Som en raket sköts Shaking The Habitual direkt in på förstaplatsen på listan över årets mest olyssningsbara skivor. Likt sagan om kejsarens nya kläder är det få som vågar att ens tänka tanken att Sveriges största alternativa elektroband skulle kunna göra en skiva som mest består av oväsen, men jag har svårt för att dölja min besvikelse.
Allas våra förväntningar på The Knifes nya skiva har varit skyhöga och bandet har så klart mycket att leva upp till. När jag först hörde singeln Full of Fire blev jag riktigt besviken och faktiskt chockad över hur otillgänglig den lät. Nog för att syskonen Dreijer alltid har varit udda och skeva (det är ju också det som jag vanligtvis gillar med deras musik), men nu fick jag direkt känslan av att deras experimenterande hade gått för långt.
Andra singeln A Tooth for an Eye höjde dock mina förhoppningar avsevärt. Den här låten innehåller allt som jag gillar med The Knife. Det är något alldeles eget. Ljudbilden är udda och lyser skinande rosa i ett annars grått mediabrus. Det är genialt och jag kan inte låta bli att dansa när jag hör den. Rytmen är förförisk och jag fullkomligt älskar Karin Dreijers röstansträngningar som raspar sig fram över de annars rena elektroniska ljuden.
Så kommer albumet. Man trycker på play. Sen undrar man “vad fan är det här?”. Jag förstår ingenting. Som till exempel spår nummer sju, Old Dreams Waiting to Be Realized. Här har vi nitton minuters lågmält ljudlandskap följt av skrikande synthslingor som möjligtvis skulle kunna passa som ljud till en skräckfilm. Det är här det blir så smärtsamt uppenbart att det här är konst för konstens skull och inte musik för lyssnarens skull. Det är så långt ifrån njutbart att inte ens droger skulle kunna hjälpa mig att uppskatta det här.
Sista spåret, Ready to Lose, är helt okej.
Att kalla det här dåligt är fel sätt att uttrycka det. Det är en besvikelse och ett misslyckande. Under större delen av skivan är det omöjligt att njuta. Jag mår nästan fysiskt dåligt. Men jag tycker å andra sidan att det är betydligt värre att göra en tråkig och anonym skiva än att göra en skiva som får mig att må illa. Därför vill jag inte påstå att Shaking The Habitual är dålig. Den är bara totalt olyssningsbar.
Skivan finns på Spotify, lyssna här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar