Skivrecension: Colossus - Spiritual Myiasis

Publicerat för musicstage.se

Stockholmsbandet Colossus släppte 2011 sin EP Spiritual Myiasis. I korthet skulle jag vilja beskriva Colossus musik som mörk, avancerad metal uppbyggt kring en enkel plattform av gitarr, bas och trummor.
Jag har märkt att min generella uppfattning om Spiritual Myiasis gradvis har gått från ”tråkigt” till ”intressant”, för varje gång jag lyssnat igenom skivan. Det känns som om Spiritual Myiasis har en tröskel man måste komma över för att kunna slappna av och bara lyssna. Tur är det väl att EP:n endast innehåller tre spår, för det krävs en hel del av min koncentrationsförmåga bara för att kunna hålla fokus rakt igenom. De invecklade, progressiva rytmerna och riffen i de två första spåren gör mig helt matt första gången jag hör dem, men för varje lyssning börjar koncentrationsvecket i min panna att mjukna och jag börjar lyssna mer efter detaljer.

I första låten, Parasite, är det svårt att inte bli omkullnockad av den intensiva skriksång som Niklas Eriksson bjuder på. Det hade varit spännande att få höra om han kan hålla den energin rakt igenom på en livespelning. I andra låten, The Gnawing, är sånginsatsen inte lika imponerande, förutom just när det är mer skrik än sång. De melodiska sångpartierna är inte lika starka och jag vet inte om de har energi nog att bära upp den suggestiva ljudväggen.

Det sista spåret på EP:n, Eternal Return, är det som etsar sig fast i min hjärna. Det djupa, långsamma riffet känns så otroligt bekant, men jag kan verkligen inte erinra mig vart jag hört det innan. Gitarrsoundet för mina tankar till ett tidigt Black Sabbath, men om det är en Sabbath-låt jag tänker på, det vet jag inte.

Intressant och intensivt är orden som dyker upp i hjärnan när jag lyssnar på Spiritual Myiasis. Dock tvivlar jag ändå på om jag kommer plocka upp skivan igen. Det är inte tillräckligt livfullt för att nå igenom det mäktiga mediabruset.

>> Colossus på Spotify

Skivrecension: The Haunted - Unseen

Publicerat för musicstage.se

Från Sveriges metallhuvudstad Göteborg kommer thrashbandet The Haunted, men nu i lite annorlunda tappning. På nya albumet Unseen får vi se en ny sida av bandet som jag nästan förknippar mer med dagens hardcorescen, än med den thrashscen som de kommer ifrån. Soundet på Unseen kan väl annars närmast beskrivas som progressiv metall.

Till många gamla fans förfäran kan jag tänka mig att plattan känns lite för kommersiell. Till min egen glädje tycker jag det är en av deras bästa plattor, kanske just för att den är lite mer ”lättlyssnad”. Den inledande låten Never Better bjuder ju till och med på lite allsångsvänligt material i sin refräng: ”Ashes to ashes, dust to dust...”

The Haunted är kända för sin enorma tekniska skicklighet, men med ett något mer kommersiellt sound är detta inte lika märkbart även om det givetvis ibland gör sig påmint. Jag fastnar framförallt för trummorna i Mationless. Jag är ingen trummis och jag kan inte svara på varför det är så här, men jag får små rysningar av välbehag när jag hör dessa trummor.

Bäst på Unseen är för mig helt klart Dissapear, vars verser tuffar fram lite som ett tåg och med en refräng som liksom tar en till slutdestinationen. Peter Dolvings sång på denna låt är helt enastående, speciellt i de höga partierna. Ibland känner jag att det finns ingenting rent sångmässigt som herr Dolving inte kan göra. Låga som höga partier, lugn sång eller skriksång, det spelar ingen större roll. Han är fenomenal.

Unseen får mer än godkänt, helt klart. För min del får The Haunted gärna bli ännu mer progressiva, men vi får väl se vad framtiden utvisar.