2011-02-17

Intervju med Juho Kauppinen från Korpiklaani

Publicerat för musicstage.se

The Finnish folk metal band Korpiklaani has just released their seventh studio album, Ukon Wacka, and I had the great opportunity of making an interview with the accordion player of the band, Juho Kauppinen.


It's hard not to notice that a lot of your lyrics concern various alcoholic beverages. Are you rough, brutal and vodka drinking Finns? Or are you trying to live up to the myth?

– We are but human. Korpiklaani's music reflects what we are, rather than trying to be something that we possibly are not. Our songs come out as they are, too. It may be true that Finns consume a lot of alcohol a year, but there are several other countries with high alcohol consumption solely in Europe. Finns are not as exceptional as is commonly thought of them.

– Korpiklaani may drink a lot on tours, but while at home, anybody barely drinks. There's also one person in the band who never drinks at all.

There's no question that your music is good party music. When I saw you playing live for the first time, I said that if I ever get married I would have Korpiklaani as my wedding band. Is that something you would do? Have you ever done something similar to that before?

– We would be pleased to do that, but I don't think we have done anything like that before. We preferably play anytime and anyplace, but recently we have been forced to restrict the amount of concerts, because we certainly cannot be on the road all the time.

What kind of music do you like and what kind of records do you play on the tour bus? Or do you maybe prefer silence?

– Musical taste varies greatly in the band. The music on the tour bus varies too, but it's basically everything between Finnish evergreen songs and 80's heavy metal.

Tell me a bit about your upcoming record, Ukon Wacka. Does it differ from your previous records?

Ukon Wacka differs from our previous albums to some extent, but the band's style is immediately recognizable. As we had a chance to work with Tero Hyväluoma, an assistant producer of traditional instruments, we managed to add something refreshing to the whole.

– We only recorded the drums for the album Karkelo at Petrax Studio, but Ukon Wacka was entirely recorded there. It can easily be heard from the result.

How does you creative process look like? Who writes the lyrics and who writes the music? How much of the creative process takes place in the recording studio?

– Jonne has always written most of the songs for the band, but the majority of lyrics is nowadays written by Juha Jyrkäs, with whom we have collaborated since the album Tales Along This Road. Ever since, the amount of his lyrics and songs sung in Finnish have gradually increased. For the latest album, of which all songs were sung in Finnish, we also got four lyrics from Jonne, as he has developed as a lyricist.

Last time I saw you play in Sweden was back in 2008 at the Sweden Rock Festival. When do we get to see you play in Sweden again?

– The sooner the better!

Skivrecension: Jester - Stranger Days

Publicerat för musicstage.se

Från Ångermanälvens strand härstammar Jonatan Lundberg, alias Jester, en pianospelande romantiker med höga ambitioner. Nu debuterar han med albumet Stranger Days, en platta som siktar högt, men faller sådär till lagom flyghöjd.

Jester_-_Strange_DaysDet första som slår mig är Jesters väldigt bekanta röst och efter mycket funderande kommer jag fram till att det givetvis är popartisten Andreas Johnson. Musiken är även den snarlik, men mer åt det välstrukna pophållet.

Stranger days är onekligen väldigt radiovänlig pianopop. Kanske beror det på att min egen far är pianist eller beror det på min oerhörda kärlek till pianopopens kungar Coldplay, men piano för mig är lite magiskt. Hade det inte varit för det dominerande pianoinslaget i musiken hade jag snabbt tappat intresset för plattan. Men liksom många andra popplattor växer även den här efter några lyssningar och jag känner hur jag sakta vaggas in i det där varma, trygga radiosoundet.

Det inledande spåret Outerspace är en helt klart en radiohit, medan den vackra kärlekslåten Leaving snabbt fångar mitt intresse på ett helt annat plan. Jonatan har kanske ingen stor röst, men kan med enkla medel beröra även en rocker som mig. Mitt favoritspår på skivan är absolut det sista spåret Waltz, vars valsande pianoslinga känns drömlik och får mig att stirra ut genom fönstret och mina tankar att vandra.

Allt som allt är Stranger Days en helt okej popplatta med potentialen att få till några radiohitar, men om Jonatan siktar på högre mål måste han anstränga sig mer för att stå ut ur mängden.

Jester på myspace

Jester på Spotify

Azure Ray på Debaser i Malmö (2011-02-10)

Publicerat för musicstage.se

Efter en lätt försening kliver två späda och försynta tjejer upp på scenen. Enligt wikipedia spelar duon "dreampop", men istället för att skapa drömsk pop blir kvällen för mig en strid mot mitt eget gäspande.

Azure_Ray_foto_Nick_AsokanAzure Ray är en amerikansk popduo bestående av Maria Taylor och Orenda Fink. Musiken kan närmast beskrivas som atmosfärisk folkpop kryddad med stråkar och elektroniska beats. På ytan låter det intressant, men i verkligheten blir det tyvärr platt och planlöst. Det är svårt att sätta fingret på vad det är som fattas. Det finns ingen själ, ingen utstrålning, inget glitter från ögonen.

Kvällens konsert på Debaser i Malmö gör tyvärr ingenting för att ändra min uppfattning. Taylor och Fink sjunger väldigt vackert, men låtmaterialet saknar helt det djup som behövs för att beröra mig. Jag hör ingen lidelse i rösterna, vilket krävs för att hålla mitt intresse uppe under en konsert som endast består av ballader.

Duon har uppenbarligen en liten beundrarskara i publiken och ibland hör jag enstaka röster ur publiken som skriker ut sina kärleksförklaringar: ”We love you. You’re awsome!” Men när Azure Ray inleder sin sista låt för kvällen och jag sakta vandrar tillbaks genom publiken är det smärtsamt uppenbart att många åskådare redan har lämnat lokalen.

Bästa låten för kvällen är Don't leave my mind, första singeln från senaste skivan (Drawing Down The Moon). Don’t leave my mind har en konkret struktur och en enkel, men också något poetisk text, som med lätthet fastnar på hjärnan. I övrigt är jag väldigt besviken över kvällens sömnpiller till framträdande.

Foto av Nick Asokan.

Azure Ray på myspace

Azure Ray på Spotify

2011-02-07

Magnus Carlsson & The Moon Ray Quintet på Babel i Malmö (2011-02-05)

Publicerat för musicstage.se

Jazz kan vara långtråkigt och pretentiöst, men det kan också vara svängigt och medryckande. The Moon Ray Quintet bjöd denna lördagskväll på en blandning av båda. Magnus Carlsson bjöd på sig själv och sin charm och visar än en gång att han är en av Sveriges bästa sångare.

Magnus_Carlsson_pressfotoMagnus Carlsson har för tillfället tagit ett sidosteg från Weaping Willows och skapar loungejazz tillsammans med några av Sveriges bästa jazzmusiker i form av The Moon Ray Quintet. Låtmaterialet består av jazzversioner av mestadels gamla rocklåtar från flera decennier, tagna ur Magnus Carlssons personliga skivsamling.

"Kul att det är så många här" börjar Magnus Carlsson med att säga. "Trots att det är melodifestivalen ikväll." En våg av skratt drar genom publiken och så sätter konserten igång.

Under de tre första låtarna känner jag mig lite uttråkad och kommer på mig själv med att gäspa några gånger. Det är inte bandets fel. Det är jag som inte är något stort fan av jazz och jag bekymras av tanken att jag kommer bli lynchad för det. När solona hopas och melodierna går i kors blir det för "jazzigt" för mig och jag slår dövörat till.

Jag är förvisso ingen jazzälskare, men jag älskar jazztrummisar och Magnus Carlsson, och det kommer definitivt också flera höjdpunkter under kvällen. Jazzsolon är absolut inte tråkiga när de utförs på det fantastiska sätt som Per Johansson (saxofon) och Carl Bagge (piano) gör i Mose Allison-covern If You Live och för att inte tala om Lars Skoglunds trumsolo i Paul Weller-covern You Do Something To Me. Jag blir helt hypnotiserad av att titta på Lars Skoglunds händer som rör sig så snabbt ibland att de blir alldeles suddiga rakt framför ögonen på mig.

Många, precis som jag, var nog där den kvällen mest för att se Magnus Carlsson och han gjorde mig absolut inte besviken. Magnus Carlsson visar än en gång att han är en av Sveriges bästa sångare. Hans mellansnack är fullt av charm och publikfrierier och det är svårt att inte bli lite förälskad. Den sista låten som spelas för kvällen är en riktig Magnus Carlsson-låt, en cover av Nick Caves Love Letter. Här visar han sin liderliga, romantiska sida som han gjorde sig känd för i Weaping Willows. Som en god vän till mig sa: ”man vill bara krama om honom och aldrig släppa taget”.

Magnus Carlsson i jazzton är inte så himla tokigt, men jag föredrar honom fortfarande i Weaping Willows. Allt som allt var det ändå en fin kväll (definitivt trevligare än att titta på melodifestivalen).

Spellista

1. Time Of Season (The Zombies)
2. If I Could Only Be Sure (Nolan Porter)
3. Ocean Rain (Echo and The Bunnyman)
4. Ain't There Something Money Can't Buy (Young Holt Unlimited)
5. Black Swan (Thom York)
6. Summer In Siam (The Pouges)
7. If You Live (Mose Allison)
8. Riders On The Storm (The Doors)
9. You Do Something To Me (Paul Weller)
10. Rain (José Feliciano)
11. I'm Alive (Tommy James and The Shondells)
12. Somebody Stole My Thunder (Georgie Fame)
13. Love Letter (Nick Cave & The Bad Seeds)

Magnus Carlsson & The Moon Ray Quintet finns på Spotify, för att lyssna klicka här eller klicka här.

Magnus Carlsson & The Moon Ray Quintet på myspace

2011-02-06

Glasser på Babel i Malmö (2011-02-02)

Publicerat för musicstage.se

Det är ingen slump att ordet konsert ofta kombineras med ordet upplevelse, för artister som Glasser kan verkligen konsten att bjuda på en konsertupplevelse av audiovisuellt slag. Cameron Mesirow, alias Glasser, tar publiken med på en sagolik resa för en kväll och lämnar ingen oberörd.

Glasser_photo_by_Aliya_NaumoffAmerikanska Glasser jämförs ofta med svenska Fever Ray och det finns onekligen ytliga likheter, men de är samtidigt så pass speciella att de båda två känns alldeles egna i sig. Bakom Glasser och Fever Ray gömmer sig relativt tllbakadragna kvinnor som gör något utflippad, långsam och vacker elektronisk musik. Den största skillnaden enligt mig är i deras framtoning. Fever Ray har en mörkare ton som härstammar från våra nordiska granskogar, medan Glasser känns mer som en prinsessa från en klassisk saga med lyckligt slut.

Det är synd och skam att jag inte hade sällskap av en fotograf när Glasser kliver upp på scenen i helt galna scenkläder. Bandet har overaller som för tankarna till Ghostbusters. Glasser själv ser ut som en docka i blommig klänning och en hatt som påminner om en orcherhjälm av tyg, med bollar och tofsar på. Hon rör sig också lite ryckigt och stapplande, som om hon vore en marionett.

Spellistan för kvällen består av hela debutskivan Ring. Det är bara nio låtar, men de utförs mer än väl. Första låten Apply får mig att känna rysningar av välbehag längs hela ryggraden och välbehaget håller i sig genom resten av konserten.

Låten T genomförs i en väldigt avskalad version med bara bas och sång. Plötsligt känner jag mig helt ensam i lokalen. Det är så tyst, att med öronpropparna i öronen, kan jag höra min egen andning. Glasser sjunger bara för mig, hon har trollbundit mig fullkomligt.

För dig som inte var där kommer det en chans till att se konserten då den filmats av Klubbland för SVT.


Spellista
1. Apply
2. Home
3. Treasure Of We
4. Plane Temp
5. T
6. Glad
7. Tremel
8. Mirrorage
9. Clamour

Foto av: Aliya Naumoff


Glasser på Spotify

Glasser på myspace

Skivrecension: Korova Station - Lo-Fi Sampler [EP]

Publicerat för musicstage.se

Korova Station gör punkrock som försiktigt lutar sig åt det mer medryckande, popiga hållet. Jag känner mig kluven. Är detta bra eller är det dynga? Melodierna har utan tvivel etsat sig fast i min hjärna, men jag känner mig inte så enormt berörd av musiken.

EP:n Lo-Fi Sampler innehåller fyra spår av varierande kvalitet. Det inledande spåret, Doden, börjar med ett enkelt, men starkt typ av stoner rock-riff, men för övrigt innehåller Doden inget speciellt. Andra spåret, Come on, come on, har en mycket bra refräng som fastnar efter bara ett par lyssningar, men verserna är i jämförelse något mediokra.

Tredje spåret, Kniven, är klart den bästa låten på skivan. Här hörs det verkligen att detta är ett liveband och jag kan tänka mig att publiken lätt kan bli lite stökig under en låt som denna. Man vill liksom slänga sig omkring lite och trängas och svettas med andra likasinnade.

Sista spåret är en synthmix av andraspåret, Come on, come on. Jag förstår inte alls idén med att göra en daterad synthmix av en punkrocklåt. Det låter inte speciellt bra och drar ner kvaliteten på skivan.

Så för att sammanfatta: Lo-Fi Sampler är en okej punkrockskiva, som antagligen gör sig bäst i liveformat.

Korova Station på myspace.