2013-04-22

Schultz & Forever - Danmarks motsvarighet till The Tallest Man On Earth

Efter paneldebatten på Roskilde Road Trip här i Malmö klev en ung kille upp på den lilla scenen. Ensam med sin gitarr hänförde han mig totalt med sin säregna röst som har kusliga likheter med Marianne Faithfull. Schultz & Forever är ett projekt av danska Jonathan Schultz. Han ska spela på Roskildefestivalen i sommar och det lär bli en av mina måste-se-akter. För visst låter det som att han skulle vara Danmarks motsvarighet till The Tallest Man On Earth?

Här följer några sköna musikvideor med honom. Lyssna och njut! 







2013-04-20

Att som oetablerat band ta sig framåt

Tidigare i veckan deltog jag i en paneldebatt i samband med Roskilde Road Trip som handlade om hur osignade band kan få fler spelningar. Det här fick mig att börja fundera på hur jag själv tänker som recensent när jag får en skiva eller en musiklänk skickad till mig.

När jag var ansvarig för skivrecensionerna på musicstage.se ingick det föga förvånande i jobbet att ta emot och sålla bland hundratals skivor och plocka ut det som kändes intressant att recensera. Jag brukade lyssna på det allra mesta. Egentligen allt utom hip hop och viss typ av metal, då detta är musik som jag lyssnar på i ganska liten utsträckning. Dessa skivor skickade jag gladeligen vidare till andra skribenter som det eventuellt kunde intressera.

Idag får jag inte lika mycket musik skickat till mig, men metoden är den samma. Jag föredrar att få länkar till antingen Spotify eller Soundcloud, då brukar jag kolla upp det omedelbart eftersom det går snabbt och smidigt.  Någon på paneldebatten sa att det är de första sekunderna som är viktigast. De avgör om man kommer att fortsätta lyssna eller inte. Jag är beredd att hålla med om det, men jag brukar ibland hoppa lite fram i låten för att lyssna på sången/refrängen/sticket. Fast ibland händer det att man blir hänförd av en låt redan de första sekunderna och det måste ju ändå vara drömmen för en artist när det är så. V.E.N.O.M. med Pulled Apart By Horses är en sådan låt för mig till exempel.

Vad är det jag lyssnar efter då? Viktigast för mig är oftast sången och rytmen/trummorna. Låten kan vara bra, men om sången känns platt sakar jag det direkt. Rytmer fascinerar mig. Det fascinerar mig ofta långt mer än vad melodier gör, men det allra viktigaste är ju ändå såklart helheten. Fast en skicklig trummis kan få håret i min nacke att resa på sig. Det händer sällan vad gäller sång/gitarr/bas eller dylikt.

Det är ganska svårt att veta vad det är man letar efter. Det handlar ju i grund och botten om ens egen smak, men också om originalitet, något som känns nytt och fräscht att höra. Sen är det nog ofta lättare att fånga min uppmärksamhet genom en bra musikvideo. Jag tittar väldigt mycket på musikvideor, framförallt på Vimeo, men också på youtube givetvis. Jag gillar kreativa videor som tillför något till musiken. Jag är inte så förtjust i bandvideor eller när bandet gör halvtaskiga skådespelarinsatser - men det finns undantag! Kolla under musikvideotips så får ni en bra uppfattning över vad jag gillar!

Slutligen. Det finns ett oändligt antal band som försöker ta sig fram och många tycker att de gör allt för att synas och höras och ändå händer det ingenting. Många gör helt rätt. De gör mycket reklam för sig själva på alla de rätta ställena. I slutändan kan det ju ändå handla om att deras musik faktiskt inte är tillräckligt bra för att slå igenom. Tråkigt, men sant.

Och just ja. En sak till. Jag som bara är en liten skribent som bloggar och recenserar lite för en mindre känd musiksajt är ju också i behov av de osignade småbanden. Om jag skriver om Coldplays senaste skiva - vem bryr sig om det? Om jag däremot recenserar ett lokalt, mindre band kan jag få massor av respons. Det är ett samarbete - vi hjälper varandra! Tänk på det!

2013-04-17

Skivrecension: The Knife - Shaking The Habitual

Publicerat för musicstage.se

Som en raket sköts Shaking The Habitual direkt in på förstaplatsen på listan över årets mest olyssningsbara skivor. Likt sagan om kejsarens nya kläder är det få som vågar att ens tänka tanken att Sveriges största alternativa elektroband skulle kunna göra en skiva som mest består av oväsen, men jag har svårt för att dölja min besvikelse.

Allas våra förväntningar på The Knifes nya skiva har varit skyhöga och bandet har så klart mycket att leva upp till. När jag först hörde singeln Full of Fire blev jag riktigt besviken och faktiskt chockad över hur otillgänglig den lät. Nog för att syskonen Dreijer alltid har varit udda och skeva (det är ju också det som jag vanligtvis gillar med deras musik), men nu fick jag direkt känslan av att deras experimenterande hade gått för långt.

Andra singeln A Tooth for an Eye höjde dock mina förhoppningar avsevärt. Den här låten innehåller allt som jag gillar med The Knife. Det är något alldeles eget. Ljudbilden är udda och lyser skinande rosa i ett annars grått mediabrus. Det är genialt och jag kan inte låta bli att dansa när jag hör den. Rytmen är förförisk och jag fullkomligt älskar Karin Dreijers röstansträngningar som raspar sig fram över de annars rena elektroniska ljuden.

Så kommer albumet. Man trycker på play. Sen undrar man “vad fan är det här?”. Jag förstår ingenting. Som till exempel spår nummer sju, Old Dreams Waiting to Be Realized. Här har vi nitton minuters lågmält ljudlandskap följt av skrikande synthslingor som möjligtvis skulle kunna passa som ljud till en skräckfilm. Det är här det blir så smärtsamt uppenbart att det här är konst för konstens skull och inte musik för lyssnarens skull. Det är så långt ifrån njutbart att inte ens droger skulle kunna hjälpa mig att uppskatta det här.

Sista spåret, Ready to Lose, är helt okej.

Att kalla det här dåligt är fel sätt att uttrycka det. Det är en besvikelse och ett misslyckande. Under större delen av skivan är det omöjligt att njuta. Jag mår nästan fysiskt dåligt. Men jag tycker å andra sidan att det är betydligt värre att göra en tråkig och anonym skiva än att göra en skiva som får mig att må illa. Därför vill jag inte påstå att Shaking The Habitual är dålig. Den är bara totalt olyssningsbar.

Skivan finns på Spotify, lyssna här.