Nobelkommittén på Debaser i Malmö, 2013-09-13

Publicerat för musicstage.se 

Lite svängigt, om än något trött och gubbigt. Nobelkommittén gjorde sitt jobb som förband till Alonzo Fas 3 denna kväll. Med betyget “helt okej” kan man konstatera att lite extra energi till den här spelningen hade inte skadat.

När man bor i Malmö har Nobelkommittén en annan betydelse än i övriga landet. Här är det bandet som presenterar rock av svenskt 70-talssnitt med en del punk och en del progg. Bandet har två album bakom sig där debutplattan, Innan livet exploderar, var rå och punkig med tydliga referenser till Ebba Grön och KSMB. Uppföljaren, Vi som ville någon annanstans, har ett betydligt mjukare sound som doftar mer av en Ulf Lundell från 70-talet. 

Ikväll är Nobelkommittén förband till Alonzo Fas 3 (Michael Alonzo, sångare i KSMB) och jag väntade mig helt ärligt då att vi skulle få höra fler av de punkiga låtarna som de har att erbjuda, men i stället får vi en kväll i Lundells anda eller något i stil med en rockigare Winnerbäck. Det är inte speciellt sexigt. Det är helt okej. Som förband gör de sitt jobb. Det är ganska svängigt, men lite för “säkert”. Bra, men inte bäst. Lite trött och gubbigt faktiskt. En energiinjektion hade gjort dem gott! 

Vi får höra en ny låt, Aldrig förlåt. Helt okej måste jag säga, om än i samma gubbiga anda som hela andra plattan genomsyras av. Låten Vill ha dig, väcker en fråga hos både mig och min vän som jag är där med - Varför gör man en låt som heter “Vill ha dig” när man redan har ett sound som låter som Ulf Lundell? 

Avslutningslåten, Riv varenda staty, som är B-sidan till Brinner av bitterhet, är det bästa som Nobelkommittén har att erbjuda ikväll. Den presenteras med orden “Det var aldrig bättre förr. Det var bara annorlunda.” Själv konstaterar jag kort och gott att Nobelkommittén inte blir bättre än sitt låtmaterial och det nog var lite bättre förr i detta fall.