Nu, snart en månad senare, känner jag att jag åtminstone vill säga några få ord om Moneybrother innan mina minnen bleknar helt.
Det här var, tro det eller ej, första gången jag såg Pengabrorsan live. Jag hade fått höra att han skulle vara riktigt bra och väl värd pengarna, men jag försökte att inte dra upp mina förhoppningar för mycket. Sammanfattningsvis kan jag väl säga att "ja" det var absolut värt pengarna, men ändå inte så bra som jag hade hoppats. Det var helt okej. Godkänt. Jag tror att det nog egentligen inte var förrän precis de sista låtarna som jag tyckte att det släppte och blev mycket väl godkänt! Moneybrother må vara Sveriges svar på Bruce Springsteen, men någon "The Boss" kommer han aldrig att bli. Missuppfatta mig inte. Jag älskar hans musik, men jag väntade mig faktiskt att det skulle stråla ut lite mer karisma än vad det gjorde från scenkanten.
Bäst var Dom vet ingenting om oss. Kul att de spelade Falling in love (with Christmas time).Annars var det väl "the usual suspects", alltså hitsen, det som orsakade mest röj i publiken.
Roligast under spelningen var "teatern" och samspelet mellan Anders Wendins vapendragare trombonisten Victor Brobacke och gitarristen Sara Wilson. Sara Wilson förresten, vilken fantastisk gitarrist hon är! Grym!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar