2011-03-21

The Ark på KB i Malmö (2011-03-19)

Publicerat för musicstage.se

Jag erkänner. Jag grät. Vågen av kärlek och nostalgi som sköljde över blev för mycket för mig att hantera. Trots en febrig Ola Salo, visar The Ark än en gång att de är ett av Sveriges bästa liveband.

Kvällens konsert är den första av två chanser för Malmöpubliken att ta adjö av sina hjältar The Ark, som nu gör sin sista turné innan de splittras och lägger Arken till handlingarna. Båda konserter är slutsålda sedan långt tillbaks och lokalen är fullpackad, varm och svettig. Malmö är så stolta över The Ark och säger hela tiden att det är ett Malmöband, trots att det är ett gäng smålänningar som bildade bandet i Växjö 1991 (men som förvisso varit bosatta i Malmö en längre tid).

Ikväll tillåts vi vara nostalgiska. Repertoaren är en hitkavalkad av rang. The Arks scenkläder är kläder vi känner igen sedan innan, de vita änglakläderna från genombrottsåret, de svarta punkdiscokläderna från In Lust We Trust-turnén. Och vem minns inte Ola Salos tuppinspirerade sparkdräkt med röda fjädrar?

Många religiösa ögonblick uppstod denna heliga kväll, som när publiken sjunger ”Halleluja” i Father Of A Son och publikens vackra stämsång i extralåten Calleth You, Cometh I. Själv kan jag inte sjunga med för jag är upptagen med att hantera min egen känslostorm och står och gråter om vartannat för att det är så vackert. Ett annat minnesvärt och väldigt överraskande ögonblick är när Motoboy kliver upp på scenen under Let Your Body Decide och sjunger duett med Ola Salo.

Johan T. Karlsson, alias Familjen, sa en gång om låten Det snurrar i min skalle att ”den här låten är för stor för mig”. It takes a fool to remain sane är för stor för The Ark. Den lever sitt eget liv. Efter att den numera klassiska videon släpptes sensommaren år 2000, var det en hel svensk generation av ungdomar som reste sig upp och sa att ”vi ska hålla våra huvuden högt och inte låta skammen ta över våra liv”. The Arks stora genombrottslåt blir kvällens självklara höjdpunkt.

Att säga adjö till sina ungdomshjältar är som att se sin älskare i ögonen en sista gång innan man lämnar varandra för gott. Det är ett värdigt avslut på en fantastisk resa som bandet och dess fans har gjort tillsammans de senaste två decennierna. The Ark levde intensivt, dog ungt och blev ett vackert lik.

Spellista
1. Hey Modern Day
2. Clamour For Glamour
3. Angelheads
4. Breaking Up With God
5. Joy Surrender
6. Father Of A Son
7. Superstar
8. Uriel
9. The Worrying Kind
10. Disease Prayer For The Weekend
12. Let Your Body Decide (gästartist Motoboy)
13. Laurel Wreth
14. It Takes A Fool To Remain Sane
15. The Apocalypse Is Over

Extralåtar
1. Patchouli
2. Echo Chamber
3. One Of Us Is Gonna Die Young
4. Calleth You, Cometh I

2011-03-20

Skivrecension: Antillectual - Start From Scratch!

Publicerat för musicstage.se

Att lyssna på Antillectual är för mig som att läsa Neuromancer av William Gibson. Man vet att det finns något intressant där, men den svårlästa texten gör en ofokuserad och helt plötsligt är man på sista sidan utan att veta vad boken egentligen handlade om.

antillectual_-_start_from_scratchAntillectual är ett holländskt band som spelar punkrock med en stark politisk framtoning. Själva musiken känns ointressant att kommentera när allt man hör är en vägg av ord som skriks ut på ett uppstyltat och omusikaliskt sätt. Det känns som om bandet har tagit stödorden till sitt politiska manifest och tonsatt det. Detta gör texterna svårförståeliga, vilket får mig att tappa intresset. Om det inte vore för att bandet skrivit förklaringar till varje låt i det medföljande texthäftet, hade jag aldrig förstått vad de försöker säga.

Albumet Start From Scratch! behandlar frågor som kapitalismen, synen på underground-kulturer, valet att leva som vegeterian eller vegan, främlingsfientlighet, samt andra "standardorättvisor" i världen. Den mest intressanta låten handlar om en högst nationell fråga för Holland, nämligen husockupationer som är vanligt förekommande bland studenter och arbetslösa i landet. Låten i fråga heter Kraken Gaat Door som är holländska och betyder ungefär "ockupationen fortsätter".

Ironiskt nog skulle jag vilja påstå att ett av de bästa albumspåren är skrivit av en ickemedlem i bandet (föredetta basisten) och har ett icke-politiskt innehåll. Our Hearts handlar om bandet själva. Texten är enkel och musiken är lättmottaglig utan att för den delen på något sätt vara poppig. Bästa spåret är också sista spåret på skivan, So Much More, som i grund och botten handlar om livet i ett punkband, som är så mycket mer än att bara spela musik.

Så sammanfattningsvis. Politisk punkrock? Ja, tack! Tonsatta, uppstyltade politiska manifest? Nej, tack!


Antillectual på myspace

Albumet Start From Scratch! på Spotify

2011-03-01

Skivrecension: Korpiklaani - Ukon Wacka

Publicerat för musicstage.se

Att gå på en konsert med Korpiklaani känns lite som ett trevligt slagsmål: efteråt är man mör i hela kroppen, men upprymd i sinnet av allt adrenalin som pumpar runt. Korpiklaani på skiva är tyvärr inte riktigt en lika stark upplevelse. Jag tycker inte att de lyckas förmedla den energiska känslan de har i sina liveframträdande på deras skivor.

Korpiklaani_-_Ukon_WackaMusiken är en blandning av folkmusik och metall i umpabumpatakt. Det är svårt att inte dra paralleller till andra finska folkmetallband som Finntroll och Apocalyptica, men vad gäller texterna och känslan i musiken skulle jag snarare vilja jämföra Korpiklaani med keltpunkarna Flogging Molly.

Ukon Wacka skiljer sig marginellt från Korpiklaanis tidigare verk, vilket nödvändigtvis inte behöver vara en dålig sak, men i detta fall måste jag säga att lite förändring hade definitivt förnöjt. Albumet inleds med LouhenYhdeksäs Poika, en stampa-i-takt-låt med drivande dubbelpedaler och svängiga fiolslingor, en typisk Korpiklaani-låt. De tre efterföljande spåren får mig att tappa intresset lite, men spår nummer fem är en väckarklocka. Låten heter Tequila och är hyllning till bandets stora beundrarskara i Sydamerika. På många sätt är även denna en typisk Korpiklaani-låt: taktfast, energirik med en alkoholhaltig text.

Huvudspåret Ukon Wacka är av det något lugnare slaget och det är uppenbart varför denna låt fått namnge albumet. Här hör jag ett djup och en berörande känsla för vårt arv i folkmusiken. Sången står Tuomari Nurmio för, en finsk singer-songwriter med en bluesig röst. Den låt som emellertid står ut mest på skivan är spår nummer åtta, Koivu Ja Tähti. Stråkinstrumenten har en folklig, österländsk ton över sig, kryddad med en nypa nordiskt vemod.

Generellt sett är Ukon Wacka ganska medioker som studioalbum, men jag ser framemot att uppleva låtarna live istället.

Korpiklaani på Spotify.

Korpiklaani på myspace.

Intervju med Mats Glenngård från Kebnekajse

Publicerat för musicstage.se

Under 70-talets svenska proggera uppstod bandet Kebnekajse. Vad vi kallar för svensk progg involverar framförallt rockmusik med politiska texter av det socialistiska slaget. Men det fanns även en hel del andra ”alternativa” artister som brukade räknas in bland proggarna trots att de egentligen hade en helt annan musikalisk inriktning. Exempel på sådana artister är Pugh Rogefeldt, Philemon Arthur & The Dung och Kebnekajse.

Kebnekajse_Pressfoto_2011Kebnekajse gjorde och gör än idag traditionell spelmansmusik med elektrifierade instrument. På 70-talet visste man inte riktigt vilket fack man skulle placera sådan musik i och därför blev det progg. Bandet kom att släppa sex plattor fram tills att de splittrades igen 1978. Nästan 30 år senare har de börjat släppa plattor igen och släpper nu sitt andra studioalbum efter återföreningen.

Berätta om ert senaste album, Idioten. Skiljer det sig från era tidigare alster?
– Jag vill i nutid helst relatera till förra skivan Kebnekajse (2009), där samtliga låtar är tagna från det svenska spelmansarvet. Vår nya platta, Idioten, innehåller även den en del spelmansmusik. Man kan säga att den består av 50% folkmusik och 50% psykedelisk rock med rötter i 70-talet.

– Plattan skiljer sig en hel del från den förra. Samspelet har blivit betydligt tajtare och bandet ger sig ut på ett antal vågade musikaliska utflykter. Även låtvalet har blivit friare. Vi är på väg mot en friare form, det känns som vi håller på att ömsa skinn. Nästa platta blir nog ännu friare i sin form och det kommer förmodligen att kännas helt naturligt i den utvecklingsfas som vi nu befinner oss i.

– De tidigare skivorna har ju också varierat över tiden. Till exempel Resa mot okänt mål (1971), är nästan uteslutande en dåtida rockplatta medan Kebnekajse 2 (1973) är en folkmusikrelaterad platta med en hel del fria improvisationer. Kebnekajse 3 (1975) är även den en folkmusikrelaterad platta fast med en antydan till nyfikenhet på den afrikanska musiken, då vi sedermera just spelade in en platta med uteslutande afrikansk musik, Ljus från Afrika (1976).

Hur kom det sig att ni beslöt er för att börja spela ihop igen efter 30 års uppehåll?
– Sommaren 2001 kontaktades vi av arrangören för en musikfest i Moderna Museets trädgård, med en förfrågan om det var möjligt att få dit Kebnekajse. Bandet var då upplöst sedan 1978 (med undantag för en engångsspelning på Gärdet i Stockholm 1988). Spelningen blev så lyckad att vi bestämde oss för att fortsätta.

Mycket lär ju har hänt på de där 30 åren. Hur tycker ni själva att ni skiljer er som musiker nu i jämförelse med på 70-talet?
– Jag tror att alla i bandet känner sig säkrare och mer erfarna idag jämfört med hur vi var som musiker på 70-talet. Som utövare av ett instrument så växer uppgiften med tiden.

Under proggeran på 70-talet fick folkmusiken verkligen ett uppsving med hjälp av diverse band som ni själva. Hur tycker ni att attityden till folkmusiken är idag i jämförelse?
– Attityden till folkmusik idag är mer en självklar ingrediens än vad den var på 70-talet då den fortfarande befann sig i knätofsstatus.

– Vi var ju pionjärer på 70-talet med att hantera folkmusik på det sätt som vi gjorde då. Att färga spelmansmusiken med elgitarrer, afrikanska rytmer, elfiol och elbas var ju definitivt något nytt. Vi blev positivt mottagna bland de genuina spelmännen som var aktiva under den tiden.

– Jag tror nog att vi bidragit stort till att många band efter oss har fått en tydlig plats i folkmusikens tjänst.

Hur ser den kreativa processen ut i bandet? Vem skriver musiken? Hur mycket av själva skapandet sker i studion?
– Vi kreerar fortfarande till stor del tillsammans när vi spelar och repeterar. När vi spelar in så är ju låtarna och formen oftast klar. Men det finns ju en del undantag som till exempel Sangenutten på nya plattan, där slutet på låten blev längre än själva låten i sig.

Vad inspirerar er?
– God mat, ett gott skratt, all bra musik som gjorts i alla tider samt hopp om ytterligare en eller två plattor innan vi lägger av.

Hur ser framtiden ut för Kebnekajse? Hur länge orkar ni hålla på tror ni?
– Man kan säga att det är ett slags 40-årsjubileum för Kebnekajse i år. 1971 gav Kebnekajse ut sin första skiva. År 2011, 40 år senare, kommer Kebnkajses andra skiva efter återföreningen 2001. Förhoppningsvis kommer vi även med en tredje och fjärde platta efter återföreningen - vi får väl se.