Kent, Pildammsparken, Malmö (2012-08-11)

Kent ingår i min heliga trio från tonåren tillsammans med bob hund och Broder Daniel. Kring dessa tre band kretsade min värld ett tag. Broder Daniel har jag sett live någon gång för längesedan när det begav sig, och bob hund har jag sett så många gånger att jag för längesen har tappat räkningen, men Kent! Jag hade aldrig, tills förrän nu, sett Kent över huvud taget. Det är ju ändå ganska underligt.

Mina förhoppningar var således höga, men mina förväntningar ganska låga. Kent och framförallt Jocke Berg har ju extremt höga tankar om sig själva. Det visade ju sig om inget annat på biljettpriset som gick på 450 kr. Jag anser inte att de är tillräckligt stora nuförtiden för att kunna ta ut sådana priser. Det blev ju inte heller slutsålt. Jag vet inte hur många personer de beräknat skulle komma till Tallriken i Pildammsparken, men det kändes som att det knappt var halvfullt.

Hur som helst. Hela konserten kändes ganska lam. Helt okej utfört, men det saknades ett engagemang. Det kändes som att Kent gjorde det här för att de var mer eller mindre tvungna, och att publiken var ett nödvändigt ont. Nog för att jag inte heller är så enormt förtjust i artister som fjäskar sig till publikens kärlek, men lite hade de väl ändå kunnat bjuda på sig själva?

Det värsta var ändå de planerade extranummerna. Två gånger klev Kent av och förväntade sig att bli inklappade igen. Det blev de också, som förväntat, men det var ju inget enormt jubel i publiken direkt. Varför kan de inte bara stanna kvar på scen och istället ge järnet från början till slut?

Några höjdpunkter fanns ändå under spelningen. Finast tyckte jag var 747, 999, och den avslutande Mannen i den vita hatten (16 år senare) som åtföljdes av konfettiregn. Jag är en sucker för konfetti, det kan inte hjälpas.

Min vän saknade låten Max 500. Inser nu att Kent uppenbarligen gillar titlar med tresiffriga nummer i. Fattades ju bara att de också skulle spelat 400 Slag.

Ah ja. Jag hoppas Kent spelar här i närheten igen snart så jag får ge dem en ny chans. Jag vet ju att de kan, om de vill!

Musikvideotips: Gossip - Perfect World

Publicerat för musicstage.se 

Amerikanska danspunkbandet Gossip släppte för några månader sedan en ny platta, A Joyful Noise. Efter en snabb lyssning inser man snabbt att bandet nu bitvis gått från dansvänlig punk till ren och skär disco. I normala fall skulle jag nog se detta som en sellout, men saken är ju den att A Joyful Noise är en riktigt bra platta där sångerskan Beth Ditto nog gör sin hittills bästa sånginsats. Fast lite mer skit i soundet hade ju inte skadat.

Jag har bestämt mig för att dela med mig av den första singeln från skivan, Perfect World. Här visar Beth Ditto verkligen vad hennes pipa kan åstadkomma. Men kolla gärna också in discodängan Move In The Right Direction.

Urkult 2012 - mellan gråt och mosh

Tidigt i morse anlände jag så äntligen till Malmö efter att ha spenderat många timmar på tåg från Näsåker och Urkult uppe i Ångermanland. Det var första gången jag var så långt upp i vårt avlånga land och jag slogs gång på gång hur vackert det var.

På vägen upp, på Urkultståget, fick vi förstklassig underhållning av Väsen. Under tiden de spelade stod jag och tittade ut över det vackra landskapet som flög förbi utanför tågfönstret. Det kändes lite som i en dagdröm jag skulle kunna ha. Det är något med nordisk folkmusik som rör vid mitt hjärta på ett sätt som ingen annan musik kan, och i kombination med intrycken jag fick av landskapet runt omkring mig blev jag rörd till tårar. Jag tänkte "Är det så här resten av festivalen kommer vara för mig?". Så blev det inte.

Överlag var det inte så mycket musik på festivalen som jag fastnade för. Syster Sol var bra som väntat. Även denna gången regnade det när jag såg henne. Hon gör inte skäl för sitt namn! Men hon spred sol i sinnet med sin reggaemusik och fina attityd.

Loney Dear var ändå oväntat stämningsfullt. Jag har hört honom innan, men inte riktigt fastnat för den här nedtonade indiepopen, förrän nu. Det var ju riktigt fint! Väl framfört!

Transglobal Underground avslutade festivalen med sin afrikanskinspirerade etnotechno. Det var dansant och jag hade jättekul, men tyckte nog ändå att bandet kunde bjudit lite mer på sig själva. Jag saknade lite själ i musiken faktiskt. Detta var för övrigt typ det enda band som jag hade kollat upp innan festivalen. Påminner lite om Afro Celt Sound System som jag lyssnat på en del innan.

Jag saknade klezmer på festivalen, men fick som tur var utlopp för all min uppdämda klezmerenergi när jag tittade på The Crooked Fiddle Band sista kvällen. Det här var helt galet bra! Kanske bland det bästa jag har sett i år, alla kategorier. Kanske gjorde det sitt att de spelade under tak i Danslogen när det hällregnade utanför. Folk stod packade som sillar, men dansade ändå som tokar. Jag lyckades ta mig längre och längre fram där jag till slut kunde mosha tillsammans med hippies av varierande åldrar. Stökigast av alla var den äldre herre som, hög eller full (jag vet inte vad), trodde att han var någon sorts matador och slängde med sin regnkappa så pass att folk helt enkelt var tvungna att lämna plats åt honom.

Om The Crooked Fiddle Band tar sig hit i närheten från Australien igen, se till att se dem! Det var bland det ösigaste jag någonsin sett. Rentav punkigt faktiskt!