Varje gång man inte ser bob hund spela är en förlust. Alltid fantastiska. Alltid unika. Ikväll är inget undantag. Allsång, svett och röj, kärlek i luften, ett hårt arbetande band och en halvnaken Thomas Öberg. Allt är som det ska vara.
Kvällens tillställning är osedvanligt unik. Bob hund har reat ut sin själ och auktionerat ut alla sina instrument och alla backdrops. Ikväll har de tillfälligt fått låna instrument av The Ark och på scenen ser vi hemmagjorda backdrops föreställande den klassiska bob hund-loggan i olika tappningar. Konserten är slutsåld sedan långt tillbaka. Intresset var i själva verket så stort att ett andra gig bokades in på samma ställe. Den spelningen var dagen innan. Så för andra kvällen i rad ställer sig bob hund på den lilla dansbanescenen på Far i Hatten i Malmö.
Deras stora leenden säger allt
Bob hund levererar såklart. De har inga problem att upprätthålla rollen som ett av Sveriges bästa liveband. Ett vant bob hund-fan vet att deras konserter präglas av framförallt två saker. (1) Thomas Öbergs mellansnack, som är en bubblande dekokt av humor, politik och poesi i världsklass. (2) Hela bandets till synes oändliga källa av energi som smittar av sig på publiken och skapar ett omisskännligt röj och en kärleksfull stämning.
I tjugo år har bandet turnerat flitigt både utomlands och i Sverige. Det är uppenbart att större delen av deras publik är en trogen skara som har åldrats i takt med dem, men jag känner fortfarande samma energi på deras spelningar som jag gjorde när jag var tonåring på 90-talet. Jag skulle nog nästan vilja hävda att de bara blir bättre med åren. De är otroligt rutinerade och proffsiga och trots att de antagligen har spelat Tralala lilla molntuss hundratals gånger, så syns intet spår av att de skulle vara uttråkade. Deras stora leenden på scen säger allt.
Som en Iggy Pop-liknande gestalt knäpper Thomas Öberg upp skjortan och lutar sig ut över publiken och låter främmande händer transportera runt honom i publiken och tillbaka till scenen, gång på gång. Publiken svarar med allsång och dubbelklapp i flera låtar. Den snabba dubbelklappen som initialt framkallades av Öberg för att ”Andra band lever för applåderna mellan låtarna. Bob hund lever för applåder under låtarna.”. Under mellansnacken står bandet och plinkar på sina instrument på typiskt The Ark-manér. I övrigt vet jag inte om jag nämnvärt märker att de spelar på främmande instrument.
En repertoar av poetiska explosioner
Kvällens repertoar lämnar inget åt mig att önska. Det slår mig att mycket av det nya låtmaterialet är riktigt starkt. Harduingetmankandansatill? och Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk känns redan som moderna bob hund-klassiker som sprider dans och allsång genom publiken. Fast när det kommer till stök och röj är det fortfarande gamla låtar som Nu är det väl revolution på gång? och Ett fall och en lösning som utmärker sig.
Mina favoriter ikväll är många, bland annat två poetiska explosioner i form av Blommor på brinnande fartyg och Tinnitus i hjärtat. Texterna är så vackra och djupa att dess like nog aldrig tidigare har förekommit i svensk popmusik. Jag tjatar mycket om Öberg, men han briljerar inte bara som sångare och frontman utan även som textförfattare. Jag skrev en gång ett helt blogginlägg som bara handlade om textrader från bob hund-texter och det blev en av mina mest lästa artiklar.
Röjigt är en grav underdrift
Bob hund avslutar konserten med Jag rear ut min själ. När de sedan kliver av scenen är det bara publiken kvar. En publik som applåderar, visslar och stampar i golvet som galningar. En publik som antagligen hade rivit ner hela stället om bob hund inte kommit ut på scenen ytterligare en gång, trots att de redan spelat alla sina extralåtar. När bob hund till slut kliver ut på scenen igen, efter vad som känns som en evighet, är det ingen hejd på jublet. Öberg säger: ”Det här är helt utanför protokollet. Ni borde gått hem för längesen. Men nu när vi ändå är här...” och så river de igång låten med den mest omotiverade långa titeln någonsin, Det skulle vara lätt för mig att säga att jag inte hittar hem; men det gör jag, tror jag.
I den här absolut sista låten börjar det helt plötsligt smyga sig in lite The Ark-aktiga melodislingor lite överallt, och så även körsång i samma stil. Eller är det jag som inbillar mig? Lever The Arks själ kvar i instrumenten? I så fall är de numera besatta av bob hund. Hela publiken är nu extatisk, att kalla det röjigt är en grav underdrift. Snarare är det upploppsstämning med ett glatt humör. Min röst är helt slut efter allt skriksjungande och jag känner mig nästan gråtfärdig. Det är helt galet. Ännu en faaanntastisk kväll med bob hund.
Låtlista
1. Billiga lösningar till varje pris
2. Jag tror jag är kär (cover av The Velvet Undergrounds Guess I'm Falling In Love)
3. Harduingetmankandansatill?
4. Nu är det väl revolution på gång?
5. Blommor på brinnande fartyg
6. Allseende ögat
7. Tinnitus i hjärtat
8. Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk
9. Ett fall och en lösning
10. Allt på ett kort
11. Festen är över
12. Tralala lilla molntuss, kom hit ska du få en puss
13. Stumfilm
Extralåtar
14. Upp, upp, upp, ner
15. I stället för musik: förvirring
16. Åh döds
17. Jag rear ut min själ
Utanför protokollet
18. Det skulle vara lätt för mig att säga att jag inte hittar hem; men det gör jag, tror jag
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar