Redan 1965 besökte The Rolling Stones Danmark för första gången. 1976 turnerade bandet med den nu mycket ikoniska ”Orange Stage”, som idag är en ombyggd och större version av originalet från 1976, och som nu i snart 40 år har varit Roskildefestivalens största scen. Nu är det 2014. Bandet är i pensionsålder, men vi kan uppenbarligen fortfarande inte få nog.
Inför årets Roskildefestival har jag länge gått och smådissat The Rolling Stones lite och pratat om att det inte är speciellt spännande att titta på gubbar i pensionsåldern spela rock. Jag planerade till och med att inte se dem alls. Men så dagen innan gjorde jag en helomvändning, jag tittade på spelschemat och funderade på vad jag hade för anledning att inte se dem egentligen och kom fram till att det finns ingen anledning. Om man är någon sorts fan av Stones så ska man givetvis gå och se dem.
Stones inleder som sig bör med en hitskavalkad med låtar som Jumpin' Jack Flash och It's Only Rock 'n' Roll. Jag står långt ute på flanken med mina vänner och ljudet är verkligen inte bra. Hitskavalkaden är dessutom väldigt ljummet genomförd. Jag känner inget engagemang från bandet, knappt ens från Jagger. Jag har ändå ganska trevligt, men det känns mer som en social grej och en happening än att det skulle vara en schysst spelning. Det är vad det är, det är The Rolling Stones, ett av världens största rockband.
Men sen händer det något. Vi får höra 90-talslåten Out Of Control och vi ombeds att sjunga med i det inledande hummande i låten, och nu vaknar bandet till. Låten är riktigt skön och det märks att bandet njuter betydligt mer av att spela den här än de där andra något uttjatade hitsen. Det måste vara sjukt svårt för ett band som The Rolling Stones att hålla glöden uppe efter alla dessa år, men än verkar det faktiskt finnas liv i dem.
Andra halvan av konserten är faktiskt mycket underhållande. Det är när de får tillfälle att jamma lite och köra sina lite mer bluesiga låtar som Stones verkligen är i sitt esse. De levererar till och med Miss You och gör den till min favoritlåt under kvällen. Stones visar att gammal är äldst, men också att gammal är lite otajt. Det är inte perfekt, men det är The Rolling Stones. Publiken gillar det onekligen och jag måste säga att bandet fortfarande visar stor respekt och ödmjukhet gentemot sina fans, vilket är mycket hedervärt.
Det blir en väntad encore med (I Can't No) Satisfaction som avslutningsnummer och ja, nu fullkomligt kokar publiken. Jag ser till och med lite crowdsurfing-action längre fram i folkmassan. Och som gräddan på moset får vi färgsprakande fyrverkerier och ingen är gladare än jag att jag till slut tog mig för att se ett av världens största rockband genom historien.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar