Publicerat för musicstage.se
Sedan första gången jag hörde Andrew Stockdales skrik i inledningen till Dimension har jag totalfascinerats av detta australienska 70-tals-retroband. Att Wolfmother skulle komma och spela på Siesta! var totalt oväntat. Gitarronani och psykedelisk afton är inte det jag associerar med popkidsen på Siesta!, men men, efter en trög inledning blir det till slut ändå en lyckad kväll.
Mycket folk har dykt upp denna varma sommarkväll, men det är tydligt märkbart att många är där mest för att kolla läget, för att se om Wolfmother verkligen är så bra som det ryktas. Längst fram vid scenen finns en relativt mindre klick som tillsammans däremot skapar ett våldsamt tryck. Första halvan av konserten är också ganska seg och efter några låtar börjar jag se hur publiken tunnas av. Jag gissar att popkidsen inte är vana vid 20 minuters utdragna låtar med långa gitarrsolon och orgelslingor. Min uppfattning av det hela var att Wolfmother endast frälste de redan frälsta.
Det krävdes en kvinna för att bringa liv till konserten. När Woman drar igång brakar hela föreställningen loss och därefter blir det bara bättre och bättre. Nästa låt är en oväntad cover av The Beatles Dear Prudence, vilket inbringar massor av jubel. Senare får vi höra en briljant cover av The Doors Riders On The Storm, som blir till en än mer psykedelisk version än vad The Doors själva gjorde av den. Otroligt, jag är nu hänförd.
Trots upphämtningen blir det ändå lite sömnigt i publiken ibland när bandet flummar ut och gitarronanin når sina psykedeliska höjder. Klicken av folk längst fram hoppar och klappar takten till varenda låt medan det övriga folket nöjer sig med ett stilla nickande. Rent musikaliskt finns dock inget att anmärka på, det var nog bara lite fel publik för Wolfmother att spela för.
Föreställningen avslutas med en cover av The Whos Baba O'Riley och ett bättre publikfrieri hade de nog inte kunnat åstadkomma. Mörkret har fallit och bandet är i sitt esse, det är festival och stämningen är på topp. Wolfmother lämnar scenen till oljudet av rundgång i högtalarna och publikens jubel.
2011-06-05
Dolly Daggers på Siesta! i Hässleholm (2011-06-04)
Publicerat för musicstage.se
Jag är ett kritvitt blad när jag dyker upp för att se Dolly Daggers spela. Jag har inte hört ett jota mer än att de tydligen låter som något i stil med Billy Idol och att de kan vara ganska tokiga på scen. Nu när jag har sett dem kan jag inget annat än att hålla med och tillägga att det här är väldigt underhållande på flera plan.
Dolly Daggers är ett Malmöband som har tagit det bästa från 80-talet och skapat modern, retroklingande, rockig synthpop. Musiken är kanske inte det mest intressanta jag har hört, men framförandet däremot är fröjd för ögat. Showen styrs framförallt av den excentriska sångaren Ludvig Sersam och hans lillebror, keybordisten, Jonatan Sersam.
Jonatan dansar frenetiskt bakom sin synth som en speedad Jarvis Cocker. Ludvig juckar och vickar på höfterna, spelar luftgitarr med mickstativet och struttar runt så mycket på scenen att han nästan snurrar in sig själv i mikrofonsladden. De andra bandmedlemmarna känns anonyma i jämförelse med Sersam-bröderna och rör sig inte mycket mer än skyltdockorna på scen.
Det är bara en handfull människor som dansar på asfalten framför scenen idag, men jag kan tänka mig ett annat scenario på ett riktigt discogolv framför en scen med bra ljussättning, att dansgolvet då skulle vara fullt med folk. Under sista låten, If I Could Dance, klättrar Ludvig över kravallstaketet och dansar ut bland publiken och sprider därmed en våg av leende på allas läppar, inklusive mig. Dolly Daggers är ett liveband av rang. Gå och se dem om du får chansen!
Jag är ett kritvitt blad när jag dyker upp för att se Dolly Daggers spela. Jag har inte hört ett jota mer än att de tydligen låter som något i stil med Billy Idol och att de kan vara ganska tokiga på scen. Nu när jag har sett dem kan jag inget annat än att hålla med och tillägga att det här är väldigt underhållande på flera plan.
Dolly Daggers är ett Malmöband som har tagit det bästa från 80-talet och skapat modern, retroklingande, rockig synthpop. Musiken är kanske inte det mest intressanta jag har hört, men framförandet däremot är fröjd för ögat. Showen styrs framförallt av den excentriska sångaren Ludvig Sersam och hans lillebror, keybordisten, Jonatan Sersam.
Jonatan dansar frenetiskt bakom sin synth som en speedad Jarvis Cocker. Ludvig juckar och vickar på höfterna, spelar luftgitarr med mickstativet och struttar runt så mycket på scenen att han nästan snurrar in sig själv i mikrofonsladden. De andra bandmedlemmarna känns anonyma i jämförelse med Sersam-bröderna och rör sig inte mycket mer än skyltdockorna på scen.
Det är bara en handfull människor som dansar på asfalten framför scenen idag, men jag kan tänka mig ett annat scenario på ett riktigt discogolv framför en scen med bra ljussättning, att dansgolvet då skulle vara fullt med folk. Under sista låten, If I Could Dance, klättrar Ludvig över kravallstaketet och dansar ut bland publiken och sprider därmed en våg av leende på allas läppar, inklusive mig. Dolly Daggers är ett liveband av rang. Gå och se dem om du får chansen!
Twin Atlantic på Siesta! i Hässleholm (2011-06-04)
Publicerat för musicstage.se
Albumaktuella Twin Atlantic äntrade Playa!scenen på Siesta! denna varma eftermiddag. Publiken verkade lamslagen av värmen, men det hindrade inte dessa skottar från att ge oss en riktigt svettig föreställning.
Uppslutningen var väl sådär, men det var de icke närvarandes förlust enligt min mening. Twin Atlantic känns verkligen som ett band på väg uppåt. Musiken kan väl beskrivas som atmosfärisk rock, ganska soft, men ändå hård och skitig. Bandmedlemmarna må se ut som snälla poppojkar, men på scen röjer de som det värsta metallbandet. Strängar ryker och trumpinnar flyger. Craig Kneale måste nog vara den hårdast jobbande trummis jag har sett på länge.
Det här är precis den typen av rock som jag föredrar. Bandet sätter vartenda ton, men det är ändå inte förrän efter halva spelningen som jag känner att jag sugs in i musiken. Jag stör mig också lite på den skotska dialekten som gör att jag inte hör ett ord av vad de sjunger. Men som band är de riktigt tajta och när de efter halva spelningen känner sig uppvärmda låter det helt underbart. Älskar samarbetet mellan bas och trummor och den vackra körsången som gitarristen, Barry McKenna, och basisten, Ross McNae, bidrar med.
Under den nertonade inledningen till Yes, I was drunk får jag äntligen höra sångaren Sam McTrusys röst lite tydligare och jag uppfattar också texten, vilket är ett plus. Och så himla fint han sjunger då! Jag blir också fullständigt charmerad när McTrusty bokstavligen tar i från tårna. (Under de svåra sångpartierna reser han sig upp på tår).
Rekommenderar Twin Atlantic med hela mitt hjärta. Deras senaste album Free, finns på Spotify, kolla upp det!
Twin Atlantic på Spotify
Albumaktuella Twin Atlantic äntrade Playa!scenen på Siesta! denna varma eftermiddag. Publiken verkade lamslagen av värmen, men det hindrade inte dessa skottar från att ge oss en riktigt svettig föreställning.
Uppslutningen var väl sådär, men det var de icke närvarandes förlust enligt min mening. Twin Atlantic känns verkligen som ett band på väg uppåt. Musiken kan väl beskrivas som atmosfärisk rock, ganska soft, men ändå hård och skitig. Bandmedlemmarna må se ut som snälla poppojkar, men på scen röjer de som det värsta metallbandet. Strängar ryker och trumpinnar flyger. Craig Kneale måste nog vara den hårdast jobbande trummis jag har sett på länge.
Det här är precis den typen av rock som jag föredrar. Bandet sätter vartenda ton, men det är ändå inte förrän efter halva spelningen som jag känner att jag sugs in i musiken. Jag stör mig också lite på den skotska dialekten som gör att jag inte hör ett ord av vad de sjunger. Men som band är de riktigt tajta och när de efter halva spelningen känner sig uppvärmda låter det helt underbart. Älskar samarbetet mellan bas och trummor och den vackra körsången som gitarristen, Barry McKenna, och basisten, Ross McNae, bidrar med.
Under den nertonade inledningen till Yes, I was drunk får jag äntligen höra sångaren Sam McTrusys röst lite tydligare och jag uppfattar också texten, vilket är ett plus. Och så himla fint han sjunger då! Jag blir också fullständigt charmerad när McTrusty bokstavligen tar i från tårna. (Under de svåra sångpartierna reser han sig upp på tår).
Rekommenderar Twin Atlantic med hela mitt hjärta. Deras senaste album Free, finns på Spotify, kolla upp det!
Twin Atlantic på Spotify
Browsing Collection på Siesta! i Hässleholm (2011-06-04)
Publicerat för musicstage.se
Det är färgglatt, hårt och energiskt med schysst attityd. Det är punkrock med metallinslag. Det är skickligt och underhållande. Det är Browsing Collection från Skövde.
Sångerskan och gitarristen Moa Lenngren börjar med att uppmuntra den blyga publiken att komma fram till scenen och brottas och knuffas och bita varandra. ”Gör vad ni vill!” Det är en hyfsad uppslutning, men med en något lam stämning. Tjejerna i Browsing Collection skiter i vilket och spelar skiten ur sina instrument vare sig folk biter varandra eller inte.
Jag blir oerhört glatt överraskad av detta band. De är enormt underhållande att titta på och de är oerhört skickliga musiker. Ändå känner jag att de nog har lite mer att ge. Jag menar lite mer mangel och kanske några blodiga fingrar därtill? Hur som helst får jag min första och enda riktiga ryggradsrysning av välbehag på Siesta! i år.
Det är lite synd att publiken inte är så på. Månne det beror på värmen eller den relativt tidiga speltiden på dagen. Folk klappar och stampar med, men dans, röj och bitande förblir ett ovanligt inslag. Spelningen blir kort, men intensiv. Tjejerna verkade definitivt ha roligt på scen och jag hoppas att det var fler än jag i publiken som tog Browsing Collection till sitt hjärta som ett nytt favoritband.
Det är färgglatt, hårt och energiskt med schysst attityd. Det är punkrock med metallinslag. Det är skickligt och underhållande. Det är Browsing Collection från Skövde.
Sångerskan och gitarristen Moa Lenngren börjar med att uppmuntra den blyga publiken att komma fram till scenen och brottas och knuffas och bita varandra. ”Gör vad ni vill!” Det är en hyfsad uppslutning, men med en något lam stämning. Tjejerna i Browsing Collection skiter i vilket och spelar skiten ur sina instrument vare sig folk biter varandra eller inte.
Jag blir oerhört glatt överraskad av detta band. De är enormt underhållande att titta på och de är oerhört skickliga musiker. Ändå känner jag att de nog har lite mer att ge. Jag menar lite mer mangel och kanske några blodiga fingrar därtill? Hur som helst får jag min första och enda riktiga ryggradsrysning av välbehag på Siesta! i år.
Det är lite synd att publiken inte är så på. Månne det beror på värmen eller den relativt tidiga speltiden på dagen. Folk klappar och stampar med, men dans, röj och bitande förblir ett ovanligt inslag. Spelningen blir kort, men intensiv. Tjejerna verkade definitivt ha roligt på scen och jag hoppas att det var fler än jag i publiken som tog Browsing Collection till sitt hjärta som ett nytt favoritband.
Future Idiots på Siesta! i Hässleholm (2011-06-03)
Publicerat för musicstage.se
När Håkan Hellström fortfarande kör på för fullt på stora scenen är det en mindre skara människor som samlats för att se poppunkbandet Future Idiots på Siesta!s minsta scen. Upp på scen kliver fyra charmigt juvenila punkpojkar i snedlugg till melodin av Top Gun Anthem. Punkstök och popsocker i en ljuvlig blandning.
Det finns inget som är så underbart ungdomligt som punk, även om den är av den poppiga varianten. Future Idiots gör det helt lysande. Det diggas rejält i publiken och en mosh pit är oundviklig. Bandet är härligt lekfulla på scen med en lagom hård attityd. Stämningen är på topp.
Bandet har även en assistent, iklädd någon form av soldatjacka, vars uppgift är att torka deras pannor och att vifta med bandets flagga. I bakgrunden syns en liten ”backdrop” ritad på papper och i sann punkanda uppsatt med silvertejp: ”Future Idiots kicks ass”.
Låten Keyra Augustina presenteras på följande pubertala sätt: ”Den här låten handlar om pattar. Vi har sett många pattar idag. Finns det några pattar i publiken?” Juvenilt eller inte, det är ett gäng talangfulla grabbar. Trummisen är riktigt grym och de andra manglar på i gammal god stil. Inga onödiga utsvävningar eller försök till pretentiösa solon. Rakt på bara! Jag gillar det.
När Håkan Hellström fortfarande kör på för fullt på stora scenen är det en mindre skara människor som samlats för att se poppunkbandet Future Idiots på Siesta!s minsta scen. Upp på scen kliver fyra charmigt juvenila punkpojkar i snedlugg till melodin av Top Gun Anthem. Punkstök och popsocker i en ljuvlig blandning.
Det finns inget som är så underbart ungdomligt som punk, även om den är av den poppiga varianten. Future Idiots gör det helt lysande. Det diggas rejält i publiken och en mosh pit är oundviklig. Bandet är härligt lekfulla på scen med en lagom hård attityd. Stämningen är på topp.
Bandet har även en assistent, iklädd någon form av soldatjacka, vars uppgift är att torka deras pannor och att vifta med bandets flagga. I bakgrunden syns en liten ”backdrop” ritad på papper och i sann punkanda uppsatt med silvertejp: ”Future Idiots kicks ass”.
Låten Keyra Augustina presenteras på följande pubertala sätt: ”Den här låten handlar om pattar. Vi har sett många pattar idag. Finns det några pattar i publiken?” Juvenilt eller inte, det är ett gäng talangfulla grabbar. Trummisen är riktigt grym och de andra manglar på i gammal god stil. Inga onödiga utsvävningar eller försök till pretentiösa solon. Rakt på bara! Jag gillar det.
Radio Luxemburg på Siesta! i Hässleholm (2011-06-03)
Publicerat för musicstage.se
Har jag kommit fel? Det här måste vara år 1995, för det är så det låter. Inget fel i det, det låter fint, så som indiepopen lät på 90-talet. Hade detta verkligen varit 1995 hade jag (indiesnör som jag var) varit totalförälskad i detta. Nu känns det mer som en stilla flört på avstånd. Publiken i övrigt är betydligt mer entusiastiska än vad jag är.
Minns ni Radio Luxemburg? Alltså radiostationen? Radiostationen som blev enormt viktig kanal för min föräldrageneration på 60-talet. För många var detta det enda sättet de kunde få höra den senaste populärmusiken från Storbritannien och USA. Band som spelades på kanalen blev därför snabbt kända för en stor och varierad publik. Kanske hoppas det Hässleholms-baserade bandet Radio Luxemburg på samma sak? Efter bara några månader som band har de redan lyckats skaffa sig en stadig fanskara och även varit över i England och spelat.
Publikuppslutningen är bra: ett gäng hängivna fans som sjunger med i texterna, samt ett helt gäng med människor som bara verkar ha tittat förbi och tyckt att det lät gött. Det hörs mycket jubel och mycket handklapp. Musiken är finstämd, nästan lite åt det sockersöta hållet och jag kan förstå varför det tilltalar de yngre tjejerna. Själv känner jag mig ganska sval.
Som musiker och artist är det endast sångaren Dennis Dine som står ut med sin karisma. De övriga bandmedlemmarna känns ganska anonyma. Gitarristen Mikael Löfgren gör en fin musikalisk insats med ett gitarrspel som känns så ”lätt” och lite tillbakalutat. Solot på avslutningslåten skulle kunna höra hemma i ett arketypiskt amerikanskt rockband.
Det är en perfekt, ljummen sommarkväll och jag måste nog ändå erkänna att musiken växer till sig lite efter hand. När mer folk ansluter sig och alla dansar runtomkring mig är det svårt att inte ryckas med. När det är slut, är det dock ändå slut för min del. Konserten lämnar inga minnesvärda känslor i mig.
Har jag kommit fel? Det här måste vara år 1995, för det är så det låter. Inget fel i det, det låter fint, så som indiepopen lät på 90-talet. Hade detta verkligen varit 1995 hade jag (indiesnör som jag var) varit totalförälskad i detta. Nu känns det mer som en stilla flört på avstånd. Publiken i övrigt är betydligt mer entusiastiska än vad jag är.
Minns ni Radio Luxemburg? Alltså radiostationen? Radiostationen som blev enormt viktig kanal för min föräldrageneration på 60-talet. För många var detta det enda sättet de kunde få höra den senaste populärmusiken från Storbritannien och USA. Band som spelades på kanalen blev därför snabbt kända för en stor och varierad publik. Kanske hoppas det Hässleholms-baserade bandet Radio Luxemburg på samma sak? Efter bara några månader som band har de redan lyckats skaffa sig en stadig fanskara och även varit över i England och spelat.
Publikuppslutningen är bra: ett gäng hängivna fans som sjunger med i texterna, samt ett helt gäng med människor som bara verkar ha tittat förbi och tyckt att det lät gött. Det hörs mycket jubel och mycket handklapp. Musiken är finstämd, nästan lite åt det sockersöta hållet och jag kan förstå varför det tilltalar de yngre tjejerna. Själv känner jag mig ganska sval.
Som musiker och artist är det endast sångaren Dennis Dine som står ut med sin karisma. De övriga bandmedlemmarna känns ganska anonyma. Gitarristen Mikael Löfgren gör en fin musikalisk insats med ett gitarrspel som känns så ”lätt” och lite tillbakalutat. Solot på avslutningslåten skulle kunna höra hemma i ett arketypiskt amerikanskt rockband.
Det är en perfekt, ljummen sommarkväll och jag måste nog ändå erkänna att musiken växer till sig lite efter hand. När mer folk ansluter sig och alla dansar runtomkring mig är det svårt att inte ryckas med. När det är slut, är det dock ändå slut för min del. Konserten lämnar inga minnesvärda känslor i mig.
Slagsmålsklubben på Siesta! i Hässleholm (2011-06-03)
Publicerat för musicstage.se
Slagsmålsklubben har förvisso bara varit på Siesta! två gånger förut, men ändå börjar de kännas lite som Siesta!s egna husband, här i Sveriges electronica-huvudstad. Siesta!publiken tröttnar aldrig, de vill gärna se dem om och om igen. I år spelar de på Siesta!s största scen och de har absolut inga problem med att fylla ut området framför scenen med folk till bristningsgränsen.
Hur intressant är det då att se en bunke killar ratta knappar och spela upp loopar på sina datorer? Nu är ju inte detta ditt vanliga blip-blop-band. Slagsmålsklubben, a.k.a. SMK, spelar i en egen liga vad gäller galet spexande på scen. Dagens klädkod på scen är rött och vitt och då kan man till exempel ha på sig vit karatedräkt med rött bälte eller röd uniformsjacka med vita ben, och då menar jag ”bara” vita ben, inte vita byxben.
Musiken då? Själva musicerandet är väl inte så mycket att orda om. Det låter som deras skivor, groovy datorspelsmusik liksom. Den faktor som mest påverkar deras framförande är solfaktorn. Högsommarvärmen steker på elektroniken som får den till att strula lite ibland, men det var det nog ingen som egentligen lade märke till.
Det är varmt så in i bomben och festivalområdet framför scenen fullkomligt badar i sol. Ändå orkar flera tusen människor med att dansa som tokar. Jag imponeras av att inte halva publiken trillar omkull av värmeslag.
När den massiva hiten Sponsored By Destiny spelas får den också en massiv respons från publiken. Jag får lite rysningar av välbehag när jag ser hela folkhavet dansa. Stämningen ligger på den högsta toppen. Basen dundrar i högtalarna så att det darrar i näsborrarna.
Inför sista låten får vi veta hur det ligger till: ”Om ni kastar ägg på oss kommer vi att spela flera låtar.” Ägg kastas det inte, men plastflaskor regnar det över scenen. En plastflaska med vatten i kastas från en SMK-medlem ut i publiken och flaskan kastas sedan tillbaka upp på scenen och träffar kameramannen. Det utbrister jubel i publiken, men SMK låter oss få vet att ”Det var roligt först, men nu får det vara bra. Någon kan ju bli skadad.”.
Sista dansen blir hiten Övningsköra från senaste plattan och det dansas så vilt att dammet yr över Siesta! Efter konserten vandrar folket bort från solskenet: varma och svettiga, men nöjda och glada. ”Så jävla bra!” hör jag någon säga. Och ja, det får jag väl hålla med om.
Slagsmålsklubben har förvisso bara varit på Siesta! två gånger förut, men ändå börjar de kännas lite som Siesta!s egna husband, här i Sveriges electronica-huvudstad. Siesta!publiken tröttnar aldrig, de vill gärna se dem om och om igen. I år spelar de på Siesta!s största scen och de har absolut inga problem med att fylla ut området framför scenen med folk till bristningsgränsen.
Hur intressant är det då att se en bunke killar ratta knappar och spela upp loopar på sina datorer? Nu är ju inte detta ditt vanliga blip-blop-band. Slagsmålsklubben, a.k.a. SMK, spelar i en egen liga vad gäller galet spexande på scen. Dagens klädkod på scen är rött och vitt och då kan man till exempel ha på sig vit karatedräkt med rött bälte eller röd uniformsjacka med vita ben, och då menar jag ”bara” vita ben, inte vita byxben.
Musiken då? Själva musicerandet är väl inte så mycket att orda om. Det låter som deras skivor, groovy datorspelsmusik liksom. Den faktor som mest påverkar deras framförande är solfaktorn. Högsommarvärmen steker på elektroniken som får den till att strula lite ibland, men det var det nog ingen som egentligen lade märke till.
Det är varmt så in i bomben och festivalområdet framför scenen fullkomligt badar i sol. Ändå orkar flera tusen människor med att dansa som tokar. Jag imponeras av att inte halva publiken trillar omkull av värmeslag.
När den massiva hiten Sponsored By Destiny spelas får den också en massiv respons från publiken. Jag får lite rysningar av välbehag när jag ser hela folkhavet dansa. Stämningen ligger på den högsta toppen. Basen dundrar i högtalarna så att det darrar i näsborrarna.
Inför sista låten får vi veta hur det ligger till: ”Om ni kastar ägg på oss kommer vi att spela flera låtar.” Ägg kastas det inte, men plastflaskor regnar det över scenen. En plastflaska med vatten i kastas från en SMK-medlem ut i publiken och flaskan kastas sedan tillbaka upp på scenen och träffar kameramannen. Det utbrister jubel i publiken, men SMK låter oss få vet att ”Det var roligt först, men nu får det vara bra. Någon kan ju bli skadad.”.
Sista dansen blir hiten Övningsköra från senaste plattan och det dansas så vilt att dammet yr över Siesta! Efter konserten vandrar folket bort från solskenet: varma och svettiga, men nöjda och glada. ”Så jävla bra!” hör jag någon säga. Och ja, det får jag väl hålla med om.
Amy's Ashes på Siesta! i Hässleholm (2011-06-03)
Publicerat för musicstage.se
Det är skralt med folk när Amy's Ashes kliver på scenen. De få människor som har dykt upp är mer eller mindre utslagna av högsommarvärmen och sitter ner på den hårda asfalten. Men Amy's Ashes håller ställningarna och gör absolut det bästa utav situationen.
Amy's Ashes är ett Uppsala-baserat band som snabbt nådde succéer med en självutgiven EP. Nu är de på gång med ett fullängdsalbum med preliminär release i oktober 2011, producerat av Tomas Skogsberg som tidigare producerat band som Backyard Babies och Hellacopters. Musiken kan väl närmast beskrivas som slickt producerad electrorock. Live framförs det med en bra energi och ett verkligt driv i rytmen trots ett ganska fattigt publikstöd.
De är oerhört underhållande att titta på, men det blir nästan lite patetiskt när bandet försöker peppa den minimala publiken genom att skrika ”Hässleholm!” och allt de får i retur är några enstaka handklapp. Kanske var det i ett desperat försök att peppa sig själva? Hade det inte varit bättre att bara hålla käften och spela?
Under sista låten, Everlasting, räcker sångaren Marcus Öhrn fram micken till en utav tjejerna som står längst fram vid staketet och låter henne sjunga med i refrängen. Det är oerhört gulligt. Tur att de i alla fall hade en liten grupp av hängivna fans med sig.
Hur som helst tycker jag ändå att det är både underhållande att titta och lyssna på. Ett band att hålla ögat på inför framtiden!
Det är skralt med folk när Amy's Ashes kliver på scenen. De få människor som har dykt upp är mer eller mindre utslagna av högsommarvärmen och sitter ner på den hårda asfalten. Men Amy's Ashes håller ställningarna och gör absolut det bästa utav situationen.
Amy's Ashes är ett Uppsala-baserat band som snabbt nådde succéer med en självutgiven EP. Nu är de på gång med ett fullängdsalbum med preliminär release i oktober 2011, producerat av Tomas Skogsberg som tidigare producerat band som Backyard Babies och Hellacopters. Musiken kan väl närmast beskrivas som slickt producerad electrorock. Live framförs det med en bra energi och ett verkligt driv i rytmen trots ett ganska fattigt publikstöd.
De är oerhört underhållande att titta på, men det blir nästan lite patetiskt när bandet försöker peppa den minimala publiken genom att skrika ”Hässleholm!” och allt de får i retur är några enstaka handklapp. Kanske var det i ett desperat försök att peppa sig själva? Hade det inte varit bättre att bara hålla käften och spela?
Under sista låten, Everlasting, räcker sångaren Marcus Öhrn fram micken till en utav tjejerna som står längst fram vid staketet och låter henne sjunga med i refrängen. Det är oerhört gulligt. Tur att de i alla fall hade en liten grupp av hängivna fans med sig.
Hur som helst tycker jag ändå att det är både underhållande att titta och lyssna på. Ett band att hålla ögat på inför framtiden!
Hercules & Love Affair på Siesta! i Hässleholm (2011-06-02)
Publicerat för musicstage.se
Chockad står jag där i publikhavet och tänker ”vad i h-lvete är det här?”. Det första jag möts av är en manlig sångare i slitna jeansshorts, leopardmönstrad turban och t-shirt med texten ”Butch Queen Vogue Femme” som i sann Madonna-anda dansar i Vogue-poser. Den moderna discofunken de levererar går rakt in i mitt hjärta och jag dansar hejdlöst genom hela konserten.
Först ska det påpekas att Hercules And Love Affair live låter totalt annorlunda än Hercules And Love Affair på skiva. Det självbetitlade debutalbumet känns lite som 70-tals-discofunk i modern electrotappning som man gärna lyssnar på i hörlurar. Jag väntade mig därför en konsert där man står och lite lugnt gungar med i musiken, men Hercules And Love Affair levererade istället helt galen dansmusik på hög nivå. Inte ens de halta och lytta kunde stå stilla till det här. 70-talsgroovet blandades upp med välkända 80-tals-synthljud och moderna electrobeats och det var totalt oemotståndligt. Leendet i mitt ansikte gick inte att sudda bort och mina fötter stod aldrig stilla.
Hercules And Love Affair är musikaliskt projekt som baseras kring DJ:n Andy Butler. På scenen denna kväll hade han med sig ytterligare en DJ och tre sångare. En av sångerskorna har en fantastisk röst och framkallar nästan operaliknande röstlekar som publiken verkligen går igång på. Vart jag än tittar, ser jag människor som jublar, klappar och dansar med. Åldrarna är extremt varierade i publiken. En eloge till skönaste snubben/gubben (60+) som i ungdomlig anda hade t-shirt över en långärmad tröja och dansade järnet genom hela konserten.
Redan från första låten är det fullt ös och som Sudden i Nilecity skulle säga ”De går ut 100% och sen ökar de”. Under de sista låtarna åkte både penna och block ner i väskan och jag gick in i stunden och dansade och njöt. Gillar ni att dansa, rekommenderar jag Hercules And Love Affair.
Chockad står jag där i publikhavet och tänker ”vad i h-lvete är det här?”. Det första jag möts av är en manlig sångare i slitna jeansshorts, leopardmönstrad turban och t-shirt med texten ”Butch Queen Vogue Femme” som i sann Madonna-anda dansar i Vogue-poser. Den moderna discofunken de levererar går rakt in i mitt hjärta och jag dansar hejdlöst genom hela konserten.
Först ska det påpekas att Hercules And Love Affair live låter totalt annorlunda än Hercules And Love Affair på skiva. Det självbetitlade debutalbumet känns lite som 70-tals-discofunk i modern electrotappning som man gärna lyssnar på i hörlurar. Jag väntade mig därför en konsert där man står och lite lugnt gungar med i musiken, men Hercules And Love Affair levererade istället helt galen dansmusik på hög nivå. Inte ens de halta och lytta kunde stå stilla till det här. 70-talsgroovet blandades upp med välkända 80-tals-synthljud och moderna electrobeats och det var totalt oemotståndligt. Leendet i mitt ansikte gick inte att sudda bort och mina fötter stod aldrig stilla.
Hercules And Love Affair är musikaliskt projekt som baseras kring DJ:n Andy Butler. På scenen denna kväll hade han med sig ytterligare en DJ och tre sångare. En av sångerskorna har en fantastisk röst och framkallar nästan operaliknande röstlekar som publiken verkligen går igång på. Vart jag än tittar, ser jag människor som jublar, klappar och dansar med. Åldrarna är extremt varierade i publiken. En eloge till skönaste snubben/gubben (60+) som i ungdomlig anda hade t-shirt över en långärmad tröja och dansade järnet genom hela konserten.
Redan från första låten är det fullt ös och som Sudden i Nilecity skulle säga ”De går ut 100% och sen ökar de”. Under de sista låtarna åkte både penna och block ner i väskan och jag gick in i stunden och dansade och njöt. Gillar ni att dansa, rekommenderar jag Hercules And Love Affair.
Young Guns på Siesta! i Hässleholm (2011-06-02)
Publicerat för musicstage.se
Smaka på namnet Young Guns. Du tänker på Bon Jovi eller hur? Det brittiska bandet Young Guns är något helt annat. Detta är alternativ rock i hardcoretappning från England, men när bandet står på scen är det som om de svidat om soundmässigt till ett punkrockband. Det öser defintivt mer än vad det gör på skiva, men saknar samtidigt lite av den atmosfäriska känslan som finns på det studioinspelade materialet.
Det här är ett band som är vana vid att spela live, det märks. Jag känner av en bra scennärvaro hos alla bandmedlemmar och det är inte svårt för dem att engagera publiken. Musikaliskt sitter allting där det ska och det är ett grymt drag. Att Young Guns inte är mer etablerade än vad de är kan jag endast tänka mig beror på att det finns så väldigt många andra band inom samma genre idag och det är därför svårt att stå ut bland mängden. På scenen beter de sig i alla fall som om de vore ett stort arenaband och sångaren Gustav Wood slänger sig med fraser som ”make some noise” och ”I wanna see everybody bounce, come on!”.
Den härligaste känslan fick jag av låten Crystal Clear från senaste skivan, med sitt atmosfäriska sound och nästintill poppiga refräng. Bäst drag kände jag under Weight of the world som får publiken att röja som bara den. Och när det röjde som mest kunde jag se ett litet leende på Gustav Woods läppar. Bandet tackar publiken flera gånger för att de har fått dem att känna sig så välkomna i Sverige och jag tvivlar inte alls på att de kommer få samma välkomnande igen nästa gång de kommer hit. De är väldigt välkomna för min del i alla fall.
Smaka på namnet Young Guns. Du tänker på Bon Jovi eller hur? Det brittiska bandet Young Guns är något helt annat. Detta är alternativ rock i hardcoretappning från England, men när bandet står på scen är det som om de svidat om soundmässigt till ett punkrockband. Det öser defintivt mer än vad det gör på skiva, men saknar samtidigt lite av den atmosfäriska känslan som finns på det studioinspelade materialet.
Det här är ett band som är vana vid att spela live, det märks. Jag känner av en bra scennärvaro hos alla bandmedlemmar och det är inte svårt för dem att engagera publiken. Musikaliskt sitter allting där det ska och det är ett grymt drag. Att Young Guns inte är mer etablerade än vad de är kan jag endast tänka mig beror på att det finns så väldigt många andra band inom samma genre idag och det är därför svårt att stå ut bland mängden. På scenen beter de sig i alla fall som om de vore ett stort arenaband och sångaren Gustav Wood slänger sig med fraser som ”make some noise” och ”I wanna see everybody bounce, come on!”.
Den härligaste känslan fick jag av låten Crystal Clear från senaste skivan, med sitt atmosfäriska sound och nästintill poppiga refräng. Bäst drag kände jag under Weight of the world som får publiken att röja som bara den. Och när det röjde som mest kunde jag se ett litet leende på Gustav Woods läppar. Bandet tackar publiken flera gånger för att de har fått dem att känna sig så välkomna i Sverige och jag tvivlar inte alls på att de kommer få samma välkomnande igen nästa gång de kommer hit. De är väldigt välkomna för min del i alla fall.
Musikfall på Siesta! i Hässleholm (2011-06-02)
Publicerat för musicstage.se
Publikuppslutningen kring den lilla scenen Casa! är enormt bra för att vara just på Siesta!'s minsta scen. På scenen hittar vi studentbandet Musikfall, ett sjumannaband sammansatt av killar och tjejer från olika delar av landet, vars gemensamma nämnare är just studerandet. Musiken är galet glad och dansant popmusik och det är totalt omöjligt att stå stilla i dess närvaro.
Publiken är absolut med på noterna med mycket handklapp och dansande. Av bandet får vi uppmaningen att ”Alla måste dansa! Alla måste vara lika svettiga som vi är på scenen!” Och dansar det gör vi (nästan) allihop. Dansas gör det även på scenen. Det dansas till och med limbo. Musikfall genomför en udda typ av presentation av bandmedlemmarna genom att låta dem en och en dansa limbo med sina instrument. Fast det blir ju förstås lite svårt med ett trumset och trummisen presenteras därför på det vanlig hederliga sättet.
Det här är festmusik. Bandet känns avslappnat på scenen och de verkar absolut ha minst lika roligt som publiken. Spelningen kändes alldeles för kort. Festen hade gärna fått fortsätta ett bra tag till!
Publikuppslutningen kring den lilla scenen Casa! är enormt bra för att vara just på Siesta!'s minsta scen. På scenen hittar vi studentbandet Musikfall, ett sjumannaband sammansatt av killar och tjejer från olika delar av landet, vars gemensamma nämnare är just studerandet. Musiken är galet glad och dansant popmusik och det är totalt omöjligt att stå stilla i dess närvaro.
Publiken är absolut med på noterna med mycket handklapp och dansande. Av bandet får vi uppmaningen att ”Alla måste dansa! Alla måste vara lika svettiga som vi är på scenen!” Och dansar det gör vi (nästan) allihop. Dansas gör det även på scenen. Det dansas till och med limbo. Musikfall genomför en udda typ av presentation av bandmedlemmarna genom att låta dem en och en dansa limbo med sina instrument. Fast det blir ju förstås lite svårt med ett trumset och trummisen presenteras därför på det vanlig hederliga sättet.
Det här är festmusik. Bandet känns avslappnat på scenen och de verkar absolut ha minst lika roligt som publiken. Spelningen kändes alldeles för kort. Festen hade gärna fått fortsätta ett bra tag till!
Kadawatha på Siesta! i Hässleholm (2011-06-02)
Publicerat för musicstage.se
Festivalen känns fortfarande lite nyöppnad och yrvaken. Tillströmningen av folk är ganska skral än så länge, vilket nog är lite till nackdel för Kadawatha. Jag imponeras ändå av bandets energi som de lyckas uppbringa på scenen trots det låga publikantalet.
Sångaren och tillika bandets grundare Daniel Kadawatha hoppar runt på scenen som en liten kanin. Han sjunger oerhört bra med en intensiv inlevelse och verkar ibland bli alldeles uppslukad av sin egen sång. Dock kan jag ändå känna att det fattas en kontakt med publiken, att det finns något bakom den där svarta lockiga luggen som behöver komma fram och visa sig i dagsljuset.
Det känns lite oturligt för bandets skull att de spelar så tidigt på dagen. Deras melodiösa rock hade gjort sig bättre till ljuset av en solnedgång. Kanske är det det mulna dagsljuset och bristen på sällskap, men musikupplevelsen känns mer intensiv när jag blundar. Med öppna ögon ser jag ett band som vill mycket, men inte riktigt lyckas nå ut med sitt budskap till publiken. Musiken i sig däremot har jag fallit pladask för.
En sak är säker. Kadawatha gör musik för stora scener och stora publikhav. Soundet för tankarna lite i riktning mot storheter som 30 Seconds To Mars, men vad gäller scennärvaro och karisma har Kadawatha fortfarande en lång väg kvar att gå.
Festivalen känns fortfarande lite nyöppnad och yrvaken. Tillströmningen av folk är ganska skral än så länge, vilket nog är lite till nackdel för Kadawatha. Jag imponeras ändå av bandets energi som de lyckas uppbringa på scenen trots det låga publikantalet.
Sångaren och tillika bandets grundare Daniel Kadawatha hoppar runt på scenen som en liten kanin. Han sjunger oerhört bra med en intensiv inlevelse och verkar ibland bli alldeles uppslukad av sin egen sång. Dock kan jag ändå känna att det fattas en kontakt med publiken, att det finns något bakom den där svarta lockiga luggen som behöver komma fram och visa sig i dagsljuset.
Det känns lite oturligt för bandets skull att de spelar så tidigt på dagen. Deras melodiösa rock hade gjort sig bättre till ljuset av en solnedgång. Kanske är det det mulna dagsljuset och bristen på sällskap, men musikupplevelsen känns mer intensiv när jag blundar. Med öppna ögon ser jag ett band som vill mycket, men inte riktigt lyckas nå ut med sitt budskap till publiken. Musiken i sig däremot har jag fallit pladask för.
En sak är säker. Kadawatha gör musik för stora scener och stora publikhav. Soundet för tankarna lite i riktning mot storheter som 30 Seconds To Mars, men vad gäller scennärvaro och karisma har Kadawatha fortfarande en lång väg kvar att gå.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)