Ny blogg: Musikvideohajp!

Jag har sagt upp mig på musicstage och bestämt mig för att lägga ner I mina ljudspår. Jag har andra projekt som jag jobbar med. Bland annat försöker jag satsa mer på mitt skönlitterära skrivande. Men jag märkte efter ett tag att jag saknade musikbloggandet och därför har jag också startat en helt färsk musikblogg!

Musikvideohajp är bloggen för dig, som liksom jag, har ett brinnande intresse för musikvideor. Och inte bara för musikens skull utan för musikvideon som konstverk. Musikvideon existerar någonstans mellan reklamfilm och kortfilm, och det just den här kombinationen av saker som gör musikvideon till en sådan unik konstform.

Bloggen är under uppbyggnad, men ta gärna en förhandstitt redan nu!
http://musikvideohajp.blogspot.se/

Stevie Wonder på Roskilde Festival, 2014-07-06

Publicerat för musicstage.se

Det är inget snack om att Stevie Wonder antagligen har tagit med sig ett av de mest proffsiga banden som någonsin spelat på Orange Stage. Det här är verkligen crème de la crème av musiker inom populärmusiken. Stevie själv må vara nära pensionsålder, men han sjunger fortfarande lika mäktigt som han gjorde under sin storhetstid.

Jag vet inte riktigt vart jag ska börja. Det här har varit en stor dröm för mig att se Stevie Wonder live. Little Stevie är en artist som alltid varit sig själv på scen. Han har aldrig försökt vara någon annan eller som nu på äldre dagar har han inte försökt visa sig yngre än vad han är. Detta tillsammans med han enorma musikaliska talang gör honom fortfarande till en av världens bästa entertainers, enligt mig.

Hela hans framförande är rörande varmt. Han får med lätthet hela publiken att sjunga med honom och även ”sjunga upp” med honom när han kände att rösten behövde det. Humorn finns där också, vilket jag inte väntade mig, men jag har ett ständigt leende på läpparna under hela konserten och jag sjunger sönder rösten lite när jag skrålar med i de välkända texterna. Det är helt otroligt hur han fortfarande kan nå de där höga tonerna, när jag själv knappt kan.

Det finns många höjdpunkter. Han kör en mycket välkänd repertoar, som ändå inte blir tråkig på något vis. Även balladerna, som jag annars inte lyssnar speciellt mycket på, levererar han hur bra som helst. Men bäst är det när vi får höra funkiga rytmer med mycket blås. Master Blaster (Jammin'), Higher Ground, och Superstitious är helt suveräna. Vi får även en enastående cover The Beatles Daytripper. Men mina tre favoriter får nog ändå bli Sir Duke, Living For The City och Do I Do. Under Do I Do får jag nog någon sort religiös upplevelse. Jag fullkomligt älskar den där låten, det är så himla fint. Jag kan dö lycklig nu.

Kasabian på Roskilde Festival, 2014-07-06

Publicerat för musicstage.se

I gassande sol gör det brittiska Kasabian en strålande spelning med en blandning av hippie- och Oasis-vibbar på Orange Stage. Med trevligt mellansnack och rock utan krusiduller är det svårt att inte ta sig till dessa killar från Leicester, England.

Bandet har en historia som härstammar från slutet av 90-talet, men släppte sitt första studioalbum Kasabian 2004, men det var i och med det fjärde albumet Velociraptor! och singeln Days Are Forgotten som jag själv upptäckte dem. Deras musik kan närmast beskrivas som modern indierock med neo-psykedeliska inslag och det är lätt att få vibbar av både Oasis och Primal Scream, men det ska de bara se som positivt. Kasabian är ingen kopia på något av 90-talsbanden. De gör något alldeles eget, även om det också kan kännas retro.

De inleder med Bumblebeee med textraden ”I'm in extacy” som upprepas gång på gång. Detta sätter standarden direkt. Jag ska medge att jag hade tveksamheter innan konserten, men många i min närhet försäkrade mig om att detta skulle vara ett fantastiskt liveband och tänka sig, de hade rätt allihop. Det här är asbra på alla sätt och vis. I hettan och mina svettfuktiga kläder känner jag att bättre än så här kan det inte bli på festival. Det här är festivallivet.

Det är svårt att plocka ut favoriter från den här setlisten. Det finns så många! Men den dansvänliga eez-eh och den tunga treat, som båda kommer från det senaste albumet 48:13, är helt suveräna. De avslutar med den välkända Fire och om publiken var varm och svettig innan så håller de på att ånga bort totalt nu i den kokande stämningen. Detta är så sjukt bra.

Deerhunter på Roskilde Festival, 2014-07-06

Publicerat för musicstage.se

Det amerikanska indierockbandet Deerhunter beskriver själva sin musik som ”ambient punk” och det är nog en ganska bra beskrivning. Deras inåtvända personligheter hjälper dem dock inte att leverera den här musiken, som istället ofta blir monotont och sömnigt, men som visst ändå har en del ljusa stunder.

Deerhunter är ett sådant där band som har funnits i min periferi ganska länge nu. Jag har känt till dem, folk i min vänskapskrets har lyssnat på dem och jag har försökt att ge dem en chans, men det har känts för svårt för mig. Nu ger jag dem min slutliga chans här på Roskilde. Jag är, måste jag medge, ganska skeptisk. Och kanske är det en av anledningarna till varför jag inte alls kan ta det till mig överhuvudtaget under första halvan av konserten. Jag måste till och med sätta mig ner, för jag håller på att somna ståendes. Jag känner inget som helst engagemang från bandet. Ändå är det musik som jag borde gilla. Det bygger mycket på indierocken som man känner igen från 90-talet, blandat med lite shoegaze och neo-psykedelia. Potentialenn finns där helt klart, men det känns svårt när frontmannen Bradford Cox är så introvert som han är.

Men sedan börjar det sakta hända något. Första gången jag tittar upp är när de dedikerar låten Desire Lines till det fria Christiania i Danmark. Andra gången jag tittar upp, denna gången lite längre är under Rainwater Cassette Exchange, som har en skön atmosfär och en stadig trumma som manar mig att ge dem en ny chans. Det tog mer än halva konserten för att det skulle hända, men de lyckas faktiskt få till något som känns ganska drömlikt och väldigt behagligt. I sina bästa stunder är det nästan lite Sigur Rós över det, kryddat med Pink Floyd-gitarrslingor. Men i de värsta stunderna är det fortfarande så monotont att jag nästan somnar. De hade några ljusa stunder, men som helhet var det tyvärr ett sömnpiller.

Skambankt på Roskilde Festival, 2014-07-06

Publicerat för musicstage.se 

Norska Skambankt kickstartar denna sista festivaldag på Roskilde. Folk är nyvakna, bakis och svettiga av den tropiska värmen, men Skambankt har inga som helst problem att väcka oss till liv. Med sin lättillgängliga hårdrock och sköna attityd hänför de oss alla.

Det är med ett fasligt mullrande som dessa stiliga, svartklädda norrmän kliver upp på scenen. De inleder med Anonyme hatere och jag inser att det måste vara många norrmän i publiken eftersom jag hör massiv allsång. Jag är positivt förvånad över soundet som är väldigt lättsamt, med nästan poppiga refränger, samtidigt som de ändå är grymt tunga. De kör rock, rakt uppochner. Bandet har kul på scen och de är väldigt ödmjuka mot sin publik. Jag är mycket imponerad över deras riktigt snygga, men så härligt icke-pretantiösa gitarrsolon. Det är så trevligt att se ett hårdrocksband utan klichéer och höga tankar om sig själva. Bra jobbat där Skambankt!

När konserten närmar sig sitt slut så bestämmer sig bandet för att få publiken att genomföra Roskildehistoriens tidigaste ”wall of death”, och publiken lyder troget. Det är helt sjukt hur man kan få så här mycket tryck på en konsert kl.12, en söndag på Roskilde. Jag kan lätt säga att en timme med Skambankt går väldigt fort. Publiken är helt genomsvett när konserten väl är slut och det beror långtifrån bara på själva värmen som solen alstrar. Min favoritlåt som jag tar med mig är nog ”klassikern” Min Eliksir, från albumet Eliksir (2007), som gav upphov en massa dansstökande i publiken. Helt underbart! Skambankt blir ett av årets positiva överraskningar.