We Are The Storm på Debaser i Malmö (2012-01-20)

Publicerat för musicstage.se

Kort, koncist och korrekt. Så kan man sammanfatta kvällens spelning. För en gångs skull önskade jag mer kvantitet än kvalitet. Det lilla vi fick höra var absolut bra! Men däremot i det kortaste laget.

Indierockbandet We Are The Storm från Uppsala släppte 2011 sitt debutalbum To The North Pole. Plattan väckte ganska snabbt mitt intresse och har spelats ganska frekvent hemma på min kammare. Naturligt var väl då att jag såg fram emot att se dem spela live och till en början infriar också bandet mina förväntningar.

Det är tajt och energirikt redan från första ackordet. Speciellt slås jag av frontmannen Staffan Bloméns inlevelse när han sjunger, då han bokstavligen tar i från tårna. Det bådar gott, men jag reagerar också snabbt på att det verkligen låter exakt som på skiva, vilket gör det nästan lite tråkigt. Mellansnacket är nästan obefintligt och det känns som om We Are The Storm är här för att göra det som de fått betalt för, men inte mycket mer heller. Det är synd. För jag hör ändå så mycket potential. Rent musikaliskt fanns det absolut inget att klaga på. Kanske var det publikkontakten som fattades?

Publiken kändes inte så himla engagerad. Det kändes som om vi alla stod och väntade på att det skulle komma igång. Alla låtar kändes så himla korta. Jag kände hela tiden att jag ville ha mer! Några suggestiva utsvävningar hade gjort konserten gott enligt min mening. När det annonseras att sista låten är på väg, ser jag mig omkring i förvåning. Sista låten? Redan? Åtta korta låtar fick vi höra. En alldeles för kort spelning. Nog hade de kunnat bjuda till lite mer tycker jag. Med singeln Galileo avslutade We Are The Storm ändå värdigt sin spelning och de fick respektfulla applåder.


>>We Are The Storm på Spotify

Musikåret 2011

För mig har det varit ett fantastiskt musikår. Jag har nog aldrig varit så här engagerad i musikvärlden innan som jag är nu. Genom musicstage har jag hunnit med en hel del konserter och festivalspelningar och det finns några stycken som jag minns med lite extra värme i hjärtat.

För det första: The Arks spelning på KB i Malmö. Detta var i början på deras avskedsturné. Det var nostalgiskt, vackert och kärleksfullt och jag grät utan att skämmas.

För det andra: Yelles spelning på Roskildefestivalen. Det pissregnade så som det bara gör på Roskildefestivalen. Festivalmarken började förvandlas till lera. Det blixtrade och dundrade. Jag hade trasiga stövlar och stod först utanför tältet när Yelle började spela. Men den här spelningen blev till slut helt magisk och även här lyckades jag fälla en och annan tår i slutet.

Sist, men inte minst måste jag även nämna Pulled Apart By Horses spelning, också på Roskildefestivalen. Roskilde är verkligen fantastiskt. Det finns inget ställe i världen som skapar sådan stämning som Roskildefestivalen gör. Hur som helst. Pulled Apart By Horses var en ny bekantskap för mig. Jag blev totalfascinerad och äcklad på samma gång. Äkta rockstjärnor var vad de var. Bilden av när frontmannen står och spyr över scenkanten samtidigt som han fortsätter spela på gitarren som om inget hade hänt, har verkligen etsat fast sig i min hjärna.

---

Jag har även upptäckt en hel del ny musik under året som gått. Följande plattor är några av de som har gått varma i mina Spotifylistor:

>>Yelle - Safari Disco Club
Fransk electropop.

>>Young Galaxy - Shapeshifting 
Kanadensisk indierock med elektroniska influenser.

>>IAMX - Volatile Times
Ja, vad kallar man detta? Konstnärlig indieelektronica?

>>Twin Atlantic - Free
Alternativ rock från Skottland. Snygga pojkar med snedlugg och charmig dialekt.

>>The Cave Singers - No Witch
Amerikanskt folkrockband. Fantastiska historieberättare!


Ingen metal i sikte. Det har varit ett mjukt år!

Topp 5: Band jag vill se live

5. Kent
Jag har aldrig sett Kent! Det är ju inte riktigt klokt. Jag vet inte hur pass spännande de egentligen är att se live, men det känns ändå som ett måste.

4. The Knife
The Knife har ju tyvärr endast gjort några enstaka spelningar och jag vet inte hur stor chansen är att jag ska någonsin ska få se dem. Den liveinspelning som jag har sett (Silent Shout - An Audiovisual Experience) är ju i alla fall enormt bra och så fort jag får chansen ska jag absolut se dem.

3. Björk
Är en av mina absolut största favoritartister och kanske blir det också så att jag får se henne spela på årets Roskildefestival, om jag beslutar mig för att åka dit. Dock oroar jag mig lite för att mina förväntningar är för höga och att den stora produktionen som snurrar runt henne kommer ta bort den där intima upplevelsen som jag är ute efter, men det återstår att se.

2. Faithless
Är vad jag har hört en fantastiskt liveband. Jag tittar ofta på live-DVD'r av Faithless och jag vill verkligen vara en av de där i publiken som i trans dansar till deras suggestiva musik.

1. Sigur Rós
Jag såg deras filmdokumentär Heima här om dagen igen och påmindes åter om hur vacker deras musik är och hur magiska deras konserter måste vara.

Musikens evolution de senaste deciennerna

Med anledning av artikeln jag skrev för Kafé K för ett par veckor sedan (Bland skivbackar och spellistor) vill jag tipsa om den här lilla kortfilmen som behandlar lite samma tema.

Skivrecension: Vit Päls - Nånstans ska man va

Publicerat för musicstage.se

Carl Johan Lundgren alias Vit Päls är den före detta Malmöbon som gör lågmäld indiepop om livet på Möllan. Musiken är inte särskilt revolutionerande, hans röst är inte speciellt imponerande och texterna snudd på banala, men ändå finns där något som tilltalar mig. Hans röst påminner om en Olle Ljungströms-aktig figur som inte bryr sig om hur han låter, eller vad som räknas som fint och korrekt. I Hallå haters sjunger han ”Hallå haters. Var är ni nu? Det här är till er. Ni som säger att jag sjunger falskt. Ni som säger att jag är på skoj. Det här är inte fult. Det här är mitt finaste. Det här är det viktigaste. I alla fall för en stund.” De där textraderna fick mig faktiskt att lyssna på resten av skivan med lite andra öron. För det finns något där, något som är fint, något förklätt och gömt bakom humor och ”falsksång”.

Överlag påminner Nånstans ska man va om vågen av förortsromantik som vi fick år 2004, när ingen ville veta vart vi köpt vår tröja. Under första lyssningen sitter jag och småler för mig själv, speciellt när han sjunger om Möllan, alltså stadsdelen Möllevången i Malmö, där jag själv är bosatt i utkanten. Igenkänningsfaktorn är enorm under textrader som ”Vi flyttade till Malmö år 2003. Vi hittade en riktigt liten lägenhet. Och vi sa den låg på Möllan. Men ärligt talat låg den någonstans bredvid. Och även om den var lätt att dissa så var vi stolta, vi två.” ur Skanörsgatan 4. Men ju noggrannare jag lyssnar börjar jag höra bitterheten i berättelserna: ”Kommer tillbaks efter mina saker den dagen jag är på fötter igen. Men kniven jag lämnade i ryggen kan du behålla bäst du vill.” ur Sikk Fukk.

Dessa historier som Vit Päls presenterar vet jag ej om de är sanna, men det känns äkta när jag hör dem. Texterna är raka och utan krusiduller. Vit Päls berättar precis som det är. Ibland undrar jag om det är så här Håkan Hellström låter när han går på lågprisbatterier? Hur som helst. Jag tror inte att den här skivan kommer att göra musikhistoria, men nog får man ändå en trevlig stund när man sätter sig ner och tar in den.


>>Vit Päls på Spotify 

Musikvideotips: Manchester Orchestra - Simple Math

Publicerat för musicstage.se 

Det här är nog en av de snyggaste musikvideorna jag någonsin har sett. Ett mycket bra exempel på att musikvideor inte bara är bilder till musik för att promota artisten, utan snarare ett kort filmiskt konstverk som inte skulle kunna fungera utan musiken.

Videon är regisserad av duon DANIELS (Daniel Kwan & Daniel Scheinert) och visualiserar hur livet passerar revy för Andy Hull (frontmannen i bandet) under en bilolycka. Gamla minnen blandas ihop med verkligheten när bilen slår kullerbyttor genom skogen.

Videon har vunnit flera priser för bästa musikvideo under 2011, bland annat ”Årets video 2011” på UK Music Video Awards. Det förvånar mig inte. DANIELS har definitivt skapat en mästerverk i klass med storheter som Michel Gondry. 

Bland skivbackar och spellistor

Jag har fått äran att inleda som gästskribent för Kafé K år 2012. Jag valde att skriva om hur mitt musiklyssnande har utvecklats med åren i takt med den tekniska utvecklingen från analogt till digitalt.

Utdrag ur artikeln:
"Det är något visst med att först välja ut en skiva, bläddra bland dem i boxarna, titta på omslaget, plocka ut skivan och rikta den mot ljuset för att se om det finns repor eller damm. Det luktar ju också speciellt. Det uppstår en varm känsla i bröstet när jag plockar fram en av min pappas gamla vinylskivor. Min pappa har varit storrökare i många år och ni kan ju tänka er hur festerna såg ut på 70-talet då alla var storrökare. Den där rökfyllda atmosfären fångades på skivorna som spelades och när jag plockar fram dem än idag stinker de av cigarettrök. Det luktar för jävligt, men det är ändå mysigt och hemtrevligt på något sätt. DEN upplevelsen har ingen som helst motsvarighet i mitt digitala musikkonsumerande."

Läs hela artikeln här:
http://www.kafe-k.se/gastg024.htm