Jag tvekade lite om jag skulle se dem igen, en allra sista gång. Jag ville inte riskera att den sista spelningen skulle bli en dålig spelning och att det då skulle vara det sista jag mindes. Nu beslöt jag mig ändå för att gå. Tur var väl det! Det här visade sig bli antagligen den bästa konserten jag har sett i år, alla kategorier. Det fanns ingenting mer att önska av dem. Allt var helt perfekt.
Det brukar vara Ebbot Lundberg som styr hela showen, men jag måste säga att den här gången tyckte jag verkligen att hela bandet gjorde en lysande insats. Det kändes som att alla var i toppform!
De spelade min absoluta favoritlåt, The Flood. Det var helt magiskt. Jag hade inte hört den live innan. Efter The Flood kom Tonight från samma platta och då kunde jag inte låta bli att fälla några tårar. Så himla vackert. Det fanns för övrigt ingenting att önska angående låtvalet på spelningen. Möjligtvis hade jag också velat höra It Ain't Free (Living In A Bubble), men jag tror att jag kanske kan leva utan den.
Det blev en lång konsert. Cirka 2,5 timmar. Stämningen i hela lokalen var elektriskt och det märktes att bandet hade lika roligt som vi hade i publiken, därav alla dessa extranummer. När man på riktigt trodde att de hade gått av scenen för sista gången dyker Ebbot helt plötsligt upp och meddelar att det visst blir en låt till, bara en till. Sen var det slut. Vemodet kröp sig på.
Jag köpte en t-shirt med texten "We are the ones who never die", en textrad från låten Throw It To The Universe. Lika poetiskt som deras bandnamn. Det tål att sägas igen, men de har verkligen världens bästa bandnamn. Har ni funderat över det på riktigt? The Soundtrack Of Our Lives. The Flood finns garanterat på mitt personliga soundtrack.
2012-12-01
Musikvideotips: The Shins - The Rifle's Spiral
Publicerat för musicstage.se
Jag älskar sagor. Jag älskar att läsa dem och jag älskar att se dem på film. Men vissa sagor kan endast berättas i musikvideoformatet. Kombinationen av musik till levande bilder utan repliker lämnar mer åt fantasin, och det går inte riktigt att jämföra med något annat format.
The Shins video av The Rifle’s Spiral är en gullig och drömlik cirkussaga gjord i klassisk stop-motion med dockor, och 2D-bakgrunder gjorda i papper. Låten är öppningsspåret på deras senaste platta Port of Morrow, som släpptes tidigare i år.
Jag älskar sagor. Jag älskar att läsa dem och jag älskar att se dem på film. Men vissa sagor kan endast berättas i musikvideoformatet. Kombinationen av musik till levande bilder utan repliker lämnar mer åt fantasin, och det går inte riktigt att jämföra med något annat format.
The Shins video av The Rifle’s Spiral är en gullig och drömlik cirkussaga gjord i klassisk stop-motion med dockor, och 2D-bakgrunder gjorda i papper. Låten är öppningsspåret på deras senaste platta Port of Morrow, som släpptes tidigare i år.
2012-11-20
Följ Mina indie-elektro-rock-ljud på Spotify!
Som ni märker så bloggar jag inte så mycket längre. Livet har kommit i vägen, men däremot uppdaterar jag nästan dagligen mina Spotify-listor. Den lista jag är mest engagerad i är Mina indie-elektro-rock-ljud, där jag listar mycket av det senaste som jag gillar inom och omkring indievärlden, men det smyger sig även in lite äldre grejer ibland också.
Ett av mina senaste tillägg är en låt av det danska bandet VETO, från deras senaste EP. Låten heter Four To The Floor och den är så där underbart tajt och medryckande precis som alla deras bästa låtar brukar vara.
Nu har även MF/MB släppt sin nya remixplatta, colossus premixed. De gör något ovanligt och börjar med att släppa remixplattan (eller rättare sagt premixplattan) först! Efter en lyssning idag kan jag inte direkt påstå att det lät så där våldsamt intressant, men jag ska lyssna igenom den ordentligt innan jag gör ett större uttalande. Mina förhoppningar på originalplattan är ganska stora dock. Deras debutplatta Folded är en av de plattor som jag lyssnat mest på det senaste året. Ni hittar mina favoritspår från plattan i min Spotifylista också.
Ett av mina senaste tillägg är en låt av det danska bandet VETO, från deras senaste EP. Låten heter Four To The Floor och den är så där underbart tajt och medryckande precis som alla deras bästa låtar brukar vara.
Nu har även MF/MB släppt sin nya remixplatta, colossus premixed. De gör något ovanligt och börjar med att släppa remixplattan (eller rättare sagt premixplattan) först! Efter en lyssning idag kan jag inte direkt påstå att det lät så där våldsamt intressant, men jag ska lyssna igenom den ordentligt innan jag gör ett större uttalande. Mina förhoppningar på originalplattan är ganska stora dock. Deras debutplatta Folded är en av de plattor som jag lyssnat mest på det senaste året. Ni hittar mina favoritspår från plattan i min Spotifylista också.
2012-10-14
Malmö Hardcore Festival 2012
Festivalen arrangerades på Bryggeriet Skatepark i Malmö. Mellan skateramperna satte man upp två scener, och medan banden spelade såg man ibland en del tjejer och killar susa förbi på sina skateboards i bakgrunden. Kanske var det just detta som bidrog till att stämningen på festivalen var så enormt skön och avslappnad.
Vad gällde bandrepertoaren var det många lokala band från Malmö, som Vånna Inget, Bäddat för trubbel, Uppgång och fall, Beyond Pink m.fl.
Bäddat för trubbel har jag redan i år snart lyckats se en handfull gånger, men det kan aldrig bli för många gånger. Sist jag såg dem var på Roskilde, och den spelningen var nog den tråkigaste jag har sett med dem. Jag vet att jag skrev att de troligtvis gör sig bäst på hemmaplan i Malmö, och det kändes verkligen som dagens sanning när de i fredags möjligtvis gjorde sin bästa spelning någonsin. Allting kändes bara så rätt! Vi fick höra två nya låtar och jag tyckte nog att de gick hem hos publiken. Min favorit är som alltid den dansvänliga Nu får det fan vara nog från den senaste plattan. Under Sånt är livet gör de som de brukar och tar upp en annan trummis på scen så att Bäddat-trummisen Stefan Persson istället kan köra sitt saxsolo. Den här gången kändes det dock rent av pinsamt när gästtrummisen (i detta fall trummisen från Beyond Pink) börjar med att spela alldeles för sakta, och resten av bandet måste anpassa sig och sänka tempot. Överlag kändes hennes gästspel väldigt amatörmässigt. Pinsamt. Jag tittade bort en stund. Resten av spelningen var som tur var helt lysande!
Avslutade festivalen gjorde Hårda Tider. Det är inget band jag normalt sett brukar lyssna på, men det var helt fantastiskt. Publikens röj talade sitt eget språk. Mosh, crow surfing, och DIY pyroteknik med sprayflaskor och tändare. Jag kunde inte sluta le. Det var enormt underhållande att se på, och jag kände mig enormt glad att jag hade tagit mig dit. Jag hoppas verkligen att det blir en festival igen nästa år!
2012-10-05
Musikvideotips: Half Moon Run - Call Me In The Afternoon
Publicerat för musicstage.se
Här kommer en riktigt lekfull typ av klipp-och-klistra-video från det kanadensiska indiepopbandet Half Moon Run. Call me in the afternoon kommer från deras debutalbum Dark Eyes som släpptes tidigare i år. Hela plattan går att lyssna på Spotify här.
Här kommer en riktigt lekfull typ av klipp-och-klistra-video från det kanadensiska indiepopbandet Half Moon Run. Call me in the afternoon kommer från deras debutalbum Dark Eyes som släpptes tidigare i år. Hela plattan går att lyssna på Spotify här.
2012-08-14
Kent, Pildammsparken, Malmö (2012-08-11)
Kent ingår i min heliga trio från tonåren tillsammans med bob hund och Broder Daniel. Kring dessa tre band kretsade min värld ett tag. Broder Daniel har jag sett live någon gång för längesedan när det begav sig, och bob hund har jag sett så många gånger att jag för längesen har tappat räkningen, men Kent! Jag hade aldrig, tills förrän nu, sett Kent över huvud taget. Det är ju ändå ganska underligt.
Mina förhoppningar var således höga, men mina förväntningar ganska låga. Kent och framförallt Jocke Berg har ju extremt höga tankar om sig själva. Det visade ju sig om inget annat på biljettpriset som gick på 450 kr. Jag anser inte att de är tillräckligt stora nuförtiden för att kunna ta ut sådana priser. Det blev ju inte heller slutsålt. Jag vet inte hur många personer de beräknat skulle komma till Tallriken i Pildammsparken, men det kändes som att det knappt var halvfullt.
Hur som helst. Hela konserten kändes ganska lam. Helt okej utfört, men det saknades ett engagemang. Det kändes som att Kent gjorde det här för att de var mer eller mindre tvungna, och att publiken var ett nödvändigt ont. Nog för att jag inte heller är så enormt förtjust i artister som fjäskar sig till publikens kärlek, men lite hade de väl ändå kunnat bjuda på sig själva?
Det värsta var ändå de planerade extranummerna. Två gånger klev Kent av och förväntade sig att bli inklappade igen. Det blev de också, som förväntat, men det var ju inget enormt jubel i publiken direkt. Varför kan de inte bara stanna kvar på scen och istället ge järnet från början till slut?
Några höjdpunkter fanns ändå under spelningen. Finast tyckte jag var 747, 999, och den avslutande Mannen i den vita hatten (16 år senare) som åtföljdes av konfettiregn. Jag är en sucker för konfetti, det kan inte hjälpas.
Min vän saknade låten Max 500. Inser nu att Kent uppenbarligen gillar titlar med tresiffriga nummer i. Fattades ju bara att de också skulle spelat 400 Slag.
Ah ja. Jag hoppas Kent spelar här i närheten igen snart så jag får ge dem en ny chans. Jag vet ju att de kan, om de vill!
Mina förhoppningar var således höga, men mina förväntningar ganska låga. Kent och framförallt Jocke Berg har ju extremt höga tankar om sig själva. Det visade ju sig om inget annat på biljettpriset som gick på 450 kr. Jag anser inte att de är tillräckligt stora nuförtiden för att kunna ta ut sådana priser. Det blev ju inte heller slutsålt. Jag vet inte hur många personer de beräknat skulle komma till Tallriken i Pildammsparken, men det kändes som att det knappt var halvfullt.
Hur som helst. Hela konserten kändes ganska lam. Helt okej utfört, men det saknades ett engagemang. Det kändes som att Kent gjorde det här för att de var mer eller mindre tvungna, och att publiken var ett nödvändigt ont. Nog för att jag inte heller är så enormt förtjust i artister som fjäskar sig till publikens kärlek, men lite hade de väl ändå kunnat bjuda på sig själva?
Det värsta var ändå de planerade extranummerna. Två gånger klev Kent av och förväntade sig att bli inklappade igen. Det blev de också, som förväntat, men det var ju inget enormt jubel i publiken direkt. Varför kan de inte bara stanna kvar på scen och istället ge järnet från början till slut?
Några höjdpunkter fanns ändå under spelningen. Finast tyckte jag var 747, 999, och den avslutande Mannen i den vita hatten (16 år senare) som åtföljdes av konfettiregn. Jag är en sucker för konfetti, det kan inte hjälpas.
Min vän saknade låten Max 500. Inser nu att Kent uppenbarligen gillar titlar med tresiffriga nummer i. Fattades ju bara att de också skulle spelat 400 Slag.
Ah ja. Jag hoppas Kent spelar här i närheten igen snart så jag får ge dem en ny chans. Jag vet ju att de kan, om de vill!
2012-08-10
Musikvideotips: Gossip - Perfect World
Publicerat för musicstage.se
Amerikanska danspunkbandet Gossip släppte för några månader sedan en ny platta, A Joyful Noise. Efter en snabb lyssning inser man snabbt att bandet nu bitvis gått från dansvänlig punk till ren och skär disco. I normala fall skulle jag nog se detta som en sellout, men saken är ju den att A Joyful Noise är en riktigt bra platta där sångerskan Beth Ditto nog gör sin hittills bästa sånginsats. Fast lite mer skit i soundet hade ju inte skadat.
Jag har bestämt mig för att dela med mig av den första singeln från skivan, Perfect World. Här visar Beth Ditto verkligen vad hennes pipa kan åstadkomma. Men kolla gärna också in discodängan Move In The Right Direction.
Amerikanska danspunkbandet Gossip släppte för några månader sedan en ny platta, A Joyful Noise. Efter en snabb lyssning inser man snabbt att bandet nu bitvis gått från dansvänlig punk till ren och skär disco. I normala fall skulle jag nog se detta som en sellout, men saken är ju den att A Joyful Noise är en riktigt bra platta där sångerskan Beth Ditto nog gör sin hittills bästa sånginsats. Fast lite mer skit i soundet hade ju inte skadat.
Jag har bestämt mig för att dela med mig av den första singeln från skivan, Perfect World. Här visar Beth Ditto verkligen vad hennes pipa kan åstadkomma. Men kolla gärna också in discodängan Move In The Right Direction.
2012-08-06
Urkult 2012 - mellan gråt och mosh
Tidigt i morse anlände jag så äntligen till Malmö efter att ha spenderat många timmar på tåg från Näsåker och Urkult uppe i Ångermanland. Det var första gången jag var så långt upp i vårt avlånga land och jag slogs gång på gång hur vackert det var.
På vägen upp, på Urkultståget, fick vi förstklassig underhållning av Väsen. Under tiden de spelade stod jag och tittade ut över det vackra landskapet som flög förbi utanför tågfönstret. Det kändes lite som i en dagdröm jag skulle kunna ha. Det är något med nordisk folkmusik som rör vid mitt hjärta på ett sätt som ingen annan musik kan, och i kombination med intrycken jag fick av landskapet runt omkring mig blev jag rörd till tårar. Jag tänkte "Är det så här resten av festivalen kommer vara för mig?". Så blev det inte.
Överlag var det inte så mycket musik på festivalen som jag fastnade för. Syster Sol var bra som väntat. Även denna gången regnade det när jag såg henne. Hon gör inte skäl för sitt namn! Men hon spred sol i sinnet med sin reggaemusik och fina attityd.
Loney Dear var ändå oväntat stämningsfullt. Jag har hört honom innan, men inte riktigt fastnat för den här nedtonade indiepopen, förrän nu. Det var ju riktigt fint! Väl framfört!
Transglobal Underground avslutade festivalen med sin afrikanskinspirerade etnotechno. Det var dansant och jag hade jättekul, men tyckte nog ändå att bandet kunde bjudit lite mer på sig själva. Jag saknade lite själ i musiken faktiskt. Detta var för övrigt typ det enda band som jag hade kollat upp innan festivalen. Påminner lite om Afro Celt Sound System som jag lyssnat på en del innan.
Jag saknade klezmer på festivalen, men fick som tur var utlopp för all min uppdämda klezmerenergi när jag tittade på The Crooked Fiddle Band sista kvällen. Det här var helt galet bra! Kanske bland det bästa jag har sett i år, alla kategorier. Kanske gjorde det sitt att de spelade under tak i Danslogen när det hällregnade utanför. Folk stod packade som sillar, men dansade ändå som tokar. Jag lyckades ta mig längre och längre fram där jag till slut kunde mosha tillsammans med hippies av varierande åldrar. Stökigast av alla var den äldre herre som, hög eller full (jag vet inte vad), trodde att han var någon sorts matador och slängde med sin regnkappa så pass att folk helt enkelt var tvungna att lämna plats åt honom.
Om The Crooked Fiddle Band tar sig hit i närheten från Australien igen, se till att se dem! Det var bland det ösigaste jag någonsin sett. Rentav punkigt faktiskt!
På vägen upp, på Urkultståget, fick vi förstklassig underhållning av Väsen. Under tiden de spelade stod jag och tittade ut över det vackra landskapet som flög förbi utanför tågfönstret. Det kändes lite som i en dagdröm jag skulle kunna ha. Det är något med nordisk folkmusik som rör vid mitt hjärta på ett sätt som ingen annan musik kan, och i kombination med intrycken jag fick av landskapet runt omkring mig blev jag rörd till tårar. Jag tänkte "Är det så här resten av festivalen kommer vara för mig?". Så blev det inte.
Överlag var det inte så mycket musik på festivalen som jag fastnade för. Syster Sol var bra som väntat. Även denna gången regnade det när jag såg henne. Hon gör inte skäl för sitt namn! Men hon spred sol i sinnet med sin reggaemusik och fina attityd.
Loney Dear var ändå oväntat stämningsfullt. Jag har hört honom innan, men inte riktigt fastnat för den här nedtonade indiepopen, förrän nu. Det var ju riktigt fint! Väl framfört!
Transglobal Underground avslutade festivalen med sin afrikanskinspirerade etnotechno. Det var dansant och jag hade jättekul, men tyckte nog ändå att bandet kunde bjudit lite mer på sig själva. Jag saknade lite själ i musiken faktiskt. Detta var för övrigt typ det enda band som jag hade kollat upp innan festivalen. Påminner lite om Afro Celt Sound System som jag lyssnat på en del innan.
Jag saknade klezmer på festivalen, men fick som tur var utlopp för all min uppdämda klezmerenergi när jag tittade på The Crooked Fiddle Band sista kvällen. Det här var helt galet bra! Kanske bland det bästa jag har sett i år, alla kategorier. Kanske gjorde det sitt att de spelade under tak i Danslogen när det hällregnade utanför. Folk stod packade som sillar, men dansade ändå som tokar. Jag lyckades ta mig längre och längre fram där jag till slut kunde mosha tillsammans med hippies av varierande åldrar. Stökigast av alla var den äldre herre som, hög eller full (jag vet inte vad), trodde att han var någon sorts matador och slängde med sin regnkappa så pass att folk helt enkelt var tvungna att lämna plats åt honom.
Om The Crooked Fiddle Band tar sig hit i närheten från Australien igen, se till att se dem! Det var bland det ösigaste jag någonsin sett. Rentav punkigt faktiskt!
2012-07-25
Turbojugend Ingelstorp
Om man nu ska gå med i en fanclub känns det ju givet att gå med i Turbojugend. Efter många års snack har det nu äntligen blivit av att en god vän till mig har startat upp Turbojugend Ingelstorp. Enligt gemensamt beslut från El Presidente och Vicepresident Slajm blir Turbojugend Ingelstorp exklusivt för tjejer.
Turbojugend har satt upp vissa regler som måste följas. Här är några av dem:
- Man får inte tolerera fascistiskt och rasistiskt uppförande.
- En turbojugendjacka är inte en ursäkt för att bete sig korkat eller löpa amok.
- Alla medlemmar måste ha ett alias som representerar deras förmågor. (Jag har inget alias än - förslag?)
- Turbojugendjackan måste man bära på Turbonegrohögtider, Turbonegrokonserter, Turbojugendmöten mm.
- Turbojugendjackan får aldrig tvättas! Men man får simma i den.
Dessvärre missar jag Turbonegro på West Coast Riot nu på torsdag. Jag har inte möjlighet att ta semester då. Men eftersom de har en ny skiva i bagaget hoppas jag på att de ska spela i närheten någonstans nu framöver. Nya sångaren Tony Sylvester måste ju inspekteras också!
2012-07-21
En jävligt bra låt: MF/MB/ - Seconds away
Det här blir nog mitt fattigaste inlägg hittills, men den här låten dök upp i min spellista och jag blev påmind om hur jävla grym den är! Älskar videon också. Och fan vad jag längtar till deras nya album.
2012-07-19
Skivrecension: Donkeyboy - Silver Moon
Publicerat för musicstage.se
Singeln City Boy dök upp i någon reklamfilm på TV för ett tag sen och jag blev snabbt förtjust i den. Den inledande rytmiska synthslingan och den poppiga melodin är en skön blandning. Dessutom har den en grymt snygg musikvideo! Jag har snart spelat låten till leda. Det är definitivt en av mina dansfavoriter just nu.
Resten av skivan då? Det är poppigt, väldigt poppigt, nästan lite för poppigt. Det är typisk modern elektropop, som en uppdaterad version av 80-talets synthpop. Jag hade hoppats på något mer intressant. Det är väldigt lättsmält och radiovänligt. Som radiopop betraktat är det en trevlig platta. Som elektropop i allmänhet betraktat känns det något fattigt. Inte dåligt, men inget som kommer att hålla i längden.
Det finns enligt mig tydliga 80-talsinfluenser. I titelspåret Silver Moon hör jag något som låter som en nedbantad version av någon Pet Shop Boys-låt. Låten Out Of Control har en Micheal Jackson-aktig vers som tilltalar mig, men refrängen är som vilken modern discodänga som helst. På något sätt känns det omöjligt att inte dra några paralleller till A-ha med deras synthslingor och falsettliknande sång.
Överlag har de snygga och catchiga synthslingor, men det är nog rytmerna som är lite väl enkelspåriga för min smak. Det är de dansvänliga numrena som City Boy, We Can Be Friends, och Stay som faller mig bäst i smaken. I övrigt pendlar jag mellan att tycka det är tråkigt och enkelspårigt, samtidigt som det ändå är lite oemotståndligt. Såklart behöver inte varenda låt på skivan vara en floorfiller, men alla låtar hade vunnit på att ha mer intressanta rytmer, något som gör att det kittlar lite extra i öronen. Nu stannar det vid att vara harmlös, radiovänlig pop, och det behöver i och för sig inte vara något fel på det.
Norska elektropopbandet Donkeyboy har nått stora framgångar i sitt hemland och förra året fick de en svensk grammis för bästa internationella genombrott. Deras nya platta Silver Moon är om möjligt ett riktigt glittrande poppaket jämfört med debutplattan. Som klippt och skuret för den unga radiopubliken.
Resten av skivan då? Det är poppigt, väldigt poppigt, nästan lite för poppigt. Det är typisk modern elektropop, som en uppdaterad version av 80-talets synthpop. Jag hade hoppats på något mer intressant. Det är väldigt lättsmält och radiovänligt. Som radiopop betraktat är det en trevlig platta. Som elektropop i allmänhet betraktat känns det något fattigt. Inte dåligt, men inget som kommer att hålla i längden.
Det finns enligt mig tydliga 80-talsinfluenser. I titelspåret Silver Moon hör jag något som låter som en nedbantad version av någon Pet Shop Boys-låt. Låten Out Of Control har en Micheal Jackson-aktig vers som tilltalar mig, men refrängen är som vilken modern discodänga som helst. På något sätt känns det omöjligt att inte dra några paralleller till A-ha med deras synthslingor och falsettliknande sång.
Överlag har de snygga och catchiga synthslingor, men det är nog rytmerna som är lite väl enkelspåriga för min smak. Det är de dansvänliga numrena som City Boy, We Can Be Friends, och Stay som faller mig bäst i smaken. I övrigt pendlar jag mellan att tycka det är tråkigt och enkelspårigt, samtidigt som det ändå är lite oemotståndligt. Såklart behöver inte varenda låt på skivan vara en floorfiller, men alla låtar hade vunnit på att ha mer intressanta rytmer, något som gör att det kittlar lite extra i öronen. Nu stannar det vid att vara harmlös, radiovänlig pop, och det behöver i och för sig inte vara något fel på det.
Donkeyboy finns på Spotify, lyssna här.
2012-07-17
Liten punkfestival i Bromölla
Jag skulle dra ner på festivalandet i år var det tänkt, men några småfestivaler går ju alltid att smyga in i schemat. I helgen blir det således punkfestival á la DIY-stil i Bromölla. Festivalen heter Punk Cooperative Festival och kommer att hållas i Folkets Park. Det är första gången det arrangeras. För några ynka hundralappar har jag ingen aning om vad det är jag ger mig in i. Föreställer mig att jag antagligen är ett decennium äldre än de som arrangerar festivalen. Undrar hur dräggigt det kommer att vara. Undrar om de kommer att få tillåtelse att arrangera festivalen igen efter att vi trashat sönder Folkets Park. Älskar att det kommer serveras vegansk mat och inget annat.
De flesta band som ska spela säger mig absolut ingenting. De jag känner till sedan tidigare är Malmöbanden Uppgång & Fall och Suicide Syndicate. Sölvesborgsbandet Splitside har också letat sig in i mitt medvetande. Resten blir en överraskning.
Efter en snabb koll på Spotify hittar jag Civil Olydnad, Strindberg som tortyr, En Svensk Tiger, Bernts Sockervadd, Återfall, Glidslem, South City Locos, Swankers Pms, och Heinekent.
Hur kan man då ens försöka motstå Bernts Sockervadd och den stora poesi de bjuder på i låten Busschaufför. "Busschaufför. Busschaufför. Jag hoppas att du går och dör."
De flesta band som ska spela säger mig absolut ingenting. De jag känner till sedan tidigare är Malmöbanden Uppgång & Fall och Suicide Syndicate. Sölvesborgsbandet Splitside har också letat sig in i mitt medvetande. Resten blir en överraskning.
Efter en snabb koll på Spotify hittar jag Civil Olydnad, Strindberg som tortyr, En Svensk Tiger, Bernts Sockervadd, Återfall, Glidslem, South City Locos, Swankers Pms, och Heinekent.
Hur kan man då ens försöka motstå Bernts Sockervadd och den stora poesi de bjuder på i låten Busschaufför. "Busschaufför. Busschaufför. Jag hoppas att du går och dör."
2012-07-11
Ny video med Active Child
Amerikanska Pat Grossi alias Active Child gör vad jag skulle vilja beskriva som udda elektronisk dream pop kryddat med harpa och falsettsång. Hans musikvideor brukar vara fina, men de har inte riktigt fallit mig i smaken förrän nu! Jag är en sucker för enkla videor med vackra landskap och Johnny Belinda är just det, filmad på Australiens östkust. Vackert och avskalat, precis som musiken är.
Active Child - "Johnny Belinda" (Official Music Video) from Active Child on Vimeo.
2012-07-10
Så var Roskildefestivalen över för i år
Här ligger man i en varm och torr säng, sönderbränd och förkyld, med en värkande post-festival-depression. Nu ska alla intryck smältas, vilket brukar ta ett litet tag. Jag gör här ett litet försök att samla mina tankar genom att kort kommentera de band som jag har sett.
Proffsigast: LEE FIELDS & THE EXPRESSIONS och ALABAMA SHAKES
- Rekommenderas!
Mest dansvänliga: ICONA POP och ADRIAN LUX och AMSTERDANCE: SAM O'NEALL och COMMIX
Coolast: TUNE-YARDS
- Något tråkiga faktiskt, men fortfarande jäkligt coolt.
Mest anonyma: THE CURE och I GOT YOU ON TAPE och NIKI & THE DOVE och BÄDDAT FÖR TRUBBEL
- Bäddat för trubbel gör sig helt klart bäst på hemmaplan i Malmö.
Största positiva överaskingen: GOSSIP
- Att den rösten skulle hålla live trodde jag inte. Helt fantastiskt!
Största besvikelsen: BJÖRK
- Björk är ingen liveartist, så är det bara. Ganska tråkig spelning. Ingen direkt påkostad show heller. Hennes mellansnack var stappligt och verkligen inget speciellt. Björk kan hålla sig till att göra snygga beats på skiva, och coola musikvideor.
Coolaste scenshowen: APPARATJIK
Rysningar av välbehag: REFUSED och M83
- Refused gjorde en riktigt fet spelning på Arena, en alldeles lagom stor scen för dem.
- M83's spelning var betydligt bättre än den jag såg på KB tidigare i år. M83 hade nog den tacksamma Roskildepubliken att tacka för det.
Bäst! Episkt!: BRUCE SPRINGSTEEN & THE E STREET BAND
- Alla förväntningar infriades. Den allsmäktige Bruce är en helt fantastisk liveartist och en underbart charmig underhållare. Jag visste att det antagligen skulle bli bra, men inte trodde jag att jag skulle stå med gråten i halsen när den 60 000-stora publiken sjöng med i texten till Dancing in the dark.
- The Roots gjorde ett oväntat besök på scen (se liveklipp nedan).
- Publikfrieriet var på högsta nivå när Springsteen sista timmen (han spelade i tre timmar) kör en hitskavalkad utan dess like och sedan oväntat avslutar med Twist & Shout.
Inte att glömma...
Årets allsång i Camp Last Resort: Stad i ljus med Tommy Körberg
Årets campingplåga: Flytta på dej med Alina Devecerski
Proffsigast: LEE FIELDS & THE EXPRESSIONS och ALABAMA SHAKES
- Rekommenderas!
Mest dansvänliga: ICONA POP och ADRIAN LUX och AMSTERDANCE: SAM O'NEALL och COMMIX
Coolast: TUNE-YARDS
- Något tråkiga faktiskt, men fortfarande jäkligt coolt.
Mest anonyma: THE CURE och I GOT YOU ON TAPE och NIKI & THE DOVE och BÄDDAT FÖR TRUBBEL
- Bäddat för trubbel gör sig helt klart bäst på hemmaplan i Malmö.
Största positiva överaskingen: GOSSIP
- Att den rösten skulle hålla live trodde jag inte. Helt fantastiskt!
Största besvikelsen: BJÖRK
- Björk är ingen liveartist, så är det bara. Ganska tråkig spelning. Ingen direkt påkostad show heller. Hennes mellansnack var stappligt och verkligen inget speciellt. Björk kan hålla sig till att göra snygga beats på skiva, och coola musikvideor.
Coolaste scenshowen: APPARATJIK
Rysningar av välbehag: REFUSED och M83
- Refused gjorde en riktigt fet spelning på Arena, en alldeles lagom stor scen för dem.
- M83's spelning var betydligt bättre än den jag såg på KB tidigare i år. M83 hade nog den tacksamma Roskildepubliken att tacka för det.
Bäst! Episkt!: BRUCE SPRINGSTEEN & THE E STREET BAND
- Alla förväntningar infriades. Den allsmäktige Bruce är en helt fantastisk liveartist och en underbart charmig underhållare. Jag visste att det antagligen skulle bli bra, men inte trodde jag att jag skulle stå med gråten i halsen när den 60 000-stora publiken sjöng med i texten till Dancing in the dark.
- The Roots gjorde ett oväntat besök på scen (se liveklipp nedan).
- Publikfrieriet var på högsta nivå när Springsteen sista timmen (han spelade i tre timmar) kör en hitskavalkad utan dess like och sedan oväntat avslutar med Twist & Shout.
Inte att glömma...
Årets allsång i Camp Last Resort: Stad i ljus med Tommy Körberg
Årets campingplåga: Flytta på dej med Alina Devecerski
2012-06-30
Skivrecension: Nutid - Cityflowers
Publicerat för musicstage.se
Senaste tiden har vi kunnat se en
mindre trend av instrumental musik leta sig in i världen av
populärmusik. Nutid gör lugn, instrumental popmusik, som känns
väldigt filmisk. Bandet består av duon Åsa Jacobsson och Alf Håkan
Åkesson. Åsa har tidigare bland annat skrivit musik till teater och
dokumentärfilm, så den filmiska referensen finns ju definitivt där.
Kanske är det ibland långsökt, men
jag får alla möjliga konstiga vibbar av den här musiken. Vissa
delar av Mona & Jag har något Twin Peaks-aktigt över
sig. Jag gissar att det är några ackordväxlingar som påminner om
Twin Peaks-temat. I övrigt är tonen i Mona & Jag lite
ljusare och mer hoppfull.
För min del skulle NoyNoy och
The Man Who Disappeared kunna vara en del av Håkan Hellströms
lugnare repertoar. Då Håkan Hellström har haft Björn Olsson som
producent kanske detta egentligen inte är så långsökt som man
skulle kunna tro. Andra paralleller jag drar är till det
Beatles-klingande gitarrplocket som hörs i Backwars Dance.
Vissa delar av skivan känns nästan
som en direkt inspiration av den instrumentala musik som kom med
proggvågen i Sverige på 70-talet. Särskilt Hidden City får
mig att känna så. Troligen på grund av det där moog-liknande
synthljudet som är som hämtat från Bo Hanssons Sagan om ringen.
Det får mig att bli alldeles varm och mysig inombords. Så där så
att jag känner för att sitta i velourbyxor på golvet och dricka
vin och vända plattor.
Mitt första intryck av plattan var att
den var bra, men inget speciellt. Efter några lyssningar måste jag
säga att den verkligen växer! En riktig feelgood-platta av det
lugna slaget. Musik för de där dagarna när man sitter i fönstret
med sin tekopp och drömmer sig bort, och bara är.
2012-06-28
På upptäcktsfärd bland Roskildes bandbokningar
Snart. Väldigt snart drar jag till Roskilde. I sista minuten har jag gått igenom bandlistan och satt ihop en spellista på Spotify för Roskilde 2012. Kolla gärna in den här: Roskilde Festival 2012
I listan finner ni bland annat Lee Fields & The Experience, som jag vill slå ett extra slag för. Jag har alltid älskat James Brown. Han är förstås något sjuk i huvudet, men det går inte att förneka att han är en väldigt begåvad musiker med en fantastisk sångröst. Lee Fields, som är en ny bekantskap för mig, kallades tydligen för "Little J.B." på grund av sina likheter med James Brown. Men Lee Fields är fan ta mig nästan bättre än vad James Brown är! Man kan ju undra varför han aldrig riktigt lyckades slå igenom?
På lördagen avslutar Lee Fields den näst sista Roskildedagen på Odeon Stage. Detta får man inte missa!
I listan finner ni bland annat Lee Fields & The Experience, som jag vill slå ett extra slag för. Jag har alltid älskat James Brown. Han är förstås något sjuk i huvudet, men det går inte att förneka att han är en väldigt begåvad musiker med en fantastisk sångröst. Lee Fields, som är en ny bekantskap för mig, kallades tydligen för "Little J.B." på grund av sina likheter med James Brown. Men Lee Fields är fan ta mig nästan bättre än vad James Brown är! Man kan ju undra varför han aldrig riktigt lyckades slå igenom?
På lördagen avslutar Lee Fields den näst sista Roskildedagen på Odeon Stage. Detta får man inte missa!
2012-06-22
Tre grymma indielåtar du inte hittar på Spotify
School Is Cool - Warpaint
Belgisk indiepop. Grymt snygg video!
Jinja Safari - Hiccups
Australiensisk indie med afrikanska influenser. Den här låten gillar jag skarpt. Känns som ett band som borde bokas till Roskilde.
John and Jehn - And We Run
Lo-Fi från Franrike. Det här är riktigt snyggt. Är nyfiken på om de skulle kunna leverera detta på en livekonsert. Kan tänka mig att det skulle vara magiskt.
Belgisk indiepop. Grymt snygg video!
School is Cool - Warpaint from Maximiliaan Dierickx on Vimeo.
Jinja Safari - Hiccups
Australiensisk indie med afrikanska influenser. Den här låten gillar jag skarpt. Känns som ett band som borde bokas till Roskilde.
Hiccups - Jinja Safari from Jinja Safari on Vimeo.
John and Jehn - And We Run
Lo-Fi från Franrike. Det här är riktigt snyggt. Är nyfiken på om de skulle kunna leverera detta på en livekonsert. Kan tänka mig att det skulle vara magiskt.
JOHN AND JEHN/AND WE RUN from john and jehn on Vimeo.
2012-06-15
Säsongstart för PopQuiz Malmö
I tisdags var det säsongspremiär för PopQuiz Malmö på Far i Hatten. Jag fick reda på detta dagen innan och i ett tillstånd av lite lätt panik ringde jag runt bland vänskapskretsen för att fixa ett lag. Det var av ytterst vikt att det skulle vara ett starkt lag då jag helt enkelt bara måste spöa min vän Herr M's lag "Quiz & Bajs". Och naturligtvis gick det fantastiskt dåligt för oss. Trots vårt vinnande namn "The Quizacopters" lyckades vi inte komma över 100 poängsgränsen. 98 p fick vi. Quiz & Bajs fick 117 p och var 1 poäng ifrån en seger.
Mest imponerad blev jag över att jag tydligen "visste" att Doktor Kosmos kom från Gävle. Den grövsta besvikelsen var att jag av någon anledning trodde att The Beatles Can't buy me love släpptes 1962 (det ska naturligtvis vara 1964). Nu blir det hårdträning fram tills nästa quiz den 26 juni!
Heja heja!
Mest imponerad blev jag över att jag tydligen "visste" att Doktor Kosmos kom från Gävle. Den grövsta besvikelsen var att jag av någon anledning trodde att The Beatles Can't buy me love släpptes 1962 (det ska naturligtvis vara 1964). Nu blir det hårdträning fram tills nästa quiz den 26 juni!
Heja heja!
Musikvideotips: Studio Killers - Ode To The Bouncer
Publicerat för musicstage.se
Det var en god vän och kollega som tipsade mig om den här låten för ett tag sedan. De närmsta veckorna efter det kunde jag verkligen inte få nog. Till mina grannar vill jag be om ursäkt för att jag spelade den på repeat i tid och otid.
Studio Killers är ett virtuellt band som består av tre karaktärer, varav sångerskan Cherry är den mest framträdande. Om man följer Studio Killers på Facebook är det Cherry som brukar skriva statusuppdateringar. Det är lätt att glömma bort att det faktiskt är en karaktär och inte en riktig människa bakom.
Men då så. Bered er på att dansa mina vänner!
2012-06-14
Dansfavoriter just nu med Penguin Prison och Donkeyboy
Det blir mycket sittdans på jobbet just nu när dessa två går på repeat i mina hörlurar.
Penguin Prison - Don't fuck with my money
Penguin Prison, alias för New York-killen Chris Glover. Kommer bland annat att spela på Roskildefestivalen och redan imorgon fredag kan man se honom på Hultsfredsfestivalen tillsammans med sitt liveband. Kolla in videon här med lite sköna New York-bilder.
Donkeyboy - City Boy
Norskt electropopband. Den här låten City Boy känns kanske igen från en viss reklamfilm? Jag minns inte vilken reklamfilm det är faktiskt och jag tänker då verkligen inte ta reda på det heller. Helskön låt och video hur som helst.
Penguin Prison - Don't fuck with my money
Penguin Prison, alias för New York-killen Chris Glover. Kommer bland annat att spela på Roskildefestivalen och redan imorgon fredag kan man se honom på Hultsfredsfestivalen tillsammans med sitt liveband. Kolla in videon här med lite sköna New York-bilder.
Donkeyboy - City Boy
Norskt electropopband. Den här låten City Boy känns kanske igen från en viss reklamfilm? Jag minns inte vilken reklamfilm det är faktiskt och jag tänker då verkligen inte ta reda på det heller. Helskön låt och video hur som helst.
Förhandslyssna på Familjens nya singel!
Vet inte riktigt vad jag själv tycker än. Hmmm, kan vara en sån där sommarplåga som växer, men spontant känner jag mest att den är lite tråkig faktiskt. Väntar ändå med spänning på den nya skivan. Den är absolut efterlängtad!
2012-06-13
Sammandrag från Siesta! 2012
Jag vet inte om det är åldern eller vad det är, men jag var helt totalt utslagen efter Siesta! i år och har inte orkat blogga om det förrän nu. Fan, man är ju helt tokig som tar semester för att jobba, när man borde vila upp sig, men vad ska man göra? Det är ju så roligt med festival!
Här kommer ett minimalt sammandrag över några av de band som jag hann med att se på festivalen i år, i kronologisk ordning.
Terrible Feelings
Helt okej. Bandet verkade ha kul på scenen. Gitarristen pratade mycket med publiken. Sångerskan tyckte jag var sådär faktiskt.
The Hives
Skitkul att äntligen ha fått se dem! Howling Pelle hade lika stort ego som väntat. Bra spelning överlag. Spelade flera nya låtar - det lät gött!
Den Svenska Björnstammen
Bäst för dagen, vilket nog mest berodde på att det var bra drag i publiken. Den där svenska björnstammen är allt ett gäng blyga pojkar.
Syster Sol
Hörde soundchecket från funkiscampingen. Tyckte det lät najs. Skulle inte alls se det egentligen. Visade sig vara en asskön konsert! Trots regn och att det var så tidigt på dagen, var det ändå mycket folk. God stämning. Fullt av kärlek. Helt klart det bästa jag såg på hela festivalen.
Lo-Fi-Fnk
Ganska så småtrevlig 80-tals-retropop. Kändes väldigt juvenilt.
Deportees
Överraskande bra! Trodde inte att de skulle klara av att spela på den stora scenen, men det gick galant. Regnade gjorde det. Ganska lite folk, typ halvfullt, men väldigt fin stämning.
Nisse Hellberg
Har inte sett Nisse Hellberg sen jag senast såg Wilmer X, vilket borde varit någon gång sent 90-tal. Svängigt. Kul!
Joddla med Siv
Sitter på funkiscampingen och lyssnar. Det pissregnar, men jävlar i helvete vilken allsång jag hör! Uma-Ness från Senegal skapar rena rama fotbollshuliganstämningen. Joddla med Siv alltså, så jävla töntiga de är. Men okej, jag erkänner, det är lite kul att höra dem igen. När Tony tuggar tuggummi då gungar marken i Hässleholm.
Samling
Javisst drar man paralleller till Dungen. Det är så där gosigt, mysigt och hippieaktigt. Vackert är det också. Och killarna är skäggiga och fina att titta på.
Familjen
Jag jobbade under Familjens spelning, men det var skoj det också. Röjigt, men ändå förhållandevis lugnt. Högst tryck var det under låtar som När planeterna stannat, Det snurrar i min skalle, och Huvudet i sanden.
Vånna Inget
Först ut på Chili!-scenen idag. Lite folk, men bandet hade ändå ett väldigt glatt humör. Helt okej spelning. Jag beundrar bandet för deras entusiasm.
Loney Dear
Ganska lite folk, men solen skiner i alla fall. Soft. Jag stannade inte mer än några låtar dock.
De Lyckliga Kompisarna
En sists-minuter-bokning, vilket antagligen var en stor orsak till den dåliga uppslutningen och den något lama stämningen. Enstaka gamla punkare i publiken dansade och DLK gjorde sitt jobb, men mer än så var det inte.
IAMX
Jobbade under IAMX spelning. Sneglade lite då och då över axeln. Lugnt. Inte så mycket folk, men det lät bra. Chris Corner sjunger så vackert att man ryser.
Invasionen
Förvånande lite folk med tanke på att den ändå är Dennis Lyxén vi pratar om här. Kallt som fan var det förvisso, och det var också sista spelningen för kvällen. Väl genomfört. Mycket proffsigt. Verkligen kul att se, och en bra och värdig avslutning på festivalen.
Här kommer ett minimalt sammandrag över några av de band som jag hann med att se på festivalen i år, i kronologisk ordning.
TORSDAG
Terrible Feelings
Helt okej. Bandet verkade ha kul på scenen. Gitarristen pratade mycket med publiken. Sångerskan tyckte jag var sådär faktiskt.
The Hives
Skitkul att äntligen ha fått se dem! Howling Pelle hade lika stort ego som väntat. Bra spelning överlag. Spelade flera nya låtar - det lät gött!
Den Svenska Björnstammen
Bäst för dagen, vilket nog mest berodde på att det var bra drag i publiken. Den där svenska björnstammen är allt ett gäng blyga pojkar.
FREDAG
Syster Sol
Hörde soundchecket från funkiscampingen. Tyckte det lät najs. Skulle inte alls se det egentligen. Visade sig vara en asskön konsert! Trots regn och att det var så tidigt på dagen, var det ändå mycket folk. God stämning. Fullt av kärlek. Helt klart det bästa jag såg på hela festivalen.
Lo-Fi-Fnk
Ganska så småtrevlig 80-tals-retropop. Kändes väldigt juvenilt.
Deportees
Överraskande bra! Trodde inte att de skulle klara av att spela på den stora scenen, men det gick galant. Regnade gjorde det. Ganska lite folk, typ halvfullt, men väldigt fin stämning.
Nisse Hellberg
Har inte sett Nisse Hellberg sen jag senast såg Wilmer X, vilket borde varit någon gång sent 90-tal. Svängigt. Kul!
Joddla med Siv
Sitter på funkiscampingen och lyssnar. Det pissregnar, men jävlar i helvete vilken allsång jag hör! Uma-Ness från Senegal skapar rena rama fotbollshuliganstämningen. Joddla med Siv alltså, så jävla töntiga de är. Men okej, jag erkänner, det är lite kul att höra dem igen. När Tony tuggar tuggummi då gungar marken i Hässleholm.
Samling
Javisst drar man paralleller till Dungen. Det är så där gosigt, mysigt och hippieaktigt. Vackert är det också. Och killarna är skäggiga och fina att titta på.
Familjen
Jag jobbade under Familjens spelning, men det var skoj det också. Röjigt, men ändå förhållandevis lugnt. Högst tryck var det under låtar som När planeterna stannat, Det snurrar i min skalle, och Huvudet i sanden.
LÖRDAG
Vånna Inget
Först ut på Chili!-scenen idag. Lite folk, men bandet hade ändå ett väldigt glatt humör. Helt okej spelning. Jag beundrar bandet för deras entusiasm.
Loney Dear
Ganska lite folk, men solen skiner i alla fall. Soft. Jag stannade inte mer än några låtar dock.
De Lyckliga Kompisarna
En sists-minuter-bokning, vilket antagligen var en stor orsak till den dåliga uppslutningen och den något lama stämningen. Enstaka gamla punkare i publiken dansade och DLK gjorde sitt jobb, men mer än så var det inte.
IAMX
Jobbade under IAMX spelning. Sneglade lite då och då över axeln. Lugnt. Inte så mycket folk, men det lät bra. Chris Corner sjunger så vackert att man ryser.
Invasionen
Förvånande lite folk med tanke på att den ändå är Dennis Lyxén vi pratar om här. Kallt som fan var det förvisso, och det var också sista spelningen för kvällen. Väl genomfört. Mycket proffsigt. Verkligen kul att se, och en bra och värdig avslutning på festivalen.
Musikvideotips: Chilly Gonzales - You can dance
Måste ju såklart lägga upp "rumpvideon" jag refererade till i det förra inlägget. Den här låten är ju helskön dessutom.
Nätdejting, labyrinter och musiktips
Jag har gjort något som jag aldrig trodde att jag skulle göra. Jag har registrerat mig på en dejtingsajt. Och varför berättar jag det här? Jo Mazily, som sidan heter, är en väldigt otraditionell dejtingsida som framförallt är till för kulturpretton av diverse olika slag. Det funkar lite som Facebook på det sättet att man socialiserar och hittar folk att prata med utifrån vad man skriver som statusuppdateringar. Och nu kommer jag till poängen här. Det är ju verkligen ett fantastiskt sätt att få en massa sköna musiktips på! Här följer några av de tips som jag fastnat för.
SuperHeavy
En kille uttrycker förvånat att han precis har upptäckt att Mick Jagger tillsammans med Joss Stone och Damien Marley m.fl. har ett reggeaband! Jag gapar lika förvånat. Kul och faktiskt riktigt bra!
Devonwho - fronteras
Den här låten hittade jag idag. Jag vet ingenting om upphovsmannen egentligen mer än att det är amerikanskt, men musiken är av det elektroniska, lite lounge-aktiga slaget. Riktigt najs!
Chilly Gonzales
Hittade även det här klippet idag. Chilly Gonzales, som jag främst känner som killen som gjorde låten You can dance, som har en lite smårolig video med massor av kvinnliga bakdelar filmade i närbild. Tydligen är han också en väldigt duktig pianist, vilket jag inte kände till förrän jag såg det här.
Jag bara älskar att få upptäcka ny musik. Det är absolut min favoritsyssla här i världen, förutom att äta och sova.
SuperHeavy
En kille uttrycker förvånat att han precis har upptäckt att Mick Jagger tillsammans med Joss Stone och Damien Marley m.fl. har ett reggeaband! Jag gapar lika förvånat. Kul och faktiskt riktigt bra!
Devonwho - fronteras
Den här låten hittade jag idag. Jag vet ingenting om upphovsmannen egentligen mer än att det är amerikanskt, men musiken är av det elektroniska, lite lounge-aktiga slaget. Riktigt najs!
Chilly Gonzales
Hittade även det här klippet idag. Chilly Gonzales, som jag främst känner som killen som gjorde låten You can dance, som har en lite smårolig video med massor av kvinnliga bakdelar filmade i närbild. Tydligen är han också en väldigt duktig pianist, vilket jag inte kände till förrän jag såg det här.
Chilly Gonzales Solo Piano II - Piano Vision Medley from Chilly Gonzales on Vimeo.
Jag bara älskar att få upptäcka ny musik. Det är absolut min favoritsyssla här i världen, förutom att äta och sova.
Ny video med The Temper Trap, "Trembling Hands"
The Temper Trap har nu släppt ytterligare en musikvideo från sitt självbetitlade album. Trembling Hands är ett av mina favoritspår på skivan. Melodiskt och vackert.
2012-06-03
Hemkommen från Siesta!
Här sitter man, nerbäddad i soffan, efter att ha tagit en varm dusch, sörplat i sig varm soppa, iklädd stickad tröja och raggsockar, men efter att ha spenderat fem dagar i kallt och regnigt väder, verkar det ändå som om jag inte riktigt kan få upp värmen i kroppen.
På årets Siesta! jobbade jag som dikesvärd på Chili!-scenen. Det var allt som allt en väldigt trevlig upplevelse. Lite lite att göra dock, då det bara var ett fåtal spelningar som drog mycket folk. De två spelningar som var roligast för mig att jobba på var helt klart Familjen och Laidback Luke - mycket folk, högt tryck, men som väl var inga större olyckor i publiken. Den unga publiken verkade ha väldigt roligt och många liter vatten gick åt för att släcka deras törst.
Jag hann med att se en hel del band i år. Största positiva överraskningen var helt klart Syster Sol. Hon gjorde en strålande spelning! Återkommer imorgon med en full rapport.
På årets Siesta! jobbade jag som dikesvärd på Chili!-scenen. Det var allt som allt en väldigt trevlig upplevelse. Lite lite att göra dock, då det bara var ett fåtal spelningar som drog mycket folk. De två spelningar som var roligast för mig att jobba på var helt klart Familjen och Laidback Luke - mycket folk, högt tryck, men som väl var inga större olyckor i publiken. Den unga publiken verkade ha väldigt roligt och många liter vatten gick åt för att släcka deras törst.
Jag hann med att se en hel del band i år. Största positiva överraskningen var helt klart Syster Sol. Hon gjorde en strålande spelning! Återkommer imorgon med en full rapport.
2012-05-27
Snart dags att ta Siesta!
Tittar på väderprognosen och det ser verkligen inte ljust ut. Ska det verkligen bli ett regnigt Siesta!? Regn, regn, regn, så långt ögat når. Jag har åtminstone förberett mig på det värsta och skaffat nya regnkläder.
Just nu är min lägenhet en krigszon fylld med festivalförberedelser. Siesta! är först ut på min festivalsommar och jag undrar "vad är det nu jag brukar ha med mig?".
Då jag ska jobba som funktionär på Siesta! så vet jag inte riktigt vilka band jag kommer att få möjlighet att se. Det enda jag vet är att jag har fått ledigt för att kunna se The Hives på torsdagen och det ska verkligen bli skitskoj!
Nu! Dags att peppa lite!
Just nu är min lägenhet en krigszon fylld med festivalförberedelser. Siesta! är först ut på min festivalsommar och jag undrar "vad är det nu jag brukar ha med mig?".
Då jag ska jobba som funktionär på Siesta! så vet jag inte riktigt vilka band jag kommer att få möjlighet att se. Det enda jag vet är att jag har fått ledigt för att kunna se The Hives på torsdagen och det ska verkligen bli skitskoj!
Nu! Dags att peppa lite!
Nytt med The Temper Trap
För inte så våldsamt längesedan upptäckte jag det australiensiska indierockbandet The Temper Trap när jag snubblade över deras video Love Lost och blev omedelbart förälskad. Nu har de släppt en ny självbetitlad platta, som går varm i mina högtalare här hemma. Lyssna på Spotify här.
Två videor har släppts från plattan. Två väldigt olika musikvideor. För det första Need your love, där handlingen i videon är någon sorts alternativ version av karatekid, vilket har absolut ingenting alls att göra med låten. För det andra Rabbit Hole, en extremt minimalistisk video.
Låten Rabbit Hole får mig för övrigt att tänka på något som jag hörde i programmet Hitlåtens historia, att en riktigt bra refräng kräver en ganska anonym vers för att ha en stor inverkan. Rabbit Hole är lite så, fast det är snarare så att låten eskalerar efterhand. De där enkla, men intensiva gitarrerna som följer under andra halvan av låten vill man bara ska få fortsätta i all evighet. Så vackert.
Två videor har släppts från plattan. Två väldigt olika musikvideor. För det första Need your love, där handlingen i videon är någon sorts alternativ version av karatekid, vilket har absolut ingenting alls att göra med låten. För det andra Rabbit Hole, en extremt minimalistisk video.
Låten Rabbit Hole får mig för övrigt att tänka på något som jag hörde i programmet Hitlåtens historia, att en riktigt bra refräng kräver en ganska anonym vers för att ha en stor inverkan. Rabbit Hole är lite så, fast det är snarare så att låten eskalerar efterhand. De där enkla, men intensiva gitarrerna som följer under andra halvan av låten vill man bara ska få fortsätta i all evighet. Så vackert.
MF/MB/ på KB i Malmö (2012-05-25)
Som en del av Örensundsfestivalen gjorde MF/MB/ en kortare spelning på Kulturbolaget i Malmö. Det här är andra gången jag ser dem live och jag måste dessvärre säga att jag fortfarande tycker att de låter bättre på skiva. Det är definitivt något som fattas på deras spelningar, men svårt att definiera vad. Något som jag speciellt stör mig på är att de envisas med att ha två trummisar på scen som spelar exakt samma sak. Det är onödigt och faktiskt lite pinsamt! Snälla sluta med det!
Vi får höra några nya låtar ikväll och det låter ganska lovande. Speciellt gillade jag den låt som tydligen var så färsk att den inte hade fått någon titel än. Den tuffade fram som ett suggestivt lokomotiv och jag längtar efter att få höra den i mina hörlurar så småningom.
Givetvis får vi också höra några låtar från Folded. Bland dem var det absolut The Big Machine som framfördes klanderfritt. Helt klart det bästa numret under konserten, men så är det också en jävligt bra låt!
MF/MB/ - jag älskar er av hela mitt hjärta. Jag bara önskar att ni var lika bra på scenen som ni är i studion.
Foto av Theo Lundgren.
Givetvis får vi också höra några låtar från Folded. Bland dem var det absolut The Big Machine som framfördes klanderfritt. Helt klart det bästa numret under konserten, men så är det också en jävligt bra låt!
MF/MB/ - jag älskar er av hela mitt hjärta. Jag bara önskar att ni var lika bra på scenen som ni är i studion.
Foto av Theo Lundgren.
2012-05-01
The Soundtrack Of Our Lives på KB i Malmö (2012-04-28)
The Soundtrack Of Our Lives - bandet med världens bästa namn! Min blogg är en hyllning till dem och mitt bloggnamn är en ordlek baserad på deras namn, där ljudspår är en fri översättning av soundtrack. Nog förstår ni då hur viktiga TSOOL är för mig. Nu har de precis släppt sin senaste och antagligen sista platta, Throw it to the Universe. Kvällen spelning är en del av deras avskedsturné och kanske är det sista gången jag ser dem spela live.
Min erfarenhet är att TSOOL är ganska ojämna. Jag har både sett mediokra och magiska spelningar med dem. Därmed var mina förväntningar inför ikväll inte så jättestora. Jag är därför så himla glad och tacksam att inte bara min älskade Ebbot, utan hela bandet som en helhet levererade en magiskt bra konsert, och att jag därmed fick ta med mig en massa fina minnen hem med mig.
Min första tanke när jag ser dem där på scenen är att de verkligen har åldrats med värdighet. Lite komiskt då när Ebbot själv säger exakt det jag tänkte i sitt mellansnack inför I'm still aging. Deras 70-talsinspirerade rock passar verkligen min musiksmak som hand i handske. Fyndiga texter, lite flummigt, lite stökigt, många gånger vackert, och lagom mycket gitarrsolon. De ha tagit det bästa från 70-talsrocken och kört det genom ett modernt filter. Underbart.
Jag fick en liten uppenbarelse när de spelar Big Time. Jävlar i vad snygg den där basgången är! Förutom Ebbot Lundberg har bandmedlemmarna i TSOOL aldrig direkt utmärkt sig. Deras storhet är deras samarbete som band, inte deras individuella prestationer. Men Kalle Gustafsson-Jerneholm - den där basgången är skitnajs!
Under kvällen får vi höra en behaglig blandning av gamla hits och nya låtar från den senaste skivan. Stundtals blir det ganska utflippad och psykedeliskt som i Faster than the Speed of Light och under Sister Surround sätts publiken i fullkomlig extas.
Höjdpunkten måste väl vara under 21st Century Rip Off när Ebbot gör någon sorts stagedive ut i publiken genom att oväntat bara luta sig ner och jag, liksom flera andra, som står precis intill står förvånat och tittar på honom när han trillar ner på golvet. Ebbot går sedan ut i publiken och uppmanar alla att sätta sig ner på golvet, vilket mer eller mindre alla också gör, förutom den där mentalt störda bruden som går fram till honom och börjar åma sig och tafsa på honom medan man hör Ebbots kommentar "Ja, men bara ta mig på könet bara...".
Många extranummer blir det och de drar över tiden ganska rejält. Folket som står utanför och väntar på att få komma in och klubba får snällt vänta. Över två timmars konsert blir det. Inte en minut för lite enligt mig. Avslutar gör de med Mantra Slider. Ett riktigt psykedeliskt TSOOL-slut.
Det finns inget de hade kunnat göra bättre den här kvällen. Förutom möjligen att spela min favoritlåt The Flood, men jag förlåter dem. Det var fantastiskt!
Min erfarenhet är att TSOOL är ganska ojämna. Jag har både sett mediokra och magiska spelningar med dem. Därmed var mina förväntningar inför ikväll inte så jättestora. Jag är därför så himla glad och tacksam att inte bara min älskade Ebbot, utan hela bandet som en helhet levererade en magiskt bra konsert, och att jag därmed fick ta med mig en massa fina minnen hem med mig.
Min första tanke när jag ser dem där på scenen är att de verkligen har åldrats med värdighet. Lite komiskt då när Ebbot själv säger exakt det jag tänkte i sitt mellansnack inför I'm still aging. Deras 70-talsinspirerade rock passar verkligen min musiksmak som hand i handske. Fyndiga texter, lite flummigt, lite stökigt, många gånger vackert, och lagom mycket gitarrsolon. De ha tagit det bästa från 70-talsrocken och kört det genom ett modernt filter. Underbart.
Jag fick en liten uppenbarelse när de spelar Big Time. Jävlar i vad snygg den där basgången är! Förutom Ebbot Lundberg har bandmedlemmarna i TSOOL aldrig direkt utmärkt sig. Deras storhet är deras samarbete som band, inte deras individuella prestationer. Men Kalle Gustafsson-Jerneholm - den där basgången är skitnajs!
Under kvällen får vi höra en behaglig blandning av gamla hits och nya låtar från den senaste skivan. Stundtals blir det ganska utflippad och psykedeliskt som i Faster than the Speed of Light och under Sister Surround sätts publiken i fullkomlig extas.
Höjdpunkten måste väl vara under 21st Century Rip Off när Ebbot gör någon sorts stagedive ut i publiken genom att oväntat bara luta sig ner och jag, liksom flera andra, som står precis intill står förvånat och tittar på honom när han trillar ner på golvet. Ebbot går sedan ut i publiken och uppmanar alla att sätta sig ner på golvet, vilket mer eller mindre alla också gör, förutom den där mentalt störda bruden som går fram till honom och börjar åma sig och tafsa på honom medan man hör Ebbots kommentar "Ja, men bara ta mig på könet bara...".
Många extranummer blir det och de drar över tiden ganska rejält. Folket som står utanför och väntar på att få komma in och klubba får snällt vänta. Över två timmars konsert blir det. Inte en minut för lite enligt mig. Avslutar gör de med Mantra Slider. Ett riktigt psykedeliskt TSOOL-slut.
Det finns inget de hade kunnat göra bättre den här kvällen. Förutom möjligen att spela min favoritlåt The Flood, men jag förlåter dem. Det var fantastiskt!
2012-04-21
Record Store Day på Rundgång i Malmö
Jag har ett väldigt vagt gammalt minne från min barndom när jag är i en skivbutik med min pappa. Han står och bläddrar bland vinylskivor, som står uppradade i backar i långa rader. Ibland kan jag bli lite avundsjuk på dem som växt upp med vinylskivan och när skivbutikerna blev en sorts samlingsplats för likasinnade musikgalningar. Även om jag givetvis i tonåren var en flitig besökare på Skivlagret i Kristianstad, får jag känslan av att den plastiga CD-skivan aldrig kunde mäta sig med den romantiska bilden jag hade av vinylskivan. Beviset idag, i den digitala åldern, är väl att jag aldrig spelar mina CD-skivor längre, men mer än gärna slänger på en LP-skiva då och då.
Idag är det den internationella "Record Store Day", då musikälskare världen runt firar musiken som konstform och hyllar de få, men entusiastiska skivbutiker som finns kvar. Jag gör därför givetvis ett besök på Rundgång i Malmö, den enda skivbutiken i Malmö som har specialiserat sig på nyutgivna vinylskivor. Så till doften av nygräddade våfflor står jag bland rader av backar och bläddrar bland både begagnade och nyutgivna vinylskivor. (Jodå, det serverades våfflor i butiken, för den som undrar.) Jag är så lycklig, jag tror jag är kär. Jag tror fasiken att jag ska rippa hela min CD-samling och sedan göra mig av med den, för att därefter ha en skivsamling bestående av endast vinyler. Nu när det mesta finns att hitta på tjänster som Spotify ser jag ingen anledning till att ha en stor CD-samling. Några skivor kommer jag nog att spara - enstaka rariteter och några för nostalgins skull, men resten skiter jag i rent ut sagt.
Två LP-skivor fick jag med mig hem.
Vånna Inget - Allvar
Från Småland, bosatta i Malmö, spelar vemodig punk med poppiga melodier.
>> Vånna Inget på Spotify
MF/MB/ - Folded
Ytterligare ett Malmöbaserat band ursprungligen från Bollnäs, spelar skitig och dansant elektronisk rock.
>> MF/MB/ på Spotify
Idag är det den internationella "Record Store Day", då musikälskare världen runt firar musiken som konstform och hyllar de få, men entusiastiska skivbutiker som finns kvar. Jag gör därför givetvis ett besök på Rundgång i Malmö, den enda skivbutiken i Malmö som har specialiserat sig på nyutgivna vinylskivor. Så till doften av nygräddade våfflor står jag bland rader av backar och bläddrar bland både begagnade och nyutgivna vinylskivor. (Jodå, det serverades våfflor i butiken, för den som undrar.) Jag är så lycklig, jag tror jag är kär. Jag tror fasiken att jag ska rippa hela min CD-samling och sedan göra mig av med den, för att därefter ha en skivsamling bestående av endast vinyler. Nu när det mesta finns att hitta på tjänster som Spotify ser jag ingen anledning till att ha en stor CD-samling. Några skivor kommer jag nog att spara - enstaka rariteter och några för nostalgins skull, men resten skiter jag i rent ut sagt.Två LP-skivor fick jag med mig hem.
Vånna Inget - Allvar
Från Småland, bosatta i Malmö, spelar vemodig punk med poppiga melodier.
>> Vånna Inget på Spotify
MF/MB/ - Folded
Ytterligare ett Malmöbaserat band ursprungligen från Bollnäs, spelar skitig och dansant elektronisk rock.
>> MF/MB/ på Spotify
2012-04-20
Roskildes startfält nästan klart
I veckan presenterade Roskilde Festival närmare 100 nya akter som ska spela på årets festival. Startfältet är nu nästan klart. Bandsläppet innehöll många intressanta akter, varav de flesta för mig var helt nya bekantskaper. I mitt förra blogginlägg om Roskilde nämnde jag några av de stora akterna som jag såg fram emot (Bruce Springsteen, Björk, och Bon Iver). Övriga stora namn är: The Cure, Mew, The Roots, och Jack White.
The Cure, ärligt talat, kan det vara något att ha? Jag menar jag fullkomligt älskar dem, men jag vet inte om jag är så sugen på att se en sminkad, lönnfet, gammal Robert Smith framföra gamla hits - hur bra de än är. Men vad vet jag? Det kanske blir alldeles fantastiskt!
Mew förhåller jag mig också liten tveksam till. Am I Wry? No är en enastående låt, men det känns också som om de fortfarande lever mycket på endast den låten. Jag har länge försökt lyssna in mig på deras skivor, men utan större framgång. Samtidigt är deras musik väldigt stämningsfull och under rätt förutsättningar kan det nog ändå bli lite magiskt.
The Roots är ett hip-hop-band jag står ut med och jag kanske till och med skulle gilla det här på riktigt om jag gav det en chans. Hip-hop är inget vanligt inslag i mitt musikbibliotek, men det förekommer absolut. Jag tänker att det nog absolut måste finnas något mer än deras superhit The Seed. Men ja, vi får se. Kanske prioriterar jag ändå bort dem.
Jack White släpper i dagarna snart ett soloalbum, Blunderbuss. Än så länge har man kunnat höra singeln Love Interruption och det låter väldigt lovande. Skitig folkrock på Jack Whites vis. Det här kan bli bra, riktigt bra, om han bara kan nå ut med det från scenkanten.
Sen såg jag också att Lars Winnerbäck var bokad. Kul! Eller? Alltså nej, jag skiter i vilket. Jag förstår mig inte på hans storhet. Det är så himla tråkigt att jag mest vill sitta och snarka högt i hans närvaro. Det är alltid roligt när de bokar stora svenska artister (som sjunger på svenska), men det hade ju varit trevligare om de bokat typ Kent.
Nåja, nu blir det till att lusläsa bandlistan ordentligt för att se vad mer för spännande man kan hitta bland de mindre akterna. Mer Roskilde-updates kommer inom en snar framtid.
The Cure, ärligt talat, kan det vara något att ha? Jag menar jag fullkomligt älskar dem, men jag vet inte om jag är så sugen på att se en sminkad, lönnfet, gammal Robert Smith framföra gamla hits - hur bra de än är. Men vad vet jag? Det kanske blir alldeles fantastiskt!
Mew förhåller jag mig också liten tveksam till. Am I Wry? No är en enastående låt, men det känns också som om de fortfarande lever mycket på endast den låten. Jag har länge försökt lyssna in mig på deras skivor, men utan större framgång. Samtidigt är deras musik väldigt stämningsfull och under rätt förutsättningar kan det nog ändå bli lite magiskt.
The Roots är ett hip-hop-band jag står ut med och jag kanske till och med skulle gilla det här på riktigt om jag gav det en chans. Hip-hop är inget vanligt inslag i mitt musikbibliotek, men det förekommer absolut. Jag tänker att det nog absolut måste finnas något mer än deras superhit The Seed. Men ja, vi får se. Kanske prioriterar jag ändå bort dem.
Jack White släpper i dagarna snart ett soloalbum, Blunderbuss. Än så länge har man kunnat höra singeln Love Interruption och det låter väldigt lovande. Skitig folkrock på Jack Whites vis. Det här kan bli bra, riktigt bra, om han bara kan nå ut med det från scenkanten.
Sen såg jag också att Lars Winnerbäck var bokad. Kul! Eller? Alltså nej, jag skiter i vilket. Jag förstår mig inte på hans storhet. Det är så himla tråkigt att jag mest vill sitta och snarka högt i hans närvaro. Det är alltid roligt när de bokar stora svenska artister (som sjunger på svenska), men det hade ju varit trevligare om de bokat typ Kent.
Nåja, nu blir det till att lusläsa bandlistan ordentligt för att se vad mer för spännande man kan hitta bland de mindre akterna. Mer Roskilde-updates kommer inom en snar framtid.
Musikvideotips: Round Table Knights - Cut To The Top
Publicerat för musicstage.se
Det här är lite galet, men definitivt galet bra! Schweiziska gruppen Round Table Knights gör housemusik där de friskt blandar electro, hip-hop, jazz och rock. Videon till Cut To The Top är baserad på en målning av Otto Dix från 1926, föreställande journalisten Sylvia von Harden som den moderna kvinnan klippt i bob, sittandes på ett café med en cigarett i handen och en cocktail framför sig.
Udda, coolt och underhållande!
Det här är lite galet, men definitivt galet bra! Schweiziska gruppen Round Table Knights gör housemusik där de friskt blandar electro, hip-hop, jazz och rock. Videon till Cut To The Top är baserad på en målning av Otto Dix från 1926, föreställande journalisten Sylvia von Harden som den moderna kvinnan klippt i bob, sittandes på ett café med en cigarett i handen och en cocktail framför sig.
Udda, coolt och underhållande!
2012-04-16
Inför Roskilde Festival 2012
Som vanligt är standarden hög bland Roskildefestivalens bandbokningar. Efter en snabb genomgång av de hittills bokade akterna inser jag att jag antagligen inte kommer hinna med särskilt många andra aktiviteter mer än att titta på band på årets festival. Då tänker säkert en del av "är det inte det man gör på en musikfestival då?". Njaaaa. Roskilde är ju så väldigt mycket mer än bara musik, men det ska jag inte gå in på här.
Årets stora akter (enligt mig) består än så länge av tre B: Bruce Springsteen, Björk och Bon Iver. Alla lika självklara för mig att se.
Björk blir spännande, men jag har inga stora förhoppningar. Hon har inget direkt rykte om sig att vara en bra liveartist, men den som lever får se. Jag älskar Björk. Jag har varit totalfascinerad av hennes musik sen första gången jag såg videon till Venus as a boy.
Bruce Springsteen har jag däremot enorma förväntningar på. Många talar oerhört gott om hans liveframträdanden. Jag har ingen koll alls. Jag har aldrig snöat in på hans musik i någon större utsträckning, men jag ser väldigt mycket fram emot det här.
Bon Iver är mer ett wildcard känner jag. Det är ett band som jag lyssnar väldigt mycket på just nu. Kan nog bli väldigt fint och stämningsfullt, men jag har ingen aning egentligen. Gissar att det kommer bero lite på vilken scen och vilken tid de spelar på.
Vad gäller övriga akter har jag skapat en spellista på Spotify med de artister som jag finner intressanta och vill kolla upp mer inför festivalen. Fler akter lär säkert tillkomma. Kolla gärna in spellistan här:
>> Roskilde Festival 2012
Årets stora akter (enligt mig) består än så länge av tre B: Bruce Springsteen, Björk och Bon Iver. Alla lika självklara för mig att se.
Björk blir spännande, men jag har inga stora förhoppningar. Hon har inget direkt rykte om sig att vara en bra liveartist, men den som lever får se. Jag älskar Björk. Jag har varit totalfascinerad av hennes musik sen första gången jag såg videon till Venus as a boy.
Bruce Springsteen har jag däremot enorma förväntningar på. Många talar oerhört gott om hans liveframträdanden. Jag har ingen koll alls. Jag har aldrig snöat in på hans musik i någon större utsträckning, men jag ser väldigt mycket fram emot det här.
Bon Iver är mer ett wildcard känner jag. Det är ett band som jag lyssnar väldigt mycket på just nu. Kan nog bli väldigt fint och stämningsfullt, men jag har ingen aning egentligen. Gissar att det kommer bero lite på vilken scen och vilken tid de spelar på.
Vad gäller övriga akter har jag skapat en spellista på Spotify med de artister som jag finner intressanta och vill kolla upp mer inför festivalen. Fler akter lär säkert tillkomma. Kolla gärna in spellistan här:
>> Roskilde Festival 2012
2012-04-11
Jag gör comeback på Siesta! i år
Är precis hemkommen efter en liten runda på Siesta!s kickoff på Debaser i Malmö ikväll. Då jag har en tidig morgondag att se fram emot blev det endast ett kort besök, men jag hann ändå med att se de två första banden som är med och tävlar om spelning på Siesta!s scen för up-and-coming-band på årets festival. Jag måste säga att båda banden jag hörde lät väldigt lovande. Det var två Malmöband: The Recon och The Luxe. När mer tid finnes kommer jag att kolla upp dem båda lite mer. Återkommer om det.
I år kommer jag dessutom att göra comeback som funktionär på Siesta! Förra året hade jag "paus" och jobbade istället som skribent för musicstage när jag var där. Och åren innan dess var jag ansvarig för gaterna. Det blir det inget mer med, varken ansvarsjobb eller skribentjobb. I år blir det scensäkerhet i diket istället. Jag ser verkligen framemot det här! Att ha fasta tider och kunna njuta av festivalen under sina lediga stunder - underbart.
Tittade igenom Siesta!s bokningar här om dagen. Jag ser absolut mest fram emot att se The Hives. Detta, enligt ryktet, fantastiska liveband, som jag aldrig har sett live själv - ska bli skoj! Dennis Lyxzéns Invasionen ska också bli spännande att se. Sen har vi då det något punkiga new wave-bandet Terrible Feelings från Malmö, som jag har lyssnat på en del senaste tiden. Och sist, men inte minst kan jag nog också tänka mig att flukta lite på Vånna Inget - punkbandet med proggattityd från Småland. Oh yeah. Ser en tydlig trend här i punkens tecken. Gött. NOFX däremot, nja, inte riktigt min typ av punk det där.
Sen vill jag nog också passa på att se IAMX igen och uppleva Chris Corners fantastiska röst. Har ni inte sett IAMX och gillar mörk, sensuell elektronisk musik - då måste ni se det här! Vackert och förföriskt.
Har jag tid och lust finns det ju alltid också två säkra kort med Timbuktu och Eldkvarn. Det brukar vara bra. Nisse Hellberg kanske kan vara kul att se igen, det var ett tag sen sist för mig. Familjen känns också som att man bör passa på att se när han spelar i Hässleholm. Familjens spelning på Siesta! 2010 var ju fullkomligt magisk. Undrar just om han kan toppa det, men vi får hoppas på det bästa såklart.
I år kommer jag dessutom att göra comeback som funktionär på Siesta! Förra året hade jag "paus" och jobbade istället som skribent för musicstage när jag var där. Och åren innan dess var jag ansvarig för gaterna. Det blir det inget mer med, varken ansvarsjobb eller skribentjobb. I år blir det scensäkerhet i diket istället. Jag ser verkligen framemot det här! Att ha fasta tider och kunna njuta av festivalen under sina lediga stunder - underbart.
Tittade igenom Siesta!s bokningar här om dagen. Jag ser absolut mest fram emot att se The Hives. Detta, enligt ryktet, fantastiska liveband, som jag aldrig har sett live själv - ska bli skoj! Dennis Lyxzéns Invasionen ska också bli spännande att se. Sen har vi då det något punkiga new wave-bandet Terrible Feelings från Malmö, som jag har lyssnat på en del senaste tiden. Och sist, men inte minst kan jag nog också tänka mig att flukta lite på Vånna Inget - punkbandet med proggattityd från Småland. Oh yeah. Ser en tydlig trend här i punkens tecken. Gött. NOFX däremot, nja, inte riktigt min typ av punk det där.
Sen vill jag nog också passa på att se IAMX igen och uppleva Chris Corners fantastiska röst. Har ni inte sett IAMX och gillar mörk, sensuell elektronisk musik - då måste ni se det här! Vackert och förföriskt.
Har jag tid och lust finns det ju alltid också två säkra kort med Timbuktu och Eldkvarn. Det brukar vara bra. Nisse Hellberg kanske kan vara kul att se igen, det var ett tag sen sist för mig. Familjen känns också som att man bör passa på att se när han spelar i Hässleholm. Familjens spelning på Siesta! 2010 var ju fullkomligt magisk. Undrar just om han kan toppa det, men vi får hoppas på det bästa såklart.
2012-04-10
Glasvegas på KB i Malmö (2012-03-27)
Bättre väldigt sent än aldrig. Här kommer några kommentarer om Glasvegas spelning på KB i Malmö.
Mina förväntningar var höga. Det är en sak som är säker. Glasvegas har ett sånt där sound som man instinktivt känner på sig att det är till för att upplevas live. Och nog levde de upp till förväntningarna, i alla fall till en början. De inledde väldigt starkt med några låtar från det självbetitlade debutalbumet. Och för ett ögonblick där trodde jag att jag hade en helt magisk kväll framför mig. Den bittra sanningen var dock att kvällen bjöd på en väldigt varierande kvalitet, där vissa låtar absolut var helt magiska medan andra fick mig att stå och dagdrömma och fundera över vad jag skulle göra till middag nästa dag. Kanske berodde det på den lite äldre och något tråkiga publiken, men det kändes som om konserten liksom aldrig tog fart ordentligt.
Den största underhållningen för mig var helt klart att studera den hårt arbetande, svenska trummisen Jonna Löfgren, när hon bankade skiten ur trummorna som om det inte fanns en morgondag. Och det måste också tilläggas att det är första gången jag har sett en trummis stå upp och spela under en hel konsert, vilket tydligen den förra trummisen i Glasvegas också gjorde. Kul grej! Om inget annat är det iögonfallande.
Mot slutet av spelningen gick luften ur mig. Jag vet inte vad som hände, men jag tappade verkligen engagemanget helt. De spelade en av mina personliga favoriter, Go Square Go, men jag kände inte alls av det drivet som finns i låten på skivan. Tur var det väl ändå att de avslutade med den fantastiskt vackra Daddy's Gone, så att jag fick gå hem med en bra känsla i kroppen.
Till sist undrar jag "varför spelade de inte Fuck You, It's Over?". Den är ju den bästa låten av alla! Jag saknade den.
Mina förväntningar var höga. Det är en sak som är säker. Glasvegas har ett sånt där sound som man instinktivt känner på sig att det är till för att upplevas live. Och nog levde de upp till förväntningarna, i alla fall till en början. De inledde väldigt starkt med några låtar från det självbetitlade debutalbumet. Och för ett ögonblick där trodde jag att jag hade en helt magisk kväll framför mig. Den bittra sanningen var dock att kvällen bjöd på en väldigt varierande kvalitet, där vissa låtar absolut var helt magiska medan andra fick mig att stå och dagdrömma och fundera över vad jag skulle göra till middag nästa dag. Kanske berodde det på den lite äldre och något tråkiga publiken, men det kändes som om konserten liksom aldrig tog fart ordentligt.
Den största underhållningen för mig var helt klart att studera den hårt arbetande, svenska trummisen Jonna Löfgren, när hon bankade skiten ur trummorna som om det inte fanns en morgondag. Och det måste också tilläggas att det är första gången jag har sett en trummis stå upp och spela under en hel konsert, vilket tydligen den förra trummisen i Glasvegas också gjorde. Kul grej! Om inget annat är det iögonfallande.
Mot slutet av spelningen gick luften ur mig. Jag vet inte vad som hände, men jag tappade verkligen engagemanget helt. De spelade en av mina personliga favoriter, Go Square Go, men jag kände inte alls av det drivet som finns i låten på skivan. Tur var det väl ändå att de avslutade med den fantastiskt vackra Daddy's Gone, så att jag fick gå hem med en bra känsla i kroppen.
Till sist undrar jag "varför spelade de inte Fuck You, It's Over?". Den är ju den bästa låten av alla! Jag saknade den.
2012-03-11
Eldkvarn på Debaser i Malmö (2012-03-10)
Gubbar, gubbar, gubbar...
Det är sällan jag tycker det är lönt att betala för att se gamla gubbar spela. När deras glansdagar längesedan är förbi känns det bättre att minnas dem som de var istället för att se dem posera trött på en scen inför andra nostalgiska gubbar. Mest patetiska är de där hårdrocksbanden som en gång stod i bräschen för ungdomsrörelsen, som nu bara ser löjliga ut i sina läderbrallor och sminkade, rynkiga ansikten. Lägg ner, för fan, säger jag bara.
Som tur är finns det undantag. De där banden som inte försöker vara något de inte är. De som har växt med sin musik. Det bästa med dessa band är deras enorma erfarenhet och proffsiga framtoning på scenen. Eldkvarn tillhör definitivt ett av dessa undantag. Det är avslappnat utan konstigheter. De må vara trötta gamla gubbar, men deras musikaliska skicklighet ligger fortfarande på topp. Och vem kan väl inte låta bli att falla för Pluras jordnära charm?
Det kändes som en hitkavalkad rakt igenom hela spelningen. I 40 år har de här gamla rävarna hållit på utan att tappa stinget känns det som när det är 32 år mellan två av mina favoritlåtar: Pojkar, pojkar, pojkar (1979) och En liten kyss av dig (2011). Nämnas måste också Adrian Modiggård (son till Werner Modigård, trummisen i Eldkvarn) som gör en helt underbar version av Ett fall av kärlek. Förlåt mig, men Adrian gör den helt klart bättre än Plura själv. Jag hoppas de gör det rätta och gör en nyinspelning av låten med Adrian på sång.
2012-03-09
Jag visar upp min breda musiksmak i ett svep
De senaste veckorna har alla måsten i mitt liv svämmat över och jag har verkligen inte alls hunnit med att blogga någonting, vilket är typiskt dumt då jag också har varit på en hel del konserter, varav en del planerade och en del oplanerade. Nu är det mitt i natten och jag kan inte sova, så jag passar på att blogga lite istället. Här kommer därför några korta kommentarer om de senaste spelningarna jag har varit på.
Lamb, Debaser, Malmö (2012-02-16)
Aldrig väntade jag mig att Lamb skulle vara ett så fantastiskt liveband. Mycket har de nog att tacka för att de spelade i en liten lokal för endast en liten grupp av hängivna fans. Sångerskan Lou Rhodes kommenterade även att "det här var den minsta grupp av människor de spelat för under hela den här turnén". Men den lilla grupp människor som hade dykt upp var grymt taggade och vi blev hela tiden ännu mer sporrade av Andy Barlows återkommande peptalks. Aldrig tidigare har jag varit med om att ett band måste tysta ner publiken innan de ska spela en lugnare låt. Publiken var verkligen helt galen och skrek och busvisslade under hela spelningen. Konserten var som en enda endorfiinjektion. Jag gick hem med ett stort leende på läpparna, som varade i dagar efteråt.
Ocean Chief och Colossus (support), Moriska Paviljongen, Malmö (2012-02-17)
Colossus, vars EP jag tidigare har recenserat (läs här), var ungefär vad jag väntade mig. Rent tekniskt var det bra, utan större överraskningar. Publiken var som hårdrockspublik brukar vara, det vill säga skittråkig. Ocean Chief gillade jag desto bättre, men blev uttråkad av stämningen i lokalen och gick istället för att dansa i grannbaren.
Augustifamiljen & Ebbot Lundberg & Magnus Carlson, Babel, Malmö (2012-02-25)
"WOW!" säger jag bara. Jag har tidigare utnämnt både Ebbot Lundberg och Magnus Carlson till Sveriges bästa manliga sångare och att se dem båda på samma scen var verkligen intressant då de är så himla olika varandra. Augustifamiljen, kända från TV-programmet På Spåret, gjorde en fantastisk insats. Fenomenet "coverband" fick en helt annan betydelse för mig denna kväll. Det var som att se ett gäng kompisar, som spelade alla sina favoritlåtar, och som emellan låtarna flamsade och tramsade och skojade med varandra och publiken. Den låt som fortfarande ringer i mitt huvud är när Ebbot Lundberg tolkar Electric Light Orchestras Telephone Line. Det var bannemej helt magiskt. Sen räcker det ju att Magnus Carlson tar ton. Vad han än sjunger, går det rakt in i mitt hjärta. Den största överraskningen var när Magnus gjorde en riktig vinnarversion av Håkan Hellströms En midsommarnattsdröm. Det var totalt oväntat, men så jävla bra.
M83, Kulturbolaget, Malmö (2012-02-29)
Jag måste säga att jag hade riktigt höga förhoppningar om den här konserten. Enligt ryktet skulle M83 skapa ren magi från scenen. Magi blev det inte riktigt. Men det fanns absolut inget att klaga på. Det var riktigt bra, rakt igenom hela spelningen. Danshiten Midnight City fungerade som en energiboost genom publiken och efter det blev spelningen verkligen helt fantastisk. I slutet körde de långa psykedeliska versioner av vissa låtar, á la Sigur Rós, och då var det faktiskt magiskt i några minuter.
Twopointeight / Atlas Losin Grip (support) / Honningbarna (hemlig gäst), Debaser, Malmö (2012-03-03)
Äntligen! Så jävla gött att få göra sig av med stress och överskottsenergi genom att röja rundor på punkkonsert. Sen att man går hem med blodiga tår, för att man tagit skor utan stålhätta på sig, det är en annan sak. Honningbarna var helt underbara att se. Jag har lyssnat på dem en del sen Roskilde i somras, då jag skulle sett dem, men det blev inte av. Synd var nog det, för Honningbarna är verkligen ett asgrymt liveband. Jag rekommenderar dem varmt. Atlas Losin Grip var kul att se, men inget speciellt egentligen. Twopointeight var riktigt proffsiga och publiken blev som tokig, vilket smittade av sig på mig. Insåg att tricket för att inte bli trampad på tårna är att själv röja så mycket som det bara går. Då aktar sig folk. Men hur som helst. Det här var en underbar kväll. Mer punk åt folket!
Lamb, Debaser, Malmö (2012-02-16)
Aldrig väntade jag mig att Lamb skulle vara ett så fantastiskt liveband. Mycket har de nog att tacka för att de spelade i en liten lokal för endast en liten grupp av hängivna fans. Sångerskan Lou Rhodes kommenterade även att "det här var den minsta grupp av människor de spelat för under hela den här turnén". Men den lilla grupp människor som hade dykt upp var grymt taggade och vi blev hela tiden ännu mer sporrade av Andy Barlows återkommande peptalks. Aldrig tidigare har jag varit med om att ett band måste tysta ner publiken innan de ska spela en lugnare låt. Publiken var verkligen helt galen och skrek och busvisslade under hela spelningen. Konserten var som en enda endorfiinjektion. Jag gick hem med ett stort leende på läpparna, som varade i dagar efteråt.
Ocean Chief och Colossus (support), Moriska Paviljongen, Malmö (2012-02-17)
Colossus, vars EP jag tidigare har recenserat (läs här), var ungefär vad jag väntade mig. Rent tekniskt var det bra, utan större överraskningar. Publiken var som hårdrockspublik brukar vara, det vill säga skittråkig. Ocean Chief gillade jag desto bättre, men blev uttråkad av stämningen i lokalen och gick istället för att dansa i grannbaren.
Augustifamiljen & Ebbot Lundberg & Magnus Carlson, Babel, Malmö (2012-02-25)
"WOW!" säger jag bara. Jag har tidigare utnämnt både Ebbot Lundberg och Magnus Carlson till Sveriges bästa manliga sångare och att se dem båda på samma scen var verkligen intressant då de är så himla olika varandra. Augustifamiljen, kända från TV-programmet På Spåret, gjorde en fantastisk insats. Fenomenet "coverband" fick en helt annan betydelse för mig denna kväll. Det var som att se ett gäng kompisar, som spelade alla sina favoritlåtar, och som emellan låtarna flamsade och tramsade och skojade med varandra och publiken. Den låt som fortfarande ringer i mitt huvud är när Ebbot Lundberg tolkar Electric Light Orchestras Telephone Line. Det var bannemej helt magiskt. Sen räcker det ju att Magnus Carlson tar ton. Vad han än sjunger, går det rakt in i mitt hjärta. Den största överraskningen var när Magnus gjorde en riktig vinnarversion av Håkan Hellströms En midsommarnattsdröm. Det var totalt oväntat, men så jävla bra.
M83, Kulturbolaget, Malmö (2012-02-29)
Jag måste säga att jag hade riktigt höga förhoppningar om den här konserten. Enligt ryktet skulle M83 skapa ren magi från scenen. Magi blev det inte riktigt. Men det fanns absolut inget att klaga på. Det var riktigt bra, rakt igenom hela spelningen. Danshiten Midnight City fungerade som en energiboost genom publiken och efter det blev spelningen verkligen helt fantastisk. I slutet körde de långa psykedeliska versioner av vissa låtar, á la Sigur Rós, och då var det faktiskt magiskt i några minuter.
Twopointeight / Atlas Losin Grip (support) / Honningbarna (hemlig gäst), Debaser, Malmö (2012-03-03)
Äntligen! Så jävla gött att få göra sig av med stress och överskottsenergi genom att röja rundor på punkkonsert. Sen att man går hem med blodiga tår, för att man tagit skor utan stålhätta på sig, det är en annan sak. Honningbarna var helt underbara att se. Jag har lyssnat på dem en del sen Roskilde i somras, då jag skulle sett dem, men det blev inte av. Synd var nog det, för Honningbarna är verkligen ett asgrymt liveband. Jag rekommenderar dem varmt. Atlas Losin Grip var kul att se, men inget speciellt egentligen. Twopointeight var riktigt proffsiga och publiken blev som tokig, vilket smittade av sig på mig. Insåg att tricket för att inte bli trampad på tårna är att själv röja så mycket som det bara går. Då aktar sig folk. Men hur som helst. Det här var en underbar kväll. Mer punk åt folket!
2012-02-15
Skivrecension: Colossus - Spiritual Myiasis
Publicerat för musicstage.se
Stockholmsbandet Colossus släppte 2011 sin EP Spiritual Myiasis. I korthet skulle jag vilja beskriva Colossus musik som mörk, avancerad metal uppbyggt kring en enkel plattform av gitarr, bas och trummor.
Jag har märkt att min generella uppfattning om Spiritual Myiasis gradvis har gått från ”tråkigt” till ”intressant”, för varje gång jag lyssnat igenom skivan. Det känns som om Spiritual Myiasis har en tröskel man måste komma över för att kunna slappna av och bara lyssna. Tur är det väl att EP:n endast innehåller tre spår, för det krävs en hel del av min koncentrationsförmåga bara för att kunna hålla fokus rakt igenom. De invecklade, progressiva rytmerna och riffen i de två första spåren gör mig helt matt första gången jag hör dem, men för varje lyssning börjar koncentrationsvecket i min panna att mjukna och jag börjar lyssna mer efter detaljer.
I första låten, Parasite, är det svårt att inte bli omkullnockad av den intensiva skriksång som Niklas Eriksson bjuder på. Det hade varit spännande att få höra om han kan hålla den energin rakt igenom på en livespelning. I andra låten, The Gnawing, är sånginsatsen inte lika imponerande, förutom just när det är mer skrik än sång. De melodiska sångpartierna är inte lika starka och jag vet inte om de har energi nog att bära upp den suggestiva ljudväggen.
Det sista spåret på EP:n, Eternal Return, är det som etsar sig fast i min hjärna. Det djupa, långsamma riffet känns så otroligt bekant, men jag kan verkligen inte erinra mig vart jag hört det innan. Gitarrsoundet för mina tankar till ett tidigt Black Sabbath, men om det är en Sabbath-låt jag tänker på, det vet jag inte.
Intressant och intensivt är orden som dyker upp i hjärnan när jag lyssnar på Spiritual Myiasis. Dock tvivlar jag ändå på om jag kommer plocka upp skivan igen. Det är inte tillräckligt livfullt för att nå igenom det mäktiga mediabruset.
>> Colossus på Spotify
Stockholmsbandet Colossus släppte 2011 sin EP Spiritual Myiasis. I korthet skulle jag vilja beskriva Colossus musik som mörk, avancerad metal uppbyggt kring en enkel plattform av gitarr, bas och trummor.
Jag har märkt att min generella uppfattning om Spiritual Myiasis gradvis har gått från ”tråkigt” till ”intressant”, för varje gång jag lyssnat igenom skivan. Det känns som om Spiritual Myiasis har en tröskel man måste komma över för att kunna slappna av och bara lyssna. Tur är det väl att EP:n endast innehåller tre spår, för det krävs en hel del av min koncentrationsförmåga bara för att kunna hålla fokus rakt igenom. De invecklade, progressiva rytmerna och riffen i de två första spåren gör mig helt matt första gången jag hör dem, men för varje lyssning börjar koncentrationsvecket i min panna att mjukna och jag börjar lyssna mer efter detaljer. I första låten, Parasite, är det svårt att inte bli omkullnockad av den intensiva skriksång som Niklas Eriksson bjuder på. Det hade varit spännande att få höra om han kan hålla den energin rakt igenom på en livespelning. I andra låten, The Gnawing, är sånginsatsen inte lika imponerande, förutom just när det är mer skrik än sång. De melodiska sångpartierna är inte lika starka och jag vet inte om de har energi nog att bära upp den suggestiva ljudväggen.
Det sista spåret på EP:n, Eternal Return, är det som etsar sig fast i min hjärna. Det djupa, långsamma riffet känns så otroligt bekant, men jag kan verkligen inte erinra mig vart jag hört det innan. Gitarrsoundet för mina tankar till ett tidigt Black Sabbath, men om det är en Sabbath-låt jag tänker på, det vet jag inte.
Intressant och intensivt är orden som dyker upp i hjärnan när jag lyssnar på Spiritual Myiasis. Dock tvivlar jag ändå på om jag kommer plocka upp skivan igen. Det är inte tillräckligt livfullt för att nå igenom det mäktiga mediabruset.
>> Colossus på Spotify
2012-02-01
Skivrecension: The Haunted - Unseen
Publicerat för musicstage.se
Från Sveriges metallhuvudstad Göteborg kommer thrashbandet The Haunted, men nu i lite annorlunda tappning. På nya albumet Unseen får vi se en ny sida av bandet som jag nästan förknippar mer med dagens hardcorescen, än med den thrashscen som de kommer ifrån. Soundet på Unseen kan väl annars närmast beskrivas som progressiv metall.
Till många gamla fans förfäran kan jag tänka mig att plattan känns lite för kommersiell. Till min egen glädje tycker jag det är en av deras bästa plattor, kanske just för att den är lite mer ”lättlyssnad”. Den inledande låten Never Better bjuder ju till och med på lite allsångsvänligt material i sin refräng: ”Ashes to ashes, dust to dust...”
The Haunted är kända för sin enorma tekniska skicklighet, men med ett något mer kommersiellt sound är detta inte lika märkbart även om det givetvis ibland gör sig påmint. Jag fastnar framförallt för trummorna i Mationless. Jag är ingen trummis och jag kan inte svara på varför det är så här, men jag får små rysningar av välbehag när jag hör dessa trummor.
Bäst på Unseen är för mig helt klart Dissapear, vars verser tuffar fram lite som ett tåg och med en refräng som liksom tar en till slutdestinationen. Peter Dolvings sång på denna låt är helt enastående, speciellt i de höga partierna. Ibland känner jag att det finns ingenting rent sångmässigt som herr Dolving inte kan göra. Låga som höga partier, lugn sång eller skriksång, det spelar ingen större roll. Han är fenomenal.
Unseen får mer än godkänt, helt klart. För min del får The Haunted gärna bli ännu mer progressiva, men vi får väl se vad framtiden utvisar.
Från Sveriges metallhuvudstad Göteborg kommer thrashbandet The Haunted, men nu i lite annorlunda tappning. På nya albumet Unseen får vi se en ny sida av bandet som jag nästan förknippar mer med dagens hardcorescen, än med den thrashscen som de kommer ifrån. Soundet på Unseen kan väl annars närmast beskrivas som progressiv metall.
Till många gamla fans förfäran kan jag tänka mig att plattan känns lite för kommersiell. Till min egen glädje tycker jag det är en av deras bästa plattor, kanske just för att den är lite mer ”lättlyssnad”. Den inledande låten Never Better bjuder ju till och med på lite allsångsvänligt material i sin refräng: ”Ashes to ashes, dust to dust...” The Haunted är kända för sin enorma tekniska skicklighet, men med ett något mer kommersiellt sound är detta inte lika märkbart även om det givetvis ibland gör sig påmint. Jag fastnar framförallt för trummorna i Mationless. Jag är ingen trummis och jag kan inte svara på varför det är så här, men jag får små rysningar av välbehag när jag hör dessa trummor.
Bäst på Unseen är för mig helt klart Dissapear, vars verser tuffar fram lite som ett tåg och med en refräng som liksom tar en till slutdestinationen. Peter Dolvings sång på denna låt är helt enastående, speciellt i de höga partierna. Ibland känner jag att det finns ingenting rent sångmässigt som herr Dolving inte kan göra. Låga som höga partier, lugn sång eller skriksång, det spelar ingen större roll. Han är fenomenal.
Unseen får mer än godkänt, helt klart. För min del får The Haunted gärna bli ännu mer progressiva, men vi får väl se vad framtiden utvisar.
2012-01-24
We Are The Storm på Debaser i Malmö (2012-01-20)
Publicerat för musicstage.se
Kort, koncist och korrekt. Så kan man sammanfatta kvällens spelning. För en gångs skull önskade jag mer kvantitet än kvalitet. Det lilla vi fick höra var absolut bra! Men däremot i det kortaste laget.
Indierockbandet We Are The Storm från Uppsala släppte 2011 sitt debutalbum To The North Pole. Plattan väckte ganska snabbt mitt intresse och har spelats ganska frekvent hemma på min kammare. Naturligt var väl då att jag såg fram emot att se dem spela live och till en början infriar också bandet mina förväntningar.
Det är tajt och energirikt redan från första ackordet. Speciellt slås jag av frontmannen Staffan Bloméns inlevelse när han sjunger, då han bokstavligen tar i från tårna. Det bådar gott, men jag reagerar också snabbt på att det verkligen låter exakt som på skiva, vilket gör det nästan lite tråkigt. Mellansnacket är nästan obefintligt och det känns som om We Are The Storm är här för att göra det som de fått betalt för, men inte mycket mer heller. Det är synd. För jag hör ändå så mycket potential. Rent musikaliskt fanns det absolut inget att klaga på. Kanske var det publikkontakten som fattades?
Publiken kändes inte så himla engagerad. Det kändes som om vi alla stod och väntade på att det skulle komma igång. Alla låtar kändes så himla korta. Jag kände hela tiden att jag ville ha mer! Några suggestiva utsvävningar hade gjort konserten gott enligt min mening. När det annonseras att sista låten är på väg, ser jag mig omkring i förvåning. Sista låten? Redan? Åtta korta låtar fick vi höra. En alldeles för kort spelning. Nog hade de kunnat bjuda till lite mer tycker jag. Med singeln Galileo avslutade We Are The Storm ändå värdigt sin spelning och de fick respektfulla applåder.
>>We Are The Storm på Spotify
Kort, koncist och korrekt. Så kan man sammanfatta kvällens spelning. För en gångs skull önskade jag mer kvantitet än kvalitet. Det lilla vi fick höra var absolut bra! Men däremot i det kortaste laget.
Indierockbandet We Are The Storm från Uppsala släppte 2011 sitt debutalbum To The North Pole. Plattan väckte ganska snabbt mitt intresse och har spelats ganska frekvent hemma på min kammare. Naturligt var väl då att jag såg fram emot att se dem spela live och till en början infriar också bandet mina förväntningar. Det är tajt och energirikt redan från första ackordet. Speciellt slås jag av frontmannen Staffan Bloméns inlevelse när han sjunger, då han bokstavligen tar i från tårna. Det bådar gott, men jag reagerar också snabbt på att det verkligen låter exakt som på skiva, vilket gör det nästan lite tråkigt. Mellansnacket är nästan obefintligt och det känns som om We Are The Storm är här för att göra det som de fått betalt för, men inte mycket mer heller. Det är synd. För jag hör ändå så mycket potential. Rent musikaliskt fanns det absolut inget att klaga på. Kanske var det publikkontakten som fattades?
Publiken kändes inte så himla engagerad. Det kändes som om vi alla stod och väntade på att det skulle komma igång. Alla låtar kändes så himla korta. Jag kände hela tiden att jag ville ha mer! Några suggestiva utsvävningar hade gjort konserten gott enligt min mening. När det annonseras att sista låten är på väg, ser jag mig omkring i förvåning. Sista låten? Redan? Åtta korta låtar fick vi höra. En alldeles för kort spelning. Nog hade de kunnat bjuda till lite mer tycker jag. Med singeln Galileo avslutade We Are The Storm ändå värdigt sin spelning och de fick respektfulla applåder.
>>We Are The Storm på Spotify
2012-01-16
Musikåret 2011
För mig har det varit ett fantastiskt musikår. Jag har nog aldrig varit så här engagerad i musikvärlden innan som jag är nu. Genom musicstage har jag hunnit med en hel del konserter och festivalspelningar och det finns några stycken som jag minns med lite extra värme i hjärtat.
För det första: The Arks spelning på KB i Malmö. Detta var i början på deras avskedsturné. Det var nostalgiskt, vackert och kärleksfullt och jag grät utan att skämmas.
För det andra: Yelles spelning på Roskildefestivalen. Det pissregnade så som det bara gör på Roskildefestivalen. Festivalmarken började förvandlas till lera. Det blixtrade och dundrade. Jag hade trasiga stövlar och stod först utanför tältet när Yelle började spela. Men den här spelningen blev till slut helt magisk och även här lyckades jag fälla en och annan tår i slutet.
Sist, men inte minst måste jag även nämna Pulled Apart By Horses spelning, också på Roskildefestivalen. Roskilde är verkligen fantastiskt. Det finns inget ställe i världen som skapar sådan stämning som Roskildefestivalen gör. Hur som helst. Pulled Apart By Horses var en ny bekantskap för mig. Jag blev totalfascinerad och äcklad på samma gång. Äkta rockstjärnor var vad de var. Bilden av när frontmannen står och spyr över scenkanten samtidigt som han fortsätter spela på gitarren som om inget hade hänt, har verkligen etsat fast sig i min hjärna.
---
Jag har även upptäckt en hel del ny musik under året som gått. Följande plattor är några av de som har gått varma i mina Spotifylistor:
>>Yelle - Safari Disco Club
Fransk electropop.
>>Young Galaxy - Shapeshifting
Kanadensisk indierock med elektroniska influenser.
>>IAMX - Volatile Times
Ja, vad kallar man detta? Konstnärlig indieelektronica?
>>Twin Atlantic - Free
Alternativ rock från Skottland. Snygga pojkar med snedlugg och charmig dialekt.
>>The Cave Singers - No Witch
Amerikanskt folkrockband. Fantastiska historieberättare!
Ingen metal i sikte. Det har varit ett mjukt år!
För det första: The Arks spelning på KB i Malmö. Detta var i början på deras avskedsturné. Det var nostalgiskt, vackert och kärleksfullt och jag grät utan att skämmas.
För det andra: Yelles spelning på Roskildefestivalen. Det pissregnade så som det bara gör på Roskildefestivalen. Festivalmarken började förvandlas till lera. Det blixtrade och dundrade. Jag hade trasiga stövlar och stod först utanför tältet när Yelle började spela. Men den här spelningen blev till slut helt magisk och även här lyckades jag fälla en och annan tår i slutet.
Sist, men inte minst måste jag även nämna Pulled Apart By Horses spelning, också på Roskildefestivalen. Roskilde är verkligen fantastiskt. Det finns inget ställe i världen som skapar sådan stämning som Roskildefestivalen gör. Hur som helst. Pulled Apart By Horses var en ny bekantskap för mig. Jag blev totalfascinerad och äcklad på samma gång. Äkta rockstjärnor var vad de var. Bilden av när frontmannen står och spyr över scenkanten samtidigt som han fortsätter spela på gitarren som om inget hade hänt, har verkligen etsat fast sig i min hjärna.
---
Jag har även upptäckt en hel del ny musik under året som gått. Följande plattor är några av de som har gått varma i mina Spotifylistor:
>>Yelle - Safari Disco Club
Fransk electropop.
>>Young Galaxy - Shapeshifting
Kanadensisk indierock med elektroniska influenser.
>>IAMX - Volatile Times
Ja, vad kallar man detta? Konstnärlig indieelektronica?
>>Twin Atlantic - Free
Alternativ rock från Skottland. Snygga pojkar med snedlugg och charmig dialekt.
>>The Cave Singers - No Witch
Amerikanskt folkrockband. Fantastiska historieberättare!
Ingen metal i sikte. Det har varit ett mjukt år!
Topp 5: Band jag vill se live
5. Kent
Jag har aldrig sett Kent! Det är ju inte riktigt klokt. Jag vet inte hur pass spännande de egentligen är att se live, men det känns ändå som ett måste.
4. The Knife
The Knife har ju tyvärr endast gjort några enstaka spelningar och jag vet inte hur stor chansen är att jag ska någonsin ska få se dem. Den liveinspelning som jag har sett (Silent Shout - An Audiovisual Experience) är ju i alla fall enormt bra och så fort jag får chansen ska jag absolut se dem.
3. Björk
Är en av mina absolut största favoritartister och kanske blir det också så att jag får se henne spela på årets Roskildefestival, om jag beslutar mig för att åka dit. Dock oroar jag mig lite för att mina förväntningar är för höga och att den stora produktionen som snurrar runt henne kommer ta bort den där intima upplevelsen som jag är ute efter, men det återstår att se.
2. Faithless
Är vad jag har hört en fantastiskt liveband. Jag tittar ofta på live-DVD'r av Faithless och jag vill verkligen vara en av de där i publiken som i trans dansar till deras suggestiva musik.
1. Sigur Rós
Jag såg deras filmdokumentär Heima här om dagen igen och påmindes åter om hur vacker deras musik är och hur magiska deras konserter måste vara.
Jag har aldrig sett Kent! Det är ju inte riktigt klokt. Jag vet inte hur pass spännande de egentligen är att se live, men det känns ändå som ett måste.
4. The Knife
The Knife har ju tyvärr endast gjort några enstaka spelningar och jag vet inte hur stor chansen är att jag ska någonsin ska få se dem. Den liveinspelning som jag har sett (Silent Shout - An Audiovisual Experience) är ju i alla fall enormt bra och så fort jag får chansen ska jag absolut se dem.
3. Björk
Är en av mina absolut största favoritartister och kanske blir det också så att jag får se henne spela på årets Roskildefestival, om jag beslutar mig för att åka dit. Dock oroar jag mig lite för att mina förväntningar är för höga och att den stora produktionen som snurrar runt henne kommer ta bort den där intima upplevelsen som jag är ute efter, men det återstår att se.
2. Faithless
Är vad jag har hört en fantastiskt liveband. Jag tittar ofta på live-DVD'r av Faithless och jag vill verkligen vara en av de där i publiken som i trans dansar till deras suggestiva musik.
1. Sigur Rós
Jag såg deras filmdokumentär Heima här om dagen igen och påmindes åter om hur vacker deras musik är och hur magiska deras konserter måste vara.
Musikens evolution de senaste deciennerna
Med anledning av artikeln jag skrev för Kafé K för ett par veckor sedan (Bland skivbackar och spellistor) vill jag tipsa om den här lilla kortfilmen som behandlar lite samma tema.
2012-01-13
Skivrecension: Vit Päls - Nånstans ska man va
Publicerat för musicstage.se
Carl Johan Lundgren alias Vit Päls är den före detta Malmöbon som gör lågmäld indiepop om livet på Möllan. Musiken är inte särskilt revolutionerande, hans röst är inte speciellt imponerande och texterna snudd på banala, men ändå finns där något som tilltalar mig. Hans röst påminner om en Olle Ljungströms-aktig figur som inte bryr sig om hur han låter, eller vad som räknas som fint och korrekt. I Hallå haters sjunger han ”Hallå haters. Var är ni nu? Det här är till er. Ni som säger att jag sjunger falskt. Ni som säger att jag är på skoj. Det här är inte fult. Det här är mitt finaste. Det här är det viktigaste. I alla fall för en stund.” De där textraderna fick mig faktiskt att lyssna på resten av skivan med lite andra öron. För det finns något där, något som är fint, något förklätt och gömt bakom humor och ”falsksång”.
Överlag påminner Nånstans ska man va
om vågen av förortsromantik som vi fick år 2004, när ingen ville veta
vart vi köpt vår tröja. Under första lyssningen sitter jag och småler
för mig själv, speciellt när han sjunger om Möllan, alltså stadsdelen
Möllevången i Malmö, där jag själv är bosatt i utkanten.
Igenkänningsfaktorn är enorm under textrader som ”Vi flyttade till Malmö
år 2003. Vi hittade en riktigt liten lägenhet. Och vi sa den låg på
Möllan. Men ärligt talat låg den någonstans bredvid. Och även om den var
lätt att dissa så var vi stolta, vi två.” ur Skanörsgatan 4.
Men ju noggrannare jag lyssnar börjar jag höra bitterheten i
berättelserna: ”Kommer tillbaks efter mina saker den dagen jag är på
fötter igen. Men kniven jag lämnade i ryggen kan du behålla bäst du
vill.” ur Sikk Fukk.
Dessa historier som Vit Päls presenterar vet jag ej om de är sanna, men det känns äkta när jag hör dem. Texterna är raka och utan krusiduller. Vit Päls berättar precis som det är. Ibland undrar jag om det är så här Håkan Hellström låter när han går på lågprisbatterier? Hur som helst. Jag tror inte att den här skivan kommer att göra musikhistoria, men nog får man ändå en trevlig stund när man sätter sig ner och tar in den.
>>Vit Päls på Spotify
Carl Johan Lundgren alias Vit Päls är den före detta Malmöbon som gör lågmäld indiepop om livet på Möllan. Musiken är inte särskilt revolutionerande, hans röst är inte speciellt imponerande och texterna snudd på banala, men ändå finns där något som tilltalar mig. Hans röst påminner om en Olle Ljungströms-aktig figur som inte bryr sig om hur han låter, eller vad som räknas som fint och korrekt. I Hallå haters sjunger han ”Hallå haters. Var är ni nu? Det här är till er. Ni som säger att jag sjunger falskt. Ni som säger att jag är på skoj. Det här är inte fult. Det här är mitt finaste. Det här är det viktigaste. I alla fall för en stund.” De där textraderna fick mig faktiskt att lyssna på resten av skivan med lite andra öron. För det finns något där, något som är fint, något förklätt och gömt bakom humor och ”falsksång”.
Överlag påminner Nånstans ska man va
om vågen av förortsromantik som vi fick år 2004, när ingen ville veta
vart vi köpt vår tröja. Under första lyssningen sitter jag och småler
för mig själv, speciellt när han sjunger om Möllan, alltså stadsdelen
Möllevången i Malmö, där jag själv är bosatt i utkanten.
Igenkänningsfaktorn är enorm under textrader som ”Vi flyttade till Malmö
år 2003. Vi hittade en riktigt liten lägenhet. Och vi sa den låg på
Möllan. Men ärligt talat låg den någonstans bredvid. Och även om den var
lätt att dissa så var vi stolta, vi två.” ur Skanörsgatan 4.
Men ju noggrannare jag lyssnar börjar jag höra bitterheten i
berättelserna: ”Kommer tillbaks efter mina saker den dagen jag är på
fötter igen. Men kniven jag lämnade i ryggen kan du behålla bäst du
vill.” ur Sikk Fukk. Dessa historier som Vit Päls presenterar vet jag ej om de är sanna, men det känns äkta när jag hör dem. Texterna är raka och utan krusiduller. Vit Päls berättar precis som det är. Ibland undrar jag om det är så här Håkan Hellström låter när han går på lågprisbatterier? Hur som helst. Jag tror inte att den här skivan kommer att göra musikhistoria, men nog får man ändå en trevlig stund när man sätter sig ner och tar in den.
>>Vit Päls på Spotify
2012-01-06
Musikvideotips: Manchester Orchestra - Simple Math
Publicerat för musicstage.se
Det här är nog en av de snyggaste musikvideorna jag någonsin har sett. Ett mycket bra exempel på att musikvideor inte bara är bilder till musik för att promota artisten, utan snarare ett kort filmiskt konstverk som inte skulle kunna fungera utan musiken.
Det här är nog en av de snyggaste musikvideorna jag någonsin har sett. Ett mycket bra exempel på att musikvideor inte bara är bilder till musik för att promota artisten, utan snarare ett kort filmiskt konstverk som inte skulle kunna fungera utan musiken.
Videon är regisserad av duon DANIELS
(Daniel Kwan & Daniel Scheinert) och visualiserar hur livet
passerar revy för Andy Hull (frontmannen i bandet) under en
bilolycka. Gamla minnen blandas ihop med verkligheten när bilen slår
kullerbyttor genom skogen.
Videon har vunnit flera priser för
bästa musikvideo under 2011, bland annat ”Årets video 2011” på
UK Music Video Awards. Det förvånar mig inte. DANIELS har
definitivt skapat en mästerverk i klass med storheter som Michel
Gondry.
2012-01-01
Bland skivbackar och spellistor
Jag har fått äran att inleda som gästskribent för Kafé K år 2012. Jag valde att skriva om hur mitt musiklyssnande har utvecklats med åren i takt med den tekniska utvecklingen från analogt till digitalt.
Utdrag ur artikeln:
"Det är något visst med att först välja ut en skiva, bläddra bland dem i boxarna, titta på omslaget, plocka ut skivan och rikta den mot ljuset för att se om det finns repor eller damm. Det luktar ju också speciellt. Det uppstår en varm känsla i bröstet när jag plockar fram en av min pappas gamla vinylskivor. Min pappa har varit storrökare i många år och ni kan ju tänka er hur festerna såg ut på 70-talet då alla var storrökare. Den där rökfyllda atmosfären fångades på skivorna som spelades och när jag plockar fram dem än idag stinker de av cigarettrök. Det luktar för jävligt, men det är ändå mysigt och hemtrevligt på något sätt. DEN upplevelsen har ingen som helst motsvarighet i mitt digitala musikkonsumerande."
Läs hela artikeln här:
http://www.kafe-k.se/gastg024.htm
Utdrag ur artikeln:
"Det är något visst med att först välja ut en skiva, bläddra bland dem i boxarna, titta på omslaget, plocka ut skivan och rikta den mot ljuset för att se om det finns repor eller damm. Det luktar ju också speciellt. Det uppstår en varm känsla i bröstet när jag plockar fram en av min pappas gamla vinylskivor. Min pappa har varit storrökare i många år och ni kan ju tänka er hur festerna såg ut på 70-talet då alla var storrökare. Den där rökfyllda atmosfären fångades på skivorna som spelades och när jag plockar fram dem än idag stinker de av cigarettrök. Det luktar för jävligt, men det är ändå mysigt och hemtrevligt på något sätt. DEN upplevelsen har ingen som helst motsvarighet i mitt digitala musikkonsumerande."
Läs hela artikeln här:
http://www.kafe-k.se/gastg024.htm
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)