Ny blogg: Musikvideohajp!

Jag har sagt upp mig på musicstage och bestämt mig för att lägga ner I mina ljudspår. Jag har andra projekt som jag jobbar med. Bland annat försöker jag satsa mer på mitt skönlitterära skrivande. Men jag märkte efter ett tag att jag saknade musikbloggandet och därför har jag också startat en helt färsk musikblogg!

Musikvideohajp är bloggen för dig, som liksom jag, har ett brinnande intresse för musikvideor. Och inte bara för musikens skull utan för musikvideon som konstverk. Musikvideon existerar någonstans mellan reklamfilm och kortfilm, och det just den här kombinationen av saker som gör musikvideon till en sådan unik konstform.

Bloggen är under uppbyggnad, men ta gärna en förhandstitt redan nu!
http://musikvideohajp.blogspot.se/

Stevie Wonder på Roskilde Festival, 2014-07-06

Publicerat för musicstage.se

Det är inget snack om att Stevie Wonder antagligen har tagit med sig ett av de mest proffsiga banden som någonsin spelat på Orange Stage. Det här är verkligen crème de la crème av musiker inom populärmusiken. Stevie själv må vara nära pensionsålder, men han sjunger fortfarande lika mäktigt som han gjorde under sin storhetstid.

Jag vet inte riktigt vart jag ska börja. Det här har varit en stor dröm för mig att se Stevie Wonder live. Little Stevie är en artist som alltid varit sig själv på scen. Han har aldrig försökt vara någon annan eller som nu på äldre dagar har han inte försökt visa sig yngre än vad han är. Detta tillsammans med han enorma musikaliska talang gör honom fortfarande till en av världens bästa entertainers, enligt mig.

Hela hans framförande är rörande varmt. Han får med lätthet hela publiken att sjunga med honom och även ”sjunga upp” med honom när han kände att rösten behövde det. Humorn finns där också, vilket jag inte väntade mig, men jag har ett ständigt leende på läpparna under hela konserten och jag sjunger sönder rösten lite när jag skrålar med i de välkända texterna. Det är helt otroligt hur han fortfarande kan nå de där höga tonerna, när jag själv knappt kan.

Det finns många höjdpunkter. Han kör en mycket välkänd repertoar, som ändå inte blir tråkig på något vis. Även balladerna, som jag annars inte lyssnar speciellt mycket på, levererar han hur bra som helst. Men bäst är det när vi får höra funkiga rytmer med mycket blås. Master Blaster (Jammin'), Higher Ground, och Superstitious är helt suveräna. Vi får även en enastående cover The Beatles Daytripper. Men mina tre favoriter får nog ändå bli Sir Duke, Living For The City och Do I Do. Under Do I Do får jag nog någon sort religiös upplevelse. Jag fullkomligt älskar den där låten, det är så himla fint. Jag kan dö lycklig nu.

Kasabian på Roskilde Festival, 2014-07-06

Publicerat för musicstage.se

I gassande sol gör det brittiska Kasabian en strålande spelning med en blandning av hippie- och Oasis-vibbar på Orange Stage. Med trevligt mellansnack och rock utan krusiduller är det svårt att inte ta sig till dessa killar från Leicester, England.

Bandet har en historia som härstammar från slutet av 90-talet, men släppte sitt första studioalbum Kasabian 2004, men det var i och med det fjärde albumet Velociraptor! och singeln Days Are Forgotten som jag själv upptäckte dem. Deras musik kan närmast beskrivas som modern indierock med neo-psykedeliska inslag och det är lätt att få vibbar av både Oasis och Primal Scream, men det ska de bara se som positivt. Kasabian är ingen kopia på något av 90-talsbanden. De gör något alldeles eget, även om det också kan kännas retro.

De inleder med Bumblebeee med textraden ”I'm in extacy” som upprepas gång på gång. Detta sätter standarden direkt. Jag ska medge att jag hade tveksamheter innan konserten, men många i min närhet försäkrade mig om att detta skulle vara ett fantastiskt liveband och tänka sig, de hade rätt allihop. Det här är asbra på alla sätt och vis. I hettan och mina svettfuktiga kläder känner jag att bättre än så här kan det inte bli på festival. Det här är festivallivet.

Det är svårt att plocka ut favoriter från den här setlisten. Det finns så många! Men den dansvänliga eez-eh och den tunga treat, som båda kommer från det senaste albumet 48:13, är helt suveräna. De avslutar med den välkända Fire och om publiken var varm och svettig innan så håller de på att ånga bort totalt nu i den kokande stämningen. Detta är så sjukt bra.

Deerhunter på Roskilde Festival, 2014-07-06

Publicerat för musicstage.se

Det amerikanska indierockbandet Deerhunter beskriver själva sin musik som ”ambient punk” och det är nog en ganska bra beskrivning. Deras inåtvända personligheter hjälper dem dock inte att leverera den här musiken, som istället ofta blir monotont och sömnigt, men som visst ändå har en del ljusa stunder.

Deerhunter är ett sådant där band som har funnits i min periferi ganska länge nu. Jag har känt till dem, folk i min vänskapskrets har lyssnat på dem och jag har försökt att ge dem en chans, men det har känts för svårt för mig. Nu ger jag dem min slutliga chans här på Roskilde. Jag är, måste jag medge, ganska skeptisk. Och kanske är det en av anledningarna till varför jag inte alls kan ta det till mig överhuvudtaget under första halvan av konserten. Jag måste till och med sätta mig ner, för jag håller på att somna ståendes. Jag känner inget som helst engagemang från bandet. Ändå är det musik som jag borde gilla. Det bygger mycket på indierocken som man känner igen från 90-talet, blandat med lite shoegaze och neo-psykedelia. Potentialenn finns där helt klart, men det känns svårt när frontmannen Bradford Cox är så introvert som han är.

Men sedan börjar det sakta hända något. Första gången jag tittar upp är när de dedikerar låten Desire Lines till det fria Christiania i Danmark. Andra gången jag tittar upp, denna gången lite längre är under Rainwater Cassette Exchange, som har en skön atmosfär och en stadig trumma som manar mig att ge dem en ny chans. Det tog mer än halva konserten för att det skulle hända, men de lyckas faktiskt få till något som känns ganska drömlikt och väldigt behagligt. I sina bästa stunder är det nästan lite Sigur Rós över det, kryddat med Pink Floyd-gitarrslingor. Men i de värsta stunderna är det fortfarande så monotont att jag nästan somnar. De hade några ljusa stunder, men som helhet var det tyvärr ett sömnpiller.

Skambankt på Roskilde Festival, 2014-07-06

Publicerat för musicstage.se 

Norska Skambankt kickstartar denna sista festivaldag på Roskilde. Folk är nyvakna, bakis och svettiga av den tropiska värmen, men Skambankt har inga som helst problem att väcka oss till liv. Med sin lättillgängliga hårdrock och sköna attityd hänför de oss alla.

Det är med ett fasligt mullrande som dessa stiliga, svartklädda norrmän kliver upp på scenen. De inleder med Anonyme hatere och jag inser att det måste vara många norrmän i publiken eftersom jag hör massiv allsång. Jag är positivt förvånad över soundet som är väldigt lättsamt, med nästan poppiga refränger, samtidigt som de ändå är grymt tunga. De kör rock, rakt uppochner. Bandet har kul på scen och de är väldigt ödmjuka mot sin publik. Jag är mycket imponerad över deras riktigt snygga, men så härligt icke-pretantiösa gitarrsolon. Det är så trevligt att se ett hårdrocksband utan klichéer och höga tankar om sig själva. Bra jobbat där Skambankt!

När konserten närmar sig sitt slut så bestämmer sig bandet för att få publiken att genomföra Roskildehistoriens tidigaste ”wall of death”, och publiken lyder troget. Det är helt sjukt hur man kan få så här mycket tryck på en konsert kl.12, en söndag på Roskilde. Jag kan lätt säga att en timme med Skambankt går väldigt fort. Publiken är helt genomsvett när konserten väl är slut och det beror långtifrån bara på själva värmen som solen alstrar. Min favoritlåt som jag tar med mig är nog ”klassikern” Min Eliksir, från albumet Eliksir (2007), som gav upphov en massa dansstökande i publiken. Helt underbart! Skambankt blir ett av årets positiva överraskningar.

The Men på Roskilde Festival, 2014-07-05

Publicerat för musicstage.se 

De här Männen från Brooklyn, New York, gjorde mig väldigt besviken och förvirrad. Det här är nog enda gången jag har gått från en konsert på Roskilde och varit så här fruktansvärt besviken. Jag menar, det är en sak om man känner att ”det här är inte för mig” eller ”jag blir uttråkad av det här”, men The Mens spelning var bara så dålig att jag hade lust att gå därifrån och inte se mig om igen.

Annonsören på Pavilion-scenen har blivit ombedd av bandet att presentera dem på följande vis innan de kliver på: ”We used to be funk, but now we're punk as funk.”. För det första, vad menar de med det egentligen? För det andra, det var inget funkigt med den här spelningen överhuvudtaget. Jag känner mig smått förvirrad då jag väntade mig att se ett punkband med americana-influenser, för det var ungefär så de hade beskrivits i programmet. Jag inser nu i efterhand när jag lyssnar på deras skivor att jovisst, de gamla skivorna har en del element av punk i sig, medan den senaste skivan, som de kaxigt döpt till Tomorrow's Hits, visst har en del element av americana i sig. Men live låter det hela mer som klassisk amerikansk rock från 70-talet, vilket jag i och för sig inte har något emot. Det är mest lite förbryllande hur de väljer att framställa sig själva. 

Det värsta av allt är ändå att det är så sjukt otajt hela tiden. Efter att jag först lagt märke till det så kan jag inte sluta höra det. Jag funderar på om deras medhörning är kass, men varför gör de ingenting åt det i så fall? Mark Perro, som är den som oftast sjunger på låtarna, sjunger hela tiden på gränsen till falskt och det är lite väl mycket för att jag ska kunna ignorera det. Det mest positiva jag kan komma på är att de nog har den gladaste trummis jag någonsin sett. Rich Samis sitter med ett ständigt stort leende på läpparna bakom sitt trumset och det är i alla fall trevligt att se att de har kul på scen. Själv känner jag mest för att gå och lägga mig. Ingen låt fastnar speciellt för mig. Det mesta är ett evigt, ointressant malande. Tack och hej, vi ses inte igen.

Icona Pop på Roskilde Festival, 2014-07-05

Publicerat för musicstage.se 

Stämningen är god och ibland i det närmsta euforisk när den svenska girlpower-duon intar Arena-scenen på Roskilde. Stundtals är det lite platt, men under höjpunkterna skakar marken av den hoppande och dansande publiken.

För två år sedan spelade Icona Pop på Roskildes ”upcoming stage”, Pavilion, och jag var där. Jag blev glatt överraskad då och hade naturligtvis höga förväntningar nu när de åter kom till Roskilde, nu med en helt annan framgång bakom sig med klättrande singlar på försäljningslistorna runtom i världen. I Roskildes programblad beskrivs Icona Pop som popmusik för Yolo-generationen, vilket jag först tyckte var en lite komisk beskrivning, men när jag ser mig om i publiken på Arena så kan jag förstå vad de menar (jag var inte direkt yngst om vi säger så).

De inleder starkt med All Night, direkt följt av We Got The World. Det förvånar mig att tjejerna nu har gjort sitt framförande till någon sorts ”singback-konsert”. För två år sedan minns jag det som att de spenderade mycket mer tid vid sina synthar och datorer på scen. Nu är det mest de två med varsin mikrofon och synkroniserad dans, men med tillägget av en livetrummis på ett podium bakom dem. Längre fram åker dock syntharna och gitarren fram, vilket är ett trevligt inslag. 

Singlarna Girlfriend och Nights Like This går väl hem som väntat och jag gillar den nya singeln Get Lost, men många låtar däremellan är ganska platta. Jag känner mig lite malplacerad och uttråkad, men när de välbekanta tonerna av I Love It drar igång så är det inte bara jag som vaknar till liv. X antal tusen människor hoppar upp och ner och skrålar med i texten. Jag älskar verkligen den där kaxiga texten, man kan känna sig så märkligt stärkt av att få sjunga ”I threw your shit into a bag and pushed it down the stairs”. Avslutningen blir därmed smått euforisk och det är ju den känslan man tar med sig hem, inte de där tråkiga delarna i mitten.

Manu Chao La Ventura på Roskilde Festival, 2014-07-05

Publicerat för musicstage.se 

Solen är stekhet, men Manu Chaos skarytmer känns endast lite ljumna trots bandets stora entusiasm. I fållorna framför Orangea scenen är det fullt ös, men den känslan lyckas inte nå ut till hela publiken. Samtidigt, om detta inte är sommar- och festivalmusik så jag vet jag inte vad.

På avstånd hör jag polissirener, men det är inget att oroa sig för, det är bara Manu Chao som har börjat punkslamra på Roskildes största scen. När jag tar mig genom folkhavet handlar det inte så mycket om att tränga sig som att behöva kliva över folk som sover i högar på marken, om det beror på för mycket öl eller för mycket sol, det vet jag inte. Hela känslan är ganska lamslagen, men när jag tittar upp mot de stora videoskärmarna ser jag en studsande Manu Chao med det största leendet man kan ha. Punkslamret avtar strax och går över i ett långsammare skalunk. Höfterna rör på sig ofrivilligt och visst är det enstaka människor som står och dansar på stället här och där, men det är framme i fållorna som den riktiga festen är.

Ingen hade kunnat vara mer pepp än Manu Chao själv. Han och hans band La Ventura öser på av bara den. Det är betydligt mer skramligt och punkigt live än vad jag väntade mig, och jag gillar det, men ändå tycker jag att det är något som fattas. Det här kommer inte att bli en konsert att minnas. Det här känns mer som en festivallmysgrej, ligga i gräset i solen med en öl i handen och snacka med sin granne. Och det är väl i och för sig inget fel i det.

Jag är lite förvånad över hur få låtar jag känner igen i repertoaren. Men La Primavera känner vi väl alla igen i alla fall, och mitt i låten kommer en avstickare där vi plötsligt får höra några toner av Me gustas tu. Favoriten för mig dock är den gamla Mano Negra-låten King Kong Five, som här spelas i en modernare och mycket ösigare version. Men överlag är det mest lite smågung som gäller och den där riktiga partykänslan som jag hade hoppats på uteblev.

Helhorse vs. The Psyke Project på Roskilde Festival, 2014-07-05

Publicerat för musicstage.se 

Det är två väldigt olika, om än lika brutala, danska band som ikväll slår sig samman för att ge oss en unik kväll i metallens tecken. De spelar material från båda banden och kombinerar både sina olika sound och uttryck, som efter en del tekniskt strul faktiskt levereras på ett överraskande bra vis.

Phil Spector myntade på 60-talet uttrycket ”The wall of sound” som ett sätt att beskriva sättet han producerade musik på genom att spela in den genom en så kallad ”eko-kammare” som fick allt ljud att låta dubbelt. Jag använder mig ofta av uttrycket på svenska, ”ljudvägg”, men i det här fallet med Helhorse och The Psyke Project känns det mer aktuellt än någonsin. Jag förstår först inte hur de ska kunna få ihop det här. Jag har tidigare sett band med bland annat dubbel uppsättning av trummor och det har inte imponerat på mig, det har mest känts onödigt. Men jag bli förvånad över hur bra de här banden faktiskt ändå får det till att fungera.

Rent praktiskt kör de sina låtar lite om vartannat. De inleder med en del Psyke-låtar där några av Helhorse-medlemmarna också är med och spelar. Därefter är det mest The Psyke Project som står på scen under några låtar, följt av Helhorse under några låtar, och så vidare. Ibland kör de dock en mycket intensiv kombination där jag under något tillfälle räknar till tio personer på scen. Det blir ett fasligt springande ibland då alla medlemmar är måna om att röra på sig och utnyttja hela scenen för ge oss alla i publiken lika mycket uppmärksamhet.

Ljudet strular som sagt i början. Det låter svajigt och en del kablar måste bytas. Det tar lite tid för banden att få upp glöden i tältet, men under andra halvan av spelningen tycker jag att de lyckas riktigt bra. Båda banden är för mig nya, men det tar inte speciellt lång tid att förstå vilka medlemmar som tillhör vilket band. The Psyke Project känns väldigt testosteronladdat med sina bredaxlade, svartklädda medlemmar. Medan Helhorse har en ”mjukare” framtoning, om man nu kan använda sådana ordalag om ett sludge-metalband. Bara det att den ena Helhorse-gitarristen kliver ut i bar överkropp och bermudashorts liksom.

Jag föredrar överlag under kvällen Helhorse-låtarna såsom The Carnal Rage, men en av de avslutande låtarna med The Psyke Project, Death Sight, blir riktigt mäktig när alla medlemmar från båda banden är med och spelar. Stämningen i publiken är väldigt god och jag får ett stort leende på läpparna när jag ser hur mosh-piten liksom bara växer och växer. Det blev till slut en brutal och underhållande kväll för samtliga inblandade tror jag.

Future Islands på Roskilde Festival, 2014-07-04

Publicerat för musicstage.se 



Future Islands är ett amerikanskt synthpopband, vars musik är lika romantisk som Morrisseys, men med en dansant disco-injektion. Dans och kärlek i ett paket. Det här är en spelning där det är mycket uppenbart att bandet har väldigt roligt på scen, och hur kan de inte ha det med en sådan kärleksfull stämning som publiken bidrar med.

Klockan är efter midnatt och Avalon-tältet är fullkomligt packat till bristningsgränsen. Hur kommer detta sig? Jag har aldrig hört talas om bandet innan förrän jag läste om dem i festivalprogrammet. Men uppenbarligen är det fler än jag som har fått en gott förstaintryck av bandet. När bandet tar ton och Samuel T. Herring, bandets karismatiska sångare, kliver ut, ja då når jublet från den här folksamlingen nya nivåer.

Det blir mycket fokus på Herring och det är lätt att tro att detta är ett enmansband, men Herring har också en sådan unik utstrålning och ett sätt att röra på sig på scenen som endast har sin motsvarighet i någon som Iggy Pop möjligtvis. Han är i ständig rörelse, ålar sig och gör karatesparkar. Det är bisarrt på något vis, men helt hypnotiserande. Hans röst är också helt fantastisk. Han skiftar helt obehindrat mellan två olika röstlägen där det ena är den där lite nasala Morrissey-stilen, medan den andra är mer av en black-metal-grymtning. Det låter underligt, men det fungerar.

Låtskatten som Future Islands bär på är mycket stark. Jag gillar verkligen alla låtar jag hör ikväll, den ena är bara bättre än den andra. De börjar starkt, men lyckas ändå öka intensiteten under konserten. Ska jag välja ut några godbitar så blir det nog de avslutande låtarna Seasons (Waiting On You) och Spirit, som båda kommer från deras senaste album, som lite kaxigt har döpts till Singles. Jag kan inte tänka mig något bättre sätt att avsluta den här kvällen på. Jag dansar iväg i natten med ett stort leende på läpparna.

Damon Albarn på Roskilde Festival, 2014-07-04

Publicerat för musicstage.se 



Damon Albarn, denna man som verkar lyckas med allt han tar för sig och lyckas genomföra de mest udda samarbeten som man inte väntar sig. När han producerade Bobby Womack, som för övrigt spelade på Roskildefestivalen förra året, blev jag riktigt imponerad. Nu står han dock på egna ben med sin första soloplatta, Everyday Robots, i ryggen, men är det starkt nog frågar jag mig?

Arena-tältet är packat till bristningsgränsen och jag hade inte väntat mig något annat heller. Albarns stjärnglans är väldigt stor och han är såklart mycket van att uppträda inför en stor publik i och med sina framgångar med både Blur och Gorillaz. Han inleder konserten med två av sina nya låtar, Lonely Press Play och Everyday Robots. Låtarna har fått en makeover där de elektroniska bitarna har ersatts av en traditionell banduppsättning som får soundet att bli betydligt mer ”funky”. Det till och med svänger, skulle jag vilja påstå.

Efter den väntade inledningen får vi dock höra, återigen, funky versioner av några gamla Gorillaz-låtar, Tomorrow Comes Today och Slow Country. Jag hade hört rykten om att han skulle spela en del Gorillaz-grejer och jag blir väldigt glad när ryktet uppenbarligen är sant. Gorillaz-injektionen fungerar definitivt som en stämningshöjare.

Därefter verkar det bara gå utför. Jag blir uttråkad. Många av hans andra låtar är verkligen inte starka nog för att fånga mitt intresse. Det är ytterst platt och jag förstår mig verkligen inte på folket som faktiskt jublar. Det känns som att jublet kommer av ren princip, bara för att det är Mr. Albarn himself liksom. Jag plågar mig igenom andra halvan av konserten och tittar ständigt på klockan. Så äntligen går han av scenen, men publiken vill ha mer, och det får vi, med råge!

Jublet är fullkomligt öronbedövande när Damon kliver ut på scenen igen. När de ljuva tonerna av Clint Eastwood ljuder ut över oss så vaknar jag till liv igen. Det är förstås ett väldigt tryck i tältet nu. Men detta är ändå inte det bästa. Vi blir härnäst introducerade för inga mindre än hip-hop-legenderna De La Soul! Jag är helt i chock. De La Soul är en av de väldigt få hip-hop-akter som jag både älskar och respekterar väldigt mycket och här är de nu tillsammans med Damon Albarn för att rappa på Feel Good Inc. Det här är så sjukt. Jag väntade mig inte alls detta.

Efter att chocken lagt sig avslutar Albarn med att köra några av sina egna låtar igen och det är väl helt okej, men det känns verkligen mycket platt efter den intensitet som vi fick känna på innan. Överlag kan jag ju lugnt säga att utan Gorillaz-materialet så hade den här konserten varit ganska menlös.

HAIM på Roskilde Festival, 2014-07-04

Publicerat för musicstage.se 

HAIMs softa Californien-rock jämförs ofta med 80-talets popband i Fleetwood Mac-andan och det var också därför jag först fastnade för dem. Soundet är perfekt som bakgrundsbrus under ljuva sommarkvällar, men närmare än så har jag aldrig lyssnat på dem. Jag hörde flera röster backstage här på Roskilde som pratade om hur frälsta de var av HAIM och jag hade lite svårt att förstå det. Så himla speciella tyckte jag inte att de var. Men att se dem live är verkligen att bli frälst, det vet jag nu.

Jag hade ingen aning om hur populära HAIM faktiskt var. Arena-tältet är verkligen proppfullt med folk som jublar och klappar in bandet och när bandet direkt kör igång med Falling infaller stämningen direkt. Det här är bara så grymt. All min misstänksamhet föll omedelbart och efter bara en låt är jag säker på att det här kommer att bli en kanonkonsert.

Systrarna Haim blir helt mållösa av allt jubel och bestämmer sig att efter bara två låtar köra igång ett jam, vilket känns mycket oväntat och ovanligt, dels på grund av musikstilen de kör och dels för att vem överhuvudtaget startar en spelning med att jamma? Men deras beslut om att jamma lite är helt rätt. Jag blir mycket imponerad över deras förmågor, de är verkligen asgrymma! Deras sound överlag live är mycket rockigare än vad det är på skiva. Gitarrsolon avlöser varandra på ett sätt som känns helt naturligt utan att det blir någon gitarronani över det. Man undrar ju varför de spelar så soft rock när de uppenbarligen kan så mycket mer.

När vi närmar oss slutet på konserten får vi höra Don't Save Me och The Wire och nu är det ett våldsamt tryck i tältet. Helt magiskt. För mig är det ett nästan-gråta-moment, så bra är det. Jag är helt såld. Nu hoppas jag bara att de får visa lite mer av sina skills på nästa skiva.

Les Claypool's Duo De Twang på Roskilde Festival, 2013-07-04

Publicerat för musicstage.se 



Bluegrass och countrymusik känns kanske inte direkt som något man förknippar min musiksmak med, men Les Claypool är ett sådant där undantag. Det här är bara för bra och tillräckligt udda för mig att kunna motstå. Med en stor portion humor bjuder Les Claypool och hans polare Bryan Kehoe, a.k.a. Duo De Twang, oss på en något skruvad resa till den amerikanska södern på 30-talet.

Duon inleder direkt med en låt som många känner igen, Wynona's Big Brown Beaver, och publiken är genast med på noterna och bidrar med handklapp och allsång. Framförande är så simpelt, dessa två män sitter med sina gitarrer på scenen utan några som helst visuella hjälpmedel, och varför skulle de behöva det egentligen? Musiken med det fantastiska gitarrspelet talar helt för sig själv, vilket är fullt tillräckligt. 

Tältet är fullsatt trots att det är tidigt på dagen och det måste vara en ovanlig upplevelse för duon som annars är mer vana vid att spela på mörka små pubar. Men trivs gör de helt klart med den stora uppmärksamheten de får. Deras mellansnack är minst lika underhållande som själva musiken, och då är musiken verkligen helt lysande! De leker lika mycket med gitarrerna som de leker och skojar med publiken, och varje låt ger upphov till ett stort jubel från publiken.

De spelar två väldigt udda coverlåtar. Först har vi grungeklassikern Man In The Box av Alice In Chains. Duon får oss sjunga med i låtens inledande ”Hai hai hai...” och sen dansar vi som galningar. Inte ens scenvakterna kan stå stilla. Senare får vi också höra en riktig ”klassiker”. Duon lovar att 80% av oss kommer att vara positiva till den här covern, och för de resterande ber de om ursäkt i förväg. Covern är såklart Bee Gees gamla Stayin' Alive. Helt fantastiskt och så himla bra, det är det enda jag kan säga.

The Rolling Stones på Roskilde Festival, 2014-07-03

Publicerat för musicstage.se 




Redan 1965 besökte The Rolling Stones Danmark för första gången. 1976 turnerade bandet med den nu mycket ikoniska ”Orange Stage”, som idag är en ombyggd och större version av originalet från 1976, och som nu i snart 40 år har varit Roskildefestivalens största scen. Nu är det 2014. Bandet är i pensionsålder, men vi kan uppenbarligen fortfarande inte få nog.

Inför årets Roskildefestival har jag länge gått och smådissat The Rolling Stones lite och pratat om att det inte är speciellt spännande att titta på gubbar i pensionsåldern spela rock. Jag planerade till och med att inte se dem alls. Men så dagen innan gjorde jag en helomvändning, jag tittade på spelschemat och funderade på vad jag hade för anledning att inte se dem egentligen och kom fram till att det finns ingen anledning. Om man är någon sorts fan av Stones så ska man givetvis gå och se dem.

Stones inleder som sig bör med en hitskavalkad med låtar som Jumpin' Jack Flash och It's Only Rock 'n' Roll. Jag står långt ute på flanken med mina vänner och ljudet är verkligen inte bra. Hitskavalkaden är dessutom väldigt ljummet genomförd. Jag känner inget engagemang från bandet, knappt ens från Jagger. Jag har ändå ganska trevligt, men det känns mer som en social grej och en happening än att det skulle vara en schysst spelning. Det är vad det är, det är The Rolling Stones, ett av världens största rockband.

Men sen händer det något. Vi får höra 90-talslåten Out Of Control och vi ombeds att sjunga med i det inledande hummande i låten, och nu vaknar bandet till. Låten är riktigt skön och det märks att bandet njuter betydligt mer av att spela den här än de där andra något uttjatade hitsen. Det måste vara sjukt svårt för ett band som The Rolling Stones att hålla glöden uppe efter alla dessa år, men än verkar det faktiskt finnas liv i dem.

Andra halvan av konserten är faktiskt mycket underhållande. Det är när de får tillfälle att jamma lite och köra sina lite mer bluesiga låtar som Stones verkligen är i sitt esse. De levererar till och med Miss You och gör den till min favoritlåt under kvällen. Stones visar att gammal är äldst, men också att gammal är lite otajt. Det är inte perfekt, men det är The Rolling Stones. Publiken gillar det onekligen och jag måste säga att bandet fortfarande visar stor respekt och ödmjukhet gentemot sina fans, vilket är mycket hedervärt.

Det blir en väntad encore med (I Can't No) Satisfaction som avslutningsnummer och ja, nu fullkomligt kokar publiken. Jag ser till och med lite crowdsurfing-action längre fram i folkmassan. Och som gräddan på moset får vi färgsprakande fyrverkerier och ingen är gladare än jag att jag till slut tog mig för att se ett av världens största rockband genom historien.

Lykke Li på Roskilde Festival, 2014-07-03

Publicerat för musicstage.se 



Lykke Li behöver numera ingen större presentation. Och mina förväntningar om att hon ska göra ett proffsigt framträdande motsvarar hon med enkelhet. Med mycket värme och ödmjukhet ger hon sina fans allt de vill ha.

Det är hjärtevärmande att se den stora uppslutning som är när Lykke Li spelar på Arena, den näst största scenen på Roskildefestivalen. Jag känner mig konstigt stolt över hennes framgångar och publikens högljudda jubel som ljuder över arenan långt innan hon ens kommit upp på scen. Jag är långt ifrån hennes största fan, även om jag alltid gillat hennes musik, men i publiken är det nog många som kan tävla om den titeln.

Jag väntar mig en proffsigt genomförd konsert av Lykke Li och det är också precis vad vi får. Hennes röst är stark och helt perfekt. Hon rör sig på scenen som om hon aldrig gjort något annat och hon är väldigt ödmjuk mot sin publik. Hon ger publiken allt de vill ha. Jag kan inte tänka mig något annat än att hennes fans känner sig väldigt nöjda. Själv är jag av uppfattningen att hon har flertalet riktigt starka låtar, men att därutöver är resten mest ballader som är helt okej. Min uppfattning ändras inte under konsertens gång, men sen är det ju hennes utstrålning och närvaro på scenen som också spelar roll. Jag sugs ofrivilligt in i atmosfären och som helhet är det en väldigt fin spelning.

Bästa låten för mig är Gunshot från senaste albumet, och givetvis I'll Follow Rivers som ger upphov till stor allsång förstås. Vackert, fint och proffsigt levererat av Lykke Li, i samarbete med den varma publiken.

Future of the Left på Roskilde Festival, 2014-07-03

Publicerat för musicstage.se 



Vad som definierar Future of the Left är nog mer deras mellansnack än vad det är deras musik. Bandet kommer från Wales och deras texter känns som om de följer lite av brittisk tradition där man har humoristiska texter med någon sorts politisk agenda, och mellansnacket är såklart i samma anda. Musiken är inget direkt utöver det vanliga utan låter i mångt och mycket som traditionell hardcorepunk.

Någon i publiken har haft sönder en dunkudde och dunen flyger in över scenen som konfetti. Publiken är också lite stökig i vanlig punkig anda. Ölburkar flyger och alla som står inom farozonen blir översköljda av öl och täckta av fjädrar. Det verkar inte direkt besvära någon. Publiken gillar det.
Jag ser massor av nickande huvuden och stampande fötter, ”Men svänger det?”, frågar jag mig. Stundtals gör det definitivt det. Under några låtar uppstår även en liten mosh-pit, och man hade nog inte kunnat önska sig mer av bandet egentligen. Future of the Left är bra i det de gör, helt klart, men jag inser också att det nog helt enkelt inte faller mig riktigt i smaken. Men under en låt spelar basisten Julia Ruzicka kazoo och det kanske är tramsigt av mig, men jag gillar det.

Mellansnacket då? Visst är de roliga. Frontmannen Andy "Falco" Falkous grej är tydligen att dissa andra stora artister. Under ett par minuter får vi höra diverse fyndiga skämt där de dissar Metallica, Bon Jovi, Phil Collins, Metallica, U2, Metallica och slutligen Metallica. Jag skrattar högt flera gånger, men när de också börjar dissa sin publik så känner jag mig lite tveksam. Jag förstår att det är menat att vara skämtsamt, men jag hade respekterat dem mer om de hade haft mer respekt för oss i publiken.

Avslutningen är total anarki. Gitarrerna lyfts ut till publiken. Falco plockar delar av trumsetet och bär fram dem till scenkanten där han står och bankar på dem. Gitarristen Jimmy Watkins sjunger lite på Outkasts Hey Ya!. Det enda som fattas är väl att de ska slå sönder instrumenten också, men vem gör sådant nuförtiden egentligen?

Jambinai på Roskilde Festival, 2014-07-03

Publicerat för musicstage.se

Det Sydkoreanska bandet Jambinai är först ut att spela på Gloria-scenen, som är en inomhusscen, och stället är fullkomligt packat. Publiken älskar det. Musiken är helt unik med sin spöklika känsla som kommer från den traditionella Sydkoreanska folkmusiken som blandas med djupa och hårda tongångar från elgitarrer och trummor.

Att beskriva Jambinai och deras musik är inte helt enkelt. Min första uppfattning var att det var en typ av Sydkoreansk version av det finska metalbandet Apocalyptica, och visst finns det likheter, men samtidigt är det fullkomligt olikt den västerländska rockscenen. Jambinai har tagit traditionell Sydkoreansk folkmusik och satt det i en modern kontext som påminner om metal och post-rock. Men även om man skulle plocka bort folkinstrumenten så skulle den elektriska delen ändå inte påminna om något jag har hört i den västerländska musikvärlden. Många Asiatiska band har en fantastisk förmåga att tolka västerländsk musik och göra den till något alldeles eget, och Jambinai är inget undantag. En sak som jag konkret kan plocka ut som avvikande är att Jambinais musik känns mer trumbaserad än gitarrbaserad.

Musiken skiftar mellan spöklika arrangemang som skapas av bandets traditionella, tusenåriga stränginstrument, till ett djupt och hårt mullrande som är både intensivt och suggestivt. Speciellt de suggestiva bitarna är jag väldigt svag för. Publiken jublar mellan låtarna och det är inte konstigt, för det är verkligen riktigt, riktigt bra. Av spelschema-praktiska anledningar har jag dessvärre inte möjlighet att se hela konserten, vilket är väldigt synd.