Publicerat för musicstage.se
Så var det januari, en av våra mörkaste månader här uppe i Norden. Vi behöver alla lite extra färg och tokigheter som livar upp tillvaron. Mitt bidrag blir en musikvideo med amerikanska elektromusikern Dan Deacon. Videon är en version av viskningsleken. Ni vet när man viskar ett ord eller en mening i en persons öra. Personen viskar sedan vidare till en ny person. På vägen uppstår missuppfattningar som resulterar i att ordet eller meningen blir något helt annat än vad det var från början.
I den här musikvideon har man gjort just det. Man har först filmat en liten scen och sedan har nästa filmteam fått återskapa scenen utifrån sitt minne. Resultaten ser ni här i videon True Thrush. Det här är en video man kan se om och om igen, och ändå upptäcker man nya saker varje gång.
Dan Deacon är aktuell med spelningar i Sverige framöver både på Debaser i Malmö 23 februari och Debaser Slussen i Stockholm 27 februari.
2013-01-25
2013-01-14
Bonaparte på Debaser i Malmö (2013-01-10)
Publicerat för musicstage.se
Ut träder en kvinna i vit brudklänning med långt släp som hänger ner över scen, med ett skepp på huvudet, till tonerna av When the ship is thinking.
Jag stod innan konserten och funderade över hur mycket “teater” det
egentligen kommer att bli på Debasers lilla scen i Malmö, men det var
uppenbarligen inget det skulle råda brist på.
Bonaparte kommer föga förvånande från Berlin. Det är helt omöjligt att inte dra referenser till den dekadenta konstscen som figurerade i Berlin under 60-/70-talet, där många av de stora amerikanska och brittiska banden hämtade sin inspiration, som till exempel The Velvet Underground, David Bowie, och Alice Cooper. Vaudeville, burlesque, och freak shows är andra saker man drar paralleller till.
Musiken känns punkig, även om många låtar är uppbyggda kring synthen. Det känns väldigt urbant och passar verkligen in i en dekadent undergroundscen. Jag gillar musiken i sig, men hade nog ärligt talat aldrig ens hört talas om dem om det inte vore för deras extravaganta scenshow. Jag gillar konceptet, fast ibland kan jag känna att deras scenshow är lite för överdriven och distraherande. Jag glömmer stundtals bort att lyssna på musiken och står bara helt mållös och stirrar på teatern framför mig, vilket jag tycker mest är till bandets nackdel. Jag tror de hade tjänat på att tona ner det galna skådespelet lite (bara lite) och satsa på att bli ett tajt liveband.
Under spelningens gång blir vi underhållna av bandets två kvinnliga dansare/skådespelerskor (eller vad man nu vill kalla dem) som utför åtskilliga klädbyten. Vi får se clownaktiga dräkter, fjäderdräkter, glittrande motorcykelhjälmar, TV-apparater som hattar, gasmask med dammsugarslang, och diverse fé-liknande karaktärer som sprider glitter och croissanter omkring sig. Vi möts även av lite striptease. Inget helnaket, men nästintill med endast en liten stringtrosa och tejpade bröstvårtor. Under en av de sista låtarna åker dock tejpen av. Det är kul, men tyvärr måste jag säga att det ofta är mer roligt än bra.
Början av konserten är bra och verkar lovande. Redan tredje låten ut är deras mest populära låt, Anti Anti. Jag tycker det är ganska modigt att köra den låten så tidigt i repertoaren, det visar att de litar så pass mycket resten av låtmaterialet att de inte måste spara “hiten” till sist. Detta får igång publiken direkt! Lokalen är knappt halvfull, men det är ändå hyfsat drag i publiken. Folket är ungt och det känns som om det faktiskt är ett ganska stort gäng tyska fans där också.
My horse likes you, femte låten ut, håller kvar min uppmärksamhet, men efter det börjar det gå utför. Hela mittenpartiet känns väldigt segt och jag kommer på mig själv med att stå och dagdrömma lite. Det är inte förrän de kör en förlängd version av låten 40°42'48.46 N 73°58'18.38 W, som de kör som “pausmusik” i form av lite klassisk 80-tals-workout. Ni vet tights i neonfärger och så kniiiiiiiiip... De försöker få med publiken att göra rörelserna, men det går sådär. Det är hur som helst ändå det roligaste under hela konserten tycker jag!
En annan sak jag måste kommentera är den extremt dåliga ljussättningen. Jag vet inte om det är något som kommer från bandets önskemål eller om man helt enkelt ska skylla på den som skötte spakarna på Debaser. Det var alldeles för mörkt på scen och jag fick inte alls den känsla som jag väntade mig. Jag hade önskat att få se deras ansikten lite tydligare och att ljuset skulle vara lite mer dramatiskt.
Bästa låten under kvällen var en av deras extralåtar, Boycott Everything. Detta är även min favoritlåt på skiva. Hela avslutningen överlag är betydligt bättre än mittenpartiet. Det känns bra att de åtminstone gör en värdig avslutning. Under Boycott Everything står bandet ensamma på scen utan sina “dansare” och andra tokigheter, och jag kommer på mig själv med att tycka att det är lite skönt faktiskt. De avslutar med låten Do you want to party? (“with the Bonaparte?”). Svaret är JA! Klart jag vill! Trots att jag tyckte det var lite segt i mitten och att tokigheterna tog över lite väl mycket ibland, så var det ändå väl värt det.
Förresten avslutades det med ölregn över publiken. Jag är glad att jag hade flyttat ut och inte stod längst fram då.
| Foto: Linda Olsson, musicstage.se |
Bonaparte kommer föga förvånande från Berlin. Det är helt omöjligt att inte dra referenser till den dekadenta konstscen som figurerade i Berlin under 60-/70-talet, där många av de stora amerikanska och brittiska banden hämtade sin inspiration, som till exempel The Velvet Underground, David Bowie, och Alice Cooper. Vaudeville, burlesque, och freak shows är andra saker man drar paralleller till.
Musiken känns punkig, även om många låtar är uppbyggda kring synthen. Det känns väldigt urbant och passar verkligen in i en dekadent undergroundscen. Jag gillar musiken i sig, men hade nog ärligt talat aldrig ens hört talas om dem om det inte vore för deras extravaganta scenshow. Jag gillar konceptet, fast ibland kan jag känna att deras scenshow är lite för överdriven och distraherande. Jag glömmer stundtals bort att lyssna på musiken och står bara helt mållös och stirrar på teatern framför mig, vilket jag tycker mest är till bandets nackdel. Jag tror de hade tjänat på att tona ner det galna skådespelet lite (bara lite) och satsa på att bli ett tajt liveband.
Under spelningens gång blir vi underhållna av bandets två kvinnliga dansare/skådespelerskor (eller vad man nu vill kalla dem) som utför åtskilliga klädbyten. Vi får se clownaktiga dräkter, fjäderdräkter, glittrande motorcykelhjälmar, TV-apparater som hattar, gasmask med dammsugarslang, och diverse fé-liknande karaktärer som sprider glitter och croissanter omkring sig. Vi möts även av lite striptease. Inget helnaket, men nästintill med endast en liten stringtrosa och tejpade bröstvårtor. Under en av de sista låtarna åker dock tejpen av. Det är kul, men tyvärr måste jag säga att det ofta är mer roligt än bra.
Början av konserten är bra och verkar lovande. Redan tredje låten ut är deras mest populära låt, Anti Anti. Jag tycker det är ganska modigt att köra den låten så tidigt i repertoaren, det visar att de litar så pass mycket resten av låtmaterialet att de inte måste spara “hiten” till sist. Detta får igång publiken direkt! Lokalen är knappt halvfull, men det är ändå hyfsat drag i publiken. Folket är ungt och det känns som om det faktiskt är ett ganska stort gäng tyska fans där också.
My horse likes you, femte låten ut, håller kvar min uppmärksamhet, men efter det börjar det gå utför. Hela mittenpartiet känns väldigt segt och jag kommer på mig själv med att stå och dagdrömma lite. Det är inte förrän de kör en förlängd version av låten 40°42'48.46 N 73°58'18.38 W, som de kör som “pausmusik” i form av lite klassisk 80-tals-workout. Ni vet tights i neonfärger och så kniiiiiiiiip... De försöker få med publiken att göra rörelserna, men det går sådär. Det är hur som helst ändå det roligaste under hela konserten tycker jag!
En annan sak jag måste kommentera är den extremt dåliga ljussättningen. Jag vet inte om det är något som kommer från bandets önskemål eller om man helt enkelt ska skylla på den som skötte spakarna på Debaser. Det var alldeles för mörkt på scen och jag fick inte alls den känsla som jag väntade mig. Jag hade önskat att få se deras ansikten lite tydligare och att ljuset skulle vara lite mer dramatiskt.
Bästa låten under kvällen var en av deras extralåtar, Boycott Everything. Detta är även min favoritlåt på skiva. Hela avslutningen överlag är betydligt bättre än mittenpartiet. Det känns bra att de åtminstone gör en värdig avslutning. Under Boycott Everything står bandet ensamma på scen utan sina “dansare” och andra tokigheter, och jag kommer på mig själv med att tycka att det är lite skönt faktiskt. De avslutar med låten Do you want to party? (“with the Bonaparte?”). Svaret är JA! Klart jag vill! Trots att jag tyckte det var lite segt i mitten och att tokigheterna tog över lite väl mycket ibland, så var det ändå väl värt det.
Förresten avslutades det med ölregn över publiken. Jag är glad att jag hade flyttat ut och inte stod längst fram då.
Moneybrother på KB i Malmö (121219)
Nu, snart en månad senare, känner jag att jag åtminstone vill säga några få ord om Moneybrother innan mina minnen bleknar helt.
Det här var, tro det eller ej, första gången jag såg Pengabrorsan live. Jag hade fått höra att han skulle vara riktigt bra och väl värd pengarna, men jag försökte att inte dra upp mina förhoppningar för mycket. Sammanfattningsvis kan jag väl säga att "ja" det var absolut värt pengarna, men ändå inte så bra som jag hade hoppats. Det var helt okej. Godkänt. Jag tror att det nog egentligen inte var förrän precis de sista låtarna som jag tyckte att det släppte och blev mycket väl godkänt! Moneybrother må vara Sveriges svar på Bruce Springsteen, men någon "The Boss" kommer han aldrig att bli. Missuppfatta mig inte. Jag älskar hans musik, men jag väntade mig faktiskt att det skulle stråla ut lite mer karisma än vad det gjorde från scenkanten.
Bäst var Dom vet ingenting om oss. Kul att de spelade Falling in love (with Christmas time).Annars var det väl "the usual suspects", alltså hitsen, det som orsakade mest röj i publiken.
Roligast under spelningen var "teatern" och samspelet mellan Anders Wendins vapendragare trombonisten Victor Brobacke och gitarristen Sara Wilson. Sara Wilson förresten, vilken fantastisk gitarrist hon är! Grym!
Det här var, tro det eller ej, första gången jag såg Pengabrorsan live. Jag hade fått höra att han skulle vara riktigt bra och väl värd pengarna, men jag försökte att inte dra upp mina förhoppningar för mycket. Sammanfattningsvis kan jag väl säga att "ja" det var absolut värt pengarna, men ändå inte så bra som jag hade hoppats. Det var helt okej. Godkänt. Jag tror att det nog egentligen inte var förrän precis de sista låtarna som jag tyckte att det släppte och blev mycket väl godkänt! Moneybrother må vara Sveriges svar på Bruce Springsteen, men någon "The Boss" kommer han aldrig att bli. Missuppfatta mig inte. Jag älskar hans musik, men jag väntade mig faktiskt att det skulle stråla ut lite mer karisma än vad det gjorde från scenkanten.
Bäst var Dom vet ingenting om oss. Kul att de spelade Falling in love (with Christmas time).Annars var det väl "the usual suspects", alltså hitsen, det som orsakade mest röj i publiken.
Roligast under spelningen var "teatern" och samspelet mellan Anders Wendins vapendragare trombonisten Victor Brobacke och gitarristen Sara Wilson. Sara Wilson förresten, vilken fantastisk gitarrist hon är! Grym!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)