Wovenhand på Babel i Malmö (2014-06-15)

Wovenhand
Foto: Fredrik Billgren, musicstage.se

 

Publicerat för musicstage.se. 

Wovenhand har lyckats fånga en del av den amerikanska själen som man sällan hör i annan amerikansk musik. Det är grundat i en djupare, hårdare, mer alternativ version av country. Det känns filmiskt, som soundtracket till en av Bröderna Coens mörkare filmer. Till tonerna av slamriga gitarrer är det nästan som ett religiöst mässande, fast känslan av väckelsemöte uteblir som tur är.

David Eugene Edwards är Wovenhands lite udda frontman. Hans röst är magiskt lockande, men hans ryckiga, inåtvända personlighet hjälper inte till att föra ut budskapet. Han i det närmsta gömmer sig bakom mikrofonen med sänkt blick, som om förlorad i sin egen värld. Jag hade så önskat att han hade haft lite mer utstrålning. Jag upptäcker att det ofta låter bättre när jag blundar.

Udda frontman till trots. Den här konserten är full med härliga höjdpunkter, även om det också blir lite platt ibland. När Wovenhand är som bäst är de både kraftfulla och känslosamma och det är de i låtar som The Refractory, från senaste skivan. De spelar flera låtar från samma platta och jag gillar det oerhört mycket, där finns mycket starkt låtmaterial att hämta.

Två låtar som jag fastnar för under kvällen är King o King och Kicking Bird, som båda har väldigt drivande trummor med attityd och det är sådant som jag gillar. Avslutar gör de med den rockiga låten Good Shepherd, också från senaste plattan. Låten är en riktig energiinjektion till publiken som jublar som aldrig förr. Efter att bandet har lämnat scenen efter denna mäktiga avslutning manar publiken på och försöker applådera upp dem på scen igen. Jag blir nästan rörd av publikens stora stöd. Det blir många minuters applåderande, men några extranummer får vi inte. Vi står alla kvar i förvåning när DJ:n drar igång musik i högtalarna.

Christine Owman på Babel i Malmö (2014-06-15)

Christine Owman
Foto: Fredrik Billgren, musicstage.se

Publicerat för musicstage.se 

Känslan man får av att se en konsert med Christine Owman påminner om den känsla man får av en spännande film. Ljudbilden hon skapar är kanske inte unik, men definitivt udda, som en blandning av folkmusik och triphop, kryddat med distade gitarrer. Det är lätt att förstå varför Wovenhand har valt att ha henne som förband på sin turné åter igen.

Kvällens spelning är turnéavslutningen just med Wovenhand och då Owman kommer från Malmö så måste det ju ha varit extra kul för henne att avsluta i hemstaden. Publikuppslutningen är stor och jag är helt säker på att många är där för att se Owman lika mycket som Wovenhand.

Att se Christine Owman live är verkligen något extra. Jag har alltid tyckt att hon levererar mycket bättre på konsert än vad hon gör på skiva. Jag gissar att det har mycket att göra med hennes härliga personlighet som strålar ut från scenen. Hon leker med sin cello på ett nästan teatraliskt sätt, samtidigt som hon kan headbanga och inta dansposer bakom mikrofonen. Det är alltid underhållande att vila ögonen på. Under större delen av konserten lyckas hon också med att få det att låta suggestivt, utan att det blir sömnigt, vilket kan vara en svår balansgång med den här typen av musik.

Min favoritlåt under kvällen är den nästan hemsökta låten Deathbed. Hennes vibrerande röst är fullkomligt hypnotiserande här. Vi får också bland annat höra en ny låt, Sleepwalker, som kommer på hennes nya skiva. Den låten lämnar mig lite blasé däremot, i alla fall efter den här första lyssningen.