Juniorpojkarna inleder med låten Parallell Lines och det första som slår mig är att sångaren Jeremy Greenspans röst är av riktig soulkvalitet och att han också kan leverera det live. För övrigt finns det betydligt mer att önska av den här spelningen.
Videodisplayen
som visas i bakgrunden består av abstrakta mönster som nog är tanken
att de ska förhöja stämningen i musiken, men det känns mest billigt och
amatörmässigt gjort och jag tycker inte att det tillför speciellt
mycket. I de bästa musikaliska stunderna levererar Junior Boys
loungemusik som får en att vilja luta sig tillbaka i en soffa med en
drink i handen. I de sämsta stunderna däremot blir jag så uttråkad att
jag vill somna och snarka högljutt på den där soffan istället. Det enda
som gör det uthärdligt är den där lena rösten som Jeremy har. En röst
som man normalt sett kanske inte förknippar med electropopgenren.Duon backas live upp av en trummis med elektroniska trummor, men det känns verkligen att trummisen inte är en del av bandet. Jag känner ingen samhörighet alls. Det blir ju inte bättre av att den andra hälften av Junior Boys, Matt Didemus, rör sig i slow motion på scenen, som om han gick i sirap, medan han rattar och knappar på sin dator och sina synthar och verkar rent ut sagt uttråkad! Jag tycks mig se djupa suckar när han står där på scenen och det stör mig.
Till bandets fördel måste jag dock säga att de tre sista låtarna utfördes betydligt bättre. När de spelade hitlåten In The Morning släppte publiken loss lite och jag antar att det även fungerade som en humörhöjning för bandet. Därefter följde Work, som väckte mig till liv (äntligen!). Och sist, men inte minst fick vi som extranummer höra Banana Ripple, vilket fick oss allihop att röra på de lurviga.
Junior Boys på Spotify
Junior Boys på myspace
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar