anländer till tältscenen är tillströmningen av folk enorm och tvingas därför först att stå en bit utanför tältet. Jag ser absolut ingenting, men när musiken drar igång spelar det ingen roll. Musiken är fantastisk och jag gör mitt bästa för att dansa som en tok, men de trånga förutsättningarna gör att det mest blir ett stadigt hoppande. Trycket från publiken är ofantligt stort och det dröjer inte länge förrän jag har slussats längre och längre in i tältet.
Endast tre låtar in i spelningen börjar jag känna mig utmattad. Haschröken ligger tung i luften runtomkring mig. Jag är alldeles för varmt klädd och publiktrycket bara fortsätter att öka. Det blir nästan lite läskigt. Jag hör två killar intill mig makabert skandera ”Pearl Jam! Pearl Jam!” och jag antar att de syftar på de hemska dödsolyckorna under Pearl Jam-konserten på Roskilde 2000. Vibbarna finns i luften och mycket riktigt tvingas Chase & Status att avbryta spelningen för att människorna längst fram inte ska krossas sönder.
Efter några minuter lyckas de lugna ner publiken och få folket att backa några meter så att spelningen kan fortsätta. Men för mig blev det här sista dansen för kvällen. Hur underbart bra det än var så hade jag inte orkat med en låt till. Jag tränger mig ut ur folkhavet och återvänder till stora scenen lagom till Iron Maidens avslutningslåt.
Foals på Roskilde Festival (2011-06-30)
Publicerat för musicstage.se
Det tog tid, men Foals lyckades till slut. Genom hela spelningen är det finstämt och vackert och publiken bidrar i allra högsta grad med en härlig stämning, men jag känner ändå att det fattas något, att dessa engelsmän har mer att ge av sin dansanta indierock. Under de allra sista låtarna känner jag dock hur magin sköljer över mig (äntligen) och jag får den upplevelse som jag efterlängtat.
Detta är inte ditt vanliga brittiska indierockband. Foals har ett sound som står ut en del från mängden där bas och trummor känns väldigt suggestiva och där de afrikanskt klingande gitarrslingorna ligger och glittrar ovanpå. Det är ofta dansant, men också lite melankoliskt. Sångaren Yannis Phillippakis sångstil påminner lite om Robert Smith (The Cure) enligt min mening.
Det tar inte lång tid för mig att sugas in i den fina atmosfären på spelningen och då menar jag det även bokstavligen, då två danska killar tycker att jag står alldeles för stilla ”tvingar” mig till dans. Publiken är med på handklapp och dans och jag har en trevlig stund, men känner också att det fattas något. Musiken känns som en ljudvägg genom hela konserten och jag har lite svårt för att skilja en låt från en annan. Ibland glimtar det till när bandet röjer sig svettiga på scenen. Musiken känns som ett vänligt oljud (i positiv mening).
Näst sista låten bjuder på psykedelia i form av suggestiva trummor och gitarrer och blinkande scenljus. Sångaren och frontmannen Yannis får fram en puka fram till mikrofonen och ansluter sitt trummande till den psykedeliska ljudväggen. Denna låten genomför Foals på ett exemplariskt underbart och magiskt sätt. Jag älskar det! Äntligen får jag den där jag känslan som jag eftersökte i början av konserten. Dessvärre vet jag inte namnet på låten, men det var fett najs!
Det tog tid, men Foals lyckades till slut. Genom hela spelningen är det finstämt och vackert och publiken bidrar i allra högsta grad med en härlig stämning, men jag känner ändå att det fattas något, att dessa engelsmän har mer att ge av sin dansanta indierock. Under de allra sista låtarna känner jag dock hur magin sköljer över mig (äntligen) och jag får den upplevelse som jag efterlängtat.
Detta är inte ditt vanliga brittiska indierockband. Foals har ett sound som står ut en del från mängden där bas och trummor känns väldigt suggestiva och där de afrikanskt klingande gitarrslingorna ligger och glittrar ovanpå. Det är ofta dansant, men också lite melankoliskt. Sångaren Yannis Phillippakis sångstil påminner lite om Robert Smith (The Cure) enligt min mening.
Det tar inte lång tid för mig att sugas in i den fina atmosfären på spelningen och då menar jag det även bokstavligen, då två danska killar tycker att jag står alldeles för stilla ”tvingar” mig till dans. Publiken är med på handklapp och dans och jag har en trevlig stund, men känner också att det fattas något. Musiken känns som en ljudvägg genom hela konserten och jag har lite svårt för att skilja en låt från en annan. Ibland glimtar det till när bandet röjer sig svettiga på scenen. Musiken känns som ett vänligt oljud (i positiv mening).
Näst sista låten bjuder på psykedelia i form av suggestiva trummor och gitarrer och blinkande scenljus. Sångaren och frontmannen Yannis får fram en puka fram till mikrofonen och ansluter sitt trummande till den psykedeliska ljudväggen. Denna låten genomför Foals på ett exemplariskt underbart och magiskt sätt. Jag älskar det! Äntligen får jag den där jag känslan som jag eftersökte i början av konserten. Dessvärre vet jag inte namnet på låten, men det var fett najs!
VETO på Roskilde Festival (2011-06-30)
Publicerat för musicstage.se
Först ut på Orange Stage på årets Roskildefestival är VETO, ett danskt elektrorockband som helt gått mig förbi tidigare. Ett stilla, men stadigt regn faller över festivalområdet. Trots detta är det smockfullt framför scenen. Den här något yrvakna skribenten trodde att det skulle bli svårt att hålla humöret uppe, men VETO skjutsade in mig i festivalpeppens trygga famn utan problem.
VETO inleder med You Are A Knife från debutplattan I Will Not Listen. En låt som kort spelades i ett avsnitt av den amerikanska tv-serien NCIS. Soundet kan beskrivas som alternativ rock med elektroniska inslag. Det är melankoliskt och förvånansvärt dansant på samma gång. Benen står allt annat än stilla när den synthiga inledningen till You Say Yes, I Say Yes drar igång. En våg av jubel drar igenom publiken och jag ser dansande fötter överallt omkring mig.
Bandet verkar ha enormt roligt på scen, men jag vet inte om jag som betraktare egentligen tycker att de är så roliga att titta på. Det händer inte så mycket uppe på scenen, men ändå på något konstigt sätt lyckas de verkligen sträcka ut sin vackra melankoliska aura ända bort dit jag står, vilket är en bra bit från PA-tornen som står mitt i publiken. VETO har heller inga problem med att leverera sitt fantastiska hörlursvänliga sound live. Det är faktiskt lite magiskt, trots det dåliga vädret.
Till sist måste jag bara kort nämna trummisen Mads Hasager. De som känner mig vet att jag är en ”sucker” för hårt arbetande trummisar. Mads Hasager är grym och svettas bokstavligen för sin sak. En stor stjärna i taket för Mads!
Och ja just det ja, har jag sagt att Veto är mitt nya favoritband?
VETO på Spotify
Först ut på Orange Stage på årets Roskildefestival är VETO, ett danskt elektrorockband som helt gått mig förbi tidigare. Ett stilla, men stadigt regn faller över festivalområdet. Trots detta är det smockfullt framför scenen. Den här något yrvakna skribenten trodde att det skulle bli svårt att hålla humöret uppe, men VETO skjutsade in mig i festivalpeppens trygga famn utan problem.
VETO inleder med You Are A Knife från debutplattan I Will Not Listen. En låt som kort spelades i ett avsnitt av den amerikanska tv-serien NCIS. Soundet kan beskrivas som alternativ rock med elektroniska inslag. Det är melankoliskt och förvånansvärt dansant på samma gång. Benen står allt annat än stilla när den synthiga inledningen till You Say Yes, I Say Yes drar igång. En våg av jubel drar igenom publiken och jag ser dansande fötter överallt omkring mig.
Bandet verkar ha enormt roligt på scen, men jag vet inte om jag som betraktare egentligen tycker att de är så roliga att titta på. Det händer inte så mycket uppe på scenen, men ändå på något konstigt sätt lyckas de verkligen sträcka ut sin vackra melankoliska aura ända bort dit jag står, vilket är en bra bit från PA-tornen som står mitt i publiken. VETO har heller inga problem med att leverera sitt fantastiska hörlursvänliga sound live. Det är faktiskt lite magiskt, trots det dåliga vädret.
Till sist måste jag bara kort nämna trummisen Mads Hasager. De som känner mig vet att jag är en ”sucker” för hårt arbetande trummisar. Mads Hasager är grym och svettas bokstavligen för sin sak. En stor stjärna i taket för Mads!
Och ja just det ja, har jag sagt att Veto är mitt nya favoritband?
VETO på Spotify
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)