Publicerat för musicstage.se
HAIMs softa Californien-rock jämförs ofta med 80-talets popband i
Fleetwood Mac-andan och det var också därför jag först fastnade för dem.
Soundet är perfekt som bakgrundsbrus under ljuva sommarkvällar, men
närmare än så har jag aldrig lyssnat på dem. Jag hörde flera röster
backstage här på Roskilde som pratade om hur frälsta de var av HAIM och
jag hade lite svårt att förstå det. Så himla speciella tyckte jag inte
att de var. Men att se dem live är verkligen att bli frälst, det vet jag
nu.
Jag hade ingen aning om hur populära HAIM faktiskt var. Arena-tältet
är verkligen proppfullt med folk som jublar och klappar in bandet och
när bandet direkt kör igång med Falling infaller stämningen
direkt. Det här är bara så grymt. All min misstänksamhet föll omedelbart
och efter bara en låt är jag säker på att det här kommer att bli en
kanonkonsert.
Systrarna Haim blir helt mållösa av allt jubel och bestämmer sig att
efter bara två låtar köra igång ett jam, vilket känns mycket oväntat och
ovanligt, dels på grund av musikstilen de kör och dels för att vem
överhuvudtaget startar en spelning med att jamma? Men deras beslut om
att jamma lite är helt rätt. Jag blir mycket imponerad över deras
förmågor, de är verkligen asgrymma! Deras sound överlag live är mycket
rockigare än vad det är på skiva. Gitarrsolon avlöser varandra på ett
sätt som känns helt naturligt utan att det blir någon gitarronani över
det. Man undrar ju varför de spelar så soft rock när de uppenbarligen
kan så mycket mer.
När vi närmar oss slutet på konserten får vi höra Don't Save Me och The Wire
och nu är det ett våldsamt tryck i tältet. Helt magiskt. För mig är det
ett nästan-gråta-moment, så bra är det. Jag är helt såld. Nu hoppas jag
bara att de får visa lite mer av sina skills på nästa skiva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar