Publicerat för musicstage.se
Varmt, svettigt, doft av nytappad öl och fantastisk stämning i publiken – så kan kvällens atmosfär beskrivas. På scen står det stridslystna bandet från Falun, Sabaton, med den karismatiske sångaren Joakim Brodén i täten.
På väg till konserten inser jag att detta är första gången jag ser Sabaton på en riktig konsert och inte på en festivalspelning, som jag har sett en hel del. Skillnaden ligger mycket i publiken. På en festivalspelning kan vem som helst droppa in på spelningen, ikväll märks det att publiken är full av hardcorefans, givetvis iklädda Sabaton-t-shirts. De flesta är 20-åriga killar och resten består av tonåringar, medelålders män och några tjejer här och där (som vanligt underrepresenterade i hårdrockssammanhang).
Efter att sista förbandet spelat klart, står publiken förväntansfullt kvar och skriker och visslar efter bandet. Snart kommer några välbekanta toner ut ur högtalarna i form av Europe’s It’s the final countdown och alla sjunger med i nedräkningen. När musiken tystnat börjar publiken unisont att skrika Sabaton! Sabaton! Sabaton! och när bandet väl entrar scenen lyfter taket av publikens jubel.
Det är inte mycket jag känner igen av de första låtarna av Sabatons repertoar och nu i efterhand har jag läst på och insett att jag missat deras senaste två albumsläpp. Tiden går så fort! Det dyker i alla fall upp ett par gamla hits som även jag kan sjunga med i, som exempelvis Masters of the world från debutskivan Fist For Fight, samt Panzer Battalion från andra skivan Primo Victoria. Det är även under dessa låtar som publiken i övrigt rockar och röjer som mest.
På fansens begäran spelas senare låten The Final Solution från senaste plattan, en något lugnare låt som handlar om förintelsen av judarna under andra världskriget. Just andra världskriget är ett vanligt förekommande tema i Sabatons texter, så även i nästa låt, min personliga favorit, Attero Dominatus. Attero Dominatus är en triumferande låt som handlar om slaget om Berlin. Den latinska titeln är ej korrekt översatt (men vem bryr sig förutom språkvetarna?), den ungefärliga betydelsen är ”Krossa tyrannin!”
Sabaton levererar verkligen rent musikaliskt, det är tajt och svängigt, om man nu kan uttrycka sig så om metallmusik. Dock känner jag mig ganska uttråkad av att titta på dem. Hade det inte varit för Joakim Brodéns stjärnglans som sångare och frontman, hade inte det bästa gitarrsolot i världen kunnat rädda dem. Trummisen, Daniel Mullback, har också en fantastisk utstrålning och mina ögon faller ofta på honom. Resterande bandmedlemmar är väldigt skickliga musiker, med tyvärr ganska mediokra för övrigt.
Allt som allt var det för mig en trevlig kväll med trevlig musik och en fantastisk publik. (Enligt Sabaton är skåningar en typiskt osvensk publik, vad han nu menar med det?) Jag är säker på att hardcorefansen absolut inte blev besvikna och för en vanlig dödlig som mig var det ett helt okej sätt att spendera en fredagskväll på, men inget jag kommer att minnas för resten av livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar