 | |
| Wovenhand Foto: Fredrik Billgren, musicstage.se |
Wovenhand har lyckats fånga en del av den amerikanska själen som man sällan hör i annan amerikansk musik. Det är grundat i en djupare, hårdare, mer alternativ version av country. Det känns filmiskt, som soundtracket till en av Bröderna Coens mörkare filmer. Till tonerna av slamriga gitarrer är det nästan som ett religiöst mässande, fast känslan av väckelsemöte uteblir som tur är.
David Eugene Edwards är Wovenhands lite udda frontman. Hans
röst är magiskt lockande, men hans ryckiga, inåtvända personlighet
hjälper inte till att föra ut budskapet. Han i det närmsta gömmer sig
bakom mikrofonen med sänkt blick, som om förlorad i sin egen värld. Jag
hade så önskat att han hade haft lite mer utstrålning. Jag upptäcker att
det ofta låter bättre när jag blundar.
Udda frontman till trots. Den här konserten är full med
härliga höjdpunkter, även om det också blir lite platt ibland. När
Wovenhand är som bäst är de både kraftfulla och känslosamma och det är
de i låtar som The Refractory, från senaste skivan. De spelar
flera låtar från samma platta och jag gillar det oerhört mycket, där
finns mycket starkt låtmaterial att hämta.
Två låtar som jag fastnar för under kvällen är King o King och Kicking Bird, som båda har väldigt drivande trummor med attityd och det är sådant som jag gillar. Avslutar gör de med den rockiga låten Good Shepherd,
också från senaste plattan. Låten är en riktig energiinjektion till
publiken som jublar som aldrig förr. Efter att bandet har lämnat scenen
efter denna mäktiga avslutning manar publiken på och försöker applådera
upp dem på scen igen. Jag blir nästan rörd av publikens stora stöd. Det
blir många minuters applåderande, men några extranummer får vi inte. Vi
står alla kvar i förvåning när DJ:n drar igång musik i högtalarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar