2010-12-16

Skivrecension: Benevolent - Evolve [EP]

Publicerat för musicstage.se

Förhoppningsvis är EP:n Evolve endast ett smakprov på vad Göteborgsbandet Benevolent kan åstadkomma. Evolve är ett intresseväckande hopkok av ett melodiskt Meshuggah och modern hardcore. Benevolent ha gjort mig nyfiken, men är det tillräckligt för att hålla min uppmärksamhet i längden?

Benevolent_-_EvolveInledningen till titelspåret Evolve blåser nästan omkull mig med sin intensitet. Jag hajar till och undrar vad f*n är detta? Det inledande gitarrsoundet, som också återkommer i låten Personae, låter som de skrikande stråkarna i Alfred Hitchcocks klassiker Psycho, men därefter svalnar känslan och jag tappar intresset lite.

Andra spåret Shreds är emellertid min favoritlåt på EP:n. Speciellt gillar jag de lugna mellanpartierna med de drivande trummorna och enkla gitarrslingorna. Det är i stormens öga som jag kan uppfatta mörkret och djupet som Benevolent försöker uppnå i sin musik.

Väl värt att nämnas är också skivomslaget som skapats av bandets sångare Johan Samuelsson. Benevolents artwork är ett viktigt inslag i bandets framtoning, som kompletterar känslan i musiken.

Så för att sammanfatta: Evolve är en intressant och stundtals fängslande EP, men jag tvivlar ändå på att Benevolent har styrkan att nå igenom medias högljudda brus.

Benevolent på Spotify.

Benevolent på myspace.

2010-12-07

Skivrecension: Solution - The Revival [EP]

Publicerat för musicstage.se

Hardcorebandet Solitude från Värnamo har just släppt en ny EP, The Revival. Musiken är både tung och melodisk och mycket välproducerad i sann göteborgsk anda. Solitude är ett ungt band med mycket potential.

Solitude_-_The_Revival__250x228Det känns som om hardcorebanden i det närmaste har exploderat i antal de senaste åren – mycket i stil med hur dödsmetallbanden förökade sig under slutet av 90-talet. Men om du är som jag och älskar hardcore så har du inte tröttnat än. Solitude släpper nu sin andra EP, The Revival, som producerats och mixats av Henrik Udd på Studio Fredman i Göteborg. Studio Fredman är sedan tidigare känd som studion som utvecklade ”Göteborgssoundet” inom metallmusiken och har samarbetat med många av de stora metallbanden i Sverige (In Flames, The Haunted, Soilwork m.fl.).

Solitude spelar melodisk hardcoremetall med tunga gitarrer och dubbelpedaler. Sången består av alternerande scream- och cleansång där screampartierna är det som mina öron mest riktar sig mot. Scream- och groulsång kan lätt bli svårlyssnat, men Solitudes sångare Patrik Larsson har ett sätt att göra screamsången distinkt och varierande, vilket jag tror är mer tilltalande för de flesta. Soundet i övrigt är atmosfäriskt, speciellt i den inledande låten Last Division – ett tecken på välproducerad metall!

Låtmaterialet hade kunnat vara lite starkare, men jag ser ändå Solitude som ett band med potential. Deras debutalbum beräknas släppas någon gång under 2011 och med rätt marknadsföring är detta ett band som mycket väl kan lyckas kommersiellt.

Solitude på myspace.

Solitude på Spotify.

2010-11-29

The Brimstone Days på Klaffbron i Malmö (2010-11-26)

Publicerat för musicstage.se

Orden ”This is the story of The Brimstone Days” inleder konserten på The Brimstone Days' releaseparty för debutalbumet We are the Brimstone Days. Dessa tre små charmiga malmöpågar spelar bluesrock á la 70-tal och de älskar vad de gör, men jag kan inte hjälpa att undra ”Har vi inte hört detta innan?”

I väntan på bandet betraktar jag den lekfullt pyntade scenen där små badankor pryder effektpedalerna och mjukisdjur klättrar i trumsetet. Upp på scen kliver sedan tre gängliga killar som hämtade direkt från 70-talet. Framtoningen är väldigt charmig, men det behövs mer än charm för att övertyga mig. Jag funderar över vad det är som fattas, men jag kan inte riktigt sätta fingret på det. Musiken är helt okej, men litet intetsägande för min del.

Det märks att publiken mestadels består av nära och kära och de är onekligen väldigt stöttande för bandet, men röjer de? Nej, inte direkt. Inte förrän under de sista låtarna släpper det lite. Både band och publik är uppvärmda nu och bandet hittar äntligen lite av det där groovet som jag saknat. Under sista låten Come on Come on (Let's get it on) vill The Brimstone Days bli ett med publiken och startar lite allsång i traditionell rock 'n' roll-anda.

För att The Brimstone Days ska kunna lyckas inom den här otroligt konkurrenskraftiga branschen behöver de profilera sig mer. Varför ska jag lyssna på just The Brimstone Days? 70-tals-rock finns det massor av band som spelar och många gör det dessutom mycket bättre. Antingen behövs det något nyskapande i 70-tals-anda eller måste de helt enkelt spela skiten av Cream och Deep Purple och det är verkligen inte det lättaste.

The Brimstone Days på myspace.

We Are The Brimstone Days på Spotify.

2010-11-28

Skivrecension: We Live In Trenches - Modern Hex

Publicerat för musicstage.se

Som en käftsmäll i slowmotion – så känns det inledande spåret White knuckles från We Live In Trenches' debutalbum Modern Hex. Detta är brutal och aggressiv punkrock från Göteborg.

Pressfoto We Live In Trenches

När jag lyssnar igenom Modern Hex för första gången får jag direkt en känsla av detta är ett liveband. Vad jag menar är att den energi som många band endast kan förmedla inför en livepublik har We Live In Trenches lyckats fånga på denna skiva. När jag sluter ögonen föreställer jag mig en trång, svettig och nedgången lokal där intimiteten mellan band och publik är hög, en livespelning där en käftsmäll skulle kunna vara möjlig rent bokstavligt, inte bara bildligt.

Titelspåret Modern Hex är den låt som jag omedelbart fastnar vid efter bara en lyssning. Ulf Stöckel sjunger den tillsammans med den före detta basisten i bandet Anna Knutsson. Annas röst tränger igenom den brutala musiken som en ishacka. Jag vill höra mer av Anna!

Låten Modern Hex handlar om hur vi fråntas våra individuella åsikter angående hur vi förväntas se ut och vara. Tjejer förväntas leva upp till samhällets normer (size zero) och killarna i sin tur spär på dessa ideal, eftersom det är vad som väntas av dem. Ulf Stöckel sjunger: ”I bread their image, reproduce their norm, corrupted minds, no individual opinion.”

We Live In Trenches låttexter innehåller en hel del politisk vrede riktad mot orättvisorna i dagens samhälle. Detta i kombination med deras skitiga attityd skapar en oemotståndlig musikalisk stämning som gör att jag vill kasta mig in bland publiken i den där trånga, svettiga lokalen.

We Live In Trenches på myspace

800x600 Normal 0 21 false false false SV X-NONE X-NONE MicrosoftInternetExplorer4

Som en käftsmäll i slowmotion – så känns det inledande spåret White knuckles från We Live In Trenches' debutalbum Modern Hex[1]. Detta är brutal och aggressiv punkrock från Göteborg.

När jag lyssnar igenom Modern Hex[2] för första gången får jag direkt en känsla av detta är ett liveband. Vad jag menar är att den energi som många band endast kan förmedla inför en livepublik har We Live In Trenches lyckats fånga på denna skiva. När jag sluter ögonen föreställer jag mig en trång, svettig och nedgången lokal där intimiteten mellan band och publik är hög, en livespelning där en käftsmäll skulle kunna vara möjlig rent bokstavligt, inte bara bildligt.

Titelspåret Modern Hex är den låt som jag omedelbart fastnar vid efter bara en lyssning. Ulf Stöckel sjunger den tillsammans med den före detta basisten i bandet Anna Knutsson. Annas röst tränger igenom den brutala musiken som en ishacka. Jag vill höra mer av Anna!

Låten Modern Hex handlar om hur vi fråntas våra individuella åsikter angående hur vi förväntas se ut och vara. Tjejer förväntas leva upp till samhällets normer (size zero) och killarna i sin tur spär på dessa ideal, eftersom det är vad som väntas av dem. Ulf Stöckel sjunger: ”I bread their image, reproduce their norm, corrupted minds, no individual opinion.”

We Live In Trenches låttexter innehåller en hel del politisk vrede riktad mot orättvisorna i dagens samhälle. Detta i kombination med deras skitiga attityd skapar en oemotståndlig musikalisk stämning som gör att jag vill kasta mig in bland publiken i den där trånga, svettiga lokalen.



[1] Kursivera titeln

[ Kursivera titeln

2010-11-22

Bullet for my Valentine i Baltiska hallen i Malmö (2010-11-20)

Publicerat för musicstage.se

Bullet for my Valentine är enligt mig ett av de främsta och mest spännande banden på den moderna metallscenen just nu. Dessa fyra Wales-killar äntrade scenen i Baltiska hallen i Malmö där en förväntansfull tonårspublik tog emot dem med öppna armar.

Den stora lokalen kändes inte ens halvfull och de få personer som placerat sig på läktarna verkade ganska uttråkade. Publiken nere på golvet bestod till större delen av emokids i tonåren och det slog mig att det antagligen var föräldrarna som syntes på läktarna. Hur som helst hade jag lite svårt att känna mig peppad inför den här kvällen, men den ungdomliga hormonstinna atmosfären lyckades ändå smitta av sig lite.

Ridån går ner och ur högtalarna ljuder de första takterna av det klassiska, dramatiska stycket Carmina Burana, som sedan följs av Your Betrayel, inledningsspåret från BFMV senaste skiva. Under de första låtarna på konserten gungar marken av publikens entusiastiska hoppande till musiken. Konserten känns lovande. Låtarna All these things I hate och Tears don’t fall från debutskivan skapar en nästan lite rörande allsång hos publiken.

BFMV är onekligen väldigt skickliga musiker och vartenda ton sitter klockrent, men ändå börjar jag tappa intresset lite halvvägs in i konserten. Basisten Jason James och gitarristen Michael Paget har en bra närvaro på scenen och god kontakt med publiken medan ledsångaren och gitarristen Matthew Tuck känns lite trött och frånvarande. Trummisen Michael Thomas känns mest anonym uppe på sitt podium. Jag börjar undra om allt detta turnerande har tagit ut sin rätt över bandet?

Glöden avtar hos både band och publik och föreställningen känns mer och mer inövad och konstlad. Inget mellansnack förekommer och inte ett enda försök till publikfrieri. I slutet av konserten spelas hiten Scream Aim Fire och detta drar upp stämningen lite, men Bullet for my Valentine kan så mycket bättre. Det bästa hade nog varit för dem att ta en paus från turnerandet och återkomma när de har laddat upp sin energi. Med lite mer glöd och energi hade kvällen känts mer fulländad.

2010-11-15

Imperial State Electric på Debaser i Malmö (2010-11-12)

Publicerat för musicstage.se

Strax efter att jag anlänt till lokalen gör jag ett uttalande som jag senare fick äta upp: att det inte skulle förvåna mig om förbandet Bruket var det mest spännande vi skulle se den här kvällen. Det skulle visa sig att jag hade förfärligt fel (och tur var väl det). Imperial State Electric levererade en oemotståndlig, modern, 60-talsinspirerad boogierock som fick oss alla att röra på de lurviga tills att svetten rök.

Kvällens publik bestod av till stor del av unga popkids i 20-årsåldern och till en mindre del, lite äldre tjejer och killar som säkerligen följde Nicke Andersson och The Hellacopters redan i början på 90-talet. Jag tillhörde den där lite äldre generationen och jag måste säga att den här kvällen kom att bli en nostalgitripp av rang för mig. Iklädd rutig flanellskjorta dansade jag med mina gamla polare från tonåren åter igen till frontmannen Nicke Anderssons enkla, raka, men svängiga rock.

Under första låten frågar bandet om vi är redo att rocka loss och publiken kändes lite trevande, men det ändrades när bandet slår an de första tonerna på A holiday from my vacation, inledningsspåret från det självbetitlade debutalbumet. Jag har lyssnat igenom deras debutalbum ett antal gånger, men aldrig riktigt fastnat för det. Tyckte att musiken kändes lite för simpel och lite för mjuk, men att höra den live var en helt annan upplevelse. Den Beatles-klingande låten I’ll never let you down, lät betydligt svängigare och rockigare live än jag kunde tänka mig.

Imperial State Electric är inte nyskapande, men dess musiker har ett sätt att göra musiken väldigt lekfull i dess enkelhet. Detta är musik som ska höras live i mindre lokaler. Ett gott tecken antar jag är att jag under större delen av kvällen glömmer bort att jag är där för att recensera. Det intima förhållandet i lokalen gör att jag förlorar mig i musiken, så som det ska vara.

I slutet av konserten tystnar plötsligt Nicke och hans gitarr och jag gissar att det är en sträng som har rykt. Under tiden tar basisten, Dolph de Bors över sången och om jag inte hade sett det hända hade jag knappt märkt av det. Därefter uppstår en liten paus och publiken kallar, som sig bör, in bandet igen för några extralåtar. Till allas förvåning sätter sig Nicke bakom det extra trumsetet på scen (som alla undrat över) och sätter igång ett gemensamt trumsolo med bandets trummis, Thomas Eriksson. Trumsolot utvecklas sedan till en form av jam. De andra bandmedlemmarna hoppar in i denna jamsession och gitarristen Tobias Egge drar igång en traditionell allsång med publiken.

Nu är publiken verkligen i toppform. Under de avslutande låtarna rockas det loss ordentligt och längs golvet hör jag ett ständigt klirrande från ölflaskorna som sparkas runt av dansande fötter.

Jag hade en helt underbar kväll och jag ångrar lite det där uttalandet jag gjorde i början. Imperial State Electric var långt ifrån en besvikelse. Jag lämnar lokalen med ett stort leende på läpparna.

2010-11-01

Sabaton på Mejeriet i Lund (2010-10-29)

Publicerat för musicstage.se

Varmt, svettigt, doft av nytappad öl och fantastisk stämning i publiken – så kan kvällens atmosfär beskrivas. På scen står det stridslystna bandet från Falun, Sabaton, med den karismatiske sångaren Joakim Brodén i täten.

På väg till konserten inser jag att detta är första gången jag ser Sabaton på en riktig konsert och inte på en festivalspelning, som jag har sett en hel del. Skillnaden ligger mycket i publiken. På en festivalspelning kan vem som helst droppa in på spelningen, ikväll märks det att publiken är full av hardcorefans, givetvis iklädda Sabaton-t-shirts. De flesta är 20-åriga killar och resten består av tonåringar, medelålders män och några tjejer här och där (som vanligt underrepresenterade i hårdrockssammanhang).

Efter att sista förbandet spelat klart, står publiken förväntansfullt kvar och skriker och visslar efter bandet. Snart kommer några välbekanta toner ut ur högtalarna i form av Europe’s It’s the final countdown och alla sjunger med i nedräkningen. När musiken tystnat börjar publiken unisont att skrika Sabaton! Sabaton! Sabaton! och när bandet väl entrar scenen lyfter taket av publikens jubel.

Det är inte mycket jag känner igen av de första låtarna av Sabatons repertoar och nu i efterhand har jag läst på och insett att jag missat deras senaste två albumsläpp. Tiden går så fort! Det dyker i alla fall upp ett par gamla hits som även jag kan sjunga med i, som exempelvis Masters of the world från debutskivan Fist For Fight, samt Panzer Battalion från andra skivan Primo Victoria. Det är även under dessa låtar som publiken i övrigt rockar och röjer som mest.

På fansens begäran spelas senare låten The Final Solution från senaste plattan, en något lugnare låt som handlar om förintelsen av judarna under andra världskriget. Just andra världskriget är ett vanligt förekommande tema i Sabatons texter, så även i nästa låt, min personliga favorit, Attero Dominatus. Attero Dominatus är en triumferande låt som handlar om slaget om Berlin. Den latinska titeln är ej korrekt översatt (men vem bryr sig förutom språkvetarna?), den ungefärliga betydelsen är ”Krossa tyrannin!”

Sabaton levererar verkligen rent musikaliskt, det är tajt och svängigt, om man nu kan uttrycka sig så om metallmusik. Dock känner jag mig ganska uttråkad av att titta på dem. Hade det inte varit för Joakim Brodéns stjärnglans som sångare och frontman, hade inte det bästa gitarrsolot i världen kunnat rädda dem. Trummisen, Daniel Mullback, har också en fantastisk utstrålning och mina ögon faller ofta på honom. Resterande bandmedlemmar är väldigt skickliga musiker, med tyvärr ganska mediokra för övrigt.

Allt som allt var det för mig en trevlig kväll med trevlig musik och en fantastisk publik. (Enligt Sabaton är skåningar en typiskt osvensk publik, vad han nu menar med det?) Jag är säker på att hardcorefansen absolut inte blev besvikna och för en vanlig dödlig som mig var det ett helt okej sätt att spendera en fredagskväll på, men inget jag kommer att minnas för resten av livet.

2010-10-29

Skivrecensioner Massive Attack och Säkert!

Följande skivrecensioner skrev jag som arbetsprov till musicstage.se och de gav mig en provanställning. Yeyh! Läs och lyssna.

Massive Attack - Heligoland (2010)

I albumets öppningsspår, "Pray for Rain", känner man genast igen Massive Attacks unika trip-hop-sound med djupa basgångar och släpande, suggestiva rytmer. Men där slutar likheterna med Massive Attacks tidigare verk. Heligoland är helt klart väldigt inspirerad av dagens electronica, till skillnad från deras mer hip-hop-inspirerande sound på 90-talet. Inte för att det är något fel på det, tvärtom. Massive Attack vet fortfarande hur man gör mörk, suggestiv musik utan att för den delen vara tunga och hårda.

Som sedvanligt är har Massive Attack tagit in en hel del gästsångare på albumet. Bland annat hittar man Martina Topley-Bird, som tidigare var sångare i trip-hop-bandet Tricky. Och på spår nummer nio, "Saturday come slow", hittar man Damon Albarn, frontmannen från Blur och skivaktuella Gorillaz.

Heligoland är en skiva som växer efter några lyssningar. Min gissning är att den inte kommer att nå några speciellt stora kommersiella framgångar som t.ex. Mezzanine gjorde, men lär säkert bli ytterligare en favorit i undergroundkretsar.

Massive Attack på myspace.com

Säkert! - Facit (2010)

Jag tillhör den där skaran som föll pladask för Annika Norlins nya projekt Säkert! när debutalbumet släpptes 2007. Däremot har jag aldrig fastnat för Annikas andra stora projekt Hello Saferide och jag är helt säker på att det har att göra med språket. Annika Norlins texter har alltid varit ärliga och underfundiga och när de sjungs på svenska är det svårt att inte leva sig in i hennes värld.

Nu sitter jag här med Facit i handen, Säkert!s nya album. Genest känner jag för att dansa fastän mitt hjärta brister till andra låten på skivan "Dansa, fastän". Återigen känns det som om Annika Norlin har lyckats fånga mitt liv i ett nötskal. "Jag ska dansa fastän hjärtat brister. Dåliga bandet, jag tycker inte om er, men ni täcker över ljudet av sms som inte kommer."

Musiken är typisk svensk indiepop och man skulle kunna hitta influenser hos både storheter som Kent och Lars Winnerbäck, men jag tycker Annika Norlin har något alldeles eget. Många artister sjunger bra texter, men Annika Norlin berättar historier. Historier som fångar vardagen och alla de problem som vi alla känner oss bekanta med. Har också en känsla av att Annika Norlin bidrar med en kvinnlig röst inom indiepopen som har saknats i kontrast till alla dessa pojkar som sjunger hjärtskärande texter om tonårsångest (Broder Daniel, Kent, Håkan Hellström etc.).

I Facits sista spår ber Annika mig att hålla tyst nu, så det ska jag göra genom att avsluta med hennes textrader: "Ord är som napalmbomber, De ödelägger land /.../ Kan du inte vara tyst nu?"

Säkert! på myspace.com

2010-10-28

En som stretar emot

Jag hatar att gå i andras fotspår, men likväl gör jag det ibland ändå. Varenda människa idag ska ju ha en blogg av någon anledning och just därför vill jag gärna streta emot och inte skaffa en själv. Men nu sitter jag ändå här med en ny blogg. Till mitt försvar måste jag säga att jag startat bloggen mycket på grund av påtryckningar från diverse nära och kära.

Jag kommer definitivt inte att ösa ur mig en massa personligt dravel på den här bloggen. Detta är en musikblogg för musikintresserade. En möjlighet för er alla att följa i mina ljudspår.