2011-01-24

Trummor & orgel feat. Ebbot Lundberg på Babel i Malmö (2011-01-22)

Publicerat för musicstage.se

Trummor & Orgel heter bandet och de spelar, ja just det, trummor och orgel. Det låter kanske inte så spännande, men detta visade sig vara en kväll jag sent ska glömma. Säkert var det många som, liksom jag, lockats dit av att Ebbot Lundberg från The Soundtrack Of Our Lives skulle sjunga med dem, men jag är också säker på att Trummor & Orgel mycket väl hade kunnat lyfta taket på Babel även utan Ebbots hjälp.

Musiken kan enklast jämföras med det som Hansson & Karlsson gjorde på 70-talet: en sorts proggig jazzrock spelat på trummor och orgel. Men bröderna Ljunggren i Trummor & Orgel har mer ett sound som får mig att tänka på Carlos Santana, mycket antagligen på grund av att de använder sig av en hammondorgel, kopplat till en lesliehögtalare, som ger orgeln dess originella ljud.

Detta är mycket kapabla musiker. Jag imponeras av hur rikt deras sound är trots enkelheten i att bara använda sig av trummor och orgel. Det svänger rejält. Hansson & Karlsson kan slänga sig i väggen!

Repertoaren innehåller en blandning av gammalt och nytt från Trummor & Orgels skivor och tillsammans med Ebbot Lundberg blir det en hel del covers. Ebbot skämtar lite och säger att "vi gör faktiskt egna låtar också" och spelar därefter låten Tomorrow will tell. Bland coverlåtarna hörs bland annat The Zombies She's not there, Misfits London Dungeon, David Crosbys Everybody's been burned och jag vet inte riktigt om jag ska bli överraskad eller inte av att de också spelar Lifeline av The Soundtrack of Our Lives.

Som avslutning blir det en cover av The Beatles mest flummiga låt Tomorrow never knows – nu ännu flummigare. Efter den så kallade "avslutningen" stampar publiken i golvet så att det dånar och ropar EBBOT! EBBOT! Och givetvis blir det ett par extralåtar.

Det finns så många fina stunder från den här spelningen som jag kommer att ta med mig hem. Hur publiken i sann jazzanda applåderar efter trum- och orgelsolon. Hur en avslappnad Ebbot Lundberg svassar runt i sin kaftan på scenen, mer avslappnad än vad han upplevs vara med The Soundtrack Of Our Lives. Jag önskar att jag kunde beskriva kvällen bättre än så här, för jag vill så gärna dela med mig av den, men det behöver jag egentligen inte göra, för ni kan alla få chans att se spelningen, då den filmats av Klubbland för SVT.

All kärlek till Trummor & Orgel och Ebbot Lundberg. Jag hoppas vi ses snart igen.


Trummor & Orgel på Spotify.

Trummor & Orgel på myspace.


Skivrecension: Linnea Lorinius - Through the Times

Publicerat för musicstage.se

Linnea Lorinius är en ung talang som tyvärr har drabbats av en riktigt dålig producent. Vad som skulle kunnat vara något nytt och spännande inom svenska rockscenen blir istället en pinsam flopp på grund av en väldigt oprofessionell inspelning.

Linnea_Lorinius_-_Through_the_timesLorinius har trots sina unga 19 år en väldigt mogen sångröst, men sjunger lite för snällt och fint. Jag hade gärna hört lite mer rasp och ångest i rösten, för det skulle verkligen passa in i den nakna rock som hon spelar. Hon borde låta sig inspireras mer av Broder Daniels och Kents respektive debutplattor.

Låtmaterialet är helt okej, till och med bättre än okej på sina ställen. Två låtar står ut för min del. Make you fall är i grunden en schysst rocklåt och hade kunnat vara en mindre hit om den spelats in med mer passion och professionalism. Shallow waters är mer av en rockballad och den enda låten som har kraft att beröra. Lorinius texter kretsar mycket kring utanförskap, präglat av hennes besvärliga uppväxt som utstött och mobbad.

Nu till den absolut tristaste delen: produktionen av skivan. Through The Times låter hemmainspelat, som om man tagit en demo, innehållande röst och gitarr, och sedan i efterhand lagt på trummorna i en något bättre studio. Körsången som är tillagd stör mer än vad den tillför. Låtarna genomgår många konstiga, felplacerade taktändringar och det är fruktansvärt otajt genom hela skivan. Det är något av en plåga att behöva lyssna igenom den. Dessutom innehåller skivan 14 spår, vilket jag tycker är för mycket, en EP hade varit lämpligare.

Jag tycker synd om Linnea Lorinius. Hon förtjänar en schysst producent, någon som respekterar henne och verkligen kan finpolera hennes talang. Den här skivan kommer tyvärr inte att ta henne så långt.

Linnea Lorinius på Spotify.


2011-01-23

Tjusningen med LP-skivor

Rakryggad och stolt gick jag igår hem genom Malmö med en signerad LP-skiva i handen. Efter en fantastisk konsert med Trummor & Orgel kunde jag inte motstå frestelsen att köpa ett exemplar av deras senaste skiva i LP-format. Det är något väldigt speciellt med att hålla en stor LP-skiva i handen, att studera dess omslag, ta ut skivan, vända på den och titta på spåren. Det finns verkligen ingen motsvarighet till den känslan.


Recension av konserten kommer inom kort.

2011-01-17

Daniel Adams-Ray på KB i Malmö (2011-01-14)

Publicerat för musicstage.se

På ett fullsatt KB spelade den före detta Snook-medlemmen, Daniel Adams-Ray och hans band inför unga popkids och några enstaka förväntansfulla gamla Snook-fans. Men Adams-Ray gjorde misstaget att förlita sig på gamla meriter och enstaka hitlåtar och det räckte inte på långa vägar fram.

Efter ett tråkigt förband och extrem lång väntan, klev så äntligen Daniel Adams-Ray upp på scenen. Förväntningarna var relativt höga från min sida med tanke på Adams-Rays hip-hop-bakgrund. Konserten inleds med låten Svart som också är inledningsspåret på Daniel Adams-Rays debutalbum Svart, vitt och allt däremellan.

Det märks att Adams-Ray är van vid att stå på scen. Han är väldigt självsäker, men förvånansvärt tråkig. Bandet känns likadant: proffsiga, men tråkiga. Vad som fattas kan jag inte riktigt sätta fingret på, men det händer verkligen inget spännande eller oväntat på scenen. Om Adams-Ray ens säger något intressant i mellansnacket kan jag inte avgöra, då det enda jag hör är mummel.

Repertoaren består föga överraskande av större delen av låtarna på Svart, vitt och allt däremellan. Om jag ska prata om höjdpunkter så antar jag att det är de mer svängiga låtarna som Himlen luktar plast, Lilla Lady och givetvis hiten Gubben i lådan, som avslutar konserten. Allt som allt spelades åtta låtar. Åtta låtar! Ursäkta mig, men jag förstår inte hur man kan förväntas betala två hundralappar för att se åtta futtiga låtar. Jag har sett demoband som har haft mer intressant repertoar.

De unga popkids som publiken till mestadels bestod av verkade ha en trevlig kväll trots allt, men kanske hade de andra förväntningar än vad jag hade. Själv var jag glad att jag inte behövde betala något inträde. Daniel Adams-Ray måste göra något spektakulärt för att jag ska lägga pengar på honom i framtiden.

Daniel Adams-Ray på Spotify