MF/MB/ på Malmöfestivalen (2011-08-25)

Publicerat för musicstage.se

Först ut på Posthusplatsen denna dag är de svenska krautrockarna MF/MB/. Det är skralt med folk och stämningen är ljummen och det är med besvikelse i rösten jag måste säga att /MF/MB/ inte lyckades höja värmen.

Visst är det alltid svårt att spela som första band ut på en festival. Publiken har inte riktigt hunnit infinna sig i feststämningen ännu och det krävs något extra från bandet för att dra igång festen. I slutet av år 2010 släpptes MF/MB/’s debutplatta Folded och jag har varit ett fan sedan den dagen, men att uppleva dem live på en utescen på en stadsfestival med dålig uppslutning i publiken är uppenbarligen inte en bra kombination. En intim klubbspelning där man hade fått dansa sig svettig hade nog varit mer passande.

I bandets liveuppsättning finns ytterligare en trummis. Jag antar att syftet med att ha två trummisar är att få till ett mäktigare sound, men jag tycker inte att det tillför så mycket faktiskt. Ljudbilden är stor nog ändå, nästan tjock och mustig. Två gitarrer, två trumset och en bas får trängas med synthljud och elektroniska trummor. Jag gillar soundet, men blir tyvärr uttråkad av framförandet. Tankarna vandrar och jag tittar på klockan titt som tätt.

Två låtar står ut enligt mig. Först The Grand Chase som har ett bra driv och jag gillar att de svävar ut lite i framförandet, gör låten längre och nästan lite psykedelisk. I slutet får vi höra The Big Machine och det är för mig den enda låten under spelningen som faktiskt berör mig. Äntligen får sångaren Victor Nilsson ur sig lite mer inlevelse när han tar i för Kung och Fosterland. Om ändå hela spelningen hade haft samma känsla, då hade jag varit helnöjd!

Foto av Peter Westrup.

The Cave Singers på Malmöfestivalen (2011-08-24)

Publicerat för musicstage.se

Scenen känns större när den endast befolkas av tre män med två gitarrer och ett enkelt trumset, men det enkla ska inte underskattas. Luften och rymden i det musikaliskt enkla upplägget lämnar utrymme för tankarna att vandra när Pete Quirk trollbinder publiken med sin raspiga röst.

Det amerikanska bandet The Cave Singers spelar vad jag skulle vilja kalla för genuin amerikansk folkrock, med tydliga influenser från både den afro-amerikanska bluesen och de historieberättande folkmusiksångarna från 1900-talets första hälft. Derek Fudescos snabba, plockande gitarrspel och Marty Lunds tydligt markerande bastrumma får mig att hängivet vilja stampa med i musiken.

Mest imponerande är ändå Pete Quirks sång som omedelbart fångar publikens uppmärksamhet. Som ett barn som lyssnar på en godnattsaga vaggas man in i hans berättelser. Han lever sig in i texterna och spelar ut historien med hela kroppen. Jag tror att jag är lite förälskad i det här bandet. Inte nog med att musiken spelas ut på ett exemplariskt sätt, även mellansnacket är trevligt att lyssna på, fullt av charm och humor utan att vara konstlat.

Som avslutning får vi höra Dancing On Our Graves, publikfavoriten från debutalbumet Invitation Songs. Låten följs av publikens kärleksfulla applåder, jubel och busvisslingar. Jag känner mig alldeles varm i hjärtat efter spelningen. Jag har inget att anmärka på förutom att den var alldeles för kort. Ge mig mer! Jag vill ha mer!

Tingsek & Vindla String Quartet på Malmöfestivalen (2011-08-23)

Publicerat för musicstage.se 

Magnus Tingsek är tillbaka i hemstaden Malmö för att avsluta sin turné. Med sig har han sitt band, samt stråkkvartetten Vindla. Under kvällen bjuds vi på många nyskrivna låtar, men även gamla hits i ny tappning.

Kvällens spelning upplever jag som lite varierande i kvalitet. Jag pendlar mellan att tycka det är vackert och att tycka det är tråkigt och oengagerande. Men som tur är domineras kvällen av den svängiga, moderna soul som Tingsek är känd för. Kroppen rör på sig ofrivilligt till låtar som Six Years, Good vs. Bad och den gamla, fina Good Way Of Life, som blir till en riktigt schysst version med de extra stråkarna.

Ibland tystnar publikens småsnack runt omkring mig och allt jag hör och ser är Tingsek, som om han uppträdde bara för mig. Som under den vackra Goodbye. Mycket hjärta och värme känner jag komma från publiken.

Tingsek är en stor beundrare av Depeche Mode och vi har ju tidigare bland annat fått höra covern Shake The Disease från albumet World Of It's Own. Ikväll får vi höra en ny Depeche-cover: Halo. I mina öron gör han det så himla bra att jag tillfälligt glömmer bort att det är en synthlåt från början.

I slutet av spelningen märks det verkligen att Tingsek är riktigt taggad! Bandet han har med sig gör en bra gemensam insats där ingen bandmedlem direkt utmärker sig utan medlemmarna spelar verkligen tajt som ”ett” band. Som extranummer får vi bland annat höra publikfavoriten World Of It's Own och den lämnade ingen besviken eller oberörd.

Även om jag ibland under kvällen tappade koncentrationen måste jag ändå säga att den bästa komplimangen jag kan ge Tingsek och hans band är att jag inte tittade på klockan en endaste gång.

Powerplay på Malmöfestivalen (2011-08-21)

Publicerat för musicstage.se 

Powerplay är ett band som med traditionell banduppsättning (gitarr, synth, bas och trummor) spelar covers på gammal Nintendomusik. För en icke-spelnörd måste det här te sig helt galet och meningslöst, men det är i själva verket väldigt underhållande. Men så är ju jag en spelnörd också.

Det är väldigt uppenbart när jag ser mig om i publiken att jag är en av de få kvinnorna i en mans-/pojkdominerad värld. Förvisso spelar Powerplay på Ungdomsscenen, men jag blir ändå lite förvånad över publikens låga medelålder. Själv tillhör jag precis den där generationen som växte upp med de klassiska Nintendospelen, men runt omkring mig ser jag mest tonårspojkar.

Musiken spelas synkroniserat med bilder från respektive spel som spelas upp på en TV-skärm vid sidan av. Rent musikaliskt vet jag inte riktigt hur jag ska kommentera det här. Konceptet ger ju inte direkt några utrymmen för solon eller utsvävningar. Själva framförandet är egentligen ointressant och det är inte heller riktigt poängen. Poängen är väl i grunden helt enkelt att det är en kul grej, ett underhållande sätt att framkalla lite varma, nostalgiska känslor. Och de lyckas ju definitivt med uppgiften att bringa liv i den gamla TV-spelsmusiken. Dessutom måste jag påpeka att jag nästan blir mer involverad i vad som händer på TV-skärmen än vad som händer på scenen. Trots att jag inte kan påverka spelets öde tycker jag det är enormt spännande och rycker till varje gång man är nära att dö.

I repertoaren hör vi klassiska teman från spel som Zelda, Mega Man, The Goonies, Castlevania, Duck Tales och givetvis kungen av Nintendo-spelen Super Mario Bros. Bland publikfavoriterna finner vi helt klart Mega Man och Super Mario Bros, som framkallar en våg av jubel och busvisslingar i publiken. Själv tycker jag att det spelas alldeles för lite Zelda-musik, som är min personliga favorit, men jag klagar inte. Det här är så sjukt roligt. Jag kan bara inte sluta le. Ibland kan jag inte ens motstå att dansa lite. Även bandet verkar ha enormt roligt på scen och det är väl inte så konstigt. Hur kan man tröttna på den här musiken? Musiken tjatade man sönder för många herrans år sedan när man satt och spelade samma spel timme efter timme (till föräldrarnas förtret).

Powerplay är ett kul projekt som jag varmt rekommenderar för alla Nintendo- och TV-spelsfans där ute. Jag hade rent ut sagt skitskoj och brydde mig inte ett dyft om att det regnade när jag cyklade hem igen.

Hardcore Superstar på Malmöfestivalen (2011-08-20)

Publicerat för musicstage.se 

Hardcore Superstar vet hur man charmar en publik. Kvällens spelning är inget undantag. Bandet levererar precis som väntat, även om det knappast kan räknas som en av deras bästa spelningar. En timmes hitskavalkad kryddad med charm och rockklichéer är vad vi får.

Publiken värms upp med lite AC/DC, som strömmar ur PA-systemet. Förväntningarna är höga. Det är helt fullsmockat framför scenen och när bandet kliver på utbrister ett stort jubel. Själv väntar jag mig inga underverk ikväll, men jag skulle bli väldigt förvånad om jag gick därifrån med en känsla av besvikelse.

Hardcore Superstar har alltid varit stabila. De har fin scennärvaro och med enkelhet engagerar och charmerar de sin publik. Alla bandmedlemmar drar sitt strå till stacken genom att ge allt på scen och betala med sin svett. Mellan låtarna bjuds vi på publikfrieri från Jocke Berg: ”Har jag sagt att ni är vackra och fina?” och publiken jublar förstås.

Kvällens setlist utgörs av en mängd hitar och publikfavoriter, varav många kommer från det självbetitlade albumet Hardcore Superstar (2005), såsom My Good Reputation, Wild Boys, Simple Man och givetvis den allsångsframkallande We Don’t Celebrate Sundays. Den gamla hiten Someone Special från debutalbumet är en låt som jag tidigare ratat, men den är ganska fin ändå. Den tillägnas publiken och folket svarar genom att troget sjunga med i refrängen.

Höjdpunkten blir givetvis Last Call For Alcohol när bandet undrar om det är ”någon som vill sjunga uppe på scen?”. Några lyckliga fans blir utvalda att komma upp på scenen och sjunga med i refrängen. Det är något utav en rockkliché, men vem bryr sig om det när det inbringar ett leende på allas läppar.

Albin Gromer på Malmöfestivalen (2011-08-19)

Publicerat för musicstage.se

Det kunde ju varit så mycket bättre. Det är min spontana reaktion. Albin Gromer presenteras som Malmös nya stjärnskott, efter att ha gjort ett bejublat framträdande på P3 Guldgalan tidigare i år. Men ett par välskrivna låtar och en bra soulröst räcker inte som bränsle till stjärnhimlen.

 

Namnet Albin Gromer ringer kanske ingen klocka, men om du äger en tv med reklamkanaler bör du också ha sett en viss möbeljättes reklam för sängar där Albin Gromer sjunger Trollmors vaggsång. Av någon anledning fascinerades jag av denna röst, blev nyfiken och ville höra mer, men kvällens framträdande var tyvärr inget som fick mig att jubla.

Musiken är tajt, modern soul med elektroniska inslag. Albins röst är klockren, men jag måste uttrycka min besvikelse över det extremt anonyma bandet, som inte gör något extraordinärt alls med musiken. Tänk va fett det hade kunnat vara om han backades upp av ett band t.ex. Damn!

Tyvärr är låtmaterialet ganska svagt överlag, med undantag för Här inne hos mig och min personliga favorit Tillsammans. Jag står tålmodigt och väntar på att Tillsammans skall spelas, men den dyker givetvis upp som näst sista låt. Jag tröttnade på spelningen långt innan dess. Anonymt och ganska intetsägande. Jag väntade mig mer.

CocoRosie Malmöfestivalen (2011-08-19)

Publicerat för musicstage.se 

I CocoRosies försök att göra något annorlunda får jag mer känslan av att de inte vet vilket ben de ska stå på. Systrarna Casady lyckades knappt med konststycket att frälsa de redan frälsta denna kväll.

Efter att ha sett deras vackra och påkostade videor Lemonade och Gallows väntade jag mig att kliva in i en Karin Dreijer-inspirerad värld av vackra konstigheter, en konstnärlig freak show ljudsatt av elektroniska beats och eteriska röster. Så blev det inte. Istället möts jag av beatboxing och illa framförd operasång. Jag blir inte berörd det minsta. Systrarna Coco och Rosie  når inte ut med sin musik mycket längre än till scenkanten, vilket blir mer uppenbart när man vistas längre bak i publiken.

Publikens applåder känns rutinmässiga, om man bortser från den lilla skaran av anhängare som står längst fram och jublar. Själv förhåller jag mig lika sval till det här som det fallande duggregnet.

Skivrecension: Firefox AK - Color The Trees

Publicerat för musicstage.se 

I våras släppte Firefox AK (Andrea Kellerman) singeln Boom Boom Boom som hänförde mig totalt. En alldeles lysande popsingel som jag ej kunde få nog av och det har känts som en evighet att vänta på den tillhörande fullängdaren, men nu är den här!

Color The Trees är en popskiva med en elektronisk bas, kryddad med tajta beats och Andrea Kellermans sammetslena röst. Produktion och mixning är otroligt snyggt utan att vara överarbetat. (Överarbetade popskivor finns det alldeles för gott om.) Med det aktuella låtmaterialet hade man nog inte kunnat krama ur mer. Om det är något som skivan faller på är det nog just själva låtmaterialet som är stundtals starkt, men stundtals också lite svagt.

Även om Color The Trees har en stadig elektronisk bas är den ändå betydligt poppigare i jämförelse med Firefox AK’s tidigare plattor som i princip var rena synthplattor. Detta lite till min egen förtret då jag gillade det synthiga, mer dansanta, soundet som Firefox AK tidigare bjöd på. Samtidigt känns det nästan lite fel att jämföra med Kellermans tidigare verk eftersom de är så himla annorlunda. På den nya plattan hör jag mer djup i texterna och mer eftertanke i melodierna. Lite ”mognare” skulle man kunna säga.

Föga förvånande föredrar jag de lite mer synthiga och dansanta spåren som Running On My Own, den catchiga Honey Locust och singeln Boom Boom Boom som fortfarande står ut från skivan med sin drivande rytm. Mest berörd blir jag av titelspåret Color The Trees som backas upp av den äkta hälften Rasmus Kellerman (Tiger Lou) på sång.

Alltså jag ska inte säga att jag är besviken, men plattan var inte riktigt vad jag väntade mig. Jag inser ändå att det här kan mycket väl vara plattan som för Andrea Kellerman in i rampljuset.

>>Firefox AK på Spotify 

Musikvideotips: Young Galaxy - We Have Everything

Publicerat för musicstage.se

Kanske har ni hört dem innan, men troligen inte. Young Galaxy från Vancouver i Kanada hade tidigare en blygsam karriär som indierockband och var i alla fall för min del helt okända. Deras senaste skiva Shapeshifting däremot är producerat av den svenske musikern och konstnären Dan Lissvik. Produktionen i kombination med ett nytänkande vad gäller låtskrivandet har gett upphov till ett sound som lutar mer åt det elektroniska hållet än vad det har gjort tidigare.

We Have Everything var den första singeln från plattan och släpptes i början av året. Videon är producerad av animeraren Sinbad Richardson i en stil som för tankarna till andra melankoliska, animerade videor som Radioheads Paranoid Android och R.E.M.’s I’ll take the rain.

Young Galaxy turnerar i Europa i höst, så gillar du vad du hör är det bara till att bege sig till någon av våra stora städer i Sverige:

2011-10-15, Stockholm, Strand
2011-10-20, Göteborg, Pustervik
2011-10-21, Malmö, Debaser

Skivrecension: Minora - Imago

Publicerat för musicstage.se

Sveriges metallstad nummer ett, Göteborg, fortsätter att spotta ut nya band och Minora är ett av de senaste tillskotten med ett sound som lutar åt grunge och det progressiva metallhållet.

Den lite Tool-klingande inledningen på första spåret, Mountain, gör mig genast nyfiken, men förväntningarna faller platt ganska snabbt då jag tycker att sången är lite för släpig och sömnig för min smak. Detta tycker jag är ganska typiskt för plattan i helhet. På flera ställen dyker det upp små riff och melodier som är godis för öronen, men låtarna som helhet sticker ut för lite. Med det sagt tycker jag inte albumet är dåligt, bara lite för intetsägande. Imago funkar som bakgrundsmusik. Det är tillräckligt bra för att inte störa sig på det, men för anonymt för att bli ihågkommet.

Deras progressiva metallversion av Björks Jóga överraskar. Låtens atmosfär passar definitivt in i Minoras sound, men är det minnesvärt? Det är en helt okej cover och det annorlunda soundet gör definitivt att man hör låten på nytt igen, men originalet är fortfarande överlägset enligt min åsikt. I jämförelse kan det vara värt att nämna gruppen HEMP som gjorde en tung och groovy version av Björks Army Of Me för några år sedan. Den covern står helt för sig själv. Minoras version av Jóga är betydligt mer anonym.

Grundreceptet för Imago verkade så lovande, men hur mycket jag än försöker kan jag inte minnas smaken efteråt. Uppenbarligen krävs det något mer än bara goda ingredienser för att göra en god platta som ger eftersmak. Riffet i My Goodbye smakar verkligen utsökt och den inledande sången är superb när musiken är naken och lågmäld, men när låten blir mer svulstig känns det också mer urvattnat. Det är synd, verkligen. Jag hade hoppats på mer.


Minora på myspace