I CocoRosies försök att göra något annorlunda får jag mer känslan av att de inte vet vilket ben de ska stå på. Systrarna Casady lyckades knappt med konststycket att frälsa de redan frälsta denna kväll.
Efter att ha sett deras vackra och påkostade videor Lemonade och Gallows
väntade jag mig att kliva in i en Karin Dreijer-inspirerad värld av
vackra konstigheter, en konstnärlig freak show ljudsatt av elektroniska
beats och eteriska röster. Så blev det inte. Istället möts jag av
beatboxing och illa framförd operasång. Jag blir inte berörd det minsta.
Systrarna Coco och Rosie når inte ut med sin musik mycket längre än
till scenkanten, vilket blir mer uppenbart när man vistas längre bak i
publiken.Publikens applåder känns rutinmässiga, om man bortser från den lilla skaran av anhängare som står längst fram och jublar. Själv förhåller jag mig lika sval till det här som det fallande duggregnet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar