The Soundtrack Of Our Lives - bandet med världens bästa namn! Min blogg är en hyllning till dem och mitt bloggnamn är en ordlek baserad på deras namn, där ljudspår är en fri översättning av soundtrack. Nog förstår ni då hur viktiga TSOOL är för mig. Nu har de precis släppt sin senaste och antagligen sista platta, Throw it to the Universe. Kvällen spelning är en del av deras avskedsturné och kanske är det sista gången jag ser dem spela live.
Min erfarenhet är att TSOOL är ganska ojämna. Jag har både sett mediokra och magiska spelningar med dem. Därmed var mina förväntningar inför ikväll inte så jättestora. Jag är därför så himla glad och tacksam att inte bara min älskade Ebbot, utan hela bandet som en helhet levererade en magiskt bra konsert, och att jag därmed fick ta med mig en massa fina minnen hem med mig.
Min första tanke när jag ser dem där på scenen är att de verkligen har åldrats med värdighet. Lite komiskt då när Ebbot själv säger exakt det jag tänkte i sitt mellansnack inför I'm still aging. Deras 70-talsinspirerade rock passar verkligen min musiksmak som hand i handske. Fyndiga texter, lite flummigt, lite stökigt, många gånger vackert, och lagom mycket gitarrsolon. De ha tagit det bästa från 70-talsrocken och kört det genom ett modernt filter. Underbart.
Jag fick en liten uppenbarelse när de spelar Big Time. Jävlar i vad snygg den där basgången är! Förutom Ebbot Lundberg har bandmedlemmarna i TSOOL aldrig direkt utmärkt sig. Deras storhet är deras samarbete som band, inte deras individuella prestationer. Men Kalle Gustafsson-Jerneholm - den där basgången är skitnajs!
Under kvällen får vi höra en behaglig blandning av gamla hits och nya låtar från den senaste skivan. Stundtals blir det ganska utflippad och psykedeliskt som i Faster than the Speed of Light och under Sister Surround sätts publiken i fullkomlig extas.
Höjdpunkten måste väl vara under 21st Century Rip Off när Ebbot gör någon sorts stagedive ut i publiken genom att oväntat bara luta sig ner och jag, liksom flera andra, som står precis intill står förvånat och tittar på honom när han trillar ner på golvet. Ebbot går sedan ut i publiken och uppmanar alla att sätta sig ner på golvet, vilket mer eller mindre alla också gör, förutom den där mentalt störda bruden som går fram till honom och börjar åma sig och tafsa på honom medan man hör Ebbots kommentar "Ja, men bara ta mig på könet bara...".
Många extranummer blir det och de drar över tiden ganska rejält. Folket som står utanför och väntar på att få komma in och klubba får snällt vänta. Över två timmars konsert blir det. Inte en minut för lite enligt mig. Avslutar gör de med Mantra Slider. Ett riktigt psykedeliskt TSOOL-slut.
Det finns inget de hade kunnat göra bättre den här kvällen. Förutom möjligen att spela min favoritlåt The Flood, men jag förlåter dem. Det var fantastiskt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar