Strax efter att jag anlänt till lokalen gör jag ett uttalande som jag senare fick äta upp: att det inte skulle förvåna mig om förbandet Bruket var det mest spännande vi skulle se den här kvällen. Det skulle visa sig att jag hade förfärligt fel (och tur var väl det). Imperial State Electric levererade en oemotståndlig, modern, 60-talsinspirerad boogierock som fick oss alla att röra på de lurviga tills att svetten rök.
Kvällens publik bestod av till stor del av unga popkids i 20-årsåldern och till en mindre del, lite äldre tjejer och killar som säkerligen följde Nicke Andersson och The Hellacopters redan i början på 90-talet. Jag tillhörde den där lite äldre generationen och jag måste säga att den här kvällen kom att bli en nostalgitripp av rang för mig. Iklädd rutig flanellskjorta dansade jag med mina gamla polare från tonåren åter igen till frontmannen Nicke Anderssons enkla, raka, men svängiga rock.
Under första låten frågar bandet om vi är redo att rocka loss och publiken kändes lite trevande, men det ändrades när bandet slår an de första tonerna på A holiday from my vacation, inledningsspåret från det självbetitlade debutalbumet. Jag har lyssnat igenom deras debutalbum ett antal gånger, men aldrig riktigt fastnat för det. Tyckte att musiken kändes lite för simpel och lite för mjuk, men att höra den live var en helt annan upplevelse. Den Beatles-klingande låten I’ll never let you down, lät betydligt svängigare och rockigare live än jag kunde tänka mig.
Imperial State Electric är inte nyskapande, men dess musiker har ett sätt att göra musiken väldigt lekfull i dess enkelhet. Detta är musik som ska höras live i mindre lokaler. Ett gott tecken antar jag är att jag under större delen av kvällen glömmer bort att jag är där för att recensera. Det intima förhållandet i lokalen gör att jag förlorar mig i musiken, så som det ska vara.
I slutet av konserten tystnar plötsligt Nicke och hans gitarr och jag gissar att det är en sträng som har rykt. Under tiden tar basisten, Dolph de Bors över sången och om jag inte hade sett det hända hade jag knappt märkt av det. Därefter uppstår en liten paus och publiken kallar, som sig bör, in bandet igen för några extralåtar. Till allas förvåning sätter sig Nicke bakom det extra trumsetet på scen (som alla undrat över) och sätter igång ett gemensamt trumsolo med bandets trummis, Thomas Eriksson. Trumsolot utvecklas sedan till en form av jam. De andra bandmedlemmarna hoppar in i denna jamsession och gitarristen Tobias Egge drar igång en traditionell allsång med publiken.
Nu är publiken verkligen i toppform. Under de avslutande låtarna rockas det loss ordentligt och längs golvet hör jag ett ständigt klirrande från ölflaskorna som sparkas runt av dansande fötter.
Jag hade en helt underbar kväll och jag ångrar lite det där uttalandet jag gjorde i början. Imperial State Electric var långt ifrån en besvikelse. Jag lämnar lokalen med ett stort leende på läpparna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar