Stockholmsbandet Colossus släppte 2011 sin EP Spiritual Myiasis. I korthet skulle jag vilja beskriva Colossus musik som mörk, avancerad metal uppbyggt kring en enkel plattform av gitarr, bas och trummor.
Jag har märkt att min generella uppfattning om Spiritual Myiasis gradvis har gått från ”tråkigt” till ”intressant”, för varje gång jag lyssnat igenom skivan. Det känns som om Spiritual Myiasis har en tröskel man måste komma över för att kunna slappna av och bara lyssna. Tur är det väl att EP:n endast innehåller tre spår, för det krävs en hel del av min koncentrationsförmåga bara för att kunna hålla fokus rakt igenom. De invecklade, progressiva rytmerna och riffen i de två första spåren gör mig helt matt första gången jag hör dem, men för varje lyssning börjar koncentrationsvecket i min panna att mjukna och jag börjar lyssna mer efter detaljer. I första låten, Parasite, är det svårt att inte bli omkullnockad av den intensiva skriksång som Niklas Eriksson bjuder på. Det hade varit spännande att få höra om han kan hålla den energin rakt igenom på en livespelning. I andra låten, The Gnawing, är sånginsatsen inte lika imponerande, förutom just när det är mer skrik än sång. De melodiska sångpartierna är inte lika starka och jag vet inte om de har energi nog att bära upp den suggestiva ljudväggen.
Det sista spåret på EP:n, Eternal Return, är det som etsar sig fast i min hjärna. Det djupa, långsamma riffet känns så otroligt bekant, men jag kan verkligen inte erinra mig vart jag hört det innan. Gitarrsoundet för mina tankar till ett tidigt Black Sabbath, men om det är en Sabbath-låt jag tänker på, det vet jag inte.
Intressant och intensivt är orden som dyker upp i hjärnan när jag lyssnar på Spiritual Myiasis. Dock tvivlar jag ändå på om jag kommer plocka upp skivan igen. Det är inte tillräckligt livfullt för att nå igenom det mäktiga mediabruset.
>> Colossus på Spotify
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar