Trycker på PAUS

Jag vill börja med att tacka alla er som har följt min blogg. Sen jag mer medvetet började att gör bloggen Malmö-centrerad har antalet läsare ökat tiofalt. Jag blir väldigt smickrad. Det visar ju också att en musikblogg som fokuserar på Malmö har stor potential. Men som rubriken säger, jag har bestämt mig för att ta en paus från allt det här.

I tre år har jag nu jobbat som recensent för musicstage.se och drivit den här bloggen. Det har varit enormt roligt och lärorikt, även om det ibland också har varit stressigt och skrivkrampen har gjort sig påmind. Att få skriva om musik är för mig att kombinera mina två största intressen, kärleken till musiken och att få uttrycka mig i skrift. Att skriva är dock det som jag främst vill fokusera på. Jag har länge tjatat om att jag vill skriva mer skönlitterärt och jag känner att den tiden är kommen nu då jag måste ta tag i det. Vi får väl se vad det blir av det. Vem vet, jag kanske lyckas klämma ur mig en roman till och med någon dag. Det är inte omöjligt att jag plockar upp musikbloggandet igen snart, kanske redan nästa år.

En kommentar angående min "sista" recension av bob hund. När jag började jobba som musikrecensent beslutade jag mig för två saker:

1. Jag ska aldrig recensera någon jag känner. En positiv recension kan tolkas som att jag inte vågar säga vad jag egentligen tycker. En negativ recension skulle skapa dålig stämning. 
2. Jag ska aldrig recensera bob hund. Orsaken? Jag är helt inkapabel att säga något negativt om dem. Jag älskar bob hund. De är helt fantastiska. 

Så. På något sätt kändes det som att cirkeln slöts när jag ändå valde att recensera deras unika spelning på Far i Hatten. Jag ångrar inget.

Tack som mycket för att ni läser, gillar, kommenterar och delar. Kanske ses vi snart igen. Puss på er!

Varma hälsningar

//Camilla 

Bob hund på Far i Hatten i Malmö (2013-10-05)

Publicerat för musicstage.se
Varje gång man inte ser bob hund spela är en förlust. Alltid fantastiska. Alltid unika. Ikväll är inget undantag. Allsång, svett och röj, kärlek i luften, ett hårt arbetande band och en halvnaken Thomas Öberg. Allt är som det ska vara.

Kvällens tillställning är osedvanligt unik. Bob hund har reat ut sin själ och auktionerat ut alla sina instrument och alla backdrops. Ikväll har de tillfälligt fått låna instrument av The Ark och på scenen ser vi hemmagjorda backdrops föreställande den klassiska bob hund-loggan i olika tappningar. Konserten är slutsåld sedan långt tillbaka. Intresset var i själva verket så stort att ett andra gig bokades in på samma ställe. Den spelningen var dagen innan. Så för andra kvällen i rad ställer sig bob hund på den lilla dansbanescenen på Far i Hatten i Malmö.

Deras stora leenden säger allt
Bob hund levererar såklart. De har inga problem att upprätthålla rollen som ett av Sveriges bästa liveband. Ett vant bob hund-fan vet att deras konserter präglas av framförallt två saker. (1) Thomas Öbergs mellansnack, som är en bubblande dekokt av humor, politik och poesi i världsklass. (2) Hela bandets till synes oändliga källa av energi som smittar av sig på publiken och skapar ett omisskännligt röj och en kärleksfull stämning.

I tjugo år har bandet turnerat flitigt både utomlands och i Sverige. Det är uppenbart att större delen av deras publik är en trogen skara som har åldrats i takt med dem, men jag känner fortfarande samma energi på deras spelningar som jag gjorde när jag var tonåring på 90-talet. Jag skulle nog nästan vilja hävda att de bara blir bättre med åren. De är otroligt rutinerade och proffsiga och trots att de antagligen har spelat Tralala lilla molntuss hundratals gånger, så syns intet spår av att de skulle vara uttråkade. Deras stora leenden på scen säger allt.

Som en Iggy Pop-liknande gestalt knäpper Thomas Öberg upp skjortan och lutar sig ut över publiken och låter främmande händer transportera runt honom i publiken och tillbaka till scenen, gång på gång. Publiken svarar med allsång och dubbelklapp i flera låtar. Den snabba dubbelklappen som initialt framkallades av Öberg för att ”Andra band lever för applåderna mellan låtarna. Bob hund lever för applåder under låtarna.”. Under mellansnacken står bandet och plinkar på sina instrument på typiskt The Ark-manér. I övrigt vet jag inte om jag nämnvärt märker att de spelar på främmande instrument.

En repertoar av poetiska explosioner
Kvällens repertoar lämnar inget åt mig att önska. Det slår mig att mycket av det nya låtmaterialet är riktigt starkt. Harduingetmankandansatill? och Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk känns redan som moderna bob hund-klassiker som sprider dans och allsång genom publiken. Fast när det kommer till stök och röj är det fortfarande gamla låtar som Nu är det väl revolution på gång? och Ett fall och en lösning som utmärker sig.

Mina favoriter ikväll är många, bland annat två poetiska explosioner i form av Blommor på brinnande fartyg och Tinnitus i hjärtat. Texterna är så vackra och djupa att dess like nog aldrig tidigare har förekommit i svensk popmusik. Jag tjatar mycket om Öberg, men han briljerar inte bara som sångare och frontman utan även som textförfattare. Jag skrev en gång ett helt blogginlägg som bara handlade om textrader från bob hund-texter och det blev en av mina mest lästa artiklar.

Röjigt är en grav underdrift
Bob hund avslutar konserten med Jag rear ut min själ. När de sedan kliver av scenen är det bara publiken kvar. En publik som applåderar, visslar och stampar i golvet som galningar. En publik som antagligen hade rivit ner hela stället om bob hund inte kommit ut på scenen ytterligare en gång, trots att de redan spelat alla sina extralåtar. När bob hund till slut kliver ut på scenen igen, efter vad som känns som en evighet, är det ingen hejd på jublet. Öberg säger: ”Det här är helt utanför protokollet. Ni borde gått hem för längesen. Men nu när vi ändå är här...” och så river de igång låten med den mest omotiverade långa titeln någonsin, Det skulle vara lätt för mig att säga att jag inte hittar hem; men det gör jag, tror jag.

I den här absolut sista låten börjar det helt plötsligt smyga sig in lite The Ark-aktiga melodislingor lite överallt, och så även körsång i samma stil. Eller är det jag som inbillar mig? Lever The Arks själ kvar i instrumenten? I så fall är de numera besatta av bob hund. Hela publiken är nu extatisk, att kalla det röjigt är en grav underdrift. Snarare är det upploppsstämning med ett glatt humör. Min röst är helt slut efter allt skriksjungande och jag känner mig nästan gråtfärdig. Det är helt galet. Ännu en faaanntastisk kväll med bob hund.


Låtlista
1. Billiga lösningar till varje pris
2. Jag tror jag är kär (cover av The Velvet Undergrounds Guess I'm Falling In Love)
3. Harduingetmankandansatill?
4. Nu är det väl revolution på gång?
5. Blommor på brinnande fartyg
6. Allseende ögat
7. Tinnitus i hjärtat
8. Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk
9. Ett fall och en lösning
10. Allt på ett kort
11. Festen är över
12. Tralala lilla molntuss, kom hit ska du få en puss
13. Stumfilm

Extralåtar
14. Upp, upp, upp, ner
15. I stället för musik: förvirring
16. Åh döds
17. Jag rear ut min själ

Utanför protokollet
18. Det skulle vara lätt för mig att säga att jag inte hittar hem; men det gör jag, tror jag

Musikvideotips: Fatboy Slim - Ya Mama

Publicerat för musicstage.se 

Minns ni Ya Mama? Även populärt kallad Push The Tempo? Om ni brukade titta på MTV kring millenieskiftet kan ni inte ha missat den. Jag har idag tittat på den tre gånger i rad nu och asgarvat lika mycket varje gång. Den här musikvideon slutar aldrig att vara hysteriskt rolig.

Det är de små detaljerna som jag älskar med den här musikvideon. Som när man i bakgrunden hör Tom & Jerry "Come on. Open up! Come on...". Eller hur seriös killen är som försöker dekorera sina tårtor, trots att armen flyger åt alla håll.

Jag blev påmind om videon när jag för ett tag sedan tittade på tv-serien Nineties som handlar om musiken på 90-talet. Fatboy Slim var från början en motståndare till musikvideor, som han då tyckte bara var glättiga reklamfilmer för artisterna och han vägrade att vara en del av den industrin. Fatboy Slim var en viktig del i hur musikvideons uttryck ändrades från "reklamfilm" till kreativa kortfilmer. Videon Ya Mama gjordes med enkla medel och relativt låg budget, men med en stor kreativitet och påhittighet. Resultatet blev en stor bidragande orsak till Fatboy Slims karriär som skulle göra honom till en av de mest spelade artisterna på MTV i slutet av 90-talet.

Videon är ju förstås ingen nyhet, men den tillhör en av mina stora favoriter och kräver lite extra uppmärksamhet och kärlek en fredag som denna. Titta och njut!

Musik i Malmö, vecka 38, 2013

Dalaplan
Foto: Lucas Frisk Bergqvist

Dalaplan släpper fullängdsalbum denna vecka och det ser jag mycket fram emot! Läs mer nedan.


KONSERT & KLUBB

5-årsjubileum av Freaks N Geeks, Debaser, Malmö, 20 september 2013
Liveklubben Freaks N Geeks har nu i fem års tid huserat på Debaser i Malmö och detta ska firas! (Det blir ju också lite av en avslutningsfest i och med Debasers vinteruppehåll.) På scen ikväll ser vi Cayucas från USA. Som förband ser vi två Malmöbaserade band: Hey Elbow och Varjen.
http://www.debaser.se/kalender/12098/

Big Fox + Yast, Babel, Malmö, 21 september 2013
Enligt Babel är det två av Malmös bästa liveakter som står på scen denna kvällen. Jag har inte sett någon av dem, så det kanske är dags?
http://babelmalmo.se/konsert/130921/

SKIVSLÄPP

Dalaplan släpper debutalbum, 18 september, 2013
På onsdag denna veckan släpper Dalaplan äntligen sitt debutalbum! Den 12 oktober blir det releasefest på Inkonst, men mer om det senare. Så länge kan vi hålla till godo med singlarna Redan död/Siste kvar och Snubblar fram/Död mans skor som ni kan hitta på Spotify. Än så länge bådar det gott!

Lyxbegravning av Beggars Banquet

Publicerat för musictage.se 

I fredags hölls den sista Beggars Banquet på Debaser i Malmö. Denna rockklubb har drivits av DJ-duon Twist Action Heroes som består av Martin Gustafsson och Olle Helkimo. De tog ett tufft beslut att lägga ner klubben i samband med att Debaser i Malmö bestämt sig för att ha vinteruppehåll. Men det här skeppet skall sänkas med flaggan i topp! Det gör man den här kvällen i form av en lyxbegravning med hjälp av lokala bandet Nobelkommittén och supergruppen Alonzo Fas 3 med punklegenden Michael Alonzo i spetsen.

Jag har personligen haft många av mina finaste utekvällar på Beggars Banquet. Det har alltid varit en bra blandning av musik på dansgolvet med allt från modern dist till gladpop från 60-talet. Jag minns speciellt när Imperial State Electric spelade. Det var en av mina första gig för musicstage och jag var där tillsammans med gamla vänner från förr. Det blev en kväll full av nostalgi för mig. Det hade kunnat vara 1999 och det hade kunnat vara The Hellacopters som spelade. För en kväll kändes det lite som att gå tillbaka till det, tack vare mitt underbara sällskap och Nicke Andersson vid mikrofonen.

Den här kvällen (för övrigt fredagen den 13:e) avslutades som sagt med Alonzo Fas 3 och deras sista låt ut var Lyxbegravning med orden "Alla ska vara glada på min begravning. Vi säger godnatt till Debaser. Det här ska bli den bästa dagen i mitt liv." Läs gärna min recension här.

Nu tror jag ju knappast att det blir sista gången jag dansar till Twist Action Heroes DJ:ande. De lär ju säkert synas på andra ställen i Malmö och jag önskar dem ett stort LYCKA TILL! Vi ses snart igen.

Alonzo Fas 3 på Debaser i Malmö, 2013-09-13

Publicerat för musicstage.se 

Jag misstänkte att det här kunde bli en bra konsert, men aldrig i mina vildaste drömmer trodde jag att det skulle bli en av mina finaste konsertupplevelser i år. Kvällen präglades av massvis med kärlek och punkröj såväl på scenen som i publiken. Alonzo Fas 3 radade upp hitsen och jag radar upp mina superlativ.

Ut på scen kliver Michael Alonzo, en svensk punklegend. Han var tidigare sångare i KSMB och Stockholms Negrer. Nu 20 år senare turnerar han med Alonzo Fas 3, som är lite av en supergrupp med Nicke Andersson (Entombed, The Hellacopters) på gitarr och Inge Johansson (The International (Noise) Conspiracy, Totalt Jävla Mörker) på bas. Alonzo Fas 3 började med att spela gamla låtar av KSMB och Stockholms Negrer, men gav även tidigare i år ut en självbetitlad skiva med eget nyskrivet material. Jag rekommenderar skivan varmt.

Nicke Andersson är inte med och spelar idag. Varför vet jag ej. Det är lite av en besvikelse, men det är också den enda besvikelse jag känner och det är egentligen helt obetydligt för kvällens spelning är helt fantastisk. Bandet rivstartar med den gamla KSMB-hiten Sex noll två. Jag slås omedelbart av den otroliga karisma som Alonzo strålar ut över scenkanten. Tänk vilken enorm comeback detta är och så milslångt ifrån mossigt och gammalt! Jag är alldeles för ung för att ha upplevt KSMB när det begav sig, men det här är så nära jag kan komma och det är mig en stor ära. Michael Alonzo, du är fortfarande enastående, och du är min nya idol.

Hitlåtarna radas upp i rasande tempo. Fler KSMB-låtar - Tidens Tempo och Klockan 8. Ölglasen flyger. Svetten dryper. Det röjs på sedvanligt punkvis med massvis av dans och mosh och även en del försök till stagedive. Det blir allsång med Stockholms Negrers Det förlovade landet. Det nyskrivna materialet går också bra hem. Alonzo Fas 3 kan inte göra något fel nu. Allt är precis så bra om inte bättre än vad man kunde hoppas på. Fattiga och vackra flickor och Det bästa som har hänt framförs med samma energi och intensitet som de gamla hitlåtarna.

Alonzo lyckas även med konststycket att sköta ett skönt mellansnack som har en fin balans mellan humor och allvar. Publikens respons är hjärtevärmande och Alonzo kommenterar det: "Det är det här vi lever för. Vi är 'spelberoende'."

Finaste stunden får vi när de spelar KSMBs Tänker på dig, som den här kvällen är tillägnad Alonzos bortgångna pappa. "Jag skrev upp honom på gästlistan till våra spelningar säkert 300 gånger, men han dök aldrig upp. Men ikväll är han här, det vet jag." Inte ett öga var torrt i lokalen.

En "encore" följs av Stockholms Negrers Ge mej mera pengar och KSMBs Jag vill dö. Spelningen avslutas med en begravningslåt, Lyxbegravning, för det här är ju en form av begravning. Vi begraver ikväll rockklubben Beggars Banquet som lägger ner i samband med Debasers vinteruppehåll. "Alla ska vara glada på min begravning. Vi säger godnatt till Debaser. Det här ska bli den bästa dagen i mitt liv." Det är en begravning, men vi ska begrava klubben genom att festa och vara glada och flörta och dricka öl ikväll. Det är de ord vi tar med oss ut i natten.

När bandet kliver av scenen spelas Monty Pythons Always look on the bright side of life.

Det här var underbart. Helt klart en av mina bästa konsertupplevelser i år.

Nobelkommittén på Debaser i Malmö, 2013-09-13

Publicerat för musicstage.se 

Lite svängigt, om än något trött och gubbigt. Nobelkommittén gjorde sitt jobb som förband till Alonzo Fas 3 denna kväll. Med betyget “helt okej” kan man konstatera att lite extra energi till den här spelningen hade inte skadat.

När man bor i Malmö har Nobelkommittén en annan betydelse än i övriga landet. Här är det bandet som presenterar rock av svenskt 70-talssnitt med en del punk och en del progg. Bandet har två album bakom sig där debutplattan, Innan livet exploderar, var rå och punkig med tydliga referenser till Ebba Grön och KSMB. Uppföljaren, Vi som ville någon annanstans, har ett betydligt mjukare sound som doftar mer av en Ulf Lundell från 70-talet. 

Ikväll är Nobelkommittén förband till Alonzo Fas 3 (Michael Alonzo, sångare i KSMB) och jag väntade mig helt ärligt då att vi skulle få höra fler av de punkiga låtarna som de har att erbjuda, men i stället får vi en kväll i Lundells anda eller något i stil med en rockigare Winnerbäck. Det är inte speciellt sexigt. Det är helt okej. Som förband gör de sitt jobb. Det är ganska svängigt, men lite för “säkert”. Bra, men inte bäst. Lite trött och gubbigt faktiskt. En energiinjektion hade gjort dem gott! 

Vi får höra en ny låt, Aldrig förlåt. Helt okej måste jag säga, om än i samma gubbiga anda som hela andra plattan genomsyras av. Låten Vill ha dig, väcker en fråga hos både mig och min vän som jag är där med - Varför gör man en låt som heter “Vill ha dig” när man redan har ett sound som låter som Ulf Lundell? 

Avslutningslåten, Riv varenda staty, som är B-sidan till Brinner av bitterhet, är det bästa som Nobelkommittén har att erbjuda ikväll. Den presenteras med orden “Det var aldrig bättre förr. Det var bara annorlunda.” Själv konstaterar jag kort och gott att Nobelkommittén inte blir bättre än sitt låtmaterial och det nog var lite bättre förr i detta fall.

Musik i Malmö, vecka 37, 2013

Twist Action Heroes
foto: Malin Falk

Det är mycket nu. Jag har en del skivrecensioner och intervjuer av aktuella Malmöband på gång. Håll utkik efter det! Dessutom den här kommande veckan händer det massa roliga saker i Malmö som jag önskar att jag hade tid att gå på. Nedan följer ett urval. 

KONSERT & KLUBB

KICK-START säsongspremiär, Babel, Malmö, 12 september 2013
Klubben KICK-START för up-and-coming-band i den lokala regionen drar nu igång höstsäsongen med Dipper, Könsförrädare och Tag Your Targets. Fördelaktigt inträde på 60 kr.
http://babelmalmo.se/kickstart/130912/

Sista Beggars Banquet, Debaser, Malmö, 13 september 2013
I och med att Debaser i Malmö numera kommer att hålla stängt över vinterhalvåret beslutade sig DJ-duon Twist Action Heroes att också lägga ner rockklubben Beggars Banquet som har huserat på Debaser och bjudit på många fina kvällar (för min egen del i alla fall). På scen ikväll står Alonzo Fas 3 och supportar för Malmös egna Nobelkommittén.
http://www.debaser.se/kalender/12093/

Tensnake, Debaser, Malmö, 14 september 2013
Vill du dansa till skönt disco-house-gung på lördag är detta stället att vara på.
http://www.debaser.se/kalender/10789/ 

KILOTON med Joel Mull, Babel, Malmö, 14 september 2013
Vill du istället dansa till svensk techno av hög rang på lördag är detta stället att vara på.
http://babelmalmo.se/kiloton/130914/


FESTIVAL

Hemma Hos Festival, Stapelbädden, Malmö, 13-14 september 2013
För första gången arrangeras Hemma Hos Festival på Stapelbädden i Malmö (inne i lokalen, inte i skateparken). "Festivalen bygger till stor del på Skåneregionens bredd inom nyskapande och intressant indie samt konst- och kulturaktiviteter." Bokade akter: Broke (DK), Audionom, Summer Heart, Alice Boman, Skraeckodlan, Your Saviors, The Naima Train, The Good Morning Spider, Tontine, Rootwork, Sister Fay, Mire Kay. En förköpsbiljett för två dagar kostar endast 150 kr - prisvärt! 
http://hemmahos.info/festival/

MF/MB/ på Malmöfestivalen, 2013-08-19

MF/MB/
Foto: Jens Nordström

Återigen står jag här med höga förhoppningar och återigen blir jag besviken. MF/MB/ har ett så otroligt starkt låtmaterial, men bandet har dessvärre en del brister som gör att den fantastiska musiken inte kan göras rättvisa av dem live. Kvällens spelning är ändå den bästa jag sett hittills. Mycket är rätt, men mycket är också fel.

Direkt stör jag mig ånyo på att de envisas med att ha två trummisar. Det är sjukt onödigt och tillför absolut ingenting. Trummisarna kopierar varandra och det skramlar mer än vad det är mäktigt. En ensam trummis hade kunnat göra ett snyggare jobb. Nu känns det som om de väljer att köra ett mer simpelt trumspel för att de ska klara av att spegla varandra.

I övrigt måste jag säga att de faktiskt lyckas förmedla en känsla till publiken för en gångs skull. Stundtals är det ett komplett band, det går inte att förneka. Det smärtar mig dock att säga det, men de skulle nog tjäna på att byta ut sin manliga sångare till en mer karismatisk frontperson. Det är inget fel på hans sångröst, den passar perfekt till deras skymningsmörka krautrock, men han har ingen som helst utstrålning och tittar sällan ens på publiken. Visste behöver det inte vara så att det är sångaren som frontar bandet, men det är nog ingen slump att det oftast är ett vinnande koncept.

Bäst ikväll är de tre avslutande låtarna som alla kommer från debutalbumet Folded. Med låtarna The Big Machine, The Grand Chase och Seconds Away visar de vart skåpet ska stå. Dessa låtar är mäktiga och talar nästan för sig själva. Som ett tåg tuffar de på och trollbinder publiken. Jag förstår inte varför de inte kan få till den känslan under en hel spelning. Jag blir nästan förbannad. Kom igen nu! Jag vet att det finns en grymt band där någonstans inom er. Ni har musiken. Hitta känslan!

Bäddat För Trubbel på Malmöfestivalen, 2013-08-18

Bäddat För Trubbel
Foto: Max Adolfsson

Sedan jag såg Bäddat För Trubbel första gången har de hunnit turnera flitigt och det märks verkligen ikväll. Den inledningsvis lite trevande publiken värms så småningom upp av det hårt arbetande bandet som självsäkert manglar på i sedvanlig rock'n'roll-stil.

Hela spelningen präglas av deras raka attityd utan krusiduller och deras nästintill obefintliga mellansnack. Istället rivs deras 1,5 minuters låtar av en efter en och de lyckas fylla nästan en timme med sin punkdoftanade rock utan problem. Några fotografer har samlats framför scenen och jag tänker att det är tur att de inte spelar på en större scen med fotodike där man oftast brukar ha "tre-låtars-regeln", det vill säga att fotograferna får fota under tre låtar och sedan får det räcka. Tre låtar med Bäddat För Trubbel blir max fem minuter.

Publiken känns till en början lika ljummen som vädret utanför ikväll, men För jag har ingenting får den klart mansdominerade publiken att gunga med i valstakten och otvunget jubla och sjunga med i refrängen. Efter det blir det bara bättre och bättre. Mina personliga favoriter ikväll är den lite dansvänliga Det här jobbet och den ösiga Dina vänner har rätt. Avslutningsvis får vi föga överraskande höra Inte New York. Ett simpelt "tack" från bandet och sedan är det slut. Inga extranummer. Vad fan ska man ha extranummer för när man redan har slutat på topp? Jag gillar det. Bäddat För Trubbel är fortfarande Malmös bästa liveband.

Hurricane Love på Malmöfestivalen, 2013-08-16

Hurricane Love
Foto: Camilla Svedén

Tältet på Gustavscenen är fullproppat. Ryktet har onekligen spritt sig om Hurricane Love. Ingen verkar mer förvånad än bandet själva som med stora leenden tittar ut över publiken och uttrycker sin tacksamhet över all värme som strålar fram till dem på scenen.

Jag såg Hurricane Love först i samband med Roskilde Road Trips seminarium om hur man som oetablerat band kan få fler spelningar. Där gjorde de en kort akustisk spelning. Jag vet att jag fick en god uppfattning av dem redan då, men har inte ägnat dem mer uppmärksamhet efter det ändå. Nu i efterhand kan jag se att den akustiska spelningen inte passade dem. Det är nu med den fulla banduppsättningen som jag har fått se dem i rätt ljus. Kvällens spelningen var fantastisk! Den intima stämningen som tältet gav passade dem också helt perfekt! Jag hoppas att de känner sig glada och stolta efter den här spelningen, för de kunde inte gjort något annorlunda, allt var hur bra som helst. Jag känner mig nästan lite stolt jag också. Inte för att jag har något alls att göra med deras framgångar, men det är kul att se att det går bra för dem.

Hurricane Love
Foto: Camilla Svedén

Hurricane Love vann tidigare i år den internationella finalen i Emergenza och nu har jag inga problem att se varför. Det här är ett popband att se upp med. Deras låtmaterial är starkt och deras positiva attityd smittar av sig på publiken. De lyckas utan problem att få publiken att både sjunga med och hoppa i takt till musiken. Deras senaste singel Only Human är den enda låt som var för mig bekant, men det var många andra låtar som gjorde minst lika stort om inte större intryck på mig.

Det är lite udda att ha två sångare, två frontpersoner, och i normala fall skulle jag tycka att det kändes lite överflödigt, men det är inte bara deras röstharmonier som perfekt stämmer överens. De har en god personkemi och kompletterar varandra på scenen. Jag hittar snart inga fler positiva ord att säga om det här. Ge dem ett skivkontrakt nu! Och släpp ett album på Spotify så jag kan bära med mig musiken i min ficka! Jag vill ha mer!

Några låtar finns att lyssna på Soundcloud, kolla in deras sida här. 

Lokala förmågor på klubb Svärma ikväll

Plutonia
https://www.facebook.com/plutoniaplutonia

Klubb Svärma är klubben med tema Malmö på Debaser. Svärma har den romantiska föreställningen om att Malmö är det "Lilla Brooklyn", alternativt Seattles tvillingby eller Berlins syrra. Jag rider gärna på den vågen. Jag är helt klart en bonnatös i hjärtat, men det bästa med att bo i Malmö är ju onekligen det kulturella och musikaliska utbudet som finns här, och jag vill därav hylla och lyfta fram det i ljuset.

Nu blev det väldigt mycket fokus på Malmöfestivalen i mitt senaste "Musik i Malmö", men jag vill varmt även rekommendera kvällens klubb Svärma på Debaser i Malmö. Läs mer om eventet här: http://www.debaser.se/kalender/10553/. Kvällens akter består av de lokala banden RA och Plutonia.

Plutonia, vars namn jag direkt associerar med Per Åhlins samhällskritiska, animerade film Resan till Melonia, där industriön som håller en massa barn fångna som slavar kallas just Plutonia. Om bandnamnets uppkomst verkligen har något med detta att göra, det vet jag inte, men det väckte åtminstone min uppmärksamhet. Musiken är en form av drömsk pop med melankoliska toner. Melodierna som skapas av orgelspel och trumpeter är magiska och lockande. Jag blir nyfiken och lite besviken på att det inte finns på Spotify, men väl på Soundcloud i alla fall. Lyssna nedan.



Andra bandet som spelar ikväll är RA, som har en helt annan typ av framtoning. Här har vi postpunk i en psykedelisk anda. Mörkt och olycksbådande. Sångaren har en stil som påminner mycket om Alex Maas, sångaren i The Black Angels, vars musik också är åt det psykedeliska hållet, men mer av det rockiga slaget. RA släppte sin EP Bloodline på Double Sun nu i början av juni. Den går att finna på Spotify här.

Spelningarna börjar relativt sent ikväll så jag får väl se hur pigg jag är då, om det blir ett besök, men det är inte omöjligt. Gratis inträde med schysst musik!

Musik i Malmö, vecka 33-34, 2013

mf/mb/. Foto: Jens Nordström

Veckans evenemangskalender kretsar såklart kring Malmöfestivalen, men jag vill också passa på att tipsa om den danska festivalen Strøm som går av stapeln idag 12 augusti och pågår till och med söndag 18 augusti. Strøm har fokus på elektronisk musik och har en kombination av utescener och events på klubbar runtom i Köpenhamn. Jag har aldrig varit där. Det har inte blivit av och det blir inte så i år heller, men någon gång så! Som vanligt består deras lineup av akter jag aldrig hört talas om med ett par små undantag, som i år Trentemøller DJ-set och When Saints Go Machine DJ-set. Läs mer om Strøm här: http://www.stromcph.dk/.

Det märks att jag har gått in i "semester mode". Inspirationen finns där, men det har ändå inte blivit mycket bloggande på sistone. Nu under Malmöfestivalen ska jag dock verkligen försöka att spotta ur mig lite recensioner. Programmet är fullspäckat som vanligt, men jag har plockat ut följande akter som jag vill lyfta fram lite extra. Läs hela programmet här: http://malmofestivalen.se/. 

FREDAG 16 augusti
Hurricane Love, 20.00, Gustavcenen. http://malmofestivalen.se/program/event/1348
Malmöbandet jag upptäckte på Roskilde Road Trip. De vann internationella världsfinalen av Emergenza tidigare i år! Sockersöt indiepop kan man väl kalla det.

LÖRDAG 17 augusti
Babian, 24.00, Gustavscenen. http://malmofestivalen.se/program/event/1936
Nej, det här är inte en kopia av Bob Hund. Det här är fulländad rock på skånska. Jag har älskat dem sen jag först såg dem i början av deras karriär på den minsta tältscenen på Tivolirock i Kristianstad för några år sedan. Bra liveakt!

SÖNDAG 18 augusti
Bäddat för trubbel, 20.15, Gustavscenen. http://malmofestivalen.se/program/event/1585
Vissa hävdar att det här är rock och inte punk. Oavsett så är det jävligt bra. Måhända Malmös bästa liveakt?

MÅNDAG 19 augusti
Urban Cone, 18.00, Posthusscenen. http://malmofestivalen.se/program/event/2120
Jag missade dem på Roskilde. Nu får jag en ny chans. Poprock från Stockholm med softa dansanta låtar som Urban Photograph och Freak i bagaget.
MF/MB/, 20.00, Gustavscenen. http://malmofestivalen.se/program/event/1433
Jag har redan bloggat om det här bandet en hel del. Som ni nog förstår är de ett av mina favoritband. Jag väntar dock fortfarande på ett magiskt framträdande av dem, det har jag inte riktigt fått uppleva än, men jag har höga förhoppningar om den här kvällen. Krautrock från Malmö. Om Bäddat För Trubbel är Malmös bästa liveakt är MF/MB/ onekligen Malmös bästa band på skiva.

TISDAG 20 augusti
Irya's Playground, 20.00, Gustavscenen. http://malmofestivalen.se/program/event/1480
Jag minns Irya Gmeiner från ytterligare en spelning på Tivolirock för många år sen nu. Då spådde jag henne en lysande framtid. Jag vet inte om det har gått så våldsamt långt fram för Irya sedan dess, men hennes nya projekt Irya's Playground känns som ett måste för mig att se hur som helst. Det här är drömsk pop väl värd att kolla upp.
Kvelertak, 22.00, Posthusscenen. http://malmofestivalen.se/program/event/1589
Punk-metal från Norge. Behöver jag säga mer? Jag har sett dem två gånger nu. Jag har inte fått nog än.

ONSDAG 21 augusti
Woodlands, 18.00, Gustavscenen. http://malmofestivalen.se/program/event/1321
Ytterligare ett band jag missade på Roskilde, som jag nu får en ny chans att se. En av Wilson-systrarna, Sara, leder den här indieskutan.

TORSDAG 22 augusti
Familjen, 20.00, Posthusscenen. http://malmofestivalen.se/program/event/1586
Det här kräver ingen närmare presentation. Numera är Johan T. Karlsson och Andreas Tilliander för mig och säkert många andra starkt förknippade med Siesta!, musikfestivalen i Hässleholm som i år var tvungna att ställa in. Familjen har gjort några av sina bästa spelningar där. Det är mycket möjligt att den här spelningen kommer att kännas lite vemodig därför.

FREDAG 23 augusti
Ossler, 22.00, Posthusscenen. http://malmofestivalen.se/program/event/1498
Pelle Ossler, som är känd som Thåströms gitarrist, släppte i början av året vad som redan då klassades som årets bästa skiva, Stas. Den är obeskrivligt fantastisk och så full av ångest att man vill gråta varje gång man lyssnar på den.
This Is Head, 24.00, Gustavscenen. http://malmofestivalen.se/program/event/1320
Jag har aldrig sett dem live, trots att jag har haft många chanser. Detta kritikerrosade indieband från Malmö. Jag har fortfarande inte riktigt bestämt mig för vad jag tycker om dem. Förhoppningsvis får jag lite mer klarhet efter den här spelningen som kommer avsluta min Malmöfestival.

Musik i Malmö, vecka 32, 2013

Terrible Feelings

Om en stund spelar Efterklang i Pildammsparken, ett arrangemang av Sommarscen Malmö. Jag pallar inte gå eftersom jag ska jobba imorgon och efter en veckas semester utan tider att hålla är risken redan stor att jag kommer försova mig. Det hade varit kul att se dem annars, men det får bli en annan gång.

Jag vill tacka er, den ännu lilla skalan som följer mig på Facebook! Det är jätteroligt och jag hoppas att ni blir fler inom kort!

Angående "Musik i Malmö", min evenemangskalender, vill jag bara poängtera att detta givetvis är helt och hållet mitt urval av vad jag tycker verkar roligt och värt att gå på. Jag ska försöka hålla det så brett som möjligt, men det kommer givetvis bli färgat av min musiksmak. Hur som helst. Detta händer i vecka 32:

KONSERT

Terrible Feelings, Mejeriet, Lund, 10 augusti 2013
Lokalt förankrade punkrockarna Terrible Feeling spelar på Mejeriets sommarklubb "Youth".
http://www.kulturmejeriet.se/index.php/program/youth-presenterar-tba-3/

Symfonisk finalfest med Malmö Symfoniorkester, Pildammsteatern, Malmö, 10 augusti 2013
Sommarscen Malmö ställer till med finalfest av klassiskt slag. Det är som alltid helt gratis!
http://sommarscen.se/program/forestallningar-kl-19-eller-21/symfonisk-finalfest-med-malmo-symfoniorkester/

FESTIVAL

Rockfreaks.net 10th Anniversary Summer Fest, Köpenhamn, 10 augusti 2013
På Roskildefestivalen i år lärde jag känna ett par danska skribenter som jobbade för webbtidningen Rockfreaks. De tyckte jag var "old school" som använde penna och papper när jag antecknade i stället för att skriva på telefonen. Så upptäckte jag Rockfreaks. Nu har de 10-årsjubileum och firar med en sommarfest med gratis inträde.
https://www.facebook.com/events/387126231392689/
http://www.rockfreaks.net/

Citysounds of Malmö - en nätradio nära dig

Har ni hört talas om CitySounds.fm? Den här hemsidan hämtar musik från soundcloud.com och skapar unika låtlistor för just din stad. För att få sin musik spelad här räcker det att man har ett konto på Soundcloud och att ens stad är inskriven i profilen, då hamnar musiken automatiskt på City Sounds.

Jag hade lite glömt bort den här sidan, efter att jag upptäckte den för något år sedan. Jag har därför inte använt mig så mycket av den. Radion ska även finnas som app till iPhone. Om någon har testat appen får ni gärna komma med ett utlåtande. Det hade varit spännande att höra hur den fungerar. För nätversionen känns än så länge lite begränsad tycker jag även om idén är sjukt bra! Det är verkligen ett bra sätt att upptäcka bra musik från sin hemstad eller från vilken stad man vill i hela världen för den delen!

Här hittar ni musik från Malmö: citysounds.fm/malmo

I mina ljudspår nu på Facebook

Jupp! Nu kan du följa i mina ljudspår Facebook. Kliv in och gilla här: https://www.facebook.com/mina.ljudspar.

Musik i Malmö, vecka 31, 2013

The Good Morning Spider

På rekommendation och önskan från en vän till mig startar jag nu detta veckovisa inslag kallat "Musik i Malmö", som i grunden kommer vara en evenemangskalender med tips om musikevenemang i Malmö med omnejd.

Om det är någon där ute som vill komma med tips eller göra reklam för sitt evenemang går det bra att maila mig på mina.ljudspar(a)gmail.com.

Detta händer vecka 31...  


KONSERT

Stiff Little Fingers, Debaser, Malmö, 1 augusti 2013
Ett av punkhistoriens mest betydelsefulla band kommer till Debaser i Malmö på torsdag. Jag kommer vara där!
http://www.debaser.se/kalender/11119/

The Good Morning Spider, Mejeriet, Lund, 3 augusti 2013
Mejeriets sommarklubb Youth presenterar Malmöbandet The Good Morning Spider, vars musik beskrivs som folkrockpsych. Värt att kolla upp!
http://www.kulturmejeriet.se/index.php/program/youth-presenterar-tba-2/

FESTIVAL 

Vanguard Music Festival, Köpenhamn, 2-3 augusti 2013
En ny festival, skapad genom ett samarbete över sundet mellan KB i Malmö och Danish Soul Kitchen. I lineupen hittar vi artister som: Håkan Hellström, Junip, Kashmir, Rodriguez, De La Soul, Wu-TangClan m.fl.
http://vanguard-festival.com/start/

Big Slap, Pildammsparken i Malmö, 3 augusti 2013
Den nya housefestivalen Big Slap intar Tallriken i Pildammsparken i Malmö på lördag. Med akter som: Adrian Lux, Rebecca & Fiona, Sebastian Ingrosso m.fl.
http://bigslap.se/

Intervju med Be The Bear, juli 2013

Publicerat för musicstage.se 

Det är med stor glädje jag får presentera den sockersöta indiepopduon Be The Bear som består av Christina Wehage och Mattias Bolin. Just nu aktuella med singeln Bump. 

Be The Bear formades efter ett möte på internet där Mattias surfade in på Christinas småhemliga Myspacesida med noll likes där hon lagt upp en låt med röstlager a capella. Mattias hörde av sig. Tycke uppstod. De startade ett samarbete och ett kaffeberoende tillsammans, först i Mattias kollektiva vardagsrum fullt med gamla synthar och lite senare i deras studio i Göteborg.

Personligen fångade Be The Bear min uppmärksamhet först genom det vackra skivomslaget till singeln Bump, innan jag ens hört musiken. Det sagolika omslaget i kombination med bandnamnet “Be The Bear” gjorde mig väldigt nyfiken. Det var så det började för min del. Jag letade upp bandet på Soundcloud, från början endast för att ställa frågan “Vem är det som har designat ert skivomslag?”.

- Det är vår vän Khoa som har ritat alla våra omslag. Hon bor och är verksam i Vietnam. Hon är en mindreader. Vi har haft många långa samtal och livliga diskussioner inför varje verk. Det är fantastiskt roligt och en mycket viktig del av musiken. Christina skickar långa mail med bildkartor, tankar och bakgrundsstory och sedan sker magin sittandes på golvet i Khoas vardagsrum. Khoa är alltid först att höra låtarna.

Den första frågan utvecklades sedan till den här intervjun och min första följdfråga blev då “Kan vi vänta oss en musikvideo till Bump i samma fantasifulla stil?”.

- Vi har stora idéer för rörlig bild till vår musik, det är på gång!

Var hittar ni inspiration till er musik?

- Det finns bara där, i bakgrunden. När det blir tyst kommer det fram.

Hur vill ni att er musik ska uppfattas? Tänker ni i känslor och ljudlandskap eller är det något som faller sig naturligt när ni skapar?

- Vi tänker inte så mycket på hur musiken borde uppfattas. Vi gör det vi själva gillar och blir glada när andra tycker om det också. Vi tänker också väldigt olika, individuellt, när det kommer till musiken och inspiration. Christina skriver texterna och har idéer för vad och hur hon vill uttrycka det, med inspiration från vardagen, från konst eller litteratur etc. Det kan vara bara en liten bild, som fastnat och väcker en massa känslor. Bump, till exempel, är baserad på en av scenerna i uppföljaren till Bridget Jones, när Bridget ligger och stirrar på Mr Darcy i sängen på morgonen och de spelar Minnie Ripertons Lovin' You. Det är en sån sjukt skön scen, och jag känner verkligen igen den känslan när det ploppar upp fåglar runt ens huvud. Avsiktligt puttinuttigt och glatt. Jag har alltid velat skriva en sån låt, nu känner jag att vi har det. Mattias drivs av helt andra saker när han sitter och spelar. Det sker mer organiskt och spontant.

Hur kommer en Be The Bear-låt till?

- Det är olika för varje låt. Det trillar fram en massa magiska grejer när vi repar, som vi spelar in och samlar upp för att senare leka vidare med. Sedan går vi och smålyssnar på skeletten till låtarna och sakta föds det koncept, bilder och musik runt det tills låten är komplett. En del låtar vet vi hur de kommer låta direkt, när första hooken dykt upp. En del låtar skriver Mattias första utkastet till hemma hos sig, mitt i natten. Andra bygger vi helt runt melodier och textidéer som Christina haft snurrandes i huvudet ett tag.

Berätta om ert bandnamn, Be The Bear, att vara björnen! Om jag har förstått det rätt är det du Christina som är orsaken till namnet?

- Ja, namnet fanns innan jag träffade Mattias, det var namnet till mitt hemliga soloprojekt. Mattias var den saknade pusselbiten som gjorde att det sprakade till och blev allvar. Be The Bear är som en uppmaning till mig själv att göra saker som jag tycker är läskigt och svårt. Att våga ta plats, göra oväsen, utmana mig själv och andra. Idén kommer från en tid när jag hade återkommande mardrömmar om en björn. I drömmen tog han sig in i mitt hus, jagade mig uppför trappor medan väggar och dörrar föll i bitar runt omkring mig. Ofta var mina systrar där också, jag har tre yngre systrar, och jag puttade dom framför mig in genom luckor till allt högre våningar med björnen hack i häl. Så fort jag började ta tag i en hel del saker som jag hade dragit mig för att möta, framför allt min dröm om att göra musik, försvann mardrömmarna. Vilket är ganska häftigt, tycker jag.

Ni har tidigare släppt en EP, Fireships, och nu singeln Bump. Får vi höra ett fullängdsalbum snart?

- Det kommer ett album näst, ja. Vi ser väldigt mycket fram emot att släppa det! 

Be The Bear kommer att göra diverse spelningar runt om i landet i sommar. Bland annat kommer de till Stockholm för ett par spelningar. Håll utkik på deras hemsida för exakta datum!

Be The Bears hemsida hittar ni här.

Och Be The Bear finns också på Spotify, lyssna här.

Skivrecension: The Modern Love - To Town

Publicerat för musicstage.se 

Ur spillrorna från det synthpopiga Malmöbandet Dolly Daggers har The Modern Love bildats. Den excentriska Ludvig Sersam står återigen vid mikrofonen och soundet är likartat, men med en större mognad och melankolisk känsla som hämtad från 80-talets New Wave-scen. 

Vad gäller just soundet är det svårt att inte dra paralleller till band som Ultravox. Har man en förkärlek för new wave kommer det vara svårt att motstå The Modern Love. Med det sagt vill jag också understryka att det inte på något sätt känns omodernt, även om det känns väldigt nostaligiskt. To Town är en skiva som jag absolut känner är en del av dagens indiescen, samtidigt som den har potential att nå en mer popsvulten publik.

De två stora fanbärarna på skivan är låtarna To The People och England. To The People är garanterat min mest spelade låt på Spotify, sen den här skivan släpptes. Refrängen är ett enda stort publikfrieri med texten “So let’s dance! For their liberty, for their war, for their blood they spilled, for their rights, for humanity. From London to Tokyo. From Scandinavia to the New York dancehalls. Dance dance dance!” ackompanjerat av handklapp och körsång. Det är en genialisk popsång i The Ark-klass som inte går att motstå, som gjord för en livepublik eller ett dansgolv.

England har mer av en melankolisk ton och med nästan samma hitpotential som i To The People och en refräng som är enkel att sjunga med i. Favoritparti i låten är sticket vid 2:40, det är både snyggt och effektfullt. En låt som har kommit lite krypande upp till min uppmärksamhet är den något lugnare Old Times. Den känns väldigt varm och kärleksfull, men med den något mörka undertonen som genomsyrar hela skivan.

Resterande spår på albumet tycker jag inte är riktigt lika starka som de jag nämnt ovan, men ändå är det en väldigt trevlig skiva i sin helhet. Jag saknar Dolly Daggers lite, men välkomnar med öppna armar och stor nyfiken The Modern Love istället. Ge dem en chans! De förtjänar det!

The Modern Love finns på Spotify, lyssna här.

Betongpunk från Malmö med The Guilt

Jag fick en papperslapp i min hand för ett tag sen. Det var ena halvan av The Guilt, Tobias Kastberg, som gav den till mig efter ett seminarium på Roskilde Road Trip (som jag tidigare bloggat om här). Jag fick flera små papperslappar, men det skulle visa sig att det var The Guilt som gjorde störst intryck på mig. Jag vet inte om "betongpunk" verkligen finns som uttryck, men nu väljer jag att kalla det så. Det här är skitig och elementär punkrock med mycket energi som får en att både skrika och dansa med.

Lyssna på dem här på soundcloud: https://soundcloud.com/the-guilt

Musikvideotips: We Have Band - Tired Of Running

Publicerat för musicstage.se

We Have Band är trion från Manchester som gör elektronisk indierock, ofta med dansvänliga rytmer. De har släppt två fullängdsalbum, men har också gjort remixer till flertalet artister såsom M83, Gorillaz, Peter Björn & John, Bloc Party med flera. De är förvånansvärt okända ändå tycker jag, trots detta.

Själv upptäckte jag dem genom musikvideon till Divisive och fastnade då framförallt för Darren Bancrofts lena röst, samt deras enkla, men effektfulla musikvideo. Nu har jag lyckats spela sönder Divisive lite så istället tipsar jag om musikvideon till Tired Of Running. Återigen är det Darrens smekande röst som fångar min uppmärksamhet. Musikvideon sen då. Jag fastnar av någon anledning alltid för musikvideor med skog och mystiska omständigheter. Det finns en hel del videor av den karaktären har det visat sig. Jag kanske får ta och samla ihop dem någon gång, det hade varit lite kul att jämföra dem och göra en analys. Möjligtvis får det bli en följetong här på musikvideotipset!

The Bots på Roskilde Festival, 2013-07-07

Publicerat för musicstage.se

Mina ögon spärrades upp och mina öron spetsades när jag såg klippet om The Bots på Roskildes bandrelease. Vad är det här? Jag måste höra mer! Musiken är inte speciellt nyskapande, men de har helt enkelt bara det där speciella som man inte kan sätta fingret på. Trummor och gitarr. Enkla låtar. Men ändå på något sätt så fruktansvärt bra.

Detta amerikanska punkband består av två unga bröder, 16 och 20 år gamla nu. Men tro inte för den delen att de är nya inom den här branschen. Redan 2009, innan någon av dem kommit i målbrottet, släppte de sitt första album. Efter målbrottet har de sedan släppt två singlar, Black and White Lights och Ladies & Gentlemen, men ett nytt fullängdsalbum är också på väg.

The Bots är sista akten ut på Pavlion Stage. Det är fullt ös redan från början! Här är det inget fel på varken vilja eller energi, även om det stundtals låter mycket oslipat. Det är tungt som attan, Jimi Hendrix-tungt. Jag förstår inte varför det är så fascinerande ibland, för det är egentligen inte speciellt skickligt. Det är bra, men jag har definitivt hört bättre. Ändå står jag där tillsammans med många hundra främlingar och jublar och visslar efter varje låt. Northern Lights är förvisso en riktigt bra låt.

Mellan låtarna är det mycket skitsnack bröderna emellan. Här märks det mer än någonsin hur unga de är, men det är samtidigt både charmigt, roligt och oemotståndligt. De har en enorm ungdomlig energi som är underbar att se. Det är mycket pillande och stämmande med instrumenten också mellan låtarna. Jag vet inte vad det innebär egentligen, men det är något jag lade märke till.

Roliga hattar och peruker och annat kastas upp på scenen och de använder sig gärna av detta. Saker kastas ut i publiken också och det hälls en massa vatten över publiken. Vid ett tillfälle lyckas de, med enkelhet egentligen, övertyga publiken att göra en "wall of death" till en av deras låtar, vilket de är enormt nöjda att de lyckades med!

Hela spelningen känns smått oplanerad och det känns i sin tur på sätt och vis befriande. De gör verkligen precis vad de känner för. Det må vara rufft och oslipat, men hur kan man inte bli fascinerad av de här unga pojkarna? De är på något sätt ändå asgrymma och sjukt coola!

Airbourne på Roskilde Festival, 2013-07-07

Publicerat för musicstage.se
Det är helt omöjligt att inte dra paralleller mellan australienska Airbourne och Australiens nationalhjältar AC/DC. Man skulle nästan kunna kalla det för rent och skärt plagiat. När man lyssnar på Airbourne och tänker att "det där riffet har jag hört innan", då är det helt säkert från en AC/DC-låt.

Nu är det ju dock så att jag faktiskt ändå är ett fan av Airbourne. De är trots allt ett grymt band, om än långt ifrån så coola som AC/DC. Airbourne spelar grymt bra under hela konserten, men gör misstaget att lägga till sig med alla hårdrocksklichéer de kan komma på, förutom möjligtvis att elda upp gitarrerna i slutet. På scenen har de ställt upp inte mindre än 24 stycken Marshallförstärkare antagligen för att det ser tufft ut. Publiken hjälper till med hårdrocksklichéerna och visar upp djävulstecken och spelar luftgitarr. Sångaren, Joel O'Keeffe, slår en ölburk mot huvudet tills den går sönder och sprutar öl åt alla håll. Detta gör han vid flera tillfällen. Väldigt tufft! Allt som fattas är en rejäl gitarronani, men oroa er inte, det får vi det också.

De bästa låtarna under spelningen är fortfarande de gamla hitlåtarna Runnin' Wild och Diamond in the rough från debutplattan. Jag gillar även Live it up från senaste plattan, trots att den har AC/DC skrivet med stora bokstäver över sig.

Nu känns det kanske som om jag delvis dissar både Airbourne och hårdrockskulturen rakt av och det gör jag också på sätt och vis, men det finns ju ändå någonting med allt det här som jag gillar. En gång i tiden kallade jag mig själv för hårdrockare, tro det eller ej. Jag bara ogillar klichéer. Airbourne hade kunnat vara bättre.

FIDLAR på Roskilde Festival, 2013-07-07

Publicerat för musicstage.se
Lite spontant bestämmer jag mig för att gå och se punkbandet FIDLAR, som jag bara hört någon enstaka låt av. FIDLAR står för "Fuck it dog, life's a risk" som är ett uttryck som ofta ansvänds av skejtare innan man är på väg att göra något "galet". Och här kommer jag och ändrar mina planer om vad jag ska bevaka. Whohoo! "Living on the edge" alltså.

Redan tidigt i spelningen är det ganska röjigt i publiken faktiskt. Det är härligt att se både unga och gamla punkare trängas och mosha lite tillsammans, så som bara vuxna män kan göra. Musiken består av enkel och rak skatepunk/garagepunk, men också med en tydlig tendens av surfmusik. Schysst musik att festa till. Ibland får jag dock en association till amerikanska collagefilmer anno 1998. Det är hur som helst väldigt mycket 90-tal över det här.

Texterna handlar extremt mycket, nästan enbart, om droger och alkohol på ett eller annat sätt. I början är det lite kul. Det bidrar till feststämningen och det skålas vilt under Cheap Beer i publiken. Efter ett tag börjar jag dock tycka att det känns lite väl juvenilt och överdrivet. Har de ingenting annat att säga? Även allt mellansnack handlar om dansk öl och att det är gött att de känner doften av hasch i luften.

Sammanfattningvis säger jag "bra musik, tråkigt budskap".

Wintergatan på Roskilde Festival, 2013-07-07

Publicerat för musicstage.se
Jag är en trogen lyssnare av Detektivbyrån så det känns helt naturligt att nu börja följa Martin Molins nya projekt Wintergatan. Det som jag tycker är lite spännande med Wintergatan är att vi får lite extra av allt. Vi får fortfarande plinkade xylofoner och dragspel, men också tyngre trummor och dansvänliga elektroniska rytmer. Som en sagostund för vuxna.

Wintergatan är först ut på Pavilion Stage, denna dagen, den sista dagen på årets Roskildefestival. Uppslutningen är ganska stor ändå trots rådande förutsättningar. Stämningen är enormt hjärtlig och fin. Ovanför trumsetet ser man upphängda glittrande stjärnor. Scenen är fylld av massor med spejsiga instrument, varav flera verkar hemmabyggda. Det sägs att bandmedlemmarna sinsemellan kan spela ett fyrtiotal instrument. Följande instrument kan jag namnge: gitarr, trummor, bas, synth, xylofon, dragspel, harpa, speldosa (räknas det?) och theremin, plus en massa andra som jag inte vet vad de heter, om de ens har namn.

Vi får höra låtar från den nya skivan såsom den dansvänliga, blip-blop-synthiga Valentine (min favoritlåt). Singeln Sommarfågel får vi också givetvis höra. De väljer även att spela en låt som inte kom med på skivan. Jag vet inte vad den heter, men låt oss kalla den för "Cowboysången", för det är det jag tänker på när jag hör den. Cowboysången är förvånansvärt rockig. Det kändes kul, men oväntat!

Ibland kan jag tycka att en del låtar blir lite väl mycket Yann Tiersen-ripoff, som till exempel Biking is better, men de mer experimentella låtarna väger helt klart upp för det.

Det känns som om Martin Molin har lite klassiska rockstjärnedrömmar inom sig när han svänger runt på scenen som värsta gitarrhjälten. Det är lite pojkdrömscharmigt samtidigt som jag ser mycket "star quality" i honom. Inom bandet känner jag av den värmen och starka familjebandet som finns där. Det smittar av sig på publiken. Hela tältet är fyllt av kärlek. De får långa, livliga jubel av publiken när sista tonen är spelad.

Foto: Camilla Svedén 

Sigur Rós på Roskilde Festival, 2013-07-06

Publicerat för musicstage.se

Medan Metallica slamrar på som mest och skickar iväg pyroteknik som låter som bomber, springer jag allt vad jag kan från Presscenter till Arena för att hinna till Sigur Rós spelning. Jag har aldrig haft så skyhöga förväntningar på någon spelning någonsin tidigare som den här. Jag har inte ens brytt mig om att försöka dra ner på mina förväntningar. Jag bara vet att det här kommer bli precis så vackert som jag hoppats på.

Senaste skivan Kveikur har jag lyssnat otröttligt mycket på. Det är ingen tvekan om att det är min favoritskiva med Sigur Rós. Det är också de nya låtarna, speciellt Brennisteinn, som får mig att bli alldeles varm och pirrig inombords. Jag sjunger med ibland. Inte för att jag kan texterna. Deras långa, utdragna ord, gör dem även för en islänning svåra att förstå, då det mer liknar synthslingor än sång. Det här är musik att bara vara till.

Sigur Rós musik vistas i ett kargt drömlandskap där snön glittrar och solen värmer, där det melodiska och atmosfäriska samsas med det hårda och slamrande. Jag vill bara bada i det och bli ett med de stadiga hjärtslagen i Glósóli. Det finns inte så mycket mer att säga egentligen. Det här är precis så där magiskt och mysigt som jag hoppades på.

De avslutar på klassiskt vis med den obetitlade låten som oftast bara nämns som Untitled #8 eller Sigur 8. Den här tolv minuter långa låten byggs sakta upp med ökande takt och intensitet till ett lysande inferno av sprakande gitarrspel och falsettsång som svävar ovanpå. Efter urladdingen utrbryter ett öronbedövande jubel från publiken. Det är ingen hejd på de hjärtevärmande hyllningarna som pågår i flera minuter efteråt. Jag börjar nästan gråta när jag tänker på det nu. Vackrare än så här blir det inte.

Kvelertak på Roskilde Festival, 2013-07-06

Publicerat för musicstage.se
Jag finner mig själv återigen stående i ett hav av svettiga, skäggiga norrmän. Den här gången är det Kvelertak som står på scenen. Det är andra gången nu som Kvelertak spelar på Roskilde Festival. Senast var 2009 då de lockade 3000 personer till att komma och se dem trots att de fortfarande inte ens hade släppt sin första skiva. Nu med två album bakom sig är uppslutningen ikväll nästan lika imponerande framför Arena, den näst största scenen på Roskilde.

Deras musik är helt klart gränsöverskridande och pendlar mellan black metal, punk och garagerock. I publiken ser man mycket knutna nävar och djävulshorn, men jag skulle vilja ha mer av en hardcoremoshande publik. Det här känns så "metal" och det tycker jag är lite tråkigt.

Den här spelningen börjar lite sådär. När de spelar Mjød blir jag dock lite varm inombords och skuttar som en riktigt punk-kanin upp och ner. När cirka halva spelningen har gått börjar jag titta på klockan och undra varför det här inte blir bättre. Jag börjar bli uttråkad. Killen som står bredvid mig gäspar gång på gång. Då och då tänder det till lite i publiken på uppmaning av bandet själva.

Men så händer det! Efter att de spelar Blodtørst blir det äntligen allt man kan önska sig av den här konserten. Man märker i mina anteckningar att jag börjar ha roligt, för här slutar jag helt enkelt skriva. Nu är det bara så sjukt bra! Under sista låten hoppar sångaren Erlend Hjelvik ut i publiken och crowdsurfar. När han skjutsats upp på scenen igen av publiken är det slut och jag går därifrån svettig och nöjd.

Foto: Camilla Svedén 

Nils Bech på Roskilde Festival, 2013-07-06

Publicerat för musicstage.se
Norska Nils Bech glider över gränserna mellan teater, konst och popmusik. Bara musiken i sig är udda och konstig, men helt klart fantasieggande i sin blandning mellan elektronisk pop och avantgarde. Hjärtslitande texter sjungs med en tydlig norsk brytning och i typisk Crooner-stil. Jag har aldrig tidigare varken hört eller sett något liknande.

De första låtarna är långsamma. Nils Bech framför dem väldigt teatraliskt på sitt podium, som är utsmyckat med palmblad och aluminiumfolie. Han dansar och gör poser på ett sätt som känns improviserat, men det är det väl förmodligen inte. Jag tycker först att det är störande mycket "teater" och för lite musik över det hela, men efter ett tag börjar han skapa en närmare kontakt med publiken. Han hoppar även ut i publiken vid flera tillfällen och väljer ut någon att dansa med.

Musiken blir också mer och mer dansant. På scen framför han sin icke-skolade dans som ligger någonstans mellan hip-hop-ish och Vouge á la Madonna. Det känns hela tiden väldigt sensuellt på ett sätt som man sällan ser en man dansa. I publiken hörs skrikande Bieber-ish jubel från både tjejer och killar. Låtarna Look inside (A new love / A new me) och Look Back fastnar jag speciellt för.

Palmen som stod på podiumet dansar han först med, för att sedan börja klippa av bladen och dela ut dem till utvalda personer i publiken. Aluminiumfoliet river han loss och smyckar sig själv med, allt i typisk Roskildefestivalsanda. Det är helt tokigt och jag hör mig själv skrika till ibland av upphetsning. Det här är bra, riktigt bra. Och udda. Jag gillar det.

Foto: Camilla Svedén 

Matthew E. White på Roskilde Festival, 2013-07-06

Publicerat för musicstage.se
Amerikanska Matthew E. White gör 70-talsdoftande, soulinspirerard, soft rock. Perfekt att lyssna på en sommardag som denna. Tänk er att lägga er i gräset och låta era barfota fötter gräva sig in mellan grässtråna medan ni låter er inspireras av denna hipstergospel som White och hans band levererar.

Jag fick Big Inner, Matthew E. Whites debutalbum, skickad till mig av en vän på Spotify för ett tag sedan. Jag får så mycket musik skickad till mig, men Big Inner och speciellt låten Big Love fastnade jag direkt för. White har precis trätt in i 30-årsåldern, men platsar bra bland gubbarna som var stora på 70-talet, såsom Dr. John, J.J. Cale, Stealers Wheel, Steely Dan och så vidare. (För övrigt om ni lyssnar på albumet och ni tycker att texten till Will you love me verkar bekant så är det för att han har snott några rader från den klassiska Many rivers to cross.)

Den här jazziga rocken är väldigt tillbakalutad, nästan lite väl tillbakalutad för att hålla mitt intresse upp under spelningen. De lugnare låtarna känns för släpiga och gör mig sömnig där jag står i publiken. Big Love och några av de andra mer svängiga låtarna är däremot väldigt härliga och får min kropp att svänga i takt, samt drar med sig hela publiken som stöttar bandet med handklapp. Ibland får vi se lite synkroniserad dans av White och hans basist. Tänk er ZZ Top, fast med lite mer hipsterskägg än truckerskägg.

Som komplement till sitt vanliga kompband har White även en brassektion från Köpenhamn med sig. Brassektionen består av trumpet, saxofon och trombon. Jag älskar detta! Det är som extra krydda på moset.

Det är inte bara Whites musik som är tillbakalutad, hela hans personlighet och närvaro verkar vara i samklang med musiken. Han gillar att ha långa mellansnack. Vi får bland annat höra två av hans "Danmarkhistorier". Först om hans barndoms kärlek till fotbollen och den danske målvaken Peter Schmeichel. Därefter om hur ett av hans mest gillade foton på instagram, är ett foto över danska albumlistan när de ligger tvåa med Big Inner, näst efter Justin Bieber, vilket är sjukt imponerande.

Nåväl, mitt helhetsintryck av den här spelningen är relativt god. Några låtar var lite sömniga, medan andra var svängiga, men avslutningen var helt klart bäst. Sista låten är hipstergospeln Brazos med den upprepande texten "Jesus Christ is our lord. Jesus Christ is our friend." Låten får en extra lång flummig, utflippad och "storskalig" avslutning, ackompanjerad av en jublande publik.

Of Monsters And Men på Roskilde Festival, 2013-07-05

Publicerat för musicstage.se
Det är underligt hur alla isländska band jag gillar verkar ha något gemensamt - deras enormt atmosfäriska, nordiskt doftande musiklandskap. Of Monsters And Men spelar poetisk indiefolk och får hela Arena Stage med sig med endast deras finstämdhet som redskap.

Jag känner verkligen av en klasskillnad här om man nu ska jämföra med konkurrenterna The Lumineers, som jag recenserade igår. Det finns definitivt en anledning till varför man har placerat på Of Monsters And Men på den näst största Roskildescenen. De lyckas med det som The Lumineers misslyckades med. Hela den fina stämningen som de åstadkommer letar sig ända ner till sista åskådaren som står några meter utanför det gigantiska tältet.

Handklapp, allsång, dans och kärlek genomsyrar den här spelningen. Hitlåten Little Talks från debutalbumet är naturligtvis den låt som rör om mest i publiken, men överlag är det en fin spelning och jag skulle tro att den nog också kan ha varit magisk för de mest inbitna fansen. Själv ger jag dem betyget väl godkänt, men utan guldstjärna i taket. Det finns verkligen ingenting att klaga på, men jag saknar ändå precis det där lilla, lilla extra som hade gjort det magiskt för mig.

Turbonegro på Roskilde Festival, 2013-07-05

Publicerat för musicstage.se
För inte så värst längesedan skapade jag och några vänner till mig en ny Turbojugend, alltså en lokal fanklubb till Turbonegro. Som ni nu förstår är Turbonegro en av de absoluta höjdpunkterna för mig på årets Roskildefestival. Det här var också första gången för mig att se Turbonegro utan Hank von Helvete och istället med deras nya sångare Tony Sylvester. Jag känner att det är min största plikt här att vara lojal ge det här högsta betyg och det var i alla fall inget fel på min egen personliga upplevelse, för den kickade rumpa!

Det kändes först som ett konstigt val att placera Turbonegro på Orange, Roskildes största scen. Fållorna längst fram som man oftast måste köa till i flera timmar innan var nu bara halvfulla så jag tog min chans och placerade mig i främsta fållan. Orange Stage var långt ifrån fullt, men okej, det hade nog inte heller fungerat att Turbonegro på en mindre scen heller.

De första låtarna går lite trögt. De inleder med allsången The Age Of Pamparius, men publiken är ändå inte riktigt med, förutom precis längst fram vid scenen i sedvanlig ordning. Jag känner nu att jag riskerar att bli besviken, men frukta icke! Ju mer det led, desto roligare blev det! Jag trängs tillsammans med massa svettiga, skäggiga norrmän och stormtrivs! Avsaknaden av kvinnliga fans är uppenbar, men vad gör det? (Vår Turbojugend, Turbojugend Ingelstorp, är i alla fall endast öppen för tjejer.)

Vi får höra en skön blandning av gammalt och nytt låtmaterial såsom All my friends are dead, You give me worms, Mister Sister, Wasted again och Fuck the world. (Mister Sister är för övrigt "min låt", då mitt Turbojugendnamn är "Herr Syster".)

Det börjar närma sig slutet och publiken skanderar "I got erection" gång på gång. De har ju naturligtvis inget val utan måste spela den och det blir också avslutningsnumret som får hela helvetet att braka lös! Ölglasen flyger kors och tvärs över publiken och sprider gula ölregn. Hela marken gungar där jag står när folk hoppar upp och ner. Jag är väldigt nöjd. Jag är också väldigt nöjd med Tony Sylvester - han gjorde ett bra jobb till slut och det är inte en lätt mantel att axla.

Till ett outro av Starships gamla hit We built this city lämnar de scenen.

Foto: Camilla Svedén 

DakhaBrakha på Roskilde Festival, 2013-07-05

Publicerat för musicstage.se
Jag brukar säga att den moderna elektroniska musiken är den nya folkmusiken. Det blir ännu tydligare när man hör band som DakhaBrakha från Ukraina. Deras transliknande ukrainska folkmusik med mellanösterninfluenser skapar ljudlandskap precis på samma sätt som mycket av den elektroniska musiken.

Det är nästan hypnotiserande. Åtminstone är det förtrollande. Om man vill göra en själslig resa inom sig själv är det bara att lyssna på DakhaBrakha och antingen sluta ögonen i stillhet eller låta kroppen dansa som i trans till musiken. Jag tittar knappt alls på scenen. Jag bara blundar och drömmer mig bort. Jag har placerat mig själv vid den ena högtalarpelaren och låter basen vibrera genom min kropp.

Musiken skapas med dragspel, piano, cello, trummor och sång. Ibland tror man att det är elektroniska samplingar man hör, men det är i själva verket ljud som de skapar med sina egna röster likt apor, fåglar och andra djur, enligt ett upprepande mönster.

Jag har innan festivalen tittat och lyssnat mycket på musikvideon till Vesna (se videon nedan) och när denna spelas bryter det ut mycket hjärtliga applåder och jubel i publiken. Jag kan förstå att det är många människor som aldrig kommer att förstå sig på den här musiken, men jag tycker det är makalöst vackert. Det rör något inom mig, på ett sätt som endast folkmusik kan.

Foto: Camilla Svedén

Bombino på Roskilde Festival, 2013-07-05

Publicerat för musicstage.se
"Det finns två typer av musik i öknen. Om musiken får dig att lyssna, då är det blues. Om det får dig att dansa, då är det rock." Så ska han tydligen ha uttryckt sig, Bombino, gitarristen och fredsambassadören från Niger. Om det är de premisser som gäller så är det ingen tvekan om att det är rock som Bombino spelar. Hans musik har afrikanska rötter, men med en rockig energi och texter om fred.

Min resa genom den här konserten går upp och ner, och därefter med en stadig uppgång som inte avtar. Redan från start är det ett skönt, svängigt "groove" som Bombino och hans band åstadkommer, men efter en 3-4 låtar börjar jag tycka att det känns lite väl enformigt. Det är hela tiden samma rytmer och samma gitarrplinkande. Men så händer det något. Mina ben börjar ofrivilligt att röra på sig, och efter följer armarna, och sedan hela kroppen.

Det här är musik som skall dansas till. Jag förstår det nu. Den här repetitiva musiken kan kännas lite monoton först, men efter ett tag kan man liksom inte värja sig längre. Kroppen kommer att lyda och göra det den är menad att göra, att röra på sig.

När Bombino rör sig på scen ser det så himla lätt ut. Som om att han bara står där och leker och plinkar på gitarren. Jag vet inte om jag någonsin sett en gitarrist röra sig på det där viset. Musiken verkar komma inifrån honom och bara trillar ut ur gitarren liksom. Alla i bandet ser så himla glada ut också. Det syns verkligen ut i fingerspetsarna att detta är något de älskar att göra. Det är underbart att se.

När det uppstår en liten paus mellan ett par låtar börjar publiken skandera "Bombino! Bombino! Bombino!". Det är kärlek i luften. Den bästa starten jag någonsin kunde fått på den här festivaldagen.

Jake Bugg på Roskilde Festival, 2013-07-04

Publicerat för musicstage.se
Yes! Äntligen har jag kommit till kvällens höjdpunkt! Eller? Jake Bugg är verkligen en av de där akterna på årets festival som jag sett mycket framemot. Kanske var mina förväntningar en aning höga, för det här kändes mest som en standardspelning rakt upp och ner.

När jag först hörde talas om Jake Bugg hann jag bara höra två takter av Lightning Bolt innan jag var helt såld! Den unge Jake Bugg är född 1994 och har verkligen äckligt stor talang. En ung Bob Dylan har han kallats. Själv associerar jag mycket till britpopen och bröderna Gallagher på 90-talet, och även The Beatles för den delen. Alla dessa tydliga influenser gör dock ändå inte Jake Bugg till en kopia. Hans låtskrivartalang gör honom till en intressant och unik artist, som det är svårt att värja sig mot.

Svårt att värja sig mot på skiva det vill säga. Än så länge har han nog inte upptäckt hur det här ska levereras live inför tusentals människor. Det är endast stundtals under de lite mer ösiga låtarna som jag får någon sorts känsla alls för vad Jake Bugg har för potential. Låten Seen It All är helt klart min favorit från den självbetitlade debutskivan som kom ut förra året och låten får min kropp att ofrivilligt röra lite på sig.

Under balladerna såsom Country Song står Jake Bugg ensam på scen med sin gitarr. Jag vill tycka att det är fint och mysigt, men jag tycker dessvärre mest att det känns sömnigt. Som näst sista låt hör vi en cover på vad han säger är hans favoritlåt - Neil Youngs My My, Hey Hey. Det är en enkel cover, inget speciellt med det, förutom att det är en låt som alla kan sjunga med i. Avslutar gör han med Lightning Bolt.

Besvikelsen finns lite där i mitt hjärta. Det här hade kunnat vara så mycket bättre, men Bugg är så ung. Han har många år framför sig att finslipa på sina liveframträdanden. Det här kan bara bli bättre, det är så jag väljer att se det.

Savages på Roskilde Festival, 2013-07-04

Publicerat för musicstage.se
Bandet går på scenen. Allt vi hör är slammer, dist och stämmande av gitarrer i flera minuter innan de drar igång. Londonbaserade Savages spelar mörk postpunk á la anno 1980-någonting. Det känns som om många vill dra paralleller till Joy Division, men jag tycker det här är både mörkare, hårdare och mer atmosfäriskt, men visst finns där en Joy Division-anda i det.

Jag älskar deras framtoning och utstrålning. De lyckas hålla sin musik både mörkt suggestiv och nästan lite deprimerande, men med en intensitet som gör den allt annat än tråkig. Sjukt snygga är de också! Jag vill både vara dem och ha dem på samma gång.

Vi får höra låtar som singeln Husbands och dess B-sida Flying to Berlin, samt min favoritlåt, She Will, från debutskivan som släpptes tidigare i år. Under de mer röjiga och stökiga låtarna kan man verkligen inte alls skylla på bandet när man inte riktigt ser motsvarande reaktion i publiken. Kan det vara att publikens medelålder verkar vara betydligt högre än på festivalen överlag?

Bandet går in i ett inferno av suggestiv dist och gitarrslamrande. Som i en orgasm släpper de ut hela arsenalet på en gång. Det är så jag lämnar dem för att dra till nästa konsert.

Nu har jag försökt skriva en hel recension utan att en enda gång nämna att det här är ett "tjejband" med fyra kvinnliga medlemmar. Och ändå känns det som en grej som måste nämnas eftersom det fortfarande är så ovanligt. Det är ju inte klokt. Det här är ett asgrymt rockband! Skit samma vilket kön de har. Hädanefter kommer jag aldrig mer någonsin understryka en sådan här meningslös sak.

Foto: Camilla Svedén

The Lumineers på Roskilde Festival, 2013-07-04

Publicerat för musicstage.se
Jag vet inte om det är så att indiefolk är väldigt hett just nu eller om det är så att det helt enkelt är jag som har snöat in på den genren under den senaste tiden, men det finns många band som The Lumineers i rampljuset just nu. Detta amerikanska band släppte sitt självbetitlade album förra året och har nått stora framgångar med singeln Ho Hey, men frågan är om de någonsin kommer äga en lika stor plats i mitt hjärta som Mumford & Sons eller Fleet Foxes.

Odeon är packat till bristningsgränsen i vanlig ordning. Det duggar utanför tältet. Tusentals personer försöker alla tränga sig in under taket. Jag hamnar så långt ifrån scenen att jag knappt ser någonting, samtidigt som jag sakta men säkert blir blöt in på skinnet. Jag blir snabbt ganska uttråkad. The Lumineers lyckas inte skina bort till utkanten av tältet där jag står.

Allsången till Ho Hey får mig att tillfälligt kvicka till, men jag känner att jag inte riktigt kan ge en rättvis bild av den här konserten. Jag skulle tro att publiken som står längre fram har en betydligt trevligare upplevelse än vad jag har. Fast jag vill ändå påstå att The Lumineers helt enkelt inte har den där förmågan att nå ut till en stor publik som denna. Lite mer hade jag nog ändå väntat mig. Den här spelningen kommer falla in i kategorin "Anonyma spelningar". Inte dåligt, bara icke minnesvärt.

Frank Fairfield på Roskilde Festival, 2013-07-04

Publicerat för musicstage.se
På Roskildes hemsida beskrivs Frank Fairfield enligt citat "He is in his 20s, not from the 20s". Det är svårt att tro att detta är musik som skapats i modern tid. Det känns som en tidsresa till drömmarnas Amerika i början av 1900-talet. Fairfield ska tydligen ha blivit upptäckt när han spelat på Kalifornias gator, där han levde mer eller mindre som en hemlös. Det låter som en välskriven myt, jag vet inte om det är sant.

När jag dyker upp på Gloria blir jag chockad över hur smockfull lokalen är. Jag sträcker mig upp på tå för att få en glimt av scenen. Jag förmodar att Fairfield måste sitta ner, för jag ser absolut ingenting. Jag kan endast se honom via en videoprojektion intill scenen. Musiken är så lågmäld att publikens tjattrande utgör en störande faktor. Då och då hör man faktiskt hur folk hyshar i ett försök att få ner ljudvolymen från publiken.

Det är konstigt. Jag får hela tiden en surrealistisk känsla av "Var är han? Är han där framme? Är detta på riktigt?" Jag lyckas till slut ta mig fram mot scenen och ser honom sitta där med sin fela. Han finns på riktigt! Bakom mig hör jag ett par svenskar prata och någon säger "Han ser precis ut som August Strindberg". Det är en ganska bra beskrivning av hans utseende.

Musiken ackompanjerar han med ömsom violin, banjo eller gitarr och till det en fot som stampar i takt. Texterna handlar om whiskey, fattigdom, hjärtesorg och allmän misär. Ibland blir publiken helt vild och börjar själva stampa med i musiken så att golvet dånar. Man skulle kunna tro att folkmusik som denna är en genre som är på utdöende, men här är det väldigt tydligt att det fortfarande finns en hunger inom unga människor att få uppleva det.

Jag har dessvärre väldigt svårt att uppfatta några låttitlar och sångtexter på grund av publikens oväsen, men han har något "visst", den där Frank. Jag lyssnar som förtrollad till hans unika röst och kan inte låta bli att hela tiden ha ett dumfult leende på läpparna. "Det här är bara inte sant" tänker jag hela tiden. Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till det. Är det bra eller bara unikt? Det är i alla fall en väldigt speciell upplevelse som jag är glad att jag fick vara med om.

Schultz & Forever på Roskilde Festival, 2013-07-01

Publicerat för musicstage.se
Det känns som om Roskildes festivalledning har blivit fullkomligt hänförda av den unga dansken Jonathan Schultz, alias Schultz & Forever, med tanke på hur hårt de marknadsför honom för pressen. Först fick vi chans att se honom uppträda på Roskilde Road Trip i Malmö och nu på onsdag kommer han att göra ett exklusivt uppträdande backstage för pressfolket. Idag däremot, spelade han under festivalens warm-up på Pavilion Junior tillsammans med sitt kompband.

Jag är också hänförd.

Uppslutningen är stor i Paviliontältet. Näst intill fullsatt. Kan ni tänka er vilken ära det måste vara att som 19-åring få chans att spela inför många hundratals, kanske till och med tusentals människor på Roskilde Festival? Det här måste ju vara den unge Schultz stora genombrott och det är ett välförtjänt sådant.

Jag har sedan jag först hörde honom spela på Roskilde Road Trip lyssnat ivrigt på hans EP Céline på Spotify. Det är väldigt trevligt att få se honom på scen igen, denna gången med ett band och en betydligt större scen. Ursäkta mitt upprepande, men det är verkligen hänförande. Jonathan känns så himla ödmjuk inför all den här uppmärksamheten. Det är underbart att se.

Musiken och texterna för tankarna till en ung Bob Dylan, men med en röst som låter skrämmande lik Marianne Faithful. Det var det här jag väntade mig att se och höra, rakt upp och ner. Det jag inte väntade mig var det suggestiva Sigur Rós-aktiga manglandet som förekom under de sista låtarna. Det var intensivt och vackert. Tårar var nära att fällas, men jag slöt dem inne.

Jag förmodar att vi kan vänta oss en fullängdsplatta inom en snar framtid då det var flera låtar i repertoaren som jag inte kände igen. Med tanke på hur mycket jag har lyssnat på Céline senaste tiden känns det som om jag nog främst föredrog, det för mig, nya materialet. Det är ingen tvekan om att det här är en artist som kommer bli spännande att följa. Roskilde har åter igen visat fingertoppskänsla och marknadsfört en up-and-coming-artist med lysande utsikter.

Musikvideotips: Punks Jump Up - Mr Overtime

Kort musikvideotips idag. Punks Jump Up spelade på Debaser i Malmö för ett par månader sedan. Det var så jag hörde talas om dem. Mr. Overtime är en väldigt dansvänlig partylåt, vars sound känns väldigt rätt i tiden just nu. Videon är riktigt cool i lite tidig 80-talsretrostil.

Musikvideotips: Foals - Inhaler

Jag vet inte om jag riktigt har förstått innebörden av den här musikvideon, förutom de tatuerade lungorna som känns som en direkt referens till låten. Snygg video hur som helst och framförallt en jävligt bra låt! Den här går varm i min "årets-bästa-lista". Albumet, Holy Fire, i sig håller också hög kvalitet och jag rekommenderar en lyssning på Spotify: Foals – Holy Fire.

Foals upptäckte jag på Roskilde 2011. De gjorde kanske inget enormt intryck på mig just då, men deras senaste album är också betydligt bättre än de första två. Holy Fire känns mer genomarbetad och musiken känns mer atmosfärisk. De har lyckats få till exakt det där odefinierbara som jag saknade innan och som jag också saknade av deras liveframträdande på Roskildefestivalen (om jag inte minns fel).

Nu, dags att ta ett djupt andetag och starta den här dagen!

Musikvideotips: The Shoes - Time To Dance

Publicerat för musicstage.se

Det här är en obehaglig musikvideo. Det är inte det man väntar sig när man läser titeln Time To Dance och låten lever onekligen upp till sin titel. Här har ni en thrillerfilm till dansant fransk popmusik av The Shoes.

Musikvideon är upplagd lite som en kortfilm och man har tagit in skådespelaren Jake Gyllenhaal (från Donnie Darko ni vet) i huvudrollen som en psykopatisk mördare. Jag tänker inte säga mer än så om videon. Se och rys av obehag eller lyssna endast, skruva upp volymen och låt era fötter dansa fritt!

Schultz & Forever - Danmarks motsvarighet till The Tallest Man On Earth

Efter paneldebatten på Roskilde Road Trip här i Malmö klev en ung kille upp på den lilla scenen. Ensam med sin gitarr hänförde han mig totalt med sin säregna röst som har kusliga likheter med Marianne Faithfull. Schultz & Forever är ett projekt av danska Jonathan Schultz. Han ska spela på Roskildefestivalen i sommar och det lär bli en av mina måste-se-akter. För visst låter det som att han skulle vara Danmarks motsvarighet till The Tallest Man On Earth?

Här följer några sköna musikvideor med honom. Lyssna och njut! 

Att som oetablerat band ta sig framåt

Tidigare i veckan deltog jag i en paneldebatt i samband med Roskilde Road Trip som handlade om hur osignade band kan få fler spelningar. Det här fick mig att börja fundera på hur jag själv tänker som recensent när jag får en skiva eller en musiklänk skickad till mig.

När jag var ansvarig för skivrecensionerna på musicstage.se ingick det föga förvånande i jobbet att ta emot och sålla bland hundratals skivor och plocka ut det som kändes intressant att recensera. Jag brukade lyssna på det allra mesta. Egentligen allt utom hip hop och viss typ av metal, då detta är musik som jag lyssnar på i ganska liten utsträckning. Dessa skivor skickade jag gladeligen vidare till andra skribenter som det eventuellt kunde intressera.

Idag får jag inte lika mycket musik skickat till mig, men metoden är den samma. Jag föredrar att få länkar till antingen Spotify eller Soundcloud, då brukar jag kolla upp det omedelbart eftersom det går snabbt och smidigt.  Någon på paneldebatten sa att det är de första sekunderna som är viktigast. De avgör om man kommer att fortsätta lyssna eller inte. Jag är beredd att hålla med om det, men jag brukar ibland hoppa lite fram i låten för att lyssna på sången/refrängen/sticket. Fast ibland händer det att man blir hänförd av en låt redan de första sekunderna och det måste ju ändå vara drömmen för en artist när det är så. V.E.N.O.M. med Pulled Apart By Horses är en sådan låt för mig till exempel.

Vad är det jag lyssnar efter då? Viktigast för mig är oftast sången och rytmen/trummorna. Låten kan vara bra, men om sången känns platt sakar jag det direkt. Rytmer fascinerar mig. Det fascinerar mig ofta långt mer än vad melodier gör, men det allra viktigaste är ju ändå såklart helheten. Fast en skicklig trummis kan få håret i min nacke att resa på sig. Det händer sällan vad gäller sång/gitarr/bas eller dylikt.

Det är ganska svårt att veta vad det är man letar efter. Det handlar ju i grund och botten om ens egen smak, men också om originalitet, något som känns nytt och fräscht att höra. Sen är det nog ofta lättare att fånga min uppmärksamhet genom en bra musikvideo. Jag tittar väldigt mycket på musikvideor, framförallt på Vimeo, men också på youtube givetvis. Jag gillar kreativa videor som tillför något till musiken. Jag är inte så förtjust i bandvideor eller när bandet gör halvtaskiga skådespelarinsatser - men det finns undantag! Kolla under musikvideotips så får ni en bra uppfattning över vad jag gillar!

Slutligen. Det finns ett oändligt antal band som försöker ta sig fram och många tycker att de gör allt för att synas och höras och ändå händer det ingenting. Många gör helt rätt. De gör mycket reklam för sig själva på alla de rätta ställena. I slutändan kan det ju ändå handla om att deras musik faktiskt inte är tillräckligt bra för att slå igenom. Tråkigt, men sant.

Och just ja. En sak till. Jag som bara är en liten skribent som bloggar och recenserar lite för en mindre känd musiksajt är ju också i behov av de osignade småbanden. Om jag skriver om Coldplays senaste skiva - vem bryr sig om det? Om jag däremot recenserar ett lokalt, mindre band kan jag få massor av respons. Det är ett samarbete - vi hjälper varandra! Tänk på det!