Citysounds of Malmö - en nätradio nära dig

Har ni hört talas om CitySounds.fm? Den här hemsidan hämtar musik från soundcloud.com och skapar unika låtlistor för just din stad. För att få sin musik spelad här räcker det att man har ett konto på Soundcloud och att ens stad är inskriven i profilen, då hamnar musiken automatiskt på City Sounds.

Jag hade lite glömt bort den här sidan, efter att jag upptäckte den för något år sedan. Jag har därför inte använt mig så mycket av den. Radion ska även finnas som app till iPhone. Om någon har testat appen får ni gärna komma med ett utlåtande. Det hade varit spännande att höra hur den fungerar. För nätversionen känns än så länge lite begränsad tycker jag även om idén är sjukt bra! Det är verkligen ett bra sätt att upptäcka bra musik från sin hemstad eller från vilken stad man vill i hela världen för den delen!

Här hittar ni musik från Malmö: citysounds.fm/malmo

I mina ljudspår nu på Facebook

Jupp! Nu kan du följa i mina ljudspår Facebook. Kliv in och gilla här: https://www.facebook.com/mina.ljudspar.

Musik i Malmö, vecka 31, 2013

The Good Morning Spider

På rekommendation och önskan från en vän till mig startar jag nu detta veckovisa inslag kallat "Musik i Malmö", som i grunden kommer vara en evenemangskalender med tips om musikevenemang i Malmö med omnejd.

Om det är någon där ute som vill komma med tips eller göra reklam för sitt evenemang går det bra att maila mig på mina.ljudspar(a)gmail.com.

Detta händer vecka 31...  


KONSERT

Stiff Little Fingers, Debaser, Malmö, 1 augusti 2013
Ett av punkhistoriens mest betydelsefulla band kommer till Debaser i Malmö på torsdag. Jag kommer vara där!
http://www.debaser.se/kalender/11119/

The Good Morning Spider, Mejeriet, Lund, 3 augusti 2013
Mejeriets sommarklubb Youth presenterar Malmöbandet The Good Morning Spider, vars musik beskrivs som folkrockpsych. Värt att kolla upp!
http://www.kulturmejeriet.se/index.php/program/youth-presenterar-tba-2/

FESTIVAL 

Vanguard Music Festival, Köpenhamn, 2-3 augusti 2013
En ny festival, skapad genom ett samarbete över sundet mellan KB i Malmö och Danish Soul Kitchen. I lineupen hittar vi artister som: Håkan Hellström, Junip, Kashmir, Rodriguez, De La Soul, Wu-TangClan m.fl.
http://vanguard-festival.com/start/

Big Slap, Pildammsparken i Malmö, 3 augusti 2013
Den nya housefestivalen Big Slap intar Tallriken i Pildammsparken i Malmö på lördag. Med akter som: Adrian Lux, Rebecca & Fiona, Sebastian Ingrosso m.fl.
http://bigslap.se/

Intervju med Be The Bear, juli 2013

Publicerat för musicstage.se 

Det är med stor glädje jag får presentera den sockersöta indiepopduon Be The Bear som består av Christina Wehage och Mattias Bolin. Just nu aktuella med singeln Bump. 

Be The Bear formades efter ett möte på internet där Mattias surfade in på Christinas småhemliga Myspacesida med noll likes där hon lagt upp en låt med röstlager a capella. Mattias hörde av sig. Tycke uppstod. De startade ett samarbete och ett kaffeberoende tillsammans, först i Mattias kollektiva vardagsrum fullt med gamla synthar och lite senare i deras studio i Göteborg.

Personligen fångade Be The Bear min uppmärksamhet först genom det vackra skivomslaget till singeln Bump, innan jag ens hört musiken. Det sagolika omslaget i kombination med bandnamnet “Be The Bear” gjorde mig väldigt nyfiken. Det var så det började för min del. Jag letade upp bandet på Soundcloud, från början endast för att ställa frågan “Vem är det som har designat ert skivomslag?”.

- Det är vår vän Khoa som har ritat alla våra omslag. Hon bor och är verksam i Vietnam. Hon är en mindreader. Vi har haft många långa samtal och livliga diskussioner inför varje verk. Det är fantastiskt roligt och en mycket viktig del av musiken. Christina skickar långa mail med bildkartor, tankar och bakgrundsstory och sedan sker magin sittandes på golvet i Khoas vardagsrum. Khoa är alltid först att höra låtarna.

Den första frågan utvecklades sedan till den här intervjun och min första följdfråga blev då “Kan vi vänta oss en musikvideo till Bump i samma fantasifulla stil?”.

- Vi har stora idéer för rörlig bild till vår musik, det är på gång!

Var hittar ni inspiration till er musik?

- Det finns bara där, i bakgrunden. När det blir tyst kommer det fram.

Hur vill ni att er musik ska uppfattas? Tänker ni i känslor och ljudlandskap eller är det något som faller sig naturligt när ni skapar?

- Vi tänker inte så mycket på hur musiken borde uppfattas. Vi gör det vi själva gillar och blir glada när andra tycker om det också. Vi tänker också väldigt olika, individuellt, när det kommer till musiken och inspiration. Christina skriver texterna och har idéer för vad och hur hon vill uttrycka det, med inspiration från vardagen, från konst eller litteratur etc. Det kan vara bara en liten bild, som fastnat och väcker en massa känslor. Bump, till exempel, är baserad på en av scenerna i uppföljaren till Bridget Jones, när Bridget ligger och stirrar på Mr Darcy i sängen på morgonen och de spelar Minnie Ripertons Lovin' You. Det är en sån sjukt skön scen, och jag känner verkligen igen den känslan när det ploppar upp fåglar runt ens huvud. Avsiktligt puttinuttigt och glatt. Jag har alltid velat skriva en sån låt, nu känner jag att vi har det. Mattias drivs av helt andra saker när han sitter och spelar. Det sker mer organiskt och spontant.

Hur kommer en Be The Bear-låt till?

- Det är olika för varje låt. Det trillar fram en massa magiska grejer när vi repar, som vi spelar in och samlar upp för att senare leka vidare med. Sedan går vi och smålyssnar på skeletten till låtarna och sakta föds det koncept, bilder och musik runt det tills låten är komplett. En del låtar vet vi hur de kommer låta direkt, när första hooken dykt upp. En del låtar skriver Mattias första utkastet till hemma hos sig, mitt i natten. Andra bygger vi helt runt melodier och textidéer som Christina haft snurrandes i huvudet ett tag.

Berätta om ert bandnamn, Be The Bear, att vara björnen! Om jag har förstått det rätt är det du Christina som är orsaken till namnet?

- Ja, namnet fanns innan jag träffade Mattias, det var namnet till mitt hemliga soloprojekt. Mattias var den saknade pusselbiten som gjorde att det sprakade till och blev allvar. Be The Bear är som en uppmaning till mig själv att göra saker som jag tycker är läskigt och svårt. Att våga ta plats, göra oväsen, utmana mig själv och andra. Idén kommer från en tid när jag hade återkommande mardrömmar om en björn. I drömmen tog han sig in i mitt hus, jagade mig uppför trappor medan väggar och dörrar föll i bitar runt omkring mig. Ofta var mina systrar där också, jag har tre yngre systrar, och jag puttade dom framför mig in genom luckor till allt högre våningar med björnen hack i häl. Så fort jag började ta tag i en hel del saker som jag hade dragit mig för att möta, framför allt min dröm om att göra musik, försvann mardrömmarna. Vilket är ganska häftigt, tycker jag.

Ni har tidigare släppt en EP, Fireships, och nu singeln Bump. Får vi höra ett fullängdsalbum snart?

- Det kommer ett album näst, ja. Vi ser väldigt mycket fram emot att släppa det! 

Be The Bear kommer att göra diverse spelningar runt om i landet i sommar. Bland annat kommer de till Stockholm för ett par spelningar. Håll utkik på deras hemsida för exakta datum!

Be The Bears hemsida hittar ni här.

Och Be The Bear finns också på Spotify, lyssna här.

Skivrecension: The Modern Love - To Town

Publicerat för musicstage.se 

Ur spillrorna från det synthpopiga Malmöbandet Dolly Daggers har The Modern Love bildats. Den excentriska Ludvig Sersam står återigen vid mikrofonen och soundet är likartat, men med en större mognad och melankolisk känsla som hämtad från 80-talets New Wave-scen. 

Vad gäller just soundet är det svårt att inte dra paralleller till band som Ultravox. Har man en förkärlek för new wave kommer det vara svårt att motstå The Modern Love. Med det sagt vill jag också understryka att det inte på något sätt känns omodernt, även om det känns väldigt nostaligiskt. To Town är en skiva som jag absolut känner är en del av dagens indiescen, samtidigt som den har potential att nå en mer popsvulten publik.

De två stora fanbärarna på skivan är låtarna To The People och England. To The People är garanterat min mest spelade låt på Spotify, sen den här skivan släpptes. Refrängen är ett enda stort publikfrieri med texten “So let’s dance! For their liberty, for their war, for their blood they spilled, for their rights, for humanity. From London to Tokyo. From Scandinavia to the New York dancehalls. Dance dance dance!” ackompanjerat av handklapp och körsång. Det är en genialisk popsång i The Ark-klass som inte går att motstå, som gjord för en livepublik eller ett dansgolv.

England har mer av en melankolisk ton och med nästan samma hitpotential som i To The People och en refräng som är enkel att sjunga med i. Favoritparti i låten är sticket vid 2:40, det är både snyggt och effektfullt. En låt som har kommit lite krypande upp till min uppmärksamhet är den något lugnare Old Times. Den känns väldigt varm och kärleksfull, men med den något mörka undertonen som genomsyrar hela skivan.

Resterande spår på albumet tycker jag inte är riktigt lika starka som de jag nämnt ovan, men ändå är det en väldigt trevlig skiva i sin helhet. Jag saknar Dolly Daggers lite, men välkomnar med öppna armar och stor nyfiken The Modern Love istället. Ge dem en chans! De förtjänar det!

The Modern Love finns på Spotify, lyssna här.

Betongpunk från Malmö med The Guilt

Jag fick en papperslapp i min hand för ett tag sen. Det var ena halvan av The Guilt, Tobias Kastberg, som gav den till mig efter ett seminarium på Roskilde Road Trip (som jag tidigare bloggat om här). Jag fick flera små papperslappar, men det skulle visa sig att det var The Guilt som gjorde störst intryck på mig. Jag vet inte om "betongpunk" verkligen finns som uttryck, men nu väljer jag att kalla det så. Det här är skitig och elementär punkrock med mycket energi som får en att både skrika och dansa med.

Lyssna på dem här på soundcloud: https://soundcloud.com/the-guilt

Musikvideotips: We Have Band - Tired Of Running

Publicerat för musicstage.se

We Have Band är trion från Manchester som gör elektronisk indierock, ofta med dansvänliga rytmer. De har släppt två fullängdsalbum, men har också gjort remixer till flertalet artister såsom M83, Gorillaz, Peter Björn & John, Bloc Party med flera. De är förvånansvärt okända ändå tycker jag, trots detta.

Själv upptäckte jag dem genom musikvideon till Divisive och fastnade då framförallt för Darren Bancrofts lena röst, samt deras enkla, men effektfulla musikvideo. Nu har jag lyckats spela sönder Divisive lite så istället tipsar jag om musikvideon till Tired Of Running. Återigen är det Darrens smekande röst som fångar min uppmärksamhet. Musikvideon sen då. Jag fastnar av någon anledning alltid för musikvideor med skog och mystiska omständigheter. Det finns en hel del videor av den karaktären har det visat sig. Jag kanske får ta och samla ihop dem någon gång, det hade varit lite kul att jämföra dem och göra en analys. Möjligtvis får det bli en följetong här på musikvideotipset!

The Bots på Roskilde Festival, 2013-07-07

Publicerat för musicstage.se

Mina ögon spärrades upp och mina öron spetsades när jag såg klippet om The Bots på Roskildes bandrelease. Vad är det här? Jag måste höra mer! Musiken är inte speciellt nyskapande, men de har helt enkelt bara det där speciella som man inte kan sätta fingret på. Trummor och gitarr. Enkla låtar. Men ändå på något sätt så fruktansvärt bra.

Detta amerikanska punkband består av två unga bröder, 16 och 20 år gamla nu. Men tro inte för den delen att de är nya inom den här branschen. Redan 2009, innan någon av dem kommit i målbrottet, släppte de sitt första album. Efter målbrottet har de sedan släppt två singlar, Black and White Lights och Ladies & Gentlemen, men ett nytt fullängdsalbum är också på väg.

The Bots är sista akten ut på Pavlion Stage. Det är fullt ös redan från början! Här är det inget fel på varken vilja eller energi, även om det stundtals låter mycket oslipat. Det är tungt som attan, Jimi Hendrix-tungt. Jag förstår inte varför det är så fascinerande ibland, för det är egentligen inte speciellt skickligt. Det är bra, men jag har definitivt hört bättre. Ändå står jag där tillsammans med många hundra främlingar och jublar och visslar efter varje låt. Northern Lights är förvisso en riktigt bra låt.

Mellan låtarna är det mycket skitsnack bröderna emellan. Här märks det mer än någonsin hur unga de är, men det är samtidigt både charmigt, roligt och oemotståndligt. De har en enorm ungdomlig energi som är underbar att se. Det är mycket pillande och stämmande med instrumenten också mellan låtarna. Jag vet inte vad det innebär egentligen, men det är något jag lade märke till.

Roliga hattar och peruker och annat kastas upp på scenen och de använder sig gärna av detta. Saker kastas ut i publiken också och det hälls en massa vatten över publiken. Vid ett tillfälle lyckas de, med enkelhet egentligen, övertyga publiken att göra en "wall of death" till en av deras låtar, vilket de är enormt nöjda att de lyckades med!

Hela spelningen känns smått oplanerad och det känns i sin tur på sätt och vis befriande. De gör verkligen precis vad de känner för. Det må vara rufft och oslipat, men hur kan man inte bli fascinerad av de här unga pojkarna? De är på något sätt ändå asgrymma och sjukt coola!

Airbourne på Roskilde Festival, 2013-07-07

Publicerat för musicstage.se
Det är helt omöjligt att inte dra paralleller mellan australienska Airbourne och Australiens nationalhjältar AC/DC. Man skulle nästan kunna kalla det för rent och skärt plagiat. När man lyssnar på Airbourne och tänker att "det där riffet har jag hört innan", då är det helt säkert från en AC/DC-låt.

Nu är det ju dock så att jag faktiskt ändå är ett fan av Airbourne. De är trots allt ett grymt band, om än långt ifrån så coola som AC/DC. Airbourne spelar grymt bra under hela konserten, men gör misstaget att lägga till sig med alla hårdrocksklichéer de kan komma på, förutom möjligtvis att elda upp gitarrerna i slutet. På scenen har de ställt upp inte mindre än 24 stycken Marshallförstärkare antagligen för att det ser tufft ut. Publiken hjälper till med hårdrocksklichéerna och visar upp djävulstecken och spelar luftgitarr. Sångaren, Joel O'Keeffe, slår en ölburk mot huvudet tills den går sönder och sprutar öl åt alla håll. Detta gör han vid flera tillfällen. Väldigt tufft! Allt som fattas är en rejäl gitarronani, men oroa er inte, det får vi det också.

De bästa låtarna under spelningen är fortfarande de gamla hitlåtarna Runnin' Wild och Diamond in the rough från debutplattan. Jag gillar även Live it up från senaste plattan, trots att den har AC/DC skrivet med stora bokstäver över sig.

Nu känns det kanske som om jag delvis dissar både Airbourne och hårdrockskulturen rakt av och det gör jag också på sätt och vis, men det finns ju ändå någonting med allt det här som jag gillar. En gång i tiden kallade jag mig själv för hårdrockare, tro det eller ej. Jag bara ogillar klichéer. Airbourne hade kunnat vara bättre.

FIDLAR på Roskilde Festival, 2013-07-07

Publicerat för musicstage.se
Lite spontant bestämmer jag mig för att gå och se punkbandet FIDLAR, som jag bara hört någon enstaka låt av. FIDLAR står för "Fuck it dog, life's a risk" som är ett uttryck som ofta ansvänds av skejtare innan man är på väg att göra något "galet". Och här kommer jag och ändrar mina planer om vad jag ska bevaka. Whohoo! "Living on the edge" alltså.

Redan tidigt i spelningen är det ganska röjigt i publiken faktiskt. Det är härligt att se både unga och gamla punkare trängas och mosha lite tillsammans, så som bara vuxna män kan göra. Musiken består av enkel och rak skatepunk/garagepunk, men också med en tydlig tendens av surfmusik. Schysst musik att festa till. Ibland får jag dock en association till amerikanska collagefilmer anno 1998. Det är hur som helst väldigt mycket 90-tal över det här.

Texterna handlar extremt mycket, nästan enbart, om droger och alkohol på ett eller annat sätt. I början är det lite kul. Det bidrar till feststämningen och det skålas vilt under Cheap Beer i publiken. Efter ett tag börjar jag dock tycka att det känns lite väl juvenilt och överdrivet. Har de ingenting annat att säga? Även allt mellansnack handlar om dansk öl och att det är gött att de känner doften av hasch i luften.

Sammanfattningvis säger jag "bra musik, tråkigt budskap".

Wintergatan på Roskilde Festival, 2013-07-07

Publicerat för musicstage.se
Jag är en trogen lyssnare av Detektivbyrån så det känns helt naturligt att nu börja följa Martin Molins nya projekt Wintergatan. Det som jag tycker är lite spännande med Wintergatan är att vi får lite extra av allt. Vi får fortfarande plinkade xylofoner och dragspel, men också tyngre trummor och dansvänliga elektroniska rytmer. Som en sagostund för vuxna.

Wintergatan är först ut på Pavilion Stage, denna dagen, den sista dagen på årets Roskildefestival. Uppslutningen är ganska stor ändå trots rådande förutsättningar. Stämningen är enormt hjärtlig och fin. Ovanför trumsetet ser man upphängda glittrande stjärnor. Scenen är fylld av massor med spejsiga instrument, varav flera verkar hemmabyggda. Det sägs att bandmedlemmarna sinsemellan kan spela ett fyrtiotal instrument. Följande instrument kan jag namnge: gitarr, trummor, bas, synth, xylofon, dragspel, harpa, speldosa (räknas det?) och theremin, plus en massa andra som jag inte vet vad de heter, om de ens har namn.

Vi får höra låtar från den nya skivan såsom den dansvänliga, blip-blop-synthiga Valentine (min favoritlåt). Singeln Sommarfågel får vi också givetvis höra. De väljer även att spela en låt som inte kom med på skivan. Jag vet inte vad den heter, men låt oss kalla den för "Cowboysången", för det är det jag tänker på när jag hör den. Cowboysången är förvånansvärt rockig. Det kändes kul, men oväntat!

Ibland kan jag tycka att en del låtar blir lite väl mycket Yann Tiersen-ripoff, som till exempel Biking is better, men de mer experimentella låtarna väger helt klart upp för det.

Det känns som om Martin Molin har lite klassiska rockstjärnedrömmar inom sig när han svänger runt på scenen som värsta gitarrhjälten. Det är lite pojkdrömscharmigt samtidigt som jag ser mycket "star quality" i honom. Inom bandet känner jag av den värmen och starka familjebandet som finns där. Det smittar av sig på publiken. Hela tältet är fyllt av kärlek. De får långa, livliga jubel av publiken när sista tonen är spelad.

Foto: Camilla Svedén 

Sigur Rós på Roskilde Festival, 2013-07-06

Publicerat för musicstage.se

Medan Metallica slamrar på som mest och skickar iväg pyroteknik som låter som bomber, springer jag allt vad jag kan från Presscenter till Arena för att hinna till Sigur Rós spelning. Jag har aldrig haft så skyhöga förväntningar på någon spelning någonsin tidigare som den här. Jag har inte ens brytt mig om att försöka dra ner på mina förväntningar. Jag bara vet att det här kommer bli precis så vackert som jag hoppats på.

Senaste skivan Kveikur har jag lyssnat otröttligt mycket på. Det är ingen tvekan om att det är min favoritskiva med Sigur Rós. Det är också de nya låtarna, speciellt Brennisteinn, som får mig att bli alldeles varm och pirrig inombords. Jag sjunger med ibland. Inte för att jag kan texterna. Deras långa, utdragna ord, gör dem även för en islänning svåra att förstå, då det mer liknar synthslingor än sång. Det här är musik att bara vara till.

Sigur Rós musik vistas i ett kargt drömlandskap där snön glittrar och solen värmer, där det melodiska och atmosfäriska samsas med det hårda och slamrande. Jag vill bara bada i det och bli ett med de stadiga hjärtslagen i Glósóli. Det finns inte så mycket mer att säga egentligen. Det här är precis så där magiskt och mysigt som jag hoppades på.

De avslutar på klassiskt vis med den obetitlade låten som oftast bara nämns som Untitled #8 eller Sigur 8. Den här tolv minuter långa låten byggs sakta upp med ökande takt och intensitet till ett lysande inferno av sprakande gitarrspel och falsettsång som svävar ovanpå. Efter urladdingen utrbryter ett öronbedövande jubel från publiken. Det är ingen hejd på de hjärtevärmande hyllningarna som pågår i flera minuter efteråt. Jag börjar nästan gråta när jag tänker på det nu. Vackrare än så här blir det inte.

Kvelertak på Roskilde Festival, 2013-07-06

Publicerat för musicstage.se
Jag finner mig själv återigen stående i ett hav av svettiga, skäggiga norrmän. Den här gången är det Kvelertak som står på scenen. Det är andra gången nu som Kvelertak spelar på Roskilde Festival. Senast var 2009 då de lockade 3000 personer till att komma och se dem trots att de fortfarande inte ens hade släppt sin första skiva. Nu med två album bakom sig är uppslutningen ikväll nästan lika imponerande framför Arena, den näst största scenen på Roskilde.

Deras musik är helt klart gränsöverskridande och pendlar mellan black metal, punk och garagerock. I publiken ser man mycket knutna nävar och djävulshorn, men jag skulle vilja ha mer av en hardcoremoshande publik. Det här känns så "metal" och det tycker jag är lite tråkigt.

Den här spelningen börjar lite sådär. När de spelar Mjød blir jag dock lite varm inombords och skuttar som en riktigt punk-kanin upp och ner. När cirka halva spelningen har gått börjar jag titta på klockan och undra varför det här inte blir bättre. Jag börjar bli uttråkad. Killen som står bredvid mig gäspar gång på gång. Då och då tänder det till lite i publiken på uppmaning av bandet själva.

Men så händer det! Efter att de spelar Blodtørst blir det äntligen allt man kan önska sig av den här konserten. Man märker i mina anteckningar att jag börjar ha roligt, för här slutar jag helt enkelt skriva. Nu är det bara så sjukt bra! Under sista låten hoppar sångaren Erlend Hjelvik ut i publiken och crowdsurfar. När han skjutsats upp på scenen igen av publiken är det slut och jag går därifrån svettig och nöjd.

Foto: Camilla Svedén 

Nils Bech på Roskilde Festival, 2013-07-06

Publicerat för musicstage.se
Norska Nils Bech glider över gränserna mellan teater, konst och popmusik. Bara musiken i sig är udda och konstig, men helt klart fantasieggande i sin blandning mellan elektronisk pop och avantgarde. Hjärtslitande texter sjungs med en tydlig norsk brytning och i typisk Crooner-stil. Jag har aldrig tidigare varken hört eller sett något liknande.

De första låtarna är långsamma. Nils Bech framför dem väldigt teatraliskt på sitt podium, som är utsmyckat med palmblad och aluminiumfolie. Han dansar och gör poser på ett sätt som känns improviserat, men det är det väl förmodligen inte. Jag tycker först att det är störande mycket "teater" och för lite musik över det hela, men efter ett tag börjar han skapa en närmare kontakt med publiken. Han hoppar även ut i publiken vid flera tillfällen och väljer ut någon att dansa med.

Musiken blir också mer och mer dansant. På scen framför han sin icke-skolade dans som ligger någonstans mellan hip-hop-ish och Vouge á la Madonna. Det känns hela tiden väldigt sensuellt på ett sätt som man sällan ser en man dansa. I publiken hörs skrikande Bieber-ish jubel från både tjejer och killar. Låtarna Look inside (A new love / A new me) och Look Back fastnar jag speciellt för.

Palmen som stod på podiumet dansar han först med, för att sedan börja klippa av bladen och dela ut dem till utvalda personer i publiken. Aluminiumfoliet river han loss och smyckar sig själv med, allt i typisk Roskildefestivalsanda. Det är helt tokigt och jag hör mig själv skrika till ibland av upphetsning. Det här är bra, riktigt bra. Och udda. Jag gillar det.

Foto: Camilla Svedén 

Matthew E. White på Roskilde Festival, 2013-07-06

Publicerat för musicstage.se
Amerikanska Matthew E. White gör 70-talsdoftande, soulinspirerard, soft rock. Perfekt att lyssna på en sommardag som denna. Tänk er att lägga er i gräset och låta era barfota fötter gräva sig in mellan grässtråna medan ni låter er inspireras av denna hipstergospel som White och hans band levererar.

Jag fick Big Inner, Matthew E. Whites debutalbum, skickad till mig av en vän på Spotify för ett tag sedan. Jag får så mycket musik skickad till mig, men Big Inner och speciellt låten Big Love fastnade jag direkt för. White har precis trätt in i 30-årsåldern, men platsar bra bland gubbarna som var stora på 70-talet, såsom Dr. John, J.J. Cale, Stealers Wheel, Steely Dan och så vidare. (För övrigt om ni lyssnar på albumet och ni tycker att texten till Will you love me verkar bekant så är det för att han har snott några rader från den klassiska Many rivers to cross.)

Den här jazziga rocken är väldigt tillbakalutad, nästan lite väl tillbakalutad för att hålla mitt intresse upp under spelningen. De lugnare låtarna känns för släpiga och gör mig sömnig där jag står i publiken. Big Love och några av de andra mer svängiga låtarna är däremot väldigt härliga och får min kropp att svänga i takt, samt drar med sig hela publiken som stöttar bandet med handklapp. Ibland får vi se lite synkroniserad dans av White och hans basist. Tänk er ZZ Top, fast med lite mer hipsterskägg än truckerskägg.

Som komplement till sitt vanliga kompband har White även en brassektion från Köpenhamn med sig. Brassektionen består av trumpet, saxofon och trombon. Jag älskar detta! Det är som extra krydda på moset.

Det är inte bara Whites musik som är tillbakalutad, hela hans personlighet och närvaro verkar vara i samklang med musiken. Han gillar att ha långa mellansnack. Vi får bland annat höra två av hans "Danmarkhistorier". Först om hans barndoms kärlek till fotbollen och den danske målvaken Peter Schmeichel. Därefter om hur ett av hans mest gillade foton på instagram, är ett foto över danska albumlistan när de ligger tvåa med Big Inner, näst efter Justin Bieber, vilket är sjukt imponerande.

Nåväl, mitt helhetsintryck av den här spelningen är relativt god. Några låtar var lite sömniga, medan andra var svängiga, men avslutningen var helt klart bäst. Sista låten är hipstergospeln Brazos med den upprepande texten "Jesus Christ is our lord. Jesus Christ is our friend." Låten får en extra lång flummig, utflippad och "storskalig" avslutning, ackompanjerad av en jublande publik.

Of Monsters And Men på Roskilde Festival, 2013-07-05

Publicerat för musicstage.se
Det är underligt hur alla isländska band jag gillar verkar ha något gemensamt - deras enormt atmosfäriska, nordiskt doftande musiklandskap. Of Monsters And Men spelar poetisk indiefolk och får hela Arena Stage med sig med endast deras finstämdhet som redskap.

Jag känner verkligen av en klasskillnad här om man nu ska jämföra med konkurrenterna The Lumineers, som jag recenserade igår. Det finns definitivt en anledning till varför man har placerat på Of Monsters And Men på den näst största Roskildescenen. De lyckas med det som The Lumineers misslyckades med. Hela den fina stämningen som de åstadkommer letar sig ända ner till sista åskådaren som står några meter utanför det gigantiska tältet.

Handklapp, allsång, dans och kärlek genomsyrar den här spelningen. Hitlåten Little Talks från debutalbumet är naturligtvis den låt som rör om mest i publiken, men överlag är det en fin spelning och jag skulle tro att den nog också kan ha varit magisk för de mest inbitna fansen. Själv ger jag dem betyget väl godkänt, men utan guldstjärna i taket. Det finns verkligen ingenting att klaga på, men jag saknar ändå precis det där lilla, lilla extra som hade gjort det magiskt för mig.

Turbonegro på Roskilde Festival, 2013-07-05

Publicerat för musicstage.se
För inte så värst längesedan skapade jag och några vänner till mig en ny Turbojugend, alltså en lokal fanklubb till Turbonegro. Som ni nu förstår är Turbonegro en av de absoluta höjdpunkterna för mig på årets Roskildefestival. Det här var också första gången för mig att se Turbonegro utan Hank von Helvete och istället med deras nya sångare Tony Sylvester. Jag känner att det är min största plikt här att vara lojal ge det här högsta betyg och det var i alla fall inget fel på min egen personliga upplevelse, för den kickade rumpa!

Det kändes först som ett konstigt val att placera Turbonegro på Orange, Roskildes största scen. Fållorna längst fram som man oftast måste köa till i flera timmar innan var nu bara halvfulla så jag tog min chans och placerade mig i främsta fållan. Orange Stage var långt ifrån fullt, men okej, det hade nog inte heller fungerat att Turbonegro på en mindre scen heller.

De första låtarna går lite trögt. De inleder med allsången The Age Of Pamparius, men publiken är ändå inte riktigt med, förutom precis längst fram vid scenen i sedvanlig ordning. Jag känner nu att jag riskerar att bli besviken, men frukta icke! Ju mer det led, desto roligare blev det! Jag trängs tillsammans med massa svettiga, skäggiga norrmän och stormtrivs! Avsaknaden av kvinnliga fans är uppenbar, men vad gör det? (Vår Turbojugend, Turbojugend Ingelstorp, är i alla fall endast öppen för tjejer.)

Vi får höra en skön blandning av gammalt och nytt låtmaterial såsom All my friends are dead, You give me worms, Mister Sister, Wasted again och Fuck the world. (Mister Sister är för övrigt "min låt", då mitt Turbojugendnamn är "Herr Syster".)

Det börjar närma sig slutet och publiken skanderar "I got erection" gång på gång. De har ju naturligtvis inget val utan måste spela den och det blir också avslutningsnumret som får hela helvetet att braka lös! Ölglasen flyger kors och tvärs över publiken och sprider gula ölregn. Hela marken gungar där jag står när folk hoppar upp och ner. Jag är väldigt nöjd. Jag är också väldigt nöjd med Tony Sylvester - han gjorde ett bra jobb till slut och det är inte en lätt mantel att axla.

Till ett outro av Starships gamla hit We built this city lämnar de scenen.

Foto: Camilla Svedén 

DakhaBrakha på Roskilde Festival, 2013-07-05

Publicerat för musicstage.se
Jag brukar säga att den moderna elektroniska musiken är den nya folkmusiken. Det blir ännu tydligare när man hör band som DakhaBrakha från Ukraina. Deras transliknande ukrainska folkmusik med mellanösterninfluenser skapar ljudlandskap precis på samma sätt som mycket av den elektroniska musiken.

Det är nästan hypnotiserande. Åtminstone är det förtrollande. Om man vill göra en själslig resa inom sig själv är det bara att lyssna på DakhaBrakha och antingen sluta ögonen i stillhet eller låta kroppen dansa som i trans till musiken. Jag tittar knappt alls på scenen. Jag bara blundar och drömmer mig bort. Jag har placerat mig själv vid den ena högtalarpelaren och låter basen vibrera genom min kropp.

Musiken skapas med dragspel, piano, cello, trummor och sång. Ibland tror man att det är elektroniska samplingar man hör, men det är i själva verket ljud som de skapar med sina egna röster likt apor, fåglar och andra djur, enligt ett upprepande mönster.

Jag har innan festivalen tittat och lyssnat mycket på musikvideon till Vesna (se videon nedan) och när denna spelas bryter det ut mycket hjärtliga applåder och jubel i publiken. Jag kan förstå att det är många människor som aldrig kommer att förstå sig på den här musiken, men jag tycker det är makalöst vackert. Det rör något inom mig, på ett sätt som endast folkmusik kan.

Foto: Camilla Svedén

Bombino på Roskilde Festival, 2013-07-05

Publicerat för musicstage.se
"Det finns två typer av musik i öknen. Om musiken får dig att lyssna, då är det blues. Om det får dig att dansa, då är det rock." Så ska han tydligen ha uttryckt sig, Bombino, gitarristen och fredsambassadören från Niger. Om det är de premisser som gäller så är det ingen tvekan om att det är rock som Bombino spelar. Hans musik har afrikanska rötter, men med en rockig energi och texter om fred.

Min resa genom den här konserten går upp och ner, och därefter med en stadig uppgång som inte avtar. Redan från start är det ett skönt, svängigt "groove" som Bombino och hans band åstadkommer, men efter en 3-4 låtar börjar jag tycka att det känns lite väl enformigt. Det är hela tiden samma rytmer och samma gitarrplinkande. Men så händer det något. Mina ben börjar ofrivilligt att röra på sig, och efter följer armarna, och sedan hela kroppen.

Det här är musik som skall dansas till. Jag förstår det nu. Den här repetitiva musiken kan kännas lite monoton först, men efter ett tag kan man liksom inte värja sig längre. Kroppen kommer att lyda och göra det den är menad att göra, att röra på sig.

När Bombino rör sig på scen ser det så himla lätt ut. Som om att han bara står där och leker och plinkar på gitarren. Jag vet inte om jag någonsin sett en gitarrist röra sig på det där viset. Musiken verkar komma inifrån honom och bara trillar ut ur gitarren liksom. Alla i bandet ser så himla glada ut också. Det syns verkligen ut i fingerspetsarna att detta är något de älskar att göra. Det är underbart att se.

När det uppstår en liten paus mellan ett par låtar börjar publiken skandera "Bombino! Bombino! Bombino!". Det är kärlek i luften. Den bästa starten jag någonsin kunde fått på den här festivaldagen.

Jake Bugg på Roskilde Festival, 2013-07-04

Publicerat för musicstage.se
Yes! Äntligen har jag kommit till kvällens höjdpunkt! Eller? Jake Bugg är verkligen en av de där akterna på årets festival som jag sett mycket framemot. Kanske var mina förväntningar en aning höga, för det här kändes mest som en standardspelning rakt upp och ner.

När jag först hörde talas om Jake Bugg hann jag bara höra två takter av Lightning Bolt innan jag var helt såld! Den unge Jake Bugg är född 1994 och har verkligen äckligt stor talang. En ung Bob Dylan har han kallats. Själv associerar jag mycket till britpopen och bröderna Gallagher på 90-talet, och även The Beatles för den delen. Alla dessa tydliga influenser gör dock ändå inte Jake Bugg till en kopia. Hans låtskrivartalang gör honom till en intressant och unik artist, som det är svårt att värja sig mot.

Svårt att värja sig mot på skiva det vill säga. Än så länge har han nog inte upptäckt hur det här ska levereras live inför tusentals människor. Det är endast stundtals under de lite mer ösiga låtarna som jag får någon sorts känsla alls för vad Jake Bugg har för potential. Låten Seen It All är helt klart min favorit från den självbetitlade debutskivan som kom ut förra året och låten får min kropp att ofrivilligt röra lite på sig.

Under balladerna såsom Country Song står Jake Bugg ensam på scen med sin gitarr. Jag vill tycka att det är fint och mysigt, men jag tycker dessvärre mest att det känns sömnigt. Som näst sista låt hör vi en cover på vad han säger är hans favoritlåt - Neil Youngs My My, Hey Hey. Det är en enkel cover, inget speciellt med det, förutom att det är en låt som alla kan sjunga med i. Avslutar gör han med Lightning Bolt.

Besvikelsen finns lite där i mitt hjärta. Det här hade kunnat vara så mycket bättre, men Bugg är så ung. Han har många år framför sig att finslipa på sina liveframträdanden. Det här kan bara bli bättre, det är så jag väljer att se det.

Savages på Roskilde Festival, 2013-07-04

Publicerat för musicstage.se
Bandet går på scenen. Allt vi hör är slammer, dist och stämmande av gitarrer i flera minuter innan de drar igång. Londonbaserade Savages spelar mörk postpunk á la anno 1980-någonting. Det känns som om många vill dra paralleller till Joy Division, men jag tycker det här är både mörkare, hårdare och mer atmosfäriskt, men visst finns där en Joy Division-anda i det.

Jag älskar deras framtoning och utstrålning. De lyckas hålla sin musik både mörkt suggestiv och nästan lite deprimerande, men med en intensitet som gör den allt annat än tråkig. Sjukt snygga är de också! Jag vill både vara dem och ha dem på samma gång.

Vi får höra låtar som singeln Husbands och dess B-sida Flying to Berlin, samt min favoritlåt, She Will, från debutskivan som släpptes tidigare i år. Under de mer röjiga och stökiga låtarna kan man verkligen inte alls skylla på bandet när man inte riktigt ser motsvarande reaktion i publiken. Kan det vara att publikens medelålder verkar vara betydligt högre än på festivalen överlag?

Bandet går in i ett inferno av suggestiv dist och gitarrslamrande. Som i en orgasm släpper de ut hela arsenalet på en gång. Det är så jag lämnar dem för att dra till nästa konsert.

Nu har jag försökt skriva en hel recension utan att en enda gång nämna att det här är ett "tjejband" med fyra kvinnliga medlemmar. Och ändå känns det som en grej som måste nämnas eftersom det fortfarande är så ovanligt. Det är ju inte klokt. Det här är ett asgrymt rockband! Skit samma vilket kön de har. Hädanefter kommer jag aldrig mer någonsin understryka en sådan här meningslös sak.

Foto: Camilla Svedén

The Lumineers på Roskilde Festival, 2013-07-04

Publicerat för musicstage.se
Jag vet inte om det är så att indiefolk är väldigt hett just nu eller om det är så att det helt enkelt är jag som har snöat in på den genren under den senaste tiden, men det finns många band som The Lumineers i rampljuset just nu. Detta amerikanska band släppte sitt självbetitlade album förra året och har nått stora framgångar med singeln Ho Hey, men frågan är om de någonsin kommer äga en lika stor plats i mitt hjärta som Mumford & Sons eller Fleet Foxes.

Odeon är packat till bristningsgränsen i vanlig ordning. Det duggar utanför tältet. Tusentals personer försöker alla tränga sig in under taket. Jag hamnar så långt ifrån scenen att jag knappt ser någonting, samtidigt som jag sakta men säkert blir blöt in på skinnet. Jag blir snabbt ganska uttråkad. The Lumineers lyckas inte skina bort till utkanten av tältet där jag står.

Allsången till Ho Hey får mig att tillfälligt kvicka till, men jag känner att jag inte riktigt kan ge en rättvis bild av den här konserten. Jag skulle tro att publiken som står längre fram har en betydligt trevligare upplevelse än vad jag har. Fast jag vill ändå påstå att The Lumineers helt enkelt inte har den där förmågan att nå ut till en stor publik som denna. Lite mer hade jag nog ändå väntat mig. Den här spelningen kommer falla in i kategorin "Anonyma spelningar". Inte dåligt, bara icke minnesvärt.

Frank Fairfield på Roskilde Festival, 2013-07-04

Publicerat för musicstage.se
På Roskildes hemsida beskrivs Frank Fairfield enligt citat "He is in his 20s, not from the 20s". Det är svårt att tro att detta är musik som skapats i modern tid. Det känns som en tidsresa till drömmarnas Amerika i början av 1900-talet. Fairfield ska tydligen ha blivit upptäckt när han spelat på Kalifornias gator, där han levde mer eller mindre som en hemlös. Det låter som en välskriven myt, jag vet inte om det är sant.

När jag dyker upp på Gloria blir jag chockad över hur smockfull lokalen är. Jag sträcker mig upp på tå för att få en glimt av scenen. Jag förmodar att Fairfield måste sitta ner, för jag ser absolut ingenting. Jag kan endast se honom via en videoprojektion intill scenen. Musiken är så lågmäld att publikens tjattrande utgör en störande faktor. Då och då hör man faktiskt hur folk hyshar i ett försök att få ner ljudvolymen från publiken.

Det är konstigt. Jag får hela tiden en surrealistisk känsla av "Var är han? Är han där framme? Är detta på riktigt?" Jag lyckas till slut ta mig fram mot scenen och ser honom sitta där med sin fela. Han finns på riktigt! Bakom mig hör jag ett par svenskar prata och någon säger "Han ser precis ut som August Strindberg". Det är en ganska bra beskrivning av hans utseende.

Musiken ackompanjerar han med ömsom violin, banjo eller gitarr och till det en fot som stampar i takt. Texterna handlar om whiskey, fattigdom, hjärtesorg och allmän misär. Ibland blir publiken helt vild och börjar själva stampa med i musiken så att golvet dånar. Man skulle kunna tro att folkmusik som denna är en genre som är på utdöende, men här är det väldigt tydligt att det fortfarande finns en hunger inom unga människor att få uppleva det.

Jag har dessvärre väldigt svårt att uppfatta några låttitlar och sångtexter på grund av publikens oväsen, men han har något "visst", den där Frank. Jag lyssnar som förtrollad till hans unika röst och kan inte låta bli att hela tiden ha ett dumfult leende på läpparna. "Det här är bara inte sant" tänker jag hela tiden. Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till det. Är det bra eller bara unikt? Det är i alla fall en väldigt speciell upplevelse som jag är glad att jag fick vara med om.

Schultz & Forever på Roskilde Festival, 2013-07-01

Publicerat för musicstage.se
Det känns som om Roskildes festivalledning har blivit fullkomligt hänförda av den unga dansken Jonathan Schultz, alias Schultz & Forever, med tanke på hur hårt de marknadsför honom för pressen. Först fick vi chans att se honom uppträda på Roskilde Road Trip i Malmö och nu på onsdag kommer han att göra ett exklusivt uppträdande backstage för pressfolket. Idag däremot, spelade han under festivalens warm-up på Pavilion Junior tillsammans med sitt kompband.

Jag är också hänförd.

Uppslutningen är stor i Paviliontältet. Näst intill fullsatt. Kan ni tänka er vilken ära det måste vara att som 19-åring få chans att spela inför många hundratals, kanske till och med tusentals människor på Roskilde Festival? Det här måste ju vara den unge Schultz stora genombrott och det är ett välförtjänt sådant.

Jag har sedan jag först hörde honom spela på Roskilde Road Trip lyssnat ivrigt på hans EP Céline på Spotify. Det är väldigt trevligt att få se honom på scen igen, denna gången med ett band och en betydligt större scen. Ursäkta mitt upprepande, men det är verkligen hänförande. Jonathan känns så himla ödmjuk inför all den här uppmärksamheten. Det är underbart att se.

Musiken och texterna för tankarna till en ung Bob Dylan, men med en röst som låter skrämmande lik Marianne Faithful. Det var det här jag väntade mig att se och höra, rakt upp och ner. Det jag inte väntade mig var det suggestiva Sigur Rós-aktiga manglandet som förekom under de sista låtarna. Det var intensivt och vackert. Tårar var nära att fällas, men jag slöt dem inne.

Jag förmodar att vi kan vänta oss en fullängdsplatta inom en snar framtid då det var flera låtar i repertoaren som jag inte kände igen. Med tanke på hur mycket jag har lyssnat på Céline senaste tiden känns det som om jag nog främst föredrog, det för mig, nya materialet. Det är ingen tvekan om att det här är en artist som kommer bli spännande att följa. Roskilde har åter igen visat fingertoppskänsla och marknadsfört en up-and-coming-artist med lysande utsikter.