Jazz kan vara långtråkigt och pretentiöst, men det kan också vara svängigt och medryckande. The Moon Ray Quintet bjöd denna lördagskväll på en blandning av båda. Magnus Carlsson bjöd på sig själv och sin charm och visar än en gång att han är en av Sveriges bästa sångare.
Magnus Carlsson har för tillfället tagit ett sidosteg från Weaping Willows och skapar loungejazz tillsammans med några av Sveriges bästa jazzmusiker i form av The Moon Ray Quintet. Låtmaterialet består av jazzversioner av mestadels gamla rocklåtar från flera decennier, tagna ur Magnus Carlssons personliga skivsamling.
"Kul att det är så många här" börjar Magnus Carlsson med att säga. "Trots att det är melodifestivalen ikväll." En våg av skratt drar genom publiken och så sätter konserten igång.
Under de tre första låtarna känner jag mig lite uttråkad och kommer på mig själv med att gäspa några gånger. Det är inte bandets fel. Det är jag som inte är något stort fan av jazz och jag bekymras av tanken att jag kommer bli lynchad för det. När solona hopas och melodierna går i kors blir det för "jazzigt" för mig och jag slår dövörat till.
Jag är förvisso ingen jazzälskare, men jag älskar jazztrummisar och Magnus Carlsson, och det kommer definitivt också flera höjdpunkter under kvällen. Jazzsolon är absolut inte tråkiga när de utförs på det fantastiska sätt som Per Johansson (saxofon) och Carl Bagge (piano) gör i Mose Allison-covern If You Live och för att inte tala om Lars Skoglunds trumsolo i Paul Weller-covern You Do Something To Me. Jag blir helt hypnotiserad av att titta på Lars Skoglunds händer som rör sig så snabbt ibland att de blir alldeles suddiga rakt framför ögonen på mig.
Många, precis som jag, var nog där den kvällen mest för att se Magnus Carlsson och han gjorde mig absolut inte besviken. Magnus Carlsson visar än en gång att han är en av Sveriges bästa sångare. Hans mellansnack är fullt av charm och publikfrierier och det är svårt att inte bli lite förälskad. Den sista låten som spelas för kvällen är en riktig Magnus Carlsson-låt, en cover av Nick Caves Love Letter. Här visar han sin liderliga, romantiska sida som han gjorde sig känd för i Weaping Willows. Som en god vän till mig sa: ”man vill bara krama om honom och aldrig släppa taget”.
Magnus Carlsson i jazzton är inte så himla tokigt, men jag föredrar honom fortfarande i Weaping Willows. Allt som allt var det ändå en fin kväll (definitivt trevligare än att titta på melodifestivalen).
Spellista
1. Time Of Season (The Zombies)
2. If I Could Only Be Sure (Nolan Porter)
3. Ocean Rain (Echo and The Bunnyman)
4. Ain't There Something Money Can't Buy (Young Holt Unlimited)
5. Black Swan (Thom York)
6. Summer In Siam (The Pouges)
7. If You Live (Mose Allison)
8. Riders On The Storm (The Doors)
9. You Do Something To Me (Paul Weller)
10. Rain (José Feliciano)
11. I'm Alive (Tommy James and The Shondells)
12. Somebody Stole My Thunder (Georgie Fame)
13. Love Letter (Nick Cave & The Bad Seeds)
Magnus Carlsson & The Moon Ray Quintet finns på Spotify, för att lyssna klicka här eller klicka här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar