Publicerat för musicstage.se
Jakob Hellman var precis så där som jag mindes honom. Lite nervös och
ryckig i både sitt framträdande, tillika i sitt sätt att sjunga. Det är
såklart nostalgiskt, men den nervösa herr Hellman kunde inte riktigt
uppfylla de höga förväntningarna som jag och kanske också den övriga
publiken hade med sig.
Inför ett nästintill fullsatt Babel kliver Jakob Hellman &
Nerverna upp på scenen. Jag småler lite vid tanken på att bandet kallar
sig för Nerverna när det är allmänt känt att Jakob lider av scenskräck,
vilket märks, tyvärr. Nog hjälper den värme som publiken bidrar med
lite. Ibland får vi glimtar av en artist som är charmig och nästan lite
självironisk, som bjuder på sig själv. Men ofta känns det dessvärre lite
stelt och Jakobs röst låter alltid som om att den är på väg att brista.
Tidigare har det gått att läsa att Hellman ikväll skulle bjuda på
några nyskrivna låtar, vilket kändes väldigt spännande. Han inleder
således också väldigt starkt med den nya låten Så som arbete, som får ett varmt mottagande av publiken. Därefter följer en klassisk gammal låt, Tåg, vilket får oss alla att jubla av glädje.
Det är tydligt att det är melodierna från Jakob Hellmans första och än så länge enda album …och stora havet som går hem bäst hos publiken, men ändå kan jag känna att det saknas något. Under Vintern dör hör jag verkligen hur inspirerande Hellmans musik måste ha varit för många av indiepopbanden på 90-talet (…och stora havet
gavs ut 1989). Jag väntar mig att få känna den där lilla rysningen av
välbehag längs ryggraden när jag med nostalgiska känslor sjunger med i
varenda textrad, men så känns det inte. Under de båda hitlåtarna Hon har ett sätt och Vara vänner
stämmer publiken upp i allsång, men låtarna framförs förvånansvärt
dåligt och jag undrar ibland om bandet har fått repa tillräckligt.
Dessutom saknar jag den signifikanta saxofonen i Vara vänner.
Under några nummer gästar Jakob Hellmans flickvän, Carolina Svensson,
honom på scenen och de framför vad som antagligen förväntas vara fin
stämsång under låtar som Vackert väder och Avundsjuk på dig.
Jag förhåller mig tveksam till detta. Visst låter det bra och visst är
det lite gulligt, men jag hade nog föredragit att höra Jakobs liderliga
röst som ensam stämma. Däremot överraskar den nya låten Utan er,
en duett med Magnus Ekelund. Deras röster passar verkligen bra ihop och
Magnus Ekelund injicerar även lite nytt liv i Jakob Hellman. Mer sådant
samarbete vill jag se och höra!
Jag hade väntat mig mer, det är helt klart, men jag förlåter ändå
herr Hellman. Denna charmiga poet kommer alltid att finnas i mitt
hjärta. Men utan den underbara och dedikerade publiken vet jag inte om
den här kvällen hade varit något att minnas. Publikens jubel och
applåder ljuder länge kvar i lokalen efter sista numret. Jakob avslutar
med orden ”Vi ses snart igen. Eller hur?” Ja, det hoppas jag väl ändå.
2011-11-23
Junior Boys på Debaser i Malmö (2011-11-20)
Publicerat för musicstage.se
Juniorpojkarna inleder med låten Parallell Lines och det första som slår mig är att sångaren Jeremy Greenspans röst är av riktig soulkvalitet och att han också kan leverera det live. För övrigt finns det betydligt mer att önska av den här spelningen.
Videodisplayen
som visas i bakgrunden består av abstrakta mönster som nog är tanken
att de ska förhöja stämningen i musiken, men det känns mest billigt och
amatörmässigt gjort och jag tycker inte att det tillför speciellt
mycket. I de bästa musikaliska stunderna levererar Junior Boys
loungemusik som får en att vilja luta sig tillbaka i en soffa med en
drink i handen. I de sämsta stunderna däremot blir jag så uttråkad att
jag vill somna och snarka högljutt på den där soffan istället. Det enda
som gör det uthärdligt är den där lena rösten som Jeremy har. En röst
som man normalt sett kanske inte förknippar med electropopgenren.
Duon backas live upp av en trummis med elektroniska trummor, men det känns verkligen att trummisen inte är en del av bandet. Jag känner ingen samhörighet alls. Det blir ju inte bättre av att den andra hälften av Junior Boys, Matt Didemus, rör sig i slow motion på scenen, som om han gick i sirap, medan han rattar och knappar på sin dator och sina synthar och verkar rent ut sagt uttråkad! Jag tycks mig se djupa suckar när han står där på scenen och det stör mig.
Till bandets fördel måste jag dock säga att de tre sista låtarna utfördes betydligt bättre. När de spelade hitlåten In The Morning släppte publiken loss lite och jag antar att det även fungerade som en humörhöjning för bandet. Därefter följde Work, som väckte mig till liv (äntligen!). Och sist, men inte minst fick vi som extranummer höra Banana Ripple, vilket fick oss allihop att röra på de lurviga.
Junior Boys på Spotify
Junior Boys på myspace
Juniorpojkarna inleder med låten Parallell Lines och det första som slår mig är att sångaren Jeremy Greenspans röst är av riktig soulkvalitet och att han också kan leverera det live. För övrigt finns det betydligt mer att önska av den här spelningen.
Videodisplayen
som visas i bakgrunden består av abstrakta mönster som nog är tanken
att de ska förhöja stämningen i musiken, men det känns mest billigt och
amatörmässigt gjort och jag tycker inte att det tillför speciellt
mycket. I de bästa musikaliska stunderna levererar Junior Boys
loungemusik som får en att vilja luta sig tillbaka i en soffa med en
drink i handen. I de sämsta stunderna däremot blir jag så uttråkad att
jag vill somna och snarka högljutt på den där soffan istället. Det enda
som gör det uthärdligt är den där lena rösten som Jeremy har. En röst
som man normalt sett kanske inte förknippar med electropopgenren.Duon backas live upp av en trummis med elektroniska trummor, men det känns verkligen att trummisen inte är en del av bandet. Jag känner ingen samhörighet alls. Det blir ju inte bättre av att den andra hälften av Junior Boys, Matt Didemus, rör sig i slow motion på scenen, som om han gick i sirap, medan han rattar och knappar på sin dator och sina synthar och verkar rent ut sagt uttråkad! Jag tycks mig se djupa suckar när han står där på scenen och det stör mig.
Till bandets fördel måste jag dock säga att de tre sista låtarna utfördes betydligt bättre. När de spelade hitlåten In The Morning släppte publiken loss lite och jag antar att det även fungerade som en humörhöjning för bandet. Därefter följde Work, som väckte mig till liv (äntligen!). Och sist, men inte minst fick vi som extranummer höra Banana Ripple, vilket fick oss allihop att röra på de lurviga.
Junior Boys på Spotify
Junior Boys på myspace
2011-11-11
Musikvideotips: Young Galaxy - Peripheral Visionaries
Publicerat för musicstage.se
Tidigare i somras tipsade jag om Young Galaxys video We have everything. Det blir då självklart för mig att tipsa om fortsättningen på den videon. Här är alltså videon till Peripheral Visionaries, tredje singeln från skivan Shepeshifting.
Tidigare i somras tipsade jag om Young Galaxys video We have everything. Det blir då självklart för mig att tipsa om fortsättningen på den videon. Här är alltså videon till Peripheral Visionaries, tredje singeln från skivan Shepeshifting.
2011-11-04
Skivrecension: Librah - Inside The Black Balloonn
Publicerat för musicstage.se
Inside The Black Balloon är debutalbumet från Librah, ett Stockholmsbaserat rockband. Med vad som verkar vara vida influenser från öst och väst har Librah skapat ett första album som till synes växer för varje lyssning.
Det
första intrycket präglas av känslan: ”jag har hört det här förut”. I
mina öron låter det faktiskt lite som Dream Theater. Melodierna och den
generella ljudbilden har definitiva likheter, även om det inte är lika
progressivt. Men i vissa låtar som Someone At The Door och Otherside Of The Sky
dyker det upp gitarriff och melodislingor som snarare för tankarna till
den alternativa rocken á la sent 90-tal. Å andra sidan finns låten Until The End, som känns suggestiv och psykedelisk, med ömsom intensiva ömsom lugna och luftiga partier i sann 70-talsanda.
Andra spåret Blackout blir genast en favorit. Refrängen är melodiös och för att använda ett ovanligt ord i sammanhanget ”aerodynamisk”. Den liksom flyger iväg och orden ”wake up!” skanderar i min hjärna och jag kommer på mig själv att gå och nynna på den lite då och då. Det är också något i melodin i Blackout som känns lite orientaliskt, men det är på spår nummer tio, Mir, som Librah verkligen leker med de orientaliska tongångarna. Basgången i Mir är lekfull och sjukt snygg måste jag säga.
Inside The Black Balloon är en platta som växer och ett mycket värdigt debutalbum. Det är inte revolutionerande på något sätt, men absolut snyggt, modernt och välproducerat med skickliga musiker. Rekommenderas för lyssning i hörlurar.
>>Librah på Spotify
Inside The Black Balloon är debutalbumet från Librah, ett Stockholmsbaserat rockband. Med vad som verkar vara vida influenser från öst och väst har Librah skapat ett första album som till synes växer för varje lyssning.
Det
första intrycket präglas av känslan: ”jag har hört det här förut”. I
mina öron låter det faktiskt lite som Dream Theater. Melodierna och den
generella ljudbilden har definitiva likheter, även om det inte är lika
progressivt. Men i vissa låtar som Someone At The Door och Otherside Of The Sky
dyker det upp gitarriff och melodislingor som snarare för tankarna till
den alternativa rocken á la sent 90-tal. Å andra sidan finns låten Until The End, som känns suggestiv och psykedelisk, med ömsom intensiva ömsom lugna och luftiga partier i sann 70-talsanda.Andra spåret Blackout blir genast en favorit. Refrängen är melodiös och för att använda ett ovanligt ord i sammanhanget ”aerodynamisk”. Den liksom flyger iväg och orden ”wake up!” skanderar i min hjärna och jag kommer på mig själv att gå och nynna på den lite då och då. Det är också något i melodin i Blackout som känns lite orientaliskt, men det är på spår nummer tio, Mir, som Librah verkligen leker med de orientaliska tongångarna. Basgången i Mir är lekfull och sjukt snygg måste jag säga.
Inside The Black Balloon är en platta som växer och ett mycket värdigt debutalbum. Det är inte revolutionerande på något sätt, men absolut snyggt, modernt och välproducerat med skickliga musiker. Rekommenderas för lyssning i hörlurar.
>>Librah på Spotify
2011-10-25
Young Galaxy på Debaser i Malmö (2011-10-21)
Publicerat för musicstage.se
Musiken beskrivs gärna som drömpop. Första gången jag hörde benämningen hade jag lite svårt att förstå vad som menades, men efter kvällens konsert är det kristallklart. Ändå blev det inte riktigt så drömskt som jag hade hoppats på.
Med sitt senaste album Shapeshifting ville det kanadensiska bandet Young Galaxy gå i en ny inriktning vad gällde låtskrivandet. Albumet innehåller sånger utan traditionella verser och refränger med mjuka synthar och mycket luft med ett sound inspirerat från 80-talets synthpop. Plattan är dessutom producerad av svenska Dan Lissvik. Kvällens spellista innehåller mestadels dessa nya drömska poplåtar.
Musiken trivs väldigt bra på en mindre klubbscen som Debaser. Bandet får en fin kontakt med publiken, som under hela spelningen syns lätt dansande. Basen dundrar på och vibrerar genom kroppen. Sångerskan Catherine McCandless har en djup och esoterisk röst som tyvärr alltför ofta drunknar i den högljudda musiken. Detta blir ett störande moment för mig. De djupa, lite släpiga sångstämmorna är en stor del av känslan i musiken, men det kommer inte fram i mixningen tyvärr. Till exempel kommer duetten Peripheral Visionaries inte till sin rätta ikväll och tyvärr beror det bara på att sången har för låg volym, inte för att bandet utför den dåligt, för musiken är här verkligen helt drömsk.
Det var genom singel We have everything som jag lärde känna Young Galaxy. Man skulle lätt kunna tro att jag snart lyssnat sönder den med tanke på hur varm den har gått i min spelare, men jag älskar den där låten och jag är inte ensam. We have everything är helt klart höjdpunkten under kvällen. Dess lite udda låtstruktur med den snabba rytmen och släpiga sången är verkligen intresseväckande. Publiken dansar och sjunger med i texten och det märks på bandet att de går igång på det här.
Allt som allt bjöd Young Galaxy på en trevlig kväll, men ändå utan det där lilla extra. Jag menar jag gillade dem redan från början, men att se dem live tillförde dessvärre ingen extra dimension. Trevligt som sagt, med några drömska poplåtar. Publiken var nöjd.
Musiken beskrivs gärna som drömpop. Första gången jag hörde benämningen hade jag lite svårt att förstå vad som menades, men efter kvällens konsert är det kristallklart. Ändå blev det inte riktigt så drömskt som jag hade hoppats på.
Med sitt senaste album Shapeshifting ville det kanadensiska bandet Young Galaxy gå i en ny inriktning vad gällde låtskrivandet. Albumet innehåller sånger utan traditionella verser och refränger med mjuka synthar och mycket luft med ett sound inspirerat från 80-talets synthpop. Plattan är dessutom producerad av svenska Dan Lissvik. Kvällens spellista innehåller mestadels dessa nya drömska poplåtar.
Musiken trivs väldigt bra på en mindre klubbscen som Debaser. Bandet får en fin kontakt med publiken, som under hela spelningen syns lätt dansande. Basen dundrar på och vibrerar genom kroppen. Sångerskan Catherine McCandless har en djup och esoterisk röst som tyvärr alltför ofta drunknar i den högljudda musiken. Detta blir ett störande moment för mig. De djupa, lite släpiga sångstämmorna är en stor del av känslan i musiken, men det kommer inte fram i mixningen tyvärr. Till exempel kommer duetten Peripheral Visionaries inte till sin rätta ikväll och tyvärr beror det bara på att sången har för låg volym, inte för att bandet utför den dåligt, för musiken är här verkligen helt drömsk.
Det var genom singel We have everything som jag lärde känna Young Galaxy. Man skulle lätt kunna tro att jag snart lyssnat sönder den med tanke på hur varm den har gått i min spelare, men jag älskar den där låten och jag är inte ensam. We have everything är helt klart höjdpunkten under kvällen. Dess lite udda låtstruktur med den snabba rytmen och släpiga sången är verkligen intresseväckande. Publiken dansar och sjunger med i texten och det märks på bandet att de går igång på det här.
Allt som allt bjöd Young Galaxy på en trevlig kväll, men ändå utan det där lilla extra. Jag menar jag gillade dem redan från början, men att se dem live tillförde dessvärre ingen extra dimension. Trevligt som sagt, med några drömska poplåtar. Publiken var nöjd.
2011-10-18
Musikvideotips: Andreas Tilliander - Caught In A Riot
Publicerat för musicstage.se
Kanske har ni sett honom DJ:a någonstans i Stockholm eller hört honom prata i radioprogrammet Ström i P2, men vanligast för gemene man är nog att Andreas Tilliander syns bakom Johan T Karlsson på Familjens livespelningar. Tilliander går också under namnen Mokira och Lowfour, men Caught in a Riot kommer från albumet Show från 2009, som han släppt under eget namn.
Videon till Caught in a Riot är helt i min smak. Uttrycket och temat är enkelt, men roligt, som en blandning mellan Jenny Wilsons Let My Shoes Lead Me Forward och Chemical Brothers Starguitar.
Kanske har ni sett honom DJ:a någonstans i Stockholm eller hört honom prata i radioprogrammet Ström i P2, men vanligast för gemene man är nog att Andreas Tilliander syns bakom Johan T Karlsson på Familjens livespelningar. Tilliander går också under namnen Mokira och Lowfour, men Caught in a Riot kommer från albumet Show från 2009, som han släppt under eget namn.
Videon till Caught in a Riot är helt i min smak. Uttrycket och temat är enkelt, men roligt, som en blandning mellan Jenny Wilsons Let My Shoes Lead Me Forward och Chemical Brothers Starguitar.
2011-10-09
Intervju med Trummor & Orgel
Publicerat för musicstage.se
Mitt i natten, efter en sen spelning på 60-talsklubben Tredje Dynastin på Babel i Malmö möter jag upp med Anders och Staffan Ljunggren, bröderna bakom bandet Trummor & Orgel. Det är andra gången de besöker Malmö och Babel, men denna gången utan Ebbot Lundberg som gästade deras spelning tidigare i år. Nu är de tillbaks med en alldeles färsk skiva i bagaget, Out of Bounds.
Hur tyckte ni att det kändes ikväll?
Anders: - Det kändes riktigt, riktigt bra!
Staffan: - Ja, det var jäkligt kul. Underbar publik! Fantastisk inramning med det här Pink Floyd-aktiga temat som var på klubben.
Anders: - Förra gången vi var på Babel var riktigt bra då med, men den här gången var det folk som dansade redan från början, vilket var väldigt trevligt.
Nu hade de ju haft klubb några timmar innan er spelning, tror ni att det berodde på det? Att publiken var uppvärmd redan innan ni klev på?
Anders: - Jo så kan det vara, men det är inget som är givet. På den största liveklubben i Uppsala kommer folk dit och dansar, men sen när bandet kliver på då tittar man på bandet och sedan efter spelningen blir det dansgolv igen.
Staffan: - ”När man kollar på band så kollar man på band. När det är DJ då är det dans.”
Anders: - Vi är ganska ovana vid att folk dansar. På kvällens spelning tror jag det handlade lite mer om att det är en bra vibe på den här klubben, att det kändes inbjudande för publiken. Publiken sjöng med i låtarna också, vilket är väldigt roligt eftersom det är instrumental musik. Då vet man att man har gjort en melodi som har satt sig i alla fall, det är kul!
Jag har funderat på en sak. Hur jobbigt är det egentligen att släpa runt på en hammondorgel?
Anders: - På sådana här ställen är det ganska jobbigt. Dels är det en ganska hög scen och en trappa upp. Då måste man be om hjälp, typ av någon som rattar med ljudet eller en stackars servitris, för att få upp grejerna.
Staffan: - Fördelen med orgeln är ju att den är kompakt, vilket gör den lättburen, fastän den är tung. Fyra man kan ta den där och sen är det bara en massa annat småplock på det. Det blir ett stort kolli att bära istället för femton mindre.
Anders: - Man kan ju jämföra med ett vanligt band som har fyra stora förstärkare som väger 50 kg stycket. Då är det bättre att ta en enda 150kg-klump. Sen är de ju så att vissa spelställen undviker man. Det finns några ställen som vi varit tvungna att säga nej till på grund av att det är omöjligt att komma in, till exempel om de skulle ha en spiraltrappa.
Kan ni inte berätta lite om hur idén om Trummor & Orgel uppstod?
Staffan: - Vi lirade ju ihop i lite andra band, men det var först när vi flyttade till Uppsala som vi märkte att vi började snöa in på samma typ av musik. Då startade vi ett band tillsammans med en gitarrist och Anders började då att spela orgel, i och med att det är så pass mycket orgelelement i 60-talsmusiken. Det var ju Bosse och Loffe (Hansson & Karlsson) som influerade oss väldigt mycket. Efter ett tag började vår gitarrist engagera sig mer och mer i studier, medan vi två började lira mer och mer. Så småningom spelade vi in några demos och fick ganska snabbt ett skivkontrakt.
Hur uppstod ert samarbete med Ebbot Lundberg och Magnus Carlson?
Anders: - Det var under vår första skivinspelning. Vi skickade ut en skiva på första mixar till Ebbot, för de skulle ut på turné med The Soundtrack of our Lives. ”Det här var ju grymt”, tyckte Ebbot. ”De måste följa med oss på turné!” Men de hade ju redan förband bokat, så vi följde med lite mer som inbjudna gäster.
Anders: - Ebbot började egentligen som ljussättare för oss. Han fick dra i spakarna på våra spelningar. Efter en spelning i Göteborg när Ebbot var där och skötte ljuset snackade vi med honom en hel del efteråt. Sen fick jag ett sms mitt i natten typ: ”Jag har skrivit en text till Rest in peace”. Det tyckte vi var lite spännande, det vill vi ju höra och det ville skivbolaget också. Sen var det nog ganska kort därefter som vi spelade in låten och på den vägen är det.
Anders: - Vi hade ju skivrelease nu ganska nyligen och då kom Magnus Carlson in på ett extranummer och gjorde Time of the season av The Zombies. Zombies gjorde den bättre på sin tid än vad vi gjorde den, kände jag, men det var väldigt roligt.
Staffan: - Vi hade ju inte repat heller, men det var skoj.
Anders: - Samarbetet med Magnus Carlson, det började med att han egentligen hörde av sig till oss, eller till vårt skivbolag då. Han sa att ”om Trummor & Orgel vill spela in någonting med mig så vill jag mer än gärna göra det. Det kan du hälsa till dem!” Ungefär så var det.
Staffan: - Och varpå Ebbot svarade typ ”Han får fan ställa sig i kö.”
Anders: - Sen har vi ju varit på turné med både Ebbot och Magnus samtidigt också några vändor. Det är roligt för de har liksom hittat varandra också. De har varit ute och spelat lite och gjort lite DJ-grejer tillsammans. Det är ju rätt skoj faktiskt. Äkta ”matchmaking”!
Men ni hade inte tänkt att inleda några nya projekt med andra sångare?
Staffan: - Det är ingenting som vi har planerat för, men det finns ju ändå lite i baktanken.
Anders: - Vi har funderat lite på att kanske göra något med en kvinnlig sångerska. Vi har hållit albumen instrumentala och låtit dem bli som vår ”kärnverksamhet”. När vi sen har släppt något annat, har vi släppt det i något annat format som till exempel EP och det kanske hade varit intressant att göra just en EP med en kvinnlig sångerska. Vi har några kandidater på listan som vi gärna vill jobba med, men vi vågar inte gå ut med något namn ännu.
Trummor & Orgel på Spotify
Mitt i natten, efter en sen spelning på 60-talsklubben Tredje Dynastin på Babel i Malmö möter jag upp med Anders och Staffan Ljunggren, bröderna bakom bandet Trummor & Orgel. Det är andra gången de besöker Malmö och Babel, men denna gången utan Ebbot Lundberg som gästade deras spelning tidigare i år. Nu är de tillbaks med en alldeles färsk skiva i bagaget, Out of Bounds.
Hur tyckte ni att det kändes ikväll? Anders: - Det kändes riktigt, riktigt bra!
Staffan: - Ja, det var jäkligt kul. Underbar publik! Fantastisk inramning med det här Pink Floyd-aktiga temat som var på klubben.
Anders: - Förra gången vi var på Babel var riktigt bra då med, men den här gången var det folk som dansade redan från början, vilket var väldigt trevligt.
Nu hade de ju haft klubb några timmar innan er spelning, tror ni att det berodde på det? Att publiken var uppvärmd redan innan ni klev på?
Anders: - Jo så kan det vara, men det är inget som är givet. På den största liveklubben i Uppsala kommer folk dit och dansar, men sen när bandet kliver på då tittar man på bandet och sedan efter spelningen blir det dansgolv igen.
Staffan: - ”När man kollar på band så kollar man på band. När det är DJ då är det dans.”
Anders: - Vi är ganska ovana vid att folk dansar. På kvällens spelning tror jag det handlade lite mer om att det är en bra vibe på den här klubben, att det kändes inbjudande för publiken. Publiken sjöng med i låtarna också, vilket är väldigt roligt eftersom det är instrumental musik. Då vet man att man har gjort en melodi som har satt sig i alla fall, det är kul!
Jag har funderat på en sak. Hur jobbigt är det egentligen att släpa runt på en hammondorgel?
Anders: - På sådana här ställen är det ganska jobbigt. Dels är det en ganska hög scen och en trappa upp. Då måste man be om hjälp, typ av någon som rattar med ljudet eller en stackars servitris, för att få upp grejerna.
Staffan: - Fördelen med orgeln är ju att den är kompakt, vilket gör den lättburen, fastän den är tung. Fyra man kan ta den där och sen är det bara en massa annat småplock på det. Det blir ett stort kolli att bära istället för femton mindre.
Anders: - Man kan ju jämföra med ett vanligt band som har fyra stora förstärkare som väger 50 kg stycket. Då är det bättre att ta en enda 150kg-klump. Sen är de ju så att vissa spelställen undviker man. Det finns några ställen som vi varit tvungna att säga nej till på grund av att det är omöjligt att komma in, till exempel om de skulle ha en spiraltrappa.
Kan ni inte berätta lite om hur idén om Trummor & Orgel uppstod?
Staffan: - Vi lirade ju ihop i lite andra band, men det var först när vi flyttade till Uppsala som vi märkte att vi började snöa in på samma typ av musik. Då startade vi ett band tillsammans med en gitarrist och Anders började då att spela orgel, i och med att det är så pass mycket orgelelement i 60-talsmusiken. Det var ju Bosse och Loffe (Hansson & Karlsson) som influerade oss väldigt mycket. Efter ett tag började vår gitarrist engagera sig mer och mer i studier, medan vi två började lira mer och mer. Så småningom spelade vi in några demos och fick ganska snabbt ett skivkontrakt.
Hur uppstod ert samarbete med Ebbot Lundberg och Magnus Carlson?
Anders: - Det var under vår första skivinspelning. Vi skickade ut en skiva på första mixar till Ebbot, för de skulle ut på turné med The Soundtrack of our Lives. ”Det här var ju grymt”, tyckte Ebbot. ”De måste följa med oss på turné!” Men de hade ju redan förband bokat, så vi följde med lite mer som inbjudna gäster.
Anders: - Ebbot började egentligen som ljussättare för oss. Han fick dra i spakarna på våra spelningar. Efter en spelning i Göteborg när Ebbot var där och skötte ljuset snackade vi med honom en hel del efteråt. Sen fick jag ett sms mitt i natten typ: ”Jag har skrivit en text till Rest in peace”. Det tyckte vi var lite spännande, det vill vi ju höra och det ville skivbolaget också. Sen var det nog ganska kort därefter som vi spelade in låten och på den vägen är det.
Anders: - Vi hade ju skivrelease nu ganska nyligen och då kom Magnus Carlson in på ett extranummer och gjorde Time of the season av The Zombies. Zombies gjorde den bättre på sin tid än vad vi gjorde den, kände jag, men det var väldigt roligt.
Staffan: - Vi hade ju inte repat heller, men det var skoj.
Anders: - Samarbetet med Magnus Carlson, det började med att han egentligen hörde av sig till oss, eller till vårt skivbolag då. Han sa att ”om Trummor & Orgel vill spela in någonting med mig så vill jag mer än gärna göra det. Det kan du hälsa till dem!” Ungefär så var det.
Staffan: - Och varpå Ebbot svarade typ ”Han får fan ställa sig i kö.”
Anders: - Sen har vi ju varit på turné med både Ebbot och Magnus samtidigt också några vändor. Det är roligt för de har liksom hittat varandra också. De har varit ute och spelat lite och gjort lite DJ-grejer tillsammans. Det är ju rätt skoj faktiskt. Äkta ”matchmaking”!
Men ni hade inte tänkt att inleda några nya projekt med andra sångare?
Staffan: - Det är ingenting som vi har planerat för, men det finns ju ändå lite i baktanken.
Anders: - Vi har funderat lite på att kanske göra något med en kvinnlig sångerska. Vi har hållit albumen instrumentala och låtit dem bli som vår ”kärnverksamhet”. När vi sen har släppt något annat, har vi släppt det i något annat format som till exempel EP och det kanske hade varit intressant att göra just en EP med en kvinnlig sångerska. Vi har några kandidater på listan som vi gärna vill jobba med, men vi vågar inte gå ut med något namn ännu.
Trummor & Orgel på Spotify
2011-09-13
Musikvideotips: Gary Jules - Mad World
Publicerat för musicstage.se
Så var det dags för mig att presentera ännu ett mästerverk av Michel Gondry. (Se även Michel Gondrys video av The Chemical Brothers Star Guitar.)
Själva låten är ju som bekant en mycket avskalad pianoversion av Tears For Fears synthpoplåt från 1982. Gary Jules version av Mad World släpptes först som en del av soundtracket till filmen Donny Darko (2002). Låten fick mycket uppmärksamhet och släpptes därefter också som en riktig singel.
Låten i sig tycker jag är oväntat vacker. Så väldigt annorlunda från originalet. Och i kombination med Michel Gondrys video blir den ännu lite mer magisk. Videon är filmad i ett svep, från taket av en byggnad, där kameran blir åskådare till ett skådespel som utspelas av barnen på trottoaren nedanför. Se och njut!
Så var det dags för mig att presentera ännu ett mästerverk av Michel Gondry. (Se även Michel Gondrys video av The Chemical Brothers Star Guitar.)
Själva låten är ju som bekant en mycket avskalad pianoversion av Tears For Fears synthpoplåt från 1982. Gary Jules version av Mad World släpptes först som en del av soundtracket till filmen Donny Darko (2002). Låten fick mycket uppmärksamhet och släpptes därefter också som en riktig singel.
Låten i sig tycker jag är oväntat vacker. Så väldigt annorlunda från originalet. Och i kombination med Michel Gondrys video blir den ännu lite mer magisk. Videon är filmad i ett svep, från taket av en byggnad, där kameran blir åskådare till ett skådespel som utspelas av barnen på trottoaren nedanför. Se och njut!
2011-08-30
MF/MB/ på Malmöfestivalen (2011-08-25)
Publicerat för musicstage.se
Först ut på Posthusplatsen denna dag är de svenska krautrockarna MF/MB/. Det är skralt med folk och stämningen är ljummen och det är med besvikelse i rösten jag måste säga att /MF/MB/ inte lyckades höja värmen.
Visst
är det alltid svårt att spela som första band ut på en festival.
Publiken har inte riktigt hunnit infinna sig i feststämningen ännu och
det krävs något extra från bandet för att dra igång festen. I slutet av
år 2010 släpptes MF/MB/’s debutplatta Folded och jag har varit
ett fan sedan den dagen, men att uppleva dem live på en utescen på en
stadsfestival med dålig uppslutning i publiken är uppenbarligen inte en
bra kombination. En intim klubbspelning där man hade fått dansa sig
svettig hade nog varit mer passande.
I bandets liveuppsättning finns ytterligare en trummis. Jag antar att syftet med att ha två trummisar är att få till ett mäktigare sound, men jag tycker inte att det tillför så mycket faktiskt. Ljudbilden är stor nog ändå, nästan tjock och mustig. Två gitarrer, två trumset och en bas får trängas med synthljud och elektroniska trummor. Jag gillar soundet, men blir tyvärr uttråkad av framförandet. Tankarna vandrar och jag tittar på klockan titt som tätt.
Två låtar står ut enligt mig. Först The Grand Chase som har ett bra driv och jag gillar att de svävar ut lite i framförandet, gör låten längre och nästan lite psykedelisk. I slutet får vi höra The Big Machine och det är för mig den enda låten under spelningen som faktiskt berör mig. Äntligen får sångaren Victor Nilsson ur sig lite mer inlevelse när han tar i för Kung och Fosterland. Om ändå hela spelningen hade haft samma känsla, då hade jag varit helnöjd!
Foto av Peter Westrup.
Först ut på Posthusplatsen denna dag är de svenska krautrockarna MF/MB/. Det är skralt med folk och stämningen är ljummen och det är med besvikelse i rösten jag måste säga att /MF/MB/ inte lyckades höja värmen.
Visst
är det alltid svårt att spela som första band ut på en festival.
Publiken har inte riktigt hunnit infinna sig i feststämningen ännu och
det krävs något extra från bandet för att dra igång festen. I slutet av
år 2010 släpptes MF/MB/’s debutplatta Folded och jag har varit
ett fan sedan den dagen, men att uppleva dem live på en utescen på en
stadsfestival med dålig uppslutning i publiken är uppenbarligen inte en
bra kombination. En intim klubbspelning där man hade fått dansa sig
svettig hade nog varit mer passande.I bandets liveuppsättning finns ytterligare en trummis. Jag antar att syftet med att ha två trummisar är att få till ett mäktigare sound, men jag tycker inte att det tillför så mycket faktiskt. Ljudbilden är stor nog ändå, nästan tjock och mustig. Två gitarrer, två trumset och en bas får trängas med synthljud och elektroniska trummor. Jag gillar soundet, men blir tyvärr uttråkad av framförandet. Tankarna vandrar och jag tittar på klockan titt som tätt.
Två låtar står ut enligt mig. Först The Grand Chase som har ett bra driv och jag gillar att de svävar ut lite i framförandet, gör låten längre och nästan lite psykedelisk. I slutet får vi höra The Big Machine och det är för mig den enda låten under spelningen som faktiskt berör mig. Äntligen får sångaren Victor Nilsson ur sig lite mer inlevelse när han tar i för Kung och Fosterland. Om ändå hela spelningen hade haft samma känsla, då hade jag varit helnöjd!
Foto av Peter Westrup.
The Cave Singers på Malmöfestivalen (2011-08-24)
Publicerat för musicstage.se
Scenen känns större när den endast befolkas av tre män med två gitarrer och ett enkelt trumset, men det enkla ska inte underskattas. Luften och rymden i det musikaliskt enkla upplägget lämnar utrymme för tankarna att vandra när Pete Quirk trollbinder publiken med sin raspiga röst.
Det amerikanska bandet The Cave Singers spelar vad jag skulle vilja kalla för genuin amerikansk folkrock, med tydliga influenser från både den afro-amerikanska bluesen och de historieberättande folkmusiksångarna från 1900-talets första hälft. Derek Fudescos snabba, plockande gitarrspel och Marty Lunds tydligt markerande bastrumma får mig att hängivet vilja stampa med i musiken.
Mest imponerande är ändå Pete Quirks sång som omedelbart fångar publikens uppmärksamhet. Som ett barn som lyssnar på en godnattsaga vaggas man in i hans berättelser. Han lever sig in i texterna och spelar ut historien med hela kroppen. Jag tror att jag är lite förälskad i det här bandet. Inte nog med att musiken spelas ut på ett exemplariskt sätt, även mellansnacket är trevligt att lyssna på, fullt av charm och humor utan att vara konstlat.
Som avslutning får vi höra Dancing On Our Graves, publikfavoriten från debutalbumet Invitation Songs. Låten följs av publikens kärleksfulla applåder, jubel och busvisslingar. Jag känner mig alldeles varm i hjärtat efter spelningen. Jag har inget att anmärka på förutom att den var alldeles för kort. Ge mig mer! Jag vill ha mer!
Scenen känns större när den endast befolkas av tre män med två gitarrer och ett enkelt trumset, men det enkla ska inte underskattas. Luften och rymden i det musikaliskt enkla upplägget lämnar utrymme för tankarna att vandra när Pete Quirk trollbinder publiken med sin raspiga röst.
Det amerikanska bandet The Cave Singers spelar vad jag skulle vilja kalla för genuin amerikansk folkrock, med tydliga influenser från både den afro-amerikanska bluesen och de historieberättande folkmusiksångarna från 1900-talets första hälft. Derek Fudescos snabba, plockande gitarrspel och Marty Lunds tydligt markerande bastrumma får mig att hängivet vilja stampa med i musiken.
Mest imponerande är ändå Pete Quirks sång som omedelbart fångar publikens uppmärksamhet. Som ett barn som lyssnar på en godnattsaga vaggas man in i hans berättelser. Han lever sig in i texterna och spelar ut historien med hela kroppen. Jag tror att jag är lite förälskad i det här bandet. Inte nog med att musiken spelas ut på ett exemplariskt sätt, även mellansnacket är trevligt att lyssna på, fullt av charm och humor utan att vara konstlat.
Som avslutning får vi höra Dancing On Our Graves, publikfavoriten från debutalbumet Invitation Songs. Låten följs av publikens kärleksfulla applåder, jubel och busvisslingar. Jag känner mig alldeles varm i hjärtat efter spelningen. Jag har inget att anmärka på förutom att den var alldeles för kort. Ge mig mer! Jag vill ha mer!
2011-08-29
Tingsek & Vindla String Quartet på Malmöfestivalen (2011-08-23)
Publicerat för musicstage.se
Magnus Tingsek är tillbaka i hemstaden Malmö för att
avsluta sin turné. Med sig har han sitt band, samt stråkkvartetten
Vindla. Under kvällen bjuds vi på många nyskrivna låtar, men även gamla
hits i ny tappning.
Kvällens spelning upplever jag som lite varierande i
kvalitet. Jag pendlar mellan att tycka det är vackert och att tycka det
är tråkigt och oengagerande. Men som tur är domineras kvällen av den
svängiga, moderna soul som Tingsek är känd för. Kroppen rör på sig
ofrivilligt till låtar som Six Years, Good vs. Bad och den gamla, fina Good Way Of Life, som blir till en riktigt schysst version med de extra stråkarna.
Ibland tystnar publikens småsnack runt omkring mig
och allt jag hör och ser är Tingsek, som om han uppträdde bara för mig.
Som under den vackra Goodbye. Mycket hjärta och värme känner jag komma från publiken.
Tingsek är en stor beundrare av Depeche Mode och vi har ju tidigare bland annat fått höra covern Shake The Disease från albumet World Of It's Own. Ikväll får vi höra en ny Depeche-cover: Halo. I mina öron gör han det så himla bra att jag tillfälligt glömmer bort att det är en synthlåt från början.
I slutet av spelningen märks det verkligen att
Tingsek är riktigt taggad! Bandet han har med sig gör en bra gemensam
insats där ingen bandmedlem direkt utmärker sig utan medlemmarna spelar
verkligen tajt som ”ett” band. Som extranummer får vi bland annat höra
publikfavoriten World Of It's Own och den lämnade ingen besviken eller oberörd.
Även om jag ibland under kvällen tappade
koncentrationen måste jag ändå säga att den bästa komplimangen jag kan
ge Tingsek och hans band är att jag inte tittade på klockan en endaste
gång.
2011-08-25
Powerplay på Malmöfestivalen (2011-08-21)
Publicerat för musicstage.se
Powerplay är ett band som med traditionell banduppsättning (gitarr, synth, bas och trummor) spelar covers på gammal Nintendomusik. För en icke-spelnörd måste det här te sig helt galet och meningslöst, men det är i själva verket väldigt underhållande. Men så är ju jag en spelnörd också.
Det är väldigt uppenbart när jag ser mig om i publiken att jag är en av de få kvinnorna i en mans-/pojkdominerad värld. Förvisso spelar Powerplay på Ungdomsscenen, men jag blir ändå lite förvånad över publikens låga medelålder. Själv tillhör jag precis den där generationen som växte upp med de klassiska Nintendospelen, men runt omkring mig ser jag mest tonårspojkar.
Musiken spelas synkroniserat med bilder från respektive spel som spelas upp på en TV-skärm vid sidan av. Rent musikaliskt vet jag inte riktigt hur jag ska kommentera det här. Konceptet ger ju inte direkt några utrymmen för solon eller utsvävningar. Själva framförandet är egentligen ointressant och det är inte heller riktigt poängen. Poängen är väl i grunden helt enkelt att det är en kul grej, ett underhållande sätt att framkalla lite varma, nostalgiska känslor. Och de lyckas ju definitivt med uppgiften att bringa liv i den gamla TV-spelsmusiken. Dessutom måste jag påpeka att jag nästan blir mer involverad i vad som händer på TV-skärmen än vad som händer på scenen. Trots att jag inte kan påverka spelets öde tycker jag det är enormt spännande och rycker till varje gång man är nära att dö.
I repertoaren hör vi klassiska teman från spel som Zelda, Mega Man, The Goonies, Castlevania, Duck Tales och givetvis kungen av Nintendo-spelen Super Mario Bros. Bland publikfavoriterna finner vi helt klart Mega Man och Super Mario Bros, som framkallar en våg av jubel och busvisslingar i publiken. Själv tycker jag att det spelas alldeles för lite Zelda-musik, som är min personliga favorit, men jag klagar inte. Det här är så sjukt roligt. Jag kan bara inte sluta le. Ibland kan jag inte ens motstå att dansa lite. Även bandet verkar ha enormt roligt på scen och det är väl inte så konstigt. Hur kan man tröttna på den här musiken? Musiken tjatade man sönder för många herrans år sedan när man satt och spelade samma spel timme efter timme (till föräldrarnas förtret).
Powerplay är ett kul projekt som jag varmt rekommenderar för alla Nintendo- och TV-spelsfans där ute. Jag hade rent ut sagt skitskoj och brydde mig inte ett dyft om att det regnade när jag cyklade hem igen.
Powerplay är ett band som med traditionell banduppsättning (gitarr, synth, bas och trummor) spelar covers på gammal Nintendomusik. För en icke-spelnörd måste det här te sig helt galet och meningslöst, men det är i själva verket väldigt underhållande. Men så är ju jag en spelnörd också.
Det är väldigt uppenbart när jag ser mig om i publiken att jag är en av de få kvinnorna i en mans-/pojkdominerad värld. Förvisso spelar Powerplay på Ungdomsscenen, men jag blir ändå lite förvånad över publikens låga medelålder. Själv tillhör jag precis den där generationen som växte upp med de klassiska Nintendospelen, men runt omkring mig ser jag mest tonårspojkar.
Musiken spelas synkroniserat med bilder från respektive spel som spelas upp på en TV-skärm vid sidan av. Rent musikaliskt vet jag inte riktigt hur jag ska kommentera det här. Konceptet ger ju inte direkt några utrymmen för solon eller utsvävningar. Själva framförandet är egentligen ointressant och det är inte heller riktigt poängen. Poängen är väl i grunden helt enkelt att det är en kul grej, ett underhållande sätt att framkalla lite varma, nostalgiska känslor. Och de lyckas ju definitivt med uppgiften att bringa liv i den gamla TV-spelsmusiken. Dessutom måste jag påpeka att jag nästan blir mer involverad i vad som händer på TV-skärmen än vad som händer på scenen. Trots att jag inte kan påverka spelets öde tycker jag det är enormt spännande och rycker till varje gång man är nära att dö.
I repertoaren hör vi klassiska teman från spel som Zelda, Mega Man, The Goonies, Castlevania, Duck Tales och givetvis kungen av Nintendo-spelen Super Mario Bros. Bland publikfavoriterna finner vi helt klart Mega Man och Super Mario Bros, som framkallar en våg av jubel och busvisslingar i publiken. Själv tycker jag att det spelas alldeles för lite Zelda-musik, som är min personliga favorit, men jag klagar inte. Det här är så sjukt roligt. Jag kan bara inte sluta le. Ibland kan jag inte ens motstå att dansa lite. Även bandet verkar ha enormt roligt på scen och det är väl inte så konstigt. Hur kan man tröttna på den här musiken? Musiken tjatade man sönder för många herrans år sedan när man satt och spelade samma spel timme efter timme (till föräldrarnas förtret).
Powerplay är ett kul projekt som jag varmt rekommenderar för alla Nintendo- och TV-spelsfans där ute. Jag hade rent ut sagt skitskoj och brydde mig inte ett dyft om att det regnade när jag cyklade hem igen.
2011-08-24
Hardcore Superstar på Malmöfestivalen (2011-08-20)
Publicerat för musicstage.se
Hardcore Superstar vet hur man charmar en publik. Kvällens spelning är inget undantag. Bandet levererar precis som väntat, även om det knappast kan räknas som en av deras bästa spelningar. En timmes hitskavalkad kryddad med charm och rockklichéer är vad vi får.
Publiken
värms upp med lite AC/DC, som strömmar ur PA-systemet. Förväntningarna
är höga. Det är helt fullsmockat framför scenen och när bandet kliver på
utbrister ett stort jubel. Själv väntar jag mig inga underverk ikväll,
men jag skulle bli väldigt förvånad om jag gick därifrån med en känsla
av besvikelse.
Hardcore Superstar har alltid varit stabila. De har fin scennärvaro och med enkelhet engagerar och charmerar de sin publik. Alla bandmedlemmar drar sitt strå till stacken genom att ge allt på scen och betala med sin svett. Mellan låtarna bjuds vi på publikfrieri från Jocke Berg: ”Har jag sagt att ni är vackra och fina?” och publiken jublar förstås.
Kvällens setlist utgörs av en mängd hitar och publikfavoriter, varav många kommer från det självbetitlade albumet Hardcore Superstar (2005), såsom My Good Reputation, Wild Boys, Simple Man och givetvis den allsångsframkallande We Don’t Celebrate Sundays. Den gamla hiten Someone Special från debutalbumet är en låt som jag tidigare ratat, men den är ganska fin ändå. Den tillägnas publiken och folket svarar genom att troget sjunga med i refrängen.
Höjdpunkten blir givetvis Last Call For Alcohol när bandet undrar om det är ”någon som vill sjunga uppe på scen?”. Några lyckliga fans blir utvalda att komma upp på scenen och sjunga med i refrängen. Det är något utav en rockkliché, men vem bryr sig om det när det inbringar ett leende på allas läppar.
Hardcore Superstar vet hur man charmar en publik. Kvällens spelning är inget undantag. Bandet levererar precis som väntat, även om det knappast kan räknas som en av deras bästa spelningar. En timmes hitskavalkad kryddad med charm och rockklichéer är vad vi får.
Publiken
värms upp med lite AC/DC, som strömmar ur PA-systemet. Förväntningarna
är höga. Det är helt fullsmockat framför scenen och när bandet kliver på
utbrister ett stort jubel. Själv väntar jag mig inga underverk ikväll,
men jag skulle bli väldigt förvånad om jag gick därifrån med en känsla
av besvikelse.Hardcore Superstar har alltid varit stabila. De har fin scennärvaro och med enkelhet engagerar och charmerar de sin publik. Alla bandmedlemmar drar sitt strå till stacken genom att ge allt på scen och betala med sin svett. Mellan låtarna bjuds vi på publikfrieri från Jocke Berg: ”Har jag sagt att ni är vackra och fina?” och publiken jublar förstås.
Kvällens setlist utgörs av en mängd hitar och publikfavoriter, varav många kommer från det självbetitlade albumet Hardcore Superstar (2005), såsom My Good Reputation, Wild Boys, Simple Man och givetvis den allsångsframkallande We Don’t Celebrate Sundays. Den gamla hiten Someone Special från debutalbumet är en låt som jag tidigare ratat, men den är ganska fin ändå. Den tillägnas publiken och folket svarar genom att troget sjunga med i refrängen.
Höjdpunkten blir givetvis Last Call For Alcohol när bandet undrar om det är ”någon som vill sjunga uppe på scen?”. Några lyckliga fans blir utvalda att komma upp på scenen och sjunga med i refrängen. Det är något utav en rockkliché, men vem bryr sig om det när det inbringar ett leende på allas läppar.
2011-08-23
Albin Gromer på Malmöfestivalen (2011-08-19)
Publicerat för musicstage.se
Det kunde ju varit så mycket bättre. Det är min
spontana reaktion. Albin Gromer presenteras som Malmös nya stjärnskott,
efter att ha gjort ett bejublat framträdande på P3 Guldgalan tidigare i
år. Men ett par välskrivna låtar och en bra soulröst räcker inte som
bränsle till stjärnhimlen.
Namnet
Albin Gromer ringer kanske ingen klocka, men om du äger en tv med
reklamkanaler bör du också ha sett en viss möbeljättes reklam för sängar
där Albin Gromer sjunger Trollmors vaggsång. Av någon anledning
fascinerades jag av denna röst, blev nyfiken och ville höra mer, men
kvällens framträdande var tyvärr inget som fick mig att jubla.
Musiken är tajt, modern soul med elektroniska
inslag. Albins röst är klockren, men jag måste uttrycka min besvikelse
över det extremt anonyma bandet, som inte gör något extraordinärt alls
med musiken. Tänk va fett det hade kunnat vara om han backades upp av
ett band t.ex. Damn!
Tyvärr är låtmaterialet ganska svagt överlag, med undantag för Här inne hos mig och min personliga favorit Tillsammans. Jag står tålmodigt och väntar på att Tillsammans
skall spelas, men den dyker givetvis upp som näst sista låt. Jag
tröttnade på spelningen långt innan dess. Anonymt och ganska
intetsägande. Jag väntade mig mer.
CocoRosie Malmöfestivalen (2011-08-19)
Publicerat för musicstage.se
I CocoRosies försök att göra något annorlunda får jag mer känslan av att de inte vet vilket ben de ska stå på. Systrarna Casady lyckades knappt med konststycket att frälsa de redan frälsta denna kväll.
Efter att ha sett deras vackra och påkostade videor Lemonade och Gallows
väntade jag mig att kliva in i en Karin Dreijer-inspirerad värld av
vackra konstigheter, en konstnärlig freak show ljudsatt av elektroniska
beats och eteriska röster. Så blev det inte. Istället möts jag av
beatboxing och illa framförd operasång. Jag blir inte berörd det minsta.
Systrarna Coco och Rosie når inte ut med sin musik mycket längre än
till scenkanten, vilket blir mer uppenbart när man vistas längre bak i
publiken.
Publikens applåder känns rutinmässiga, om man bortser från den lilla skaran av anhängare som står längst fram och jublar. Själv förhåller jag mig lika sval till det här som det fallande duggregnet.
I CocoRosies försök att göra något annorlunda får jag mer känslan av att de inte vet vilket ben de ska stå på. Systrarna Casady lyckades knappt med konststycket att frälsa de redan frälsta denna kväll.
Efter att ha sett deras vackra och påkostade videor Lemonade och Gallows
väntade jag mig att kliva in i en Karin Dreijer-inspirerad värld av
vackra konstigheter, en konstnärlig freak show ljudsatt av elektroniska
beats och eteriska röster. Så blev det inte. Istället möts jag av
beatboxing och illa framförd operasång. Jag blir inte berörd det minsta.
Systrarna Coco och Rosie når inte ut med sin musik mycket längre än
till scenkanten, vilket blir mer uppenbart när man vistas längre bak i
publiken.Publikens applåder känns rutinmässiga, om man bortser från den lilla skaran av anhängare som står längst fram och jublar. Själv förhåller jag mig lika sval till det här som det fallande duggregnet.
2011-08-12
Skivrecension: Firefox AK - Color The Trees
Publicerat för musicstage.se
I våras släppte Firefox AK (Andrea Kellerman) singeln Boom Boom Boom som hänförde mig totalt. En alldeles lysande popsingel som jag ej kunde få nog av och det har känts som en evighet att vänta på den tillhörande fullängdaren, men nu är den här!
Color The Trees
är en popskiva med en elektronisk bas, kryddad med tajta beats och
Andrea Kellermans sammetslena röst. Produktion och mixning är otroligt
snyggt utan att vara överarbetat. (Överarbetade popskivor finns det
alldeles för gott om.) Med det aktuella låtmaterialet hade man nog inte
kunnat krama ur mer. Om det är något som skivan faller på är det nog
just själva låtmaterialet som är stundtals starkt, men stundtals också
lite svagt.
Även om Color The Trees har en stadig elektronisk bas är den ändå betydligt poppigare i jämförelse med Firefox AK’s tidigare plattor som i princip var rena synthplattor. Detta lite till min egen förtret då jag gillade det synthiga, mer dansanta, soundet som Firefox AK tidigare bjöd på. Samtidigt känns det nästan lite fel att jämföra med Kellermans tidigare verk eftersom de är så himla annorlunda. På den nya plattan hör jag mer djup i texterna och mer eftertanke i melodierna. Lite ”mognare” skulle man kunna säga.
Föga förvånande föredrar jag de lite mer synthiga och dansanta spåren som Running On My Own, den catchiga Honey Locust och singeln Boom Boom Boom som fortfarande står ut från skivan med sin drivande rytm. Mest berörd blir jag av titelspåret Color The Trees som backas upp av den äkta hälften Rasmus Kellerman (Tiger Lou) på sång.
Alltså jag ska inte säga att jag är besviken, men plattan var inte riktigt vad jag väntade mig. Jag inser ändå att det här kan mycket väl vara plattan som för Andrea Kellerman in i rampljuset.
>>Firefox AK på Spotify
I våras släppte Firefox AK (Andrea Kellerman) singeln Boom Boom Boom som hänförde mig totalt. En alldeles lysande popsingel som jag ej kunde få nog av och det har känts som en evighet att vänta på den tillhörande fullängdaren, men nu är den här!
Color The Trees
är en popskiva med en elektronisk bas, kryddad med tajta beats och
Andrea Kellermans sammetslena röst. Produktion och mixning är otroligt
snyggt utan att vara överarbetat. (Överarbetade popskivor finns det
alldeles för gott om.) Med det aktuella låtmaterialet hade man nog inte
kunnat krama ur mer. Om det är något som skivan faller på är det nog
just själva låtmaterialet som är stundtals starkt, men stundtals också
lite svagt.Även om Color The Trees har en stadig elektronisk bas är den ändå betydligt poppigare i jämförelse med Firefox AK’s tidigare plattor som i princip var rena synthplattor. Detta lite till min egen förtret då jag gillade det synthiga, mer dansanta, soundet som Firefox AK tidigare bjöd på. Samtidigt känns det nästan lite fel att jämföra med Kellermans tidigare verk eftersom de är så himla annorlunda. På den nya plattan hör jag mer djup i texterna och mer eftertanke i melodierna. Lite ”mognare” skulle man kunna säga.
Föga förvånande föredrar jag de lite mer synthiga och dansanta spåren som Running On My Own, den catchiga Honey Locust och singeln Boom Boom Boom som fortfarande står ut från skivan med sin drivande rytm. Mest berörd blir jag av titelspåret Color The Trees som backas upp av den äkta hälften Rasmus Kellerman (Tiger Lou) på sång.
Alltså jag ska inte säga att jag är besviken, men plattan var inte riktigt vad jag väntade mig. Jag inser ändå att det här kan mycket väl vara plattan som för Andrea Kellerman in i rampljuset.
>>Firefox AK på Spotify
2011-08-09
Musikvideotips: Young Galaxy - We Have Everything
Publicerat för musicstage.se
Kanske har ni hört dem innan, men troligen inte. Young Galaxy från Vancouver i Kanada hade tidigare en blygsam karriär som indierockband och var i alla fall för min del helt okända. Deras senaste skiva Shapeshifting däremot är producerat av den svenske musikern och konstnären Dan Lissvik. Produktionen i kombination med ett nytänkande vad gäller låtskrivandet har gett upphov till ett sound som lutar mer åt det elektroniska hållet än vad det har gjort tidigare.
We Have Everything var den första singeln från plattan och släpptes i början av året. Videon är producerad av animeraren Sinbad Richardson i en stil som för tankarna till andra melankoliska, animerade videor som Radioheads Paranoid Android och R.E.M.’s I’ll take the rain.
Young Galaxy turnerar i Europa i höst, så gillar du vad du hör är det bara till att bege sig till någon av våra stora städer i Sverige:
2011-10-15, Stockholm, Strand
2011-10-20, Göteborg, Pustervik
2011-10-21, Malmö, Debaser
Kanske har ni hört dem innan, men troligen inte. Young Galaxy från Vancouver i Kanada hade tidigare en blygsam karriär som indierockband och var i alla fall för min del helt okända. Deras senaste skiva Shapeshifting däremot är producerat av den svenske musikern och konstnären Dan Lissvik. Produktionen i kombination med ett nytänkande vad gäller låtskrivandet har gett upphov till ett sound som lutar mer åt det elektroniska hållet än vad det har gjort tidigare.
We Have Everything var den första singeln från plattan och släpptes i början av året. Videon är producerad av animeraren Sinbad Richardson i en stil som för tankarna till andra melankoliska, animerade videor som Radioheads Paranoid Android och R.E.M.’s I’ll take the rain.
Young Galaxy turnerar i Europa i höst, så gillar du vad du hör är det bara till att bege sig till någon av våra stora städer i Sverige:
2011-10-15, Stockholm, Strand
2011-10-20, Göteborg, Pustervik
2011-10-21, Malmö, Debaser
2011-08-08
Skivrecension: Minora - Imago
Publicerat för musicstage.se
Sveriges metallstad nummer ett, Göteborg, fortsätter att spotta ut nya band och Minora är ett av de senaste tillskotten med ett sound som lutar åt grunge och det progressiva metallhållet.
Den lite Tool-klingande inledningen på första spåret, Mountain, gör mig genast nyfiken, men förväntningarna faller platt ganska snabbt då jag tycker att sången är lite för släpig och sömnig för min smak. Detta tycker jag är ganska typiskt för plattan i helhet. På flera ställen dyker det upp små riff och melodier som är godis för öronen, men låtarna som helhet sticker ut för lite. Med det sagt tycker jag inte albumet är dåligt, bara lite för intetsägande. Imago funkar som bakgrundsmusik. Det är tillräckligt bra för att inte störa sig på det, men för anonymt för att bli ihågkommet.
Deras progressiva metallversion av Björks Jóga överraskar. Låtens atmosfär passar definitivt in i Minoras sound, men är det minnesvärt? Det är en helt okej cover och det annorlunda soundet gör definitivt att man hör låten på nytt igen, men originalet är fortfarande överlägset enligt min åsikt. I jämförelse kan det vara värt att nämna gruppen HEMP som gjorde en tung och groovy version av Björks Army Of Me för några år sedan. Den covern står helt för sig själv. Minoras version av Jóga är betydligt mer anonym.
Grundreceptet för Imago verkade så lovande, men hur mycket jag än försöker kan jag inte minnas smaken efteråt. Uppenbarligen krävs det något mer än bara goda ingredienser för att göra en god platta som ger eftersmak. Riffet i My Goodbye smakar verkligen utsökt och den inledande sången är superb när musiken är naken och lågmäld, men när låten blir mer svulstig känns det också mer urvattnat. Det är synd, verkligen. Jag hade hoppats på mer.
Minora på myspace
Sveriges metallstad nummer ett, Göteborg, fortsätter att spotta ut nya band och Minora är ett av de senaste tillskotten med ett sound som lutar åt grunge och det progressiva metallhållet.
Den lite Tool-klingande inledningen på första spåret, Mountain, gör mig genast nyfiken, men förväntningarna faller platt ganska snabbt då jag tycker att sången är lite för släpig och sömnig för min smak. Detta tycker jag är ganska typiskt för plattan i helhet. På flera ställen dyker det upp små riff och melodier som är godis för öronen, men låtarna som helhet sticker ut för lite. Med det sagt tycker jag inte albumet är dåligt, bara lite för intetsägande. Imago funkar som bakgrundsmusik. Det är tillräckligt bra för att inte störa sig på det, men för anonymt för att bli ihågkommet.
Deras progressiva metallversion av Björks Jóga överraskar. Låtens atmosfär passar definitivt in i Minoras sound, men är det minnesvärt? Det är en helt okej cover och det annorlunda soundet gör definitivt att man hör låten på nytt igen, men originalet är fortfarande överlägset enligt min åsikt. I jämförelse kan det vara värt att nämna gruppen HEMP som gjorde en tung och groovy version av Björks Army Of Me för några år sedan. Den covern står helt för sig själv. Minoras version av Jóga är betydligt mer anonym.
Grundreceptet för Imago verkade så lovande, men hur mycket jag än försöker kan jag inte minnas smaken efteråt. Uppenbarligen krävs det något mer än bara goda ingredienser för att göra en god platta som ger eftersmak. Riffet i My Goodbye smakar verkligen utsökt och den inledande sången är superb när musiken är naken och lågmäld, men när låten blir mer svulstig känns det också mer urvattnat. Det är synd, verkligen. Jag hade hoppats på mer.
Minora på myspace
2011-07-27
Screaming Females på Roskilde Festival (2011-07-03)
Publicerat för musicstage.se
Marissa Paternoster, sångerskan i Screaming Females, måste vara den coolaste bruden jag någonsin sett. Hon är så liten och späd att gitarren hon håller i ser alldeles för stor ut för henne, men spela det kan hon! Och skrika det kan hon också!
Screaming Females är ett tremannaband från New Jersey, US. Musiken är enkelt uppbyggd av gitarr, bas och trummor och får en osökt att tänka på punkrock från slutet av 70-talet. Utmärkande är Marissas väldigt speciella sångröst med mycket vibrato långt bak i halsen. I övrigt är musiken inte så värst unik.
Framträdandet domineras också helt av Marissa och hennes utstrålning. De andra två medlemmarna (King Mike på bas och Jarrett Dougherty på trummor) känns anonyma även om de gör en hedervärd musikalisk insats. Jag imponeras av hur hon med lätthet skriker sig igenom en låt och river av gitarrsolo efter gitarrsolo helt fläckfritt. Hon gapar stort när hon sjunger och ibland sätter hon hela mikrofonen i munnen som om hon skulle svälja den.
Det svänger definitivt och publiken jublar kärleksfullt. Jag imponeras mest av den coola miss Paternoster, men känner mig ganska oberörd av musiken i övrigt. Screaming Females som band lämnar inga bestående men hos mig.
Marissa Paternoster, sångerskan i Screaming Females, måste vara den coolaste bruden jag någonsin sett. Hon är så liten och späd att gitarren hon håller i ser alldeles för stor ut för henne, men spela det kan hon! Och skrika det kan hon också!
Screaming Females är ett tremannaband från New Jersey, US. Musiken är enkelt uppbyggd av gitarr, bas och trummor och får en osökt att tänka på punkrock från slutet av 70-talet. Utmärkande är Marissas väldigt speciella sångröst med mycket vibrato långt bak i halsen. I övrigt är musiken inte så värst unik.
Framträdandet domineras också helt av Marissa och hennes utstrålning. De andra två medlemmarna (King Mike på bas och Jarrett Dougherty på trummor) känns anonyma även om de gör en hedervärd musikalisk insats. Jag imponeras av hur hon med lätthet skriker sig igenom en låt och river av gitarrsolo efter gitarrsolo helt fläckfritt. Hon gapar stort när hon sjunger och ibland sätter hon hela mikrofonen i munnen som om hon skulle svälja den.
Det svänger definitivt och publiken jublar kärleksfullt. Jag imponeras mest av den coola miss Paternoster, men känner mig ganska oberörd av musiken i övrigt. Screaming Females som band lämnar inga bestående men hos mig.
Pulled Apart By Horses på Roskilde Festival (2011-07-03)
Publicerat för musicstage.se
Skitigt, äckligt, röjigt och alldeles underbart. Där har ni sammanfattningen av Pulled Apart By Horses. Bästa rockkonserten jag har sett på länge!
Det är fullt ös redan från början. Publiken må inte vara så stor (med Roskilde-mått mätt), men är, precis som bandet, med på noterna från första start och moshar sig genom hela spelningen. Bandet verkar även de ha sjukt roligt på scen.
Musiken kan vid första lyssningen felaktigt uppfattas som klassisk hardcore, men jag tycker mig uppfatta influenser från 70-talet, som någon sort snabbspelad stoner rock med hardcoreklingande skriksång på det. Jag kan väl inte direkt påstå att detta är några exeptionellt duktiga musiker eller så, men det spelar ingen roll. Det är deras avslappnade punkiga attityd som är så härligt uppfriskande.
På scen är de fullkomligt galna: klättrar runt på scenriggen, dunkar gitarrerna i huvudet, sparkar ut sina vattenglas i publiken, kastar sig runt på scengolvet, delar ut öl till publiken, stagedivear och crowdsurfar (vilket inte är tillåtet givetvis). Mitt under en låt går sångaren Tom Hudson fram till scenkanten för att spy (för mycket alkohol?), men fortsätter under tiden att spela på gitarren som om inget hänt.
Jag känner inte att jag behöver nämna några låttitlar. Allt var lika fantastiskt hela spelningen igenom! Efter 40 minuter meddelar Mr. Hudson att ”de är helt slut”. De brukar inte spela så här länge. De är för lata. Snarare skulle jag vilja säga att de jobbar så intensivt på scenen att jag inte alls är förvånad över att de inte pallar mer. Bara bandnamnet säger ju allt på något vis. Musiken är lika brutal som att slitas sönder av hästar.
Pulled Apart By Horses var utan tvekan det band som bjöd på mest röj på Roskilde Festival 2011. Jag blev nästan lite besviken på att de inte slog i sönder gitarrerna.
Skitigt, äckligt, röjigt och alldeles underbart. Där har ni sammanfattningen av Pulled Apart By Horses. Bästa rockkonserten jag har sett på länge!
Det är fullt ös redan från början. Publiken må inte vara så stor (med Roskilde-mått mätt), men är, precis som bandet, med på noterna från första start och moshar sig genom hela spelningen. Bandet verkar även de ha sjukt roligt på scen.
Musiken kan vid första lyssningen felaktigt uppfattas som klassisk hardcore, men jag tycker mig uppfatta influenser från 70-talet, som någon sort snabbspelad stoner rock med hardcoreklingande skriksång på det. Jag kan väl inte direkt påstå att detta är några exeptionellt duktiga musiker eller så, men det spelar ingen roll. Det är deras avslappnade punkiga attityd som är så härligt uppfriskande.
På scen är de fullkomligt galna: klättrar runt på scenriggen, dunkar gitarrerna i huvudet, sparkar ut sina vattenglas i publiken, kastar sig runt på scengolvet, delar ut öl till publiken, stagedivear och crowdsurfar (vilket inte är tillåtet givetvis). Mitt under en låt går sångaren Tom Hudson fram till scenkanten för att spy (för mycket alkohol?), men fortsätter under tiden att spela på gitarren som om inget hänt.
Jag känner inte att jag behöver nämna några låttitlar. Allt var lika fantastiskt hela spelningen igenom! Efter 40 minuter meddelar Mr. Hudson att ”de är helt slut”. De brukar inte spela så här länge. De är för lata. Snarare skulle jag vilja säga att de jobbar så intensivt på scenen att jag inte alls är förvånad över att de inte pallar mer. Bara bandnamnet säger ju allt på något vis. Musiken är lika brutal som att slitas sönder av hästar.
Pulled Apart By Horses var utan tvekan det band som bjöd på mest röj på Roskilde Festival 2011. Jag blev nästan lite besviken på att de inte slog i sönder gitarrerna.
Yelle på Roskilde Festival (2011-07-02)
Publicerat för musicstage.se
Himlen har öppnat sig. Det blixtrar och dundrar och fullkomligt öser ner när jag beger mig till Odeon för att se det franska elektropopbandet Yelle. Många är det som vill se Yelle. Många är det också som bara söker regnskydd under tältet. Jag får därmed stå utanför. När jag sur som attan plockar upp anteckningsblocket och försöker skriva i det hällande regnet anar jag inte att detta skulle bli min absolut finaste kväll på Roskilde i år.
Redan från start är det fullt ös i tältet. Publiken trycker sig längre in, vilket gör det möjligt för mig att ta mig in under tak till slut. Det är varmt, trots regnet och för de som står längst fram måste det verkligen vara olidligt varmt. Det sker ett konstant utbyte av folk som vill ut på grund av värmen och trängseln och folk som vill in på grund av regnet.
Jag kan inte franska, men hajar genast till när jag hör Who's that girl av Robyn, fast på franska då. Yelles cover av låten heter Qui Est Cette Fille och är en oerhört charmig version som frambringar massor av jubel i publiken. Efter denna låt blir det bara bättre och bättre. I mina öron är varenda låt de spelar en massiv hit. Hade jag bara kunnat röra på mig i trängseln hade jag dansat som en tok. Stämningen i publiken ökar explosivt. Applåderna är öronbedövande! Ingen verkar bry sig om det tråkiga vädret nu.
Julie Budet som är grundare och frontar Yelle (även hennes smeknamn) imponerar mig på det vis hon lyckas dra igång stämningen i publiken. ”Show me your hearts!” uppmanar hon vid ett tillfälle och får hela publiken att höja armarna och visa hjärttecknet med fingrarna. Det kanske verkar som ett billigt trick, men det blir så vackert. Jag känner verkligen av all den kärlek som finns i publiken, en kärlek som på något sätt är speciellt just för Roskildepubliken.
Det är dessa stunder man vill åt. När Yelle kör igång A Cause Des Garçon är jag helt övertygad om att detta är den absolut bästa spelningen på Roskilde i år, alla kategorier. (Himlen har nu lägligt också spruckit upp utanför tältet.) Jublet som följer efter konserten är så fullt av kärlek att jag är nära att gråta en skvätt. Jag kommer aldrig att glömma detta. Yelle finns i mitt hjärta för alltid nu.
Himlen har öppnat sig. Det blixtrar och dundrar och fullkomligt öser ner när jag beger mig till Odeon för att se det franska elektropopbandet Yelle. Många är det som vill se Yelle. Många är det också som bara söker regnskydd under tältet. Jag får därmed stå utanför. När jag sur som attan plockar upp anteckningsblocket och försöker skriva i det hällande regnet anar jag inte att detta skulle bli min absolut finaste kväll på Roskilde i år.
Redan från start är det fullt ös i tältet. Publiken trycker sig längre in, vilket gör det möjligt för mig att ta mig in under tak till slut. Det är varmt, trots regnet och för de som står längst fram måste det verkligen vara olidligt varmt. Det sker ett konstant utbyte av folk som vill ut på grund av värmen och trängseln och folk som vill in på grund av regnet.
Jag kan inte franska, men hajar genast till när jag hör Who's that girl av Robyn, fast på franska då. Yelles cover av låten heter Qui Est Cette Fille och är en oerhört charmig version som frambringar massor av jubel i publiken. Efter denna låt blir det bara bättre och bättre. I mina öron är varenda låt de spelar en massiv hit. Hade jag bara kunnat röra på mig i trängseln hade jag dansat som en tok. Stämningen i publiken ökar explosivt. Applåderna är öronbedövande! Ingen verkar bry sig om det tråkiga vädret nu.
Julie Budet som är grundare och frontar Yelle (även hennes smeknamn) imponerar mig på det vis hon lyckas dra igång stämningen i publiken. ”Show me your hearts!” uppmanar hon vid ett tillfälle och får hela publiken att höja armarna och visa hjärttecknet med fingrarna. Det kanske verkar som ett billigt trick, men det blir så vackert. Jag känner verkligen av all den kärlek som finns i publiken, en kärlek som på något sätt är speciellt just för Roskildepubliken.
Det är dessa stunder man vill åt. När Yelle kör igång A Cause Des Garçon är jag helt övertygad om att detta är den absolut bästa spelningen på Roskilde i år, alla kategorier. (Himlen har nu lägligt också spruckit upp utanför tältet.) Jublet som följer efter konserten är så fullt av kärlek att jag är nära att gråta en skvätt. Jag kommer aldrig att glömma detta. Yelle finns i mitt hjärta för alltid nu.
ELEkTRO feat. John Tchicai på Roskilde Festival (2011-07-02)
Publicerat för musicstage.se
Jag blev besviken, det kan jag ärligt säga. Det här var inte alls vad jag väntade mig. Jag väntade mig ett otroligt spännande samarbete mellan den berömda dansk-amerikanska saxofonisten John Tchicai och den experimentella danska kvartetten ELEkTRO, men kände mest att jag fick svårsorterat oljud tillbaka.
För det första bör jag nog säga att jag sällan lyssnar på jazz, eller i alla fall inte på jazz av den här sorten. Det känns spretigt och svårt att följa. Det elektroniska inslaget som utlovades var dessutom betydligt mindre och mer ointressant än vad jag väntade mig. Jag lägger till och med ganska sällan ens märke till det. Det känns mer som ljudeffekter från en film och då inte ens speciella eller originella ljud. Det blir jazz med elektroniska oljud. Jag hade hellre bara lyssnat till jazzmusiken utan oljudet.
Vissa inslag gillar jag. Som till exempel samarbetet mellan trummor och bas som ibland blir riktigt funky och jag märker att publiken håller med mig. Musikerna är ju enormt talangfulla och John Tchicai kan absolut bära sitt namn med stolthet. Däremot kan jag än dock känna att de tar sitt experimenterande på lite för stort allvar ibland och jag kan inte låta bli att dra associationer till Killinggängets sketch Absolut Kroumata 9 där de gör sig lustiga över experimentell jazz. (Ni som har sett sketchen vet vad jag menar.)
Ju mer tiden går, ju fler människor lämnar lokalen. Detta är bara för konstigt. Jag råkar till och med somna till en stund där jag sitter. Vaknar till igen i slutet när allt ballar ur och låter som det absolut konstigaste man kan tänka sig med Syd Barrett. John Tchicai läser en dikt och skriker som en dåre emellanåt till musiken. Med uppspärrade ögon och antagligen gapande mun sitter jag och stirrar på spektaklet tills det tystnar och jag äntligen kan lämna lokalen.
Konstigt var ordet. Mycket konstigt.
Jag blev besviken, det kan jag ärligt säga. Det här var inte alls vad jag väntade mig. Jag väntade mig ett otroligt spännande samarbete mellan den berömda dansk-amerikanska saxofonisten John Tchicai och den experimentella danska kvartetten ELEkTRO, men kände mest att jag fick svårsorterat oljud tillbaka.
För det första bör jag nog säga att jag sällan lyssnar på jazz, eller i alla fall inte på jazz av den här sorten. Det känns spretigt och svårt att följa. Det elektroniska inslaget som utlovades var dessutom betydligt mindre och mer ointressant än vad jag väntade mig. Jag lägger till och med ganska sällan ens märke till det. Det känns mer som ljudeffekter från en film och då inte ens speciella eller originella ljud. Det blir jazz med elektroniska oljud. Jag hade hellre bara lyssnat till jazzmusiken utan oljudet.
Vissa inslag gillar jag. Som till exempel samarbetet mellan trummor och bas som ibland blir riktigt funky och jag märker att publiken håller med mig. Musikerna är ju enormt talangfulla och John Tchicai kan absolut bära sitt namn med stolthet. Däremot kan jag än dock känna att de tar sitt experimenterande på lite för stort allvar ibland och jag kan inte låta bli att dra associationer till Killinggängets sketch Absolut Kroumata 9 där de gör sig lustiga över experimentell jazz. (Ni som har sett sketchen vet vad jag menar.)
Ju mer tiden går, ju fler människor lämnar lokalen. Detta är bara för konstigt. Jag råkar till och med somna till en stund där jag sitter. Vaknar till igen i slutet när allt ballar ur och låter som det absolut konstigaste man kan tänka sig med Syd Barrett. John Tchicai läser en dikt och skriker som en dåre emellanåt till musiken. Med uppspärrade ögon och antagligen gapande mun sitter jag och stirrar på spektaklet tills det tystnar och jag äntligen kan lämna lokalen.
Konstigt var ordet. Mycket konstigt.
Nicolas Jaar på Roskilde Festival (2011-07-01)
Publicerat för musicstage.se
Jag blir positivt överraskad över hur stämningsfull Nicolas Jaars lugna och lätt melankoliska electronica är att uppleva live. Mina farhågor om att det skulle kännas sömnigt besannades inte, tvärtom var det upplyftande och en mycket trevlig start på den här festivaldagen.
Live kompletteras de elektroniska beatsen med riktiga trummor, gitarr och saxofon. Det enda jag känner saknas är sången, som består av loopade inspelningar. Livesång hade verkligen kunnat lyfta den här spelningen till ytterligare en nivå.
Musiken känns stundtals nästan lite Pink Floyd-aktig med sina långa synthslingor i kombination med den effektfulla ljusshowen och den abstrakta videodisplayen i tältet. Ibland får jag också den kanske något konstiga associationen av film noir när jag hör den där stilla saxofonen som flyter genom de elektroniska beatsen.
Publiken är helt underbar! Trots att musiken är lågmäld och stillsam både applåderas och jublas det ymnigt. Personligen föredrar jag att lyssna på den här typen av musik i hörlurarna, men när stämningen är så fin som den är här på Roskilde Festival, kan man inte hjälpa att bli lite hänförd.
Fint och trevligt var det, men inte speciellt minnesvärt för övrigt.
Jag blir positivt överraskad över hur stämningsfull Nicolas Jaars lugna och lätt melankoliska electronica är att uppleva live. Mina farhågor om att det skulle kännas sömnigt besannades inte, tvärtom var det upplyftande och en mycket trevlig start på den här festivaldagen.
Live kompletteras de elektroniska beatsen med riktiga trummor, gitarr och saxofon. Det enda jag känner saknas är sången, som består av loopade inspelningar. Livesång hade verkligen kunnat lyfta den här spelningen till ytterligare en nivå.
Musiken känns stundtals nästan lite Pink Floyd-aktig med sina långa synthslingor i kombination med den effektfulla ljusshowen och den abstrakta videodisplayen i tältet. Ibland får jag också den kanske något konstiga associationen av film noir när jag hör den där stilla saxofonen som flyter genom de elektroniska beatsen.
Publiken är helt underbar! Trots att musiken är lågmäld och stillsam både applåderas och jublas det ymnigt. Personligen föredrar jag att lyssna på den här typen av musik i hörlurarna, men när stämningen är så fin som den är här på Roskilde Festival, kan man inte hjälpa att bli lite hänförd.
Fint och trevligt var det, men inte speciellt minnesvärt för övrigt.
Chase & Status på Roskilde Festival (2011-06-30)
Publicerat för musicstage.se
Metallhjältarna Iron Maiden spelar på Orange Stage, men jag lämnar dem för deras minst sagt raka motsatser Chase & Status som spelar på Cosmopol. Denna dubstep/drum and bass-duo bjuder på en kort, men intensiv kväll för mig. Endast de mest uthålliga tog sig igenom den här fantastiska spelningen.
När jag anländer till tältscenen är tillströmningen av folk enorm och tvingas därför först att stå en bit utanför tältet. Jag ser absolut ingenting, men när musiken drar igång spelar det ingen roll. Musiken är fantastisk och jag gör mitt bästa för att dansa som en tok, men de trånga förutsättningarna gör att det mest blir ett stadigt hoppande. Trycket från publiken är ofantligt stort och det dröjer inte länge förrän jag har slussats längre och längre in i tältet.
Endast tre låtar in i spelningen börjar jag känna mig utmattad. Haschröken ligger tung i luften runtomkring mig. Jag är alldeles för varmt klädd och publiktrycket bara fortsätter att öka. Det blir nästan lite läskigt. Jag hör två killar intill mig makabert skandera ”Pearl Jam! Pearl Jam!” och jag antar att de syftar på de hemska dödsolyckorna under Pearl Jam-konserten på Roskilde 2000. Vibbarna finns i luften och mycket riktigt tvingas Chase & Status att avbryta spelningen för att människorna längst fram inte ska krossas sönder.
Efter några minuter lyckas de lugna ner publiken och få folket att backa några meter så att spelningen kan fortsätta. Men för mig blev det här sista dansen för kvällen. Hur underbart bra det än var så hade jag inte orkat med en låt till. Jag tränger mig ut ur folkhavet och återvänder till stora scenen lagom till Iron Maidens avslutningslåt.
Metallhjältarna Iron Maiden spelar på Orange Stage, men jag lämnar dem för deras minst sagt raka motsatser Chase & Status som spelar på Cosmopol. Denna dubstep/drum and bass-duo bjuder på en kort, men intensiv kväll för mig. Endast de mest uthålliga tog sig igenom den här fantastiska spelningen.
När jag anländer till tältscenen är tillströmningen av folk enorm och tvingas därför först att stå en bit utanför tältet. Jag ser absolut ingenting, men när musiken drar igång spelar det ingen roll. Musiken är fantastisk och jag gör mitt bästa för att dansa som en tok, men de trånga förutsättningarna gör att det mest blir ett stadigt hoppande. Trycket från publiken är ofantligt stort och det dröjer inte länge förrän jag har slussats längre och längre in i tältet.
Endast tre låtar in i spelningen börjar jag känna mig utmattad. Haschröken ligger tung i luften runtomkring mig. Jag är alldeles för varmt klädd och publiktrycket bara fortsätter att öka. Det blir nästan lite läskigt. Jag hör två killar intill mig makabert skandera ”Pearl Jam! Pearl Jam!” och jag antar att de syftar på de hemska dödsolyckorna under Pearl Jam-konserten på Roskilde 2000. Vibbarna finns i luften och mycket riktigt tvingas Chase & Status att avbryta spelningen för att människorna längst fram inte ska krossas sönder.
Efter några minuter lyckas de lugna ner publiken och få folket att backa några meter så att spelningen kan fortsätta. Men för mig blev det här sista dansen för kvällen. Hur underbart bra det än var så hade jag inte orkat med en låt till. Jag tränger mig ut ur folkhavet och återvänder till stora scenen lagom till Iron Maidens avslutningslåt.
Foals på Roskilde Festival (2011-06-30)
Publicerat för musicstage.se
Det tog tid, men Foals lyckades till slut. Genom hela spelningen är det finstämt och vackert och publiken bidrar i allra högsta grad med en härlig stämning, men jag känner ändå att det fattas något, att dessa engelsmän har mer att ge av sin dansanta indierock. Under de allra sista låtarna känner jag dock hur magin sköljer över mig (äntligen) och jag får den upplevelse som jag efterlängtat.
Detta är inte ditt vanliga brittiska indierockband. Foals har ett sound som står ut en del från mängden där bas och trummor känns väldigt suggestiva och där de afrikanskt klingande gitarrslingorna ligger och glittrar ovanpå. Det är ofta dansant, men också lite melankoliskt. Sångaren Yannis Phillippakis sångstil påminner lite om Robert Smith (The Cure) enligt min mening.
Det tar inte lång tid för mig att sugas in i den fina atmosfären på spelningen och då menar jag det även bokstavligen, då två danska killar tycker att jag står alldeles för stilla ”tvingar” mig till dans. Publiken är med på handklapp och dans och jag har en trevlig stund, men känner också att det fattas något. Musiken känns som en ljudvägg genom hela konserten och jag har lite svårt för att skilja en låt från en annan. Ibland glimtar det till när bandet röjer sig svettiga på scenen. Musiken känns som ett vänligt oljud (i positiv mening).
Näst sista låten bjuder på psykedelia i form av suggestiva trummor och gitarrer och blinkande scenljus. Sångaren och frontmannen Yannis får fram en puka fram till mikrofonen och ansluter sitt trummande till den psykedeliska ljudväggen. Denna låten genomför Foals på ett exemplariskt underbart och magiskt sätt. Jag älskar det! Äntligen får jag den där jag känslan som jag eftersökte i början av konserten. Dessvärre vet jag inte namnet på låten, men det var fett najs!
Det tog tid, men Foals lyckades till slut. Genom hela spelningen är det finstämt och vackert och publiken bidrar i allra högsta grad med en härlig stämning, men jag känner ändå att det fattas något, att dessa engelsmän har mer att ge av sin dansanta indierock. Under de allra sista låtarna känner jag dock hur magin sköljer över mig (äntligen) och jag får den upplevelse som jag efterlängtat.
Detta är inte ditt vanliga brittiska indierockband. Foals har ett sound som står ut en del från mängden där bas och trummor känns väldigt suggestiva och där de afrikanskt klingande gitarrslingorna ligger och glittrar ovanpå. Det är ofta dansant, men också lite melankoliskt. Sångaren Yannis Phillippakis sångstil påminner lite om Robert Smith (The Cure) enligt min mening.
Det tar inte lång tid för mig att sugas in i den fina atmosfären på spelningen och då menar jag det även bokstavligen, då två danska killar tycker att jag står alldeles för stilla ”tvingar” mig till dans. Publiken är med på handklapp och dans och jag har en trevlig stund, men känner också att det fattas något. Musiken känns som en ljudvägg genom hela konserten och jag har lite svårt för att skilja en låt från en annan. Ibland glimtar det till när bandet röjer sig svettiga på scenen. Musiken känns som ett vänligt oljud (i positiv mening).
Näst sista låten bjuder på psykedelia i form av suggestiva trummor och gitarrer och blinkande scenljus. Sångaren och frontmannen Yannis får fram en puka fram till mikrofonen och ansluter sitt trummande till den psykedeliska ljudväggen. Denna låten genomför Foals på ett exemplariskt underbart och magiskt sätt. Jag älskar det! Äntligen får jag den där jag känslan som jag eftersökte i början av konserten. Dessvärre vet jag inte namnet på låten, men det var fett najs!
VETO på Roskilde Festival (2011-06-30)
Publicerat för musicstage.se
Först ut på Orange Stage på årets Roskildefestival är VETO, ett danskt elektrorockband som helt gått mig förbi tidigare. Ett stilla, men stadigt regn faller över festivalområdet. Trots detta är det smockfullt framför scenen. Den här något yrvakna skribenten trodde att det skulle bli svårt att hålla humöret uppe, men VETO skjutsade in mig i festivalpeppens trygga famn utan problem.
VETO inleder med You Are A Knife från debutplattan I Will Not Listen. En låt som kort spelades i ett avsnitt av den amerikanska tv-serien NCIS. Soundet kan beskrivas som alternativ rock med elektroniska inslag. Det är melankoliskt och förvånansvärt dansant på samma gång. Benen står allt annat än stilla när den synthiga inledningen till You Say Yes, I Say Yes drar igång. En våg av jubel drar igenom publiken och jag ser dansande fötter överallt omkring mig.
Bandet verkar ha enormt roligt på scen, men jag vet inte om jag som betraktare egentligen tycker att de är så roliga att titta på. Det händer inte så mycket uppe på scenen, men ändå på något konstigt sätt lyckas de verkligen sträcka ut sin vackra melankoliska aura ända bort dit jag står, vilket är en bra bit från PA-tornen som står mitt i publiken. VETO har heller inga problem med att leverera sitt fantastiska hörlursvänliga sound live. Det är faktiskt lite magiskt, trots det dåliga vädret.
Till sist måste jag bara kort nämna trummisen Mads Hasager. De som känner mig vet att jag är en ”sucker” för hårt arbetande trummisar. Mads Hasager är grym och svettas bokstavligen för sin sak. En stor stjärna i taket för Mads!
Och ja just det ja, har jag sagt att Veto är mitt nya favoritband?
VETO på Spotify
Först ut på Orange Stage på årets Roskildefestival är VETO, ett danskt elektrorockband som helt gått mig förbi tidigare. Ett stilla, men stadigt regn faller över festivalområdet. Trots detta är det smockfullt framför scenen. Den här något yrvakna skribenten trodde att det skulle bli svårt att hålla humöret uppe, men VETO skjutsade in mig i festivalpeppens trygga famn utan problem.
VETO inleder med You Are A Knife från debutplattan I Will Not Listen. En låt som kort spelades i ett avsnitt av den amerikanska tv-serien NCIS. Soundet kan beskrivas som alternativ rock med elektroniska inslag. Det är melankoliskt och förvånansvärt dansant på samma gång. Benen står allt annat än stilla när den synthiga inledningen till You Say Yes, I Say Yes drar igång. En våg av jubel drar igenom publiken och jag ser dansande fötter överallt omkring mig.
Bandet verkar ha enormt roligt på scen, men jag vet inte om jag som betraktare egentligen tycker att de är så roliga att titta på. Det händer inte så mycket uppe på scenen, men ändå på något konstigt sätt lyckas de verkligen sträcka ut sin vackra melankoliska aura ända bort dit jag står, vilket är en bra bit från PA-tornen som står mitt i publiken. VETO har heller inga problem med att leverera sitt fantastiska hörlursvänliga sound live. Det är faktiskt lite magiskt, trots det dåliga vädret.
Till sist måste jag bara kort nämna trummisen Mads Hasager. De som känner mig vet att jag är en ”sucker” för hårt arbetande trummisar. Mads Hasager är grym och svettas bokstavligen för sin sak. En stor stjärna i taket för Mads!
Och ja just det ja, har jag sagt att Veto är mitt nya favoritband?
VETO på Spotify
2011-06-05
Wolfmother på Siesta! i Hässleholm (2011-06-04)
Publicerat för musicstage.se
Sedan första gången jag hörde Andrew Stockdales skrik i inledningen till Dimension har jag totalfascinerats av detta australienska 70-tals-retroband. Att Wolfmother skulle komma och spela på Siesta! var totalt oväntat. Gitarronani och psykedelisk afton är inte det jag associerar med popkidsen på Siesta!, men men, efter en trög inledning blir det till slut ändå en lyckad kväll.
Mycket folk har dykt upp denna varma sommarkväll, men det är tydligt märkbart att många är där mest för att kolla läget, för att se om Wolfmother verkligen är så bra som det ryktas. Längst fram vid scenen finns en relativt mindre klick som tillsammans däremot skapar ett våldsamt tryck. Första halvan av konserten är också ganska seg och efter några låtar börjar jag se hur publiken tunnas av. Jag gissar att popkidsen inte är vana vid 20 minuters utdragna låtar med långa gitarrsolon och orgelslingor. Min uppfattning av det hela var att Wolfmother endast frälste de redan frälsta.
Det krävdes en kvinna för att bringa liv till konserten. När Woman drar igång brakar hela föreställningen loss och därefter blir det bara bättre och bättre. Nästa låt är en oväntad cover av The Beatles Dear Prudence, vilket inbringar massor av jubel. Senare får vi höra en briljant cover av The Doors Riders On The Storm, som blir till en än mer psykedelisk version än vad The Doors själva gjorde av den. Otroligt, jag är nu hänförd.
Trots upphämtningen blir det ändå lite sömnigt i publiken ibland när bandet flummar ut och gitarronanin når sina psykedeliska höjder. Klicken av folk längst fram hoppar och klappar takten till varenda låt medan det övriga folket nöjer sig med ett stilla nickande. Rent musikaliskt finns dock inget att anmärka på, det var nog bara lite fel publik för Wolfmother att spela för.
Föreställningen avslutas med en cover av The Whos Baba O'Riley och ett bättre publikfrieri hade de nog inte kunnat åstadkomma. Mörkret har fallit och bandet är i sitt esse, det är festival och stämningen är på topp. Wolfmother lämnar scenen till oljudet av rundgång i högtalarna och publikens jubel.
Sedan första gången jag hörde Andrew Stockdales skrik i inledningen till Dimension har jag totalfascinerats av detta australienska 70-tals-retroband. Att Wolfmother skulle komma och spela på Siesta! var totalt oväntat. Gitarronani och psykedelisk afton är inte det jag associerar med popkidsen på Siesta!, men men, efter en trög inledning blir det till slut ändå en lyckad kväll.
Mycket folk har dykt upp denna varma sommarkväll, men det är tydligt märkbart att många är där mest för att kolla läget, för att se om Wolfmother verkligen är så bra som det ryktas. Längst fram vid scenen finns en relativt mindre klick som tillsammans däremot skapar ett våldsamt tryck. Första halvan av konserten är också ganska seg och efter några låtar börjar jag se hur publiken tunnas av. Jag gissar att popkidsen inte är vana vid 20 minuters utdragna låtar med långa gitarrsolon och orgelslingor. Min uppfattning av det hela var att Wolfmother endast frälste de redan frälsta.
Det krävdes en kvinna för att bringa liv till konserten. När Woman drar igång brakar hela föreställningen loss och därefter blir det bara bättre och bättre. Nästa låt är en oväntad cover av The Beatles Dear Prudence, vilket inbringar massor av jubel. Senare får vi höra en briljant cover av The Doors Riders On The Storm, som blir till en än mer psykedelisk version än vad The Doors själva gjorde av den. Otroligt, jag är nu hänförd.
Trots upphämtningen blir det ändå lite sömnigt i publiken ibland när bandet flummar ut och gitarronanin når sina psykedeliska höjder. Klicken av folk längst fram hoppar och klappar takten till varenda låt medan det övriga folket nöjer sig med ett stilla nickande. Rent musikaliskt finns dock inget att anmärka på, det var nog bara lite fel publik för Wolfmother att spela för.
Föreställningen avslutas med en cover av The Whos Baba O'Riley och ett bättre publikfrieri hade de nog inte kunnat åstadkomma. Mörkret har fallit och bandet är i sitt esse, det är festival och stämningen är på topp. Wolfmother lämnar scenen till oljudet av rundgång i högtalarna och publikens jubel.
Dolly Daggers på Siesta! i Hässleholm (2011-06-04)
Publicerat för musicstage.se
Jag är ett kritvitt blad när jag dyker upp för att se Dolly Daggers spela. Jag har inte hört ett jota mer än att de tydligen låter som något i stil med Billy Idol och att de kan vara ganska tokiga på scen. Nu när jag har sett dem kan jag inget annat än att hålla med och tillägga att det här är väldigt underhållande på flera plan.
Dolly Daggers är ett Malmöband som har tagit det bästa från 80-talet och skapat modern, retroklingande, rockig synthpop. Musiken är kanske inte det mest intressanta jag har hört, men framförandet däremot är fröjd för ögat. Showen styrs framförallt av den excentriska sångaren Ludvig Sersam och hans lillebror, keybordisten, Jonatan Sersam.
Jonatan dansar frenetiskt bakom sin synth som en speedad Jarvis Cocker. Ludvig juckar och vickar på höfterna, spelar luftgitarr med mickstativet och struttar runt så mycket på scenen att han nästan snurrar in sig själv i mikrofonsladden. De andra bandmedlemmarna känns anonyma i jämförelse med Sersam-bröderna och rör sig inte mycket mer än skyltdockorna på scen.
Det är bara en handfull människor som dansar på asfalten framför scenen idag, men jag kan tänka mig ett annat scenario på ett riktigt discogolv framför en scen med bra ljussättning, att dansgolvet då skulle vara fullt med folk. Under sista låten, If I Could Dance, klättrar Ludvig över kravallstaketet och dansar ut bland publiken och sprider därmed en våg av leende på allas läppar, inklusive mig. Dolly Daggers är ett liveband av rang. Gå och se dem om du får chansen!
Jag är ett kritvitt blad när jag dyker upp för att se Dolly Daggers spela. Jag har inte hört ett jota mer än att de tydligen låter som något i stil med Billy Idol och att de kan vara ganska tokiga på scen. Nu när jag har sett dem kan jag inget annat än att hålla med och tillägga att det här är väldigt underhållande på flera plan.
Dolly Daggers är ett Malmöband som har tagit det bästa från 80-talet och skapat modern, retroklingande, rockig synthpop. Musiken är kanske inte det mest intressanta jag har hört, men framförandet däremot är fröjd för ögat. Showen styrs framförallt av den excentriska sångaren Ludvig Sersam och hans lillebror, keybordisten, Jonatan Sersam.
Jonatan dansar frenetiskt bakom sin synth som en speedad Jarvis Cocker. Ludvig juckar och vickar på höfterna, spelar luftgitarr med mickstativet och struttar runt så mycket på scenen att han nästan snurrar in sig själv i mikrofonsladden. De andra bandmedlemmarna känns anonyma i jämförelse med Sersam-bröderna och rör sig inte mycket mer än skyltdockorna på scen.
Det är bara en handfull människor som dansar på asfalten framför scenen idag, men jag kan tänka mig ett annat scenario på ett riktigt discogolv framför en scen med bra ljussättning, att dansgolvet då skulle vara fullt med folk. Under sista låten, If I Could Dance, klättrar Ludvig över kravallstaketet och dansar ut bland publiken och sprider därmed en våg av leende på allas läppar, inklusive mig. Dolly Daggers är ett liveband av rang. Gå och se dem om du får chansen!
Twin Atlantic på Siesta! i Hässleholm (2011-06-04)
Publicerat för musicstage.se
Albumaktuella Twin Atlantic äntrade Playa!scenen på Siesta! denna varma eftermiddag. Publiken verkade lamslagen av värmen, men det hindrade inte dessa skottar från att ge oss en riktigt svettig föreställning.
Uppslutningen var väl sådär, men det var de icke närvarandes förlust enligt min mening. Twin Atlantic känns verkligen som ett band på väg uppåt. Musiken kan väl beskrivas som atmosfärisk rock, ganska soft, men ändå hård och skitig. Bandmedlemmarna må se ut som snälla poppojkar, men på scen röjer de som det värsta metallbandet. Strängar ryker och trumpinnar flyger. Craig Kneale måste nog vara den hårdast jobbande trummis jag har sett på länge.
Det här är precis den typen av rock som jag föredrar. Bandet sätter vartenda ton, men det är ändå inte förrän efter halva spelningen som jag känner att jag sugs in i musiken. Jag stör mig också lite på den skotska dialekten som gör att jag inte hör ett ord av vad de sjunger. Men som band är de riktigt tajta och när de efter halva spelningen känner sig uppvärmda låter det helt underbart. Älskar samarbetet mellan bas och trummor och den vackra körsången som gitarristen, Barry McKenna, och basisten, Ross McNae, bidrar med.
Under den nertonade inledningen till Yes, I was drunk får jag äntligen höra sångaren Sam McTrusys röst lite tydligare och jag uppfattar också texten, vilket är ett plus. Och så himla fint han sjunger då! Jag blir också fullständigt charmerad när McTrusty bokstavligen tar i från tårna. (Under de svåra sångpartierna reser han sig upp på tår).
Rekommenderar Twin Atlantic med hela mitt hjärta. Deras senaste album Free, finns på Spotify, kolla upp det!
Twin Atlantic på Spotify
Albumaktuella Twin Atlantic äntrade Playa!scenen på Siesta! denna varma eftermiddag. Publiken verkade lamslagen av värmen, men det hindrade inte dessa skottar från att ge oss en riktigt svettig föreställning.
Uppslutningen var väl sådär, men det var de icke närvarandes förlust enligt min mening. Twin Atlantic känns verkligen som ett band på väg uppåt. Musiken kan väl beskrivas som atmosfärisk rock, ganska soft, men ändå hård och skitig. Bandmedlemmarna må se ut som snälla poppojkar, men på scen röjer de som det värsta metallbandet. Strängar ryker och trumpinnar flyger. Craig Kneale måste nog vara den hårdast jobbande trummis jag har sett på länge.
Det här är precis den typen av rock som jag föredrar. Bandet sätter vartenda ton, men det är ändå inte förrän efter halva spelningen som jag känner att jag sugs in i musiken. Jag stör mig också lite på den skotska dialekten som gör att jag inte hör ett ord av vad de sjunger. Men som band är de riktigt tajta och när de efter halva spelningen känner sig uppvärmda låter det helt underbart. Älskar samarbetet mellan bas och trummor och den vackra körsången som gitarristen, Barry McKenna, och basisten, Ross McNae, bidrar med.
Under den nertonade inledningen till Yes, I was drunk får jag äntligen höra sångaren Sam McTrusys röst lite tydligare och jag uppfattar också texten, vilket är ett plus. Och så himla fint han sjunger då! Jag blir också fullständigt charmerad när McTrusty bokstavligen tar i från tårna. (Under de svåra sångpartierna reser han sig upp på tår).
Rekommenderar Twin Atlantic med hela mitt hjärta. Deras senaste album Free, finns på Spotify, kolla upp det!
Twin Atlantic på Spotify
Browsing Collection på Siesta! i Hässleholm (2011-06-04)
Publicerat för musicstage.se
Det är färgglatt, hårt och energiskt med schysst attityd. Det är punkrock med metallinslag. Det är skickligt och underhållande. Det är Browsing Collection från Skövde.
Sångerskan och gitarristen Moa Lenngren börjar med att uppmuntra den blyga publiken att komma fram till scenen och brottas och knuffas och bita varandra. ”Gör vad ni vill!” Det är en hyfsad uppslutning, men med en något lam stämning. Tjejerna i Browsing Collection skiter i vilket och spelar skiten ur sina instrument vare sig folk biter varandra eller inte.
Jag blir oerhört glatt överraskad av detta band. De är enormt underhållande att titta på och de är oerhört skickliga musiker. Ändå känner jag att de nog har lite mer att ge. Jag menar lite mer mangel och kanske några blodiga fingrar därtill? Hur som helst får jag min första och enda riktiga ryggradsrysning av välbehag på Siesta! i år.
Det är lite synd att publiken inte är så på. Månne det beror på värmen eller den relativt tidiga speltiden på dagen. Folk klappar och stampar med, men dans, röj och bitande förblir ett ovanligt inslag. Spelningen blir kort, men intensiv. Tjejerna verkade definitivt ha roligt på scen och jag hoppas att det var fler än jag i publiken som tog Browsing Collection till sitt hjärta som ett nytt favoritband.
Det är färgglatt, hårt och energiskt med schysst attityd. Det är punkrock med metallinslag. Det är skickligt och underhållande. Det är Browsing Collection från Skövde.
Sångerskan och gitarristen Moa Lenngren börjar med att uppmuntra den blyga publiken att komma fram till scenen och brottas och knuffas och bita varandra. ”Gör vad ni vill!” Det är en hyfsad uppslutning, men med en något lam stämning. Tjejerna i Browsing Collection skiter i vilket och spelar skiten ur sina instrument vare sig folk biter varandra eller inte.
Jag blir oerhört glatt överraskad av detta band. De är enormt underhållande att titta på och de är oerhört skickliga musiker. Ändå känner jag att de nog har lite mer att ge. Jag menar lite mer mangel och kanske några blodiga fingrar därtill? Hur som helst får jag min första och enda riktiga ryggradsrysning av välbehag på Siesta! i år.
Det är lite synd att publiken inte är så på. Månne det beror på värmen eller den relativt tidiga speltiden på dagen. Folk klappar och stampar med, men dans, röj och bitande förblir ett ovanligt inslag. Spelningen blir kort, men intensiv. Tjejerna verkade definitivt ha roligt på scen och jag hoppas att det var fler än jag i publiken som tog Browsing Collection till sitt hjärta som ett nytt favoritband.
Future Idiots på Siesta! i Hässleholm (2011-06-03)
Publicerat för musicstage.se
När Håkan Hellström fortfarande kör på för fullt på stora scenen är det en mindre skara människor som samlats för att se poppunkbandet Future Idiots på Siesta!s minsta scen. Upp på scen kliver fyra charmigt juvenila punkpojkar i snedlugg till melodin av Top Gun Anthem. Punkstök och popsocker i en ljuvlig blandning.
Det finns inget som är så underbart ungdomligt som punk, även om den är av den poppiga varianten. Future Idiots gör det helt lysande. Det diggas rejält i publiken och en mosh pit är oundviklig. Bandet är härligt lekfulla på scen med en lagom hård attityd. Stämningen är på topp.
Bandet har även en assistent, iklädd någon form av soldatjacka, vars uppgift är att torka deras pannor och att vifta med bandets flagga. I bakgrunden syns en liten ”backdrop” ritad på papper och i sann punkanda uppsatt med silvertejp: ”Future Idiots kicks ass”.
Låten Keyra Augustina presenteras på följande pubertala sätt: ”Den här låten handlar om pattar. Vi har sett många pattar idag. Finns det några pattar i publiken?” Juvenilt eller inte, det är ett gäng talangfulla grabbar. Trummisen är riktigt grym och de andra manglar på i gammal god stil. Inga onödiga utsvävningar eller försök till pretentiösa solon. Rakt på bara! Jag gillar det.
När Håkan Hellström fortfarande kör på för fullt på stora scenen är det en mindre skara människor som samlats för att se poppunkbandet Future Idiots på Siesta!s minsta scen. Upp på scen kliver fyra charmigt juvenila punkpojkar i snedlugg till melodin av Top Gun Anthem. Punkstök och popsocker i en ljuvlig blandning.
Det finns inget som är så underbart ungdomligt som punk, även om den är av den poppiga varianten. Future Idiots gör det helt lysande. Det diggas rejält i publiken och en mosh pit är oundviklig. Bandet är härligt lekfulla på scen med en lagom hård attityd. Stämningen är på topp.
Bandet har även en assistent, iklädd någon form av soldatjacka, vars uppgift är att torka deras pannor och att vifta med bandets flagga. I bakgrunden syns en liten ”backdrop” ritad på papper och i sann punkanda uppsatt med silvertejp: ”Future Idiots kicks ass”.
Låten Keyra Augustina presenteras på följande pubertala sätt: ”Den här låten handlar om pattar. Vi har sett många pattar idag. Finns det några pattar i publiken?” Juvenilt eller inte, det är ett gäng talangfulla grabbar. Trummisen är riktigt grym och de andra manglar på i gammal god stil. Inga onödiga utsvävningar eller försök till pretentiösa solon. Rakt på bara! Jag gillar det.
Radio Luxemburg på Siesta! i Hässleholm (2011-06-03)
Publicerat för musicstage.se
Har jag kommit fel? Det här måste vara år 1995, för det är så det låter. Inget fel i det, det låter fint, så som indiepopen lät på 90-talet. Hade detta verkligen varit 1995 hade jag (indiesnör som jag var) varit totalförälskad i detta. Nu känns det mer som en stilla flört på avstånd. Publiken i övrigt är betydligt mer entusiastiska än vad jag är.
Minns ni Radio Luxemburg? Alltså radiostationen? Radiostationen som blev enormt viktig kanal för min föräldrageneration på 60-talet. För många var detta det enda sättet de kunde få höra den senaste populärmusiken från Storbritannien och USA. Band som spelades på kanalen blev därför snabbt kända för en stor och varierad publik. Kanske hoppas det Hässleholms-baserade bandet Radio Luxemburg på samma sak? Efter bara några månader som band har de redan lyckats skaffa sig en stadig fanskara och även varit över i England och spelat.
Publikuppslutningen är bra: ett gäng hängivna fans som sjunger med i texterna, samt ett helt gäng med människor som bara verkar ha tittat förbi och tyckt att det lät gött. Det hörs mycket jubel och mycket handklapp. Musiken är finstämd, nästan lite åt det sockersöta hållet och jag kan förstå varför det tilltalar de yngre tjejerna. Själv känner jag mig ganska sval.
Som musiker och artist är det endast sångaren Dennis Dine som står ut med sin karisma. De övriga bandmedlemmarna känns ganska anonyma. Gitarristen Mikael Löfgren gör en fin musikalisk insats med ett gitarrspel som känns så ”lätt” och lite tillbakalutat. Solot på avslutningslåten skulle kunna höra hemma i ett arketypiskt amerikanskt rockband.
Det är en perfekt, ljummen sommarkväll och jag måste nog ändå erkänna att musiken växer till sig lite efter hand. När mer folk ansluter sig och alla dansar runtomkring mig är det svårt att inte ryckas med. När det är slut, är det dock ändå slut för min del. Konserten lämnar inga minnesvärda känslor i mig.
Har jag kommit fel? Det här måste vara år 1995, för det är så det låter. Inget fel i det, det låter fint, så som indiepopen lät på 90-talet. Hade detta verkligen varit 1995 hade jag (indiesnör som jag var) varit totalförälskad i detta. Nu känns det mer som en stilla flört på avstånd. Publiken i övrigt är betydligt mer entusiastiska än vad jag är.
Minns ni Radio Luxemburg? Alltså radiostationen? Radiostationen som blev enormt viktig kanal för min föräldrageneration på 60-talet. För många var detta det enda sättet de kunde få höra den senaste populärmusiken från Storbritannien och USA. Band som spelades på kanalen blev därför snabbt kända för en stor och varierad publik. Kanske hoppas det Hässleholms-baserade bandet Radio Luxemburg på samma sak? Efter bara några månader som band har de redan lyckats skaffa sig en stadig fanskara och även varit över i England och spelat.
Publikuppslutningen är bra: ett gäng hängivna fans som sjunger med i texterna, samt ett helt gäng med människor som bara verkar ha tittat förbi och tyckt att det lät gött. Det hörs mycket jubel och mycket handklapp. Musiken är finstämd, nästan lite åt det sockersöta hållet och jag kan förstå varför det tilltalar de yngre tjejerna. Själv känner jag mig ganska sval.
Som musiker och artist är det endast sångaren Dennis Dine som står ut med sin karisma. De övriga bandmedlemmarna känns ganska anonyma. Gitarristen Mikael Löfgren gör en fin musikalisk insats med ett gitarrspel som känns så ”lätt” och lite tillbakalutat. Solot på avslutningslåten skulle kunna höra hemma i ett arketypiskt amerikanskt rockband.
Det är en perfekt, ljummen sommarkväll och jag måste nog ändå erkänna att musiken växer till sig lite efter hand. När mer folk ansluter sig och alla dansar runtomkring mig är det svårt att inte ryckas med. När det är slut, är det dock ändå slut för min del. Konserten lämnar inga minnesvärda känslor i mig.
Slagsmålsklubben på Siesta! i Hässleholm (2011-06-03)
Publicerat för musicstage.se
Slagsmålsklubben har förvisso bara varit på Siesta! två gånger förut, men ändå börjar de kännas lite som Siesta!s egna husband, här i Sveriges electronica-huvudstad. Siesta!publiken tröttnar aldrig, de vill gärna se dem om och om igen. I år spelar de på Siesta!s största scen och de har absolut inga problem med att fylla ut området framför scenen med folk till bristningsgränsen.
Hur intressant är det då att se en bunke killar ratta knappar och spela upp loopar på sina datorer? Nu är ju inte detta ditt vanliga blip-blop-band. Slagsmålsklubben, a.k.a. SMK, spelar i en egen liga vad gäller galet spexande på scen. Dagens klädkod på scen är rött och vitt och då kan man till exempel ha på sig vit karatedräkt med rött bälte eller röd uniformsjacka med vita ben, och då menar jag ”bara” vita ben, inte vita byxben.
Musiken då? Själva musicerandet är väl inte så mycket att orda om. Det låter som deras skivor, groovy datorspelsmusik liksom. Den faktor som mest påverkar deras framförande är solfaktorn. Högsommarvärmen steker på elektroniken som får den till att strula lite ibland, men det var det nog ingen som egentligen lade märke till.
Det är varmt så in i bomben och festivalområdet framför scenen fullkomligt badar i sol. Ändå orkar flera tusen människor med att dansa som tokar. Jag imponeras av att inte halva publiken trillar omkull av värmeslag.
När den massiva hiten Sponsored By Destiny spelas får den också en massiv respons från publiken. Jag får lite rysningar av välbehag när jag ser hela folkhavet dansa. Stämningen ligger på den högsta toppen. Basen dundrar i högtalarna så att det darrar i näsborrarna.
Inför sista låten får vi veta hur det ligger till: ”Om ni kastar ägg på oss kommer vi att spela flera låtar.” Ägg kastas det inte, men plastflaskor regnar det över scenen. En plastflaska med vatten i kastas från en SMK-medlem ut i publiken och flaskan kastas sedan tillbaka upp på scenen och träffar kameramannen. Det utbrister jubel i publiken, men SMK låter oss få vet att ”Det var roligt först, men nu får det vara bra. Någon kan ju bli skadad.”.
Sista dansen blir hiten Övningsköra från senaste plattan och det dansas så vilt att dammet yr över Siesta! Efter konserten vandrar folket bort från solskenet: varma och svettiga, men nöjda och glada. ”Så jävla bra!” hör jag någon säga. Och ja, det får jag väl hålla med om.
Slagsmålsklubben har förvisso bara varit på Siesta! två gånger förut, men ändå börjar de kännas lite som Siesta!s egna husband, här i Sveriges electronica-huvudstad. Siesta!publiken tröttnar aldrig, de vill gärna se dem om och om igen. I år spelar de på Siesta!s största scen och de har absolut inga problem med att fylla ut området framför scenen med folk till bristningsgränsen.
Hur intressant är det då att se en bunke killar ratta knappar och spela upp loopar på sina datorer? Nu är ju inte detta ditt vanliga blip-blop-band. Slagsmålsklubben, a.k.a. SMK, spelar i en egen liga vad gäller galet spexande på scen. Dagens klädkod på scen är rött och vitt och då kan man till exempel ha på sig vit karatedräkt med rött bälte eller röd uniformsjacka med vita ben, och då menar jag ”bara” vita ben, inte vita byxben.
Musiken då? Själva musicerandet är väl inte så mycket att orda om. Det låter som deras skivor, groovy datorspelsmusik liksom. Den faktor som mest påverkar deras framförande är solfaktorn. Högsommarvärmen steker på elektroniken som får den till att strula lite ibland, men det var det nog ingen som egentligen lade märke till.
Det är varmt så in i bomben och festivalområdet framför scenen fullkomligt badar i sol. Ändå orkar flera tusen människor med att dansa som tokar. Jag imponeras av att inte halva publiken trillar omkull av värmeslag.
När den massiva hiten Sponsored By Destiny spelas får den också en massiv respons från publiken. Jag får lite rysningar av välbehag när jag ser hela folkhavet dansa. Stämningen ligger på den högsta toppen. Basen dundrar i högtalarna så att det darrar i näsborrarna.
Inför sista låten får vi veta hur det ligger till: ”Om ni kastar ägg på oss kommer vi att spela flera låtar.” Ägg kastas det inte, men plastflaskor regnar det över scenen. En plastflaska med vatten i kastas från en SMK-medlem ut i publiken och flaskan kastas sedan tillbaka upp på scenen och träffar kameramannen. Det utbrister jubel i publiken, men SMK låter oss få vet att ”Det var roligt först, men nu får det vara bra. Någon kan ju bli skadad.”.
Sista dansen blir hiten Övningsköra från senaste plattan och det dansas så vilt att dammet yr över Siesta! Efter konserten vandrar folket bort från solskenet: varma och svettiga, men nöjda och glada. ”Så jävla bra!” hör jag någon säga. Och ja, det får jag väl hålla med om.
Amy's Ashes på Siesta! i Hässleholm (2011-06-03)
Publicerat för musicstage.se
Det är skralt med folk när Amy's Ashes kliver på scenen. De få människor som har dykt upp är mer eller mindre utslagna av högsommarvärmen och sitter ner på den hårda asfalten. Men Amy's Ashes håller ställningarna och gör absolut det bästa utav situationen.
Amy's Ashes är ett Uppsala-baserat band som snabbt nådde succéer med en självutgiven EP. Nu är de på gång med ett fullängdsalbum med preliminär release i oktober 2011, producerat av Tomas Skogsberg som tidigare producerat band som Backyard Babies och Hellacopters. Musiken kan väl närmast beskrivas som slickt producerad electrorock. Live framförs det med en bra energi och ett verkligt driv i rytmen trots ett ganska fattigt publikstöd.
De är oerhört underhållande att titta på, men det blir nästan lite patetiskt när bandet försöker peppa den minimala publiken genom att skrika ”Hässleholm!” och allt de får i retur är några enstaka handklapp. Kanske var det i ett desperat försök att peppa sig själva? Hade det inte varit bättre att bara hålla käften och spela?
Under sista låten, Everlasting, räcker sångaren Marcus Öhrn fram micken till en utav tjejerna som står längst fram vid staketet och låter henne sjunga med i refrängen. Det är oerhört gulligt. Tur att de i alla fall hade en liten grupp av hängivna fans med sig.
Hur som helst tycker jag ändå att det är både underhållande att titta och lyssna på. Ett band att hålla ögat på inför framtiden!
Det är skralt med folk när Amy's Ashes kliver på scenen. De få människor som har dykt upp är mer eller mindre utslagna av högsommarvärmen och sitter ner på den hårda asfalten. Men Amy's Ashes håller ställningarna och gör absolut det bästa utav situationen.
Amy's Ashes är ett Uppsala-baserat band som snabbt nådde succéer med en självutgiven EP. Nu är de på gång med ett fullängdsalbum med preliminär release i oktober 2011, producerat av Tomas Skogsberg som tidigare producerat band som Backyard Babies och Hellacopters. Musiken kan väl närmast beskrivas som slickt producerad electrorock. Live framförs det med en bra energi och ett verkligt driv i rytmen trots ett ganska fattigt publikstöd.
De är oerhört underhållande att titta på, men det blir nästan lite patetiskt när bandet försöker peppa den minimala publiken genom att skrika ”Hässleholm!” och allt de får i retur är några enstaka handklapp. Kanske var det i ett desperat försök att peppa sig själva? Hade det inte varit bättre att bara hålla käften och spela?
Under sista låten, Everlasting, räcker sångaren Marcus Öhrn fram micken till en utav tjejerna som står längst fram vid staketet och låter henne sjunga med i refrängen. Det är oerhört gulligt. Tur att de i alla fall hade en liten grupp av hängivna fans med sig.
Hur som helst tycker jag ändå att det är både underhållande att titta och lyssna på. Ett band att hålla ögat på inför framtiden!
Hercules & Love Affair på Siesta! i Hässleholm (2011-06-02)
Publicerat för musicstage.se
Chockad står jag där i publikhavet och tänker ”vad i h-lvete är det här?”. Det första jag möts av är en manlig sångare i slitna jeansshorts, leopardmönstrad turban och t-shirt med texten ”Butch Queen Vogue Femme” som i sann Madonna-anda dansar i Vogue-poser. Den moderna discofunken de levererar går rakt in i mitt hjärta och jag dansar hejdlöst genom hela konserten.
Först ska det påpekas att Hercules And Love Affair live låter totalt annorlunda än Hercules And Love Affair på skiva. Det självbetitlade debutalbumet känns lite som 70-tals-discofunk i modern electrotappning som man gärna lyssnar på i hörlurar. Jag väntade mig därför en konsert där man står och lite lugnt gungar med i musiken, men Hercules And Love Affair levererade istället helt galen dansmusik på hög nivå. Inte ens de halta och lytta kunde stå stilla till det här. 70-talsgroovet blandades upp med välkända 80-tals-synthljud och moderna electrobeats och det var totalt oemotståndligt. Leendet i mitt ansikte gick inte att sudda bort och mina fötter stod aldrig stilla.
Hercules And Love Affair är musikaliskt projekt som baseras kring DJ:n Andy Butler. På scenen denna kväll hade han med sig ytterligare en DJ och tre sångare. En av sångerskorna har en fantastisk röst och framkallar nästan operaliknande röstlekar som publiken verkligen går igång på. Vart jag än tittar, ser jag människor som jublar, klappar och dansar med. Åldrarna är extremt varierade i publiken. En eloge till skönaste snubben/gubben (60+) som i ungdomlig anda hade t-shirt över en långärmad tröja och dansade järnet genom hela konserten.
Redan från första låten är det fullt ös och som Sudden i Nilecity skulle säga ”De går ut 100% och sen ökar de”. Under de sista låtarna åkte både penna och block ner i väskan och jag gick in i stunden och dansade och njöt. Gillar ni att dansa, rekommenderar jag Hercules And Love Affair.
Chockad står jag där i publikhavet och tänker ”vad i h-lvete är det här?”. Det första jag möts av är en manlig sångare i slitna jeansshorts, leopardmönstrad turban och t-shirt med texten ”Butch Queen Vogue Femme” som i sann Madonna-anda dansar i Vogue-poser. Den moderna discofunken de levererar går rakt in i mitt hjärta och jag dansar hejdlöst genom hela konserten.
Först ska det påpekas att Hercules And Love Affair live låter totalt annorlunda än Hercules And Love Affair på skiva. Det självbetitlade debutalbumet känns lite som 70-tals-discofunk i modern electrotappning som man gärna lyssnar på i hörlurar. Jag väntade mig därför en konsert där man står och lite lugnt gungar med i musiken, men Hercules And Love Affair levererade istället helt galen dansmusik på hög nivå. Inte ens de halta och lytta kunde stå stilla till det här. 70-talsgroovet blandades upp med välkända 80-tals-synthljud och moderna electrobeats och det var totalt oemotståndligt. Leendet i mitt ansikte gick inte att sudda bort och mina fötter stod aldrig stilla.
Hercules And Love Affair är musikaliskt projekt som baseras kring DJ:n Andy Butler. På scenen denna kväll hade han med sig ytterligare en DJ och tre sångare. En av sångerskorna har en fantastisk röst och framkallar nästan operaliknande röstlekar som publiken verkligen går igång på. Vart jag än tittar, ser jag människor som jublar, klappar och dansar med. Åldrarna är extremt varierade i publiken. En eloge till skönaste snubben/gubben (60+) som i ungdomlig anda hade t-shirt över en långärmad tröja och dansade järnet genom hela konserten.
Redan från första låten är det fullt ös och som Sudden i Nilecity skulle säga ”De går ut 100% och sen ökar de”. Under de sista låtarna åkte både penna och block ner i väskan och jag gick in i stunden och dansade och njöt. Gillar ni att dansa, rekommenderar jag Hercules And Love Affair.
Young Guns på Siesta! i Hässleholm (2011-06-02)
Publicerat för musicstage.se
Smaka på namnet Young Guns. Du tänker på Bon Jovi eller hur? Det brittiska bandet Young Guns är något helt annat. Detta är alternativ rock i hardcoretappning från England, men när bandet står på scen är det som om de svidat om soundmässigt till ett punkrockband. Det öser defintivt mer än vad det gör på skiva, men saknar samtidigt lite av den atmosfäriska känslan som finns på det studioinspelade materialet.
Det här är ett band som är vana vid att spela live, det märks. Jag känner av en bra scennärvaro hos alla bandmedlemmar och det är inte svårt för dem att engagera publiken. Musikaliskt sitter allting där det ska och det är ett grymt drag. Att Young Guns inte är mer etablerade än vad de är kan jag endast tänka mig beror på att det finns så väldigt många andra band inom samma genre idag och det är därför svårt att stå ut bland mängden. På scenen beter de sig i alla fall som om de vore ett stort arenaband och sångaren Gustav Wood slänger sig med fraser som ”make some noise” och ”I wanna see everybody bounce, come on!”.
Den härligaste känslan fick jag av låten Crystal Clear från senaste skivan, med sitt atmosfäriska sound och nästintill poppiga refräng. Bäst drag kände jag under Weight of the world som får publiken att röja som bara den. Och när det röjde som mest kunde jag se ett litet leende på Gustav Woods läppar. Bandet tackar publiken flera gånger för att de har fått dem att känna sig så välkomna i Sverige och jag tvivlar inte alls på att de kommer få samma välkomnande igen nästa gång de kommer hit. De är väldigt välkomna för min del i alla fall.
Smaka på namnet Young Guns. Du tänker på Bon Jovi eller hur? Det brittiska bandet Young Guns är något helt annat. Detta är alternativ rock i hardcoretappning från England, men när bandet står på scen är det som om de svidat om soundmässigt till ett punkrockband. Det öser defintivt mer än vad det gör på skiva, men saknar samtidigt lite av den atmosfäriska känslan som finns på det studioinspelade materialet.
Det här är ett band som är vana vid att spela live, det märks. Jag känner av en bra scennärvaro hos alla bandmedlemmar och det är inte svårt för dem att engagera publiken. Musikaliskt sitter allting där det ska och det är ett grymt drag. Att Young Guns inte är mer etablerade än vad de är kan jag endast tänka mig beror på att det finns så väldigt många andra band inom samma genre idag och det är därför svårt att stå ut bland mängden. På scenen beter de sig i alla fall som om de vore ett stort arenaband och sångaren Gustav Wood slänger sig med fraser som ”make some noise” och ”I wanna see everybody bounce, come on!”.
Den härligaste känslan fick jag av låten Crystal Clear från senaste skivan, med sitt atmosfäriska sound och nästintill poppiga refräng. Bäst drag kände jag under Weight of the world som får publiken att röja som bara den. Och när det röjde som mest kunde jag se ett litet leende på Gustav Woods läppar. Bandet tackar publiken flera gånger för att de har fått dem att känna sig så välkomna i Sverige och jag tvivlar inte alls på att de kommer få samma välkomnande igen nästa gång de kommer hit. De är väldigt välkomna för min del i alla fall.
Musikfall på Siesta! i Hässleholm (2011-06-02)
Publicerat för musicstage.se
Publikuppslutningen kring den lilla scenen Casa! är enormt bra för att vara just på Siesta!'s minsta scen. På scenen hittar vi studentbandet Musikfall, ett sjumannaband sammansatt av killar och tjejer från olika delar av landet, vars gemensamma nämnare är just studerandet. Musiken är galet glad och dansant popmusik och det är totalt omöjligt att stå stilla i dess närvaro.
Publiken är absolut med på noterna med mycket handklapp och dansande. Av bandet får vi uppmaningen att ”Alla måste dansa! Alla måste vara lika svettiga som vi är på scenen!” Och dansar det gör vi (nästan) allihop. Dansas gör det även på scenen. Det dansas till och med limbo. Musikfall genomför en udda typ av presentation av bandmedlemmarna genom att låta dem en och en dansa limbo med sina instrument. Fast det blir ju förstås lite svårt med ett trumset och trummisen presenteras därför på det vanlig hederliga sättet.
Det här är festmusik. Bandet känns avslappnat på scenen och de verkar absolut ha minst lika roligt som publiken. Spelningen kändes alldeles för kort. Festen hade gärna fått fortsätta ett bra tag till!
Publikuppslutningen kring den lilla scenen Casa! är enormt bra för att vara just på Siesta!'s minsta scen. På scenen hittar vi studentbandet Musikfall, ett sjumannaband sammansatt av killar och tjejer från olika delar av landet, vars gemensamma nämnare är just studerandet. Musiken är galet glad och dansant popmusik och det är totalt omöjligt att stå stilla i dess närvaro.
Publiken är absolut med på noterna med mycket handklapp och dansande. Av bandet får vi uppmaningen att ”Alla måste dansa! Alla måste vara lika svettiga som vi är på scenen!” Och dansar det gör vi (nästan) allihop. Dansas gör det även på scenen. Det dansas till och med limbo. Musikfall genomför en udda typ av presentation av bandmedlemmarna genom att låta dem en och en dansa limbo med sina instrument. Fast det blir ju förstås lite svårt med ett trumset och trummisen presenteras därför på det vanlig hederliga sättet.
Det här är festmusik. Bandet känns avslappnat på scenen och de verkar absolut ha minst lika roligt som publiken. Spelningen kändes alldeles för kort. Festen hade gärna fått fortsätta ett bra tag till!
Kadawatha på Siesta! i Hässleholm (2011-06-02)
Publicerat för musicstage.se
Festivalen känns fortfarande lite nyöppnad och yrvaken. Tillströmningen av folk är ganska skral än så länge, vilket nog är lite till nackdel för Kadawatha. Jag imponeras ändå av bandets energi som de lyckas uppbringa på scenen trots det låga publikantalet.
Sångaren och tillika bandets grundare Daniel Kadawatha hoppar runt på scenen som en liten kanin. Han sjunger oerhört bra med en intensiv inlevelse och verkar ibland bli alldeles uppslukad av sin egen sång. Dock kan jag ändå känna att det fattas en kontakt med publiken, att det finns något bakom den där svarta lockiga luggen som behöver komma fram och visa sig i dagsljuset.
Det känns lite oturligt för bandets skull att de spelar så tidigt på dagen. Deras melodiösa rock hade gjort sig bättre till ljuset av en solnedgång. Kanske är det det mulna dagsljuset och bristen på sällskap, men musikupplevelsen känns mer intensiv när jag blundar. Med öppna ögon ser jag ett band som vill mycket, men inte riktigt lyckas nå ut med sitt budskap till publiken. Musiken i sig däremot har jag fallit pladask för.
En sak är säker. Kadawatha gör musik för stora scener och stora publikhav. Soundet för tankarna lite i riktning mot storheter som 30 Seconds To Mars, men vad gäller scennärvaro och karisma har Kadawatha fortfarande en lång väg kvar att gå.
Festivalen känns fortfarande lite nyöppnad och yrvaken. Tillströmningen av folk är ganska skral än så länge, vilket nog är lite till nackdel för Kadawatha. Jag imponeras ändå av bandets energi som de lyckas uppbringa på scenen trots det låga publikantalet.
Sångaren och tillika bandets grundare Daniel Kadawatha hoppar runt på scenen som en liten kanin. Han sjunger oerhört bra med en intensiv inlevelse och verkar ibland bli alldeles uppslukad av sin egen sång. Dock kan jag ändå känna att det fattas en kontakt med publiken, att det finns något bakom den där svarta lockiga luggen som behöver komma fram och visa sig i dagsljuset.
Det känns lite oturligt för bandets skull att de spelar så tidigt på dagen. Deras melodiösa rock hade gjort sig bättre till ljuset av en solnedgång. Kanske är det det mulna dagsljuset och bristen på sällskap, men musikupplevelsen känns mer intensiv när jag blundar. Med öppna ögon ser jag ett band som vill mycket, men inte riktigt lyckas nå ut med sitt budskap till publiken. Musiken i sig däremot har jag fallit pladask för.
En sak är säker. Kadawatha gör musik för stora scener och stora publikhav. Soundet för tankarna lite i riktning mot storheter som 30 Seconds To Mars, men vad gäller scennärvaro och karisma har Kadawatha fortfarande en lång väg kvar att gå.
2011-05-30
Skivrecension: Joel Regal - The Peter Pan Syndrome
Publicerat för musicstage.se
Här har vi en punkare som lämnat dist och mangel bakom sig och istället plockat fram den akustiska gitarren. Det här hade kunnat bli så fel. Det hade kunnat bli som i Magnus Ugglas Trubaduren, men i mina öron blir det istället helt makalöst fantastiskt! Joel Regals punkarbakgrund tror jag definitivt är en stor fördel. Musiken är enkel och poppig, men genom texterna och Joels attityd skiner något skitigare igenom som håller musiken intressant och levande.
Titelspåret, Peter Pan Syndrome, är en typ av hyllning till ungdomen och brottas med dilemmat om att inte vilja bli vuxen. Andralåten I've been up är en glad och energirik melodi som får mig att känna lite samma känsla som när jag första gången hörde Håkan Hellström. Nu menar jag inte att Joel låter som Håkan, det gör han inte alls, men det finns en ungdomlig energi i musiken som påminner om Duracellkaninen Håkan. Grädden på moset är den där lilla indiepopklingande gitarrslingan under refrängen, den får mitt hjärta att slå extraslag.
EP:ns sista spår, Adios Amigos, handlar om splittringen av Joels tidigare punkband NEMAS. Mycket kärlek hör jag här. En typ av ”det var fina tider, men nu har vi gått vidare”-känsla i låten. Den får mig osökt att tänka på Green Days klassiker Good riddance (Time of your life). Melodin är oemotståndligt trallvänlig och jag märker att jag redan efter två lyssningar går runt och gnolar på den. Utsökt, bästa låten på EP:n!
The Peter Pan Syndrome är Joel Regals första skivsläpp. Jag sitter i spänd förväntan och hoppas på fler släpp inom en snar framtid. Jobba på i samma goda stil Joel, så kommer detta gå hur bra som helst!
Joel Regal på myspace
Joel Regal på Spotify
Här har vi en punkare som lämnat dist och mangel bakom sig och istället plockat fram den akustiska gitarren. Det här hade kunnat bli så fel. Det hade kunnat bli som i Magnus Ugglas Trubaduren, men i mina öron blir det istället helt makalöst fantastiskt! Joel Regals punkarbakgrund tror jag definitivt är en stor fördel. Musiken är enkel och poppig, men genom texterna och Joels attityd skiner något skitigare igenom som håller musiken intressant och levande.
Titelspåret, Peter Pan Syndrome, är en typ av hyllning till ungdomen och brottas med dilemmat om att inte vilja bli vuxen. Andralåten I've been up är en glad och energirik melodi som får mig att känna lite samma känsla som när jag första gången hörde Håkan Hellström. Nu menar jag inte att Joel låter som Håkan, det gör han inte alls, men det finns en ungdomlig energi i musiken som påminner om Duracellkaninen Håkan. Grädden på moset är den där lilla indiepopklingande gitarrslingan under refrängen, den får mitt hjärta att slå extraslag.EP:ns sista spår, Adios Amigos, handlar om splittringen av Joels tidigare punkband NEMAS. Mycket kärlek hör jag här. En typ av ”det var fina tider, men nu har vi gått vidare”-känsla i låten. Den får mig osökt att tänka på Green Days klassiker Good riddance (Time of your life). Melodin är oemotståndligt trallvänlig och jag märker att jag redan efter två lyssningar går runt och gnolar på den. Utsökt, bästa låten på EP:n!
The Peter Pan Syndrome är Joel Regals första skivsläpp. Jag sitter i spänd förväntan och hoppas på fler släpp inom en snar framtid. Jobba på i samma goda stil Joel, så kommer detta gå hur bra som helst!
Joel Regal på myspace
Joel Regal på Spotify
2011-05-20
Musikvideotips: Firefox AK - Boom Boom Boom
Publicerat för musicstage.se
Bakom Firefox AK hittar vi Andrea Kellerman (AK) som tidigare har gett ut två album med mer eller mindre ljummen framgång. Låten Boom Boom Boom släpptes som singel i februari i år och kommer även att förekomma på det kommande albumet Color The Trees som producerats av bland annat Andreas Mattsson (Popsicle).
Firefox AK har tidigare gjort synthinfluerad pop. Boom Boom Boom lutar mer åt electropophållet och framförallt har den en skön atmosfär som ökar mina förväntningar på det kommande albumet. Den här låten går varm i min Spotify-lista. Är det kanske ett nytt popfenomen jag hör?
Videon är regisserad av Robinovich som tidigare bland annat gjort videon Hjärta av Kent.
Bakom Firefox AK hittar vi Andrea Kellerman (AK) som tidigare har gett ut två album med mer eller mindre ljummen framgång. Låten Boom Boom Boom släpptes som singel i februari i år och kommer även att förekomma på det kommande albumet Color The Trees som producerats av bland annat Andreas Mattsson (Popsicle).
Firefox AK har tidigare gjort synthinfluerad pop. Boom Boom Boom lutar mer åt electropophållet och framförallt har den en skön atmosfär som ökar mina förväntningar på det kommande albumet. Den här låten går varm i min Spotify-lista. Är det kanske ett nytt popfenomen jag hör?
Videon är regisserad av Robinovich som tidigare bland annat gjort videon Hjärta av Kent.
2011-05-17
IAMX på Babel i Malmö (2011-05-14)
Publicerat för musicstage.se
Efter en, på grund av sjukdom, inställd konsert i mars månad är nu IAMX åter igen tillbaka för att spela på Babel i Malmö. Äntligen ska jag få uppleva den vackra och talangfulla gudavarelsen Chris Corner (a.k.a. IAMX). Det må så vara att jag inte är lika peppad efter förra gångens bakslag, men förväntningarna är än dock höga. Den som väntar på något gott väntar i detta fall uppenbarligen inte för länge.
Scenen känns ovanligt liten, då den är proppfylld av diverse slaginstrument. Förutom det ”vanliga” trumsetet syns även två mindre separata trumset, plus vad som närmast kan beskrivas som en trumdocka i mänsklig storlek, byggd av diverse skrot. Bandet kliver på till ljudet av publikens jubel och inleder starkt med Music People från senaste albumet.
Bandets kläder är extravaganta och teatraliska och får mig osökt att tänka på Bladerunner. Det musikaliska framförandet är ett noga inövat synkroniserat skådespel. Chris Corner är inte bara vacker att titta på, han sjunger som en Gud också, vilket han imponerande nog även lyckas leverera live. Alla bandmedlemmarnar delar dessutom på instrumenten sinsemellan. Chris spelar trummor och bas. Även keyboardisten spelar bas ibland. Gitarristen spelar ibland bas och ibland trummor. Deras ambivalens håller min nyfikenhet uppe under hela konserten. Mellansnacket är minimalistiskt, nästan obefintligt, men det är heller inget jag känner att jag saknar.
Chris Corners röst omringar och hypnotiserar mig under låtar som My Secret Friend och Think of England. Den senare är också en av de låtar som inbringar mest jubel och applåder. Vackrast under kvällen är helt klart President, där Chris nästan framstår som en Jesusgestalt när han sjunger ”I will be president”. Kiss And Swallow är min personliga favorit och jag är tydligen inte ensam om det, med tanke på det röj som uppstår i publiken redan i inledningen. Låten avslutas med sanslöst snygga trummor. IAMX avslutar kvällen med en rockigare version av Spit It Out och lämnar sedan scenen till ljudet av elektroniskt oväsen.
Spellista:
1. Music People
2. Volatile Times
3. Nightlife
4. Ghosts Of Utopia
5. My Secret Friend
6. Tear Garden
7. Fire And Whispers
8. Think Of England
9. Bring Me Back A Dog
10. Nature Of Inviting
11. Cold Red Light
12. Kiss And Swallow
13. President
14. The Alternative
15. Skin Vision
16. Spit It Out
IAMX på Spotify
IAMX på myspace
Efter en, på grund av sjukdom, inställd konsert i mars månad är nu IAMX åter igen tillbaka för att spela på Babel i Malmö. Äntligen ska jag få uppleva den vackra och talangfulla gudavarelsen Chris Corner (a.k.a. IAMX). Det må så vara att jag inte är lika peppad efter förra gångens bakslag, men förväntningarna är än dock höga. Den som väntar på något gott väntar i detta fall uppenbarligen inte för länge.
Scenen känns ovanligt liten, då den är proppfylld av diverse slaginstrument. Förutom det ”vanliga” trumsetet syns även två mindre separata trumset, plus vad som närmast kan beskrivas som en trumdocka i mänsklig storlek, byggd av diverse skrot. Bandet kliver på till ljudet av publikens jubel och inleder starkt med Music People från senaste albumet.
Bandets kläder är extravaganta och teatraliska och får mig osökt att tänka på Bladerunner. Det musikaliska framförandet är ett noga inövat synkroniserat skådespel. Chris Corner är inte bara vacker att titta på, han sjunger som en Gud också, vilket han imponerande nog även lyckas leverera live. Alla bandmedlemmarnar delar dessutom på instrumenten sinsemellan. Chris spelar trummor och bas. Även keyboardisten spelar bas ibland. Gitarristen spelar ibland bas och ibland trummor. Deras ambivalens håller min nyfikenhet uppe under hela konserten. Mellansnacket är minimalistiskt, nästan obefintligt, men det är heller inget jag känner att jag saknar.
Chris Corners röst omringar och hypnotiserar mig under låtar som My Secret Friend och Think of England. Den senare är också en av de låtar som inbringar mest jubel och applåder. Vackrast under kvällen är helt klart President, där Chris nästan framstår som en Jesusgestalt när han sjunger ”I will be president”. Kiss And Swallow är min personliga favorit och jag är tydligen inte ensam om det, med tanke på det röj som uppstår i publiken redan i inledningen. Låten avslutas med sanslöst snygga trummor. IAMX avslutar kvällen med en rockigare version av Spit It Out och lämnar sedan scenen till ljudet av elektroniskt oväsen.
Spellista:
1. Music People
2. Volatile Times
3. Nightlife
4. Ghosts Of Utopia
5. My Secret Friend
6. Tear Garden
7. Fire And Whispers
8. Think Of England
9. Bring Me Back A Dog
10. Nature Of Inviting
11. Cold Red Light
12. Kiss And Swallow
13. President
14. The Alternative
15. Skin Vision
16. Spit It Out
IAMX på Spotify
IAMX på myspace
2011-05-16
Topp 5: bob hunds bästa textrader
Thomas Öberg är en poet av rang. Genom bob hunds texter leker han med det svenska språket på ett sätt som nästan är anarkistiskt till sättet. Det är konstigt, roligt och ibland kan det också vara oerhört vackert.
5//
"Stötte på visdom hos en gammal tant // Såg på tv om en elefant // Skar mig i fingret på en papperskant // Sen sjöng jag lite falskt // Jag lovar det är sant" (Ur låten Reinkarnerad exakt som förut)
4//
"När jag var unge // Då var jag gladlynt // Min ljuva ungdom // Då var jag svartsynt // Nu hör jag dåligt // Sen är jag närsynt // Som pensionär // Blir jag upphängd som julpynt" (Ur låten En som stretar emot)
5//
"Stötte på visdom hos en gammal tant // Såg på tv om en elefant // Skar mig i fingret på en papperskant // Sen sjöng jag lite falskt // Jag lovar det är sant" (Ur låten Reinkarnerad exakt som förut)
4//
"När jag var unge // Då var jag gladlynt // Min ljuva ungdom // Då var jag svartsynt // Nu hör jag dåligt // Sen är jag närsynt // Som pensionär // Blir jag upphängd som julpynt" (Ur låten En som stretar emot)
3//
"Min trampolin // Nu är du mitt enda hopp" (Ur låten Min trampolin)
2//
"Försäkringskassan kämpar fortfarande med att förstå // Hur min kropp kan vara överbefolkad av röster // Samtidigt som min själ detonerar av ensamhet" (Ur låten Fantastiskt)
1//
"Blommor som du växer bara på brinnande fartyg // Du är den renaste fisken, född i förgiftat vatten" (Ur låten Blommor på brinnande fartyg)
Skivrecension: Chris Michols Band - Scar Trek
Publicerat för musicstage.se
Svenska Chris Michols har tidigare nått mindre framgångar efter att ha fått sin musik spelad i den amerikanska tv-serien Dawson’s Creek och jag kan förstå hur den här amerikaniserade musiken passar in i det sammanhanget. Scar Trek är hans debutalbum och är du ute efter ett sömnpiller, är detta albumet för dig.
Inledningsspåret Cold för omedelbart mina associationer till någon form av postgrungeballad från mitten av 90-talet, men intresset svalnar redan vid andra spåret Colder som är en ännu släpigare ballad i stil med mästarna inom den slätstrukna rocken, Takida. Och vad är det jag hör på tredje spåret? En ballad, javisst. The Hearing är en akustiskgitarrplinkande ballad.
Mer akustiskt plinkande får vi höra i singer/songwriter-låten Holiday och jag är säker på att många skulle uppfatta den som en vacker låt, men jag blir uttråkad. Det är slätstruket, intetsägande och färglöst. Nästsista låten Loner står ut lite med sin Pretenders-klingande inledning, men vinner inte mycket mark i övrigt.
Scar Trek avslutas på liknande sätt som det inleds, med en postgrungeballad. Låten Goner är den skitigaste och mest rockiga låten på skivan, vilket i och för sig inte betyder att Chris Michols ”goes wild and crazy”, det är ju fortfarande en lugn rockballad.
Chris Michols Band gör bakgrundsmusik. Det är totalt icke-stötande och mainstream och kommer aldrig att förändra musikhistorien. Snyggt omslag dock!
2011-04-22
Topp 5: Album jag lyssnar på just nu
High Fidelity av Nick Hornby, behöver jag säga mer? Topp 5-listor bör ju vara ett måste i en musikblogg. Här kommer min Topp-5-lista över mina favoritalbum jag lyssnar på just nu.
5 // Foo Fighters - Wasting Light (2011)
På femte plats finner vi Foo Fighters senaste platta. Kräver ingen presentation. Bara att lyssna och njuta.
4 // Thom Yorke - The Eraser (2006)
På fjärde plats hittar vi Thom Yorke, frontmannen i Radiohead. Jag hade ingen aning om att han hade gjort en soloplatta förrän jag hörde Trummor & Orgel och Ebbot Lundberg göra en cover av låten Black Swan. (Läs min recension av konserten här.) Och hur låter Thom Yorke solo? Ja, det låter lite som ett modernt Radiohead (vilken överraskning!), electronica med loopande gitarrslingor, fint, intressant, älskvärt.
3 // The Black Angels - Phosphene Dream (2010)
På tredje plats hittar vi The Black Angels. Jag hörde en av deras låtar spelas av en DJ på Debaser i Malmö och undrade genast "Vad är det här?" "Det är ju fullkomligt lysande!". En kompis till mig var snabb och sprang och frågade DJ:n vad bandet hette, tack J! The Black Angels är ett amerikanskt psykedeliskt rockband som är väldigt The Doors-klingande. Rekommenderas för den som är som jag och älskar 70-tals-retro-rock i modern tappning.
2 // Crocodiles - Sleep Forever (2010)
På andraplats hittar vi det amerikanska indiebandet Crocodiles. Jag såg dem på Debaser i Malmö för ett tag sedan och det var kärlek vid första öronkastet. Rekommenderas varmt!
1// Robyn - Body Talk (2010)
Jag har alltid tyckt att Robyn är en intressant artist, men med Body Talk klev hon rakt in i mitt hjärta. Det är två element som gör den här plattan så fantastisk. (1) Produktionen är helt outstanding, låtarna är otroligt dansanta och upbeat. (2) Texterna. Temat är ju som det alltid är i poplåtar, kärlek, men till skillnad från annan populärmusik berörs jag av historien som berättas. Robyn sjunger rakt och ärligt. Jag fullkomligt älskar det. Tänk att man kan tycka att den hjärtslitande Dancing on my own är pepplåt! Lysande!
5 // Foo Fighters - Wasting Light (2011)
På femte plats finner vi Foo Fighters senaste platta. Kräver ingen presentation. Bara att lyssna och njuta.
4 // Thom Yorke - The Eraser (2006)
På fjärde plats hittar vi Thom Yorke, frontmannen i Radiohead. Jag hade ingen aning om att han hade gjort en soloplatta förrän jag hörde Trummor & Orgel och Ebbot Lundberg göra en cover av låten Black Swan. (Läs min recension av konserten här.) Och hur låter Thom Yorke solo? Ja, det låter lite som ett modernt Radiohead (vilken överraskning!), electronica med loopande gitarrslingor, fint, intressant, älskvärt.
3 // The Black Angels - Phosphene Dream (2010)
På tredje plats hittar vi The Black Angels. Jag hörde en av deras låtar spelas av en DJ på Debaser i Malmö och undrade genast "Vad är det här?" "Det är ju fullkomligt lysande!". En kompis till mig var snabb och sprang och frågade DJ:n vad bandet hette, tack J! The Black Angels är ett amerikanskt psykedeliskt rockband som är väldigt The Doors-klingande. Rekommenderas för den som är som jag och älskar 70-tals-retro-rock i modern tappning.
2 // Crocodiles - Sleep Forever (2010)
På andraplats hittar vi det amerikanska indiebandet Crocodiles. Jag såg dem på Debaser i Malmö för ett tag sedan och det var kärlek vid första öronkastet. Rekommenderas varmt!
1// Robyn - Body Talk (2010)
Jag har alltid tyckt att Robyn är en intressant artist, men med Body Talk klev hon rakt in i mitt hjärta. Det är två element som gör den här plattan så fantastisk. (1) Produktionen är helt outstanding, låtarna är otroligt dansanta och upbeat. (2) Texterna. Temat är ju som det alltid är i poplåtar, kärlek, men till skillnad från annan populärmusik berörs jag av historien som berättas. Robyn sjunger rakt och ärligt. Jag fullkomligt älskar det. Tänk att man kan tycka att den hjärtslitande Dancing on my own är pepplåt! Lysande!
2011-04-13
The Haunted på Mejeriet i Lund (2011-04-08)
Publicerat för musicstage.se
Ni läser nu en recension skriven av en utav The Haunteds allra nyaste beundrare. Förväntningarna var onekligen höga efter att jag läst en hel del positiva recensioner om vilket fenomenalt liveband The Haunted är. Dessa brutala, men samtidigt charmerande, Göteborgskillar hade inga problem att infria de förväntningarna för mig.
Konserten inleds med den allsångsvänliga Never Better, som också är inledningsspåret på Unseen. Under konsertens gång får vi också höra låtar som Catch 22, No Ghost, Disappear, samt titelspåret Unseen, Kvällens höjdpunkter tillhör emellertid de mer klassiska The Haunted-låtarna. 99 ger mig rysningar längs ryggraden, som framförs med en ärlighet och underbar tyngd. D.o.a. orsakar en virvelstorm som far genom publiken och det blir ett jävla röj helt enkelt. The Flood har samma inverkan och en moshpit är oundviklig.
Det har sagts förut, men det tål att luftas igen, sångaren Peter Dolving är oerhört karismatisk och har en fantastisk förmåga att obehindrat pendla mellan skrik och sång, vilket är ovanligt. Bandet består i övrigt av tvillingarna Anders och Jonas Björler på gitarr respektive bas, samt Patrik Jensen på gitarr och Per Möller Jensen på trummor. Alla skickliga musiker och jag imponeras speciellt av samspelet mellan trummor och bas, men det är helt självklart att det är Herr Dolving som stjäl showen. När Peter Dolving skriker, ryser jag av välbehag.
Alla ni metalheads som ännu inte har sett The Haunted live, det är dags nu!
2011-03-21
The Ark på KB i Malmö (2011-03-19)
Publicerat för musicstage.se
Jag erkänner. Jag grät. Vågen av kärlek och nostalgi som sköljde över blev för mycket för mig att hantera. Trots en febrig Ola Salo, visar The Ark än en gång att de är ett av Sveriges bästa liveband.
Kvällens konsert är den första av två chanser för Malmöpubliken att ta adjö av sina hjältar The Ark, som nu gör sin sista turné innan de splittras och lägger Arken till handlingarna. Båda konserter är slutsålda sedan långt tillbaks och lokalen är fullpackad, varm och svettig. Malmö är så stolta över The Ark och säger hela tiden att det är ett Malmöband, trots att det är ett gäng smålänningar som bildade bandet i Växjö 1991 (men som förvisso varit bosatta i Malmö en längre tid).
Ikväll tillåts vi vara nostalgiska. Repertoaren är en hitkavalkad av rang. The Arks scenkläder är kläder vi känner igen sedan innan, de vita änglakläderna från genombrottsåret, de svarta punkdiscokläderna från In Lust We Trust-turnén. Och vem minns inte Ola Salos tuppinspirerade sparkdräkt med röda fjädrar?
Många religiösa ögonblick uppstod denna heliga kväll, som när publiken sjunger ”Halleluja” i Father Of A Son och publikens vackra stämsång i extralåten Calleth You, Cometh I. Själv kan jag inte sjunga med för jag är upptagen med att hantera min egen känslostorm och står och gråter om vartannat för att det är så vackert. Ett annat minnesvärt och väldigt överraskande ögonblick är när Motoboy kliver upp på scenen under Let Your Body Decide och sjunger duett med Ola Salo.
Johan T. Karlsson, alias Familjen, sa en gång om låten Det snurrar i min skalle att ”den här låten är för stor för mig”. It takes a fool to remain sane är för stor för The Ark. Den lever sitt eget liv. Efter att den numera klassiska videon släpptes sensommaren år 2000, var det en hel svensk generation av ungdomar som reste sig upp och sa att ”vi ska hålla våra huvuden högt och inte låta skammen ta över våra liv”. The Arks stora genombrottslåt blir kvällens självklara höjdpunkt.
Att säga adjö till sina ungdomshjältar är som att se sin älskare i ögonen en sista gång innan man lämnar varandra för gott. Det är ett värdigt avslut på en fantastisk resa som bandet och dess fans har gjort tillsammans de senaste två decennierna. The Ark levde intensivt, dog ungt och blev ett vackert lik.
Spellista
1. Hey Modern Day
2. Clamour For Glamour
3. Angelheads
4. Breaking Up With God
5. Joy Surrender
6. Father Of A Son
7. Superstar
8. Uriel
9. The Worrying Kind
10. Disease Prayer For The Weekend
12. Let Your Body Decide (gästartist Motoboy)
13. Laurel Wreth
14. It Takes A Fool To Remain Sane
15. The Apocalypse Is Over
Extralåtar
1. Patchouli
2. Echo Chamber
3. One Of Us Is Gonna Die Young
4. Calleth You, Cometh I
2011-03-20
Skivrecension: Antillectual - Start From Scratch!
Publicerat för musicstage.se
Att lyssna på Antillectual är för mig som att läsa Neuromancer av William Gibson. Man vet att det finns något intressant där, men den svårlästa texten gör en ofokuserad och helt plötsligt är man på sista sidan utan att veta vad boken egentligen handlade om.
Albumet Start From Scratch! behandlar frågor som kapitalismen, synen på underground-kulturer, valet att leva som vegeterian eller vegan, främlingsfientlighet, samt andra "standardorättvisor" i världen. Den mest intressanta låten handlar om en högst nationell fråga för Holland, nämligen husockupationer som är vanligt förekommande bland studenter och arbetslösa i landet. Låten i fråga heter Kraken Gaat Door som är holländska och betyder ungefär "ockupationen fortsätter".
Ironiskt nog skulle jag vilja påstå att ett av de bästa albumspåren är skrivit av en ickemedlem i bandet (föredetta basisten) och har ett icke-politiskt innehåll. Our Hearts handlar om bandet själva. Texten är enkel och musiken är lättmottaglig utan att för den delen på något sätt vara poppig. Bästa spåret är också sista spåret på skivan, So Much More, som i grund och botten handlar om livet i ett punkband, som är så mycket mer än att bara spela musik.
Så sammanfattningsvis. Politisk punkrock? Ja, tack! Tonsatta, uppstyltade politiska manifest? Nej, tack!
2011-03-01
Skivrecension: Korpiklaani - Ukon Wacka
Publicerat för musicstage.se
Att gå på en konsert med Korpiklaani känns lite som ett trevligt slagsmål: efteråt är man mör i hela kroppen, men upprymd i sinnet av allt adrenalin som pumpar runt. Korpiklaani på skiva är tyvärr inte riktigt en lika stark upplevelse. Jag tycker inte att de lyckas förmedla den energiska känslan de har i sina liveframträdande på deras skivor.
Att gå på en konsert med Korpiklaani känns lite som ett trevligt slagsmål: efteråt är man mör i hela kroppen, men upprymd i sinnet av allt adrenalin som pumpar runt. Korpiklaani på skiva är tyvärr inte riktigt en lika stark upplevelse. Jag tycker inte att de lyckas förmedla den energiska känslan de har i sina liveframträdande på deras skivor.
Ukon Wacka skiljer sig marginellt från Korpiklaanis tidigare verk, vilket nödvändigtvis inte behöver vara en dålig sak, men i detta fall måste jag säga att lite förändring hade definitivt förnöjt. Albumet inleds med LouhenYhdeksäs Poika, en stampa-i-takt-låt med drivande dubbelpedaler och svängiga fiolslingor, en typisk Korpiklaani-låt. De tre efterföljande spåren får mig att tappa intresset lite, men spår nummer fem är en väckarklocka. Låten heter Tequila och är hyllning till bandets stora beundrarskara i Sydamerika. På många sätt är även denna en typisk Korpiklaani-låt: taktfast, energirik med en alkoholhaltig text.
Huvudspåret Ukon Wacka är av det något lugnare slaget och det är uppenbart varför denna låt fått namnge albumet. Här hör jag ett djup och en berörande känsla för vårt arv i folkmusiken. Sången står Tuomari Nurmio för, en finsk singer-songwriter med en bluesig röst. Den låt som emellertid står ut mest på skivan är spår nummer åtta, Koivu Ja Tähti. Stråkinstrumenten har en folklig, österländsk ton över sig, kryddad med en nypa nordiskt vemod.
Generellt sett är Ukon Wacka ganska medioker som studioalbum, men jag ser framemot att uppleva låtarna live istället.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)