Publicerat för musicstage.se
Skitigt, äckligt, röjigt och alldeles underbart. Där har ni sammanfattningen av Pulled Apart By Horses. Bästa rockkonserten jag har sett på länge!
Det är fullt ös redan från början. Publiken må inte vara så stor (med Roskilde-mått mätt), men är, precis som bandet, med på noterna från första start och moshar sig genom hela spelningen. Bandet verkar även de ha sjukt roligt på scen.
Musiken kan vid första lyssningen felaktigt uppfattas som klassisk hardcore, men jag tycker mig uppfatta influenser från 70-talet, som någon sort snabbspelad stoner rock med hardcoreklingande skriksång på det. Jag kan väl inte direkt påstå att detta är några exeptionellt duktiga musiker eller så, men det spelar ingen roll. Det är deras avslappnade punkiga attityd som är så härligt uppfriskande.
På scen är de fullkomligt galna: klättrar runt på scenriggen, dunkar gitarrerna i huvudet, sparkar ut sina vattenglas i publiken, kastar sig runt på scengolvet, delar ut öl till publiken, stagedivear och crowdsurfar (vilket inte är tillåtet givetvis). Mitt under en låt går sångaren Tom Hudson fram till scenkanten för att spy (för mycket alkohol?), men fortsätter under tiden att spela på gitarren som om inget hänt.
Jag känner inte att jag behöver nämna några låttitlar. Allt var lika fantastiskt hela spelningen igenom! Efter 40 minuter meddelar Mr. Hudson att ”de är helt slut”. De brukar inte spela så här länge. De är för lata. Snarare skulle jag vilja säga att de jobbar så intensivt på scenen att jag inte alls är förvånad över att de inte pallar mer. Bara bandnamnet säger ju allt på något vis. Musiken är lika brutal som att slitas sönder av hästar.
Pulled Apart By Horses var utan tvekan det band som bjöd på mest röj på Roskilde Festival 2011. Jag blev nästan lite besviken på att de inte slog i sönder gitarrerna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar