Publicerat för musicstage.se
Senaste tiden har vi kunnat se en
mindre trend av instrumental musik leta sig in i världen av
populärmusik. Nutid gör lugn, instrumental popmusik, som känns
väldigt filmisk. Bandet består av duon Åsa Jacobsson och Alf Håkan
Åkesson. Åsa har tidigare bland annat skrivit musik till teater och
dokumentärfilm, så den filmiska referensen finns ju definitivt där.
Kanske är det ibland långsökt, men
jag får alla möjliga konstiga vibbar av den här musiken. Vissa
delar av Mona & Jag har något Twin Peaks-aktigt över
sig. Jag gissar att det är några ackordväxlingar som påminner om
Twin Peaks-temat. I övrigt är tonen i Mona & Jag lite
ljusare och mer hoppfull.
För min del skulle NoyNoy och
The Man Who Disappeared kunna vara en del av Håkan Hellströms
lugnare repertoar. Då Håkan Hellström har haft Björn Olsson som
producent kanske detta egentligen inte är så långsökt som man
skulle kunna tro. Andra paralleller jag drar är till det
Beatles-klingande gitarrplocket som hörs i Backwars Dance.
Vissa delar av skivan känns nästan
som en direkt inspiration av den instrumentala musik som kom med
proggvågen i Sverige på 70-talet. Särskilt Hidden City får
mig att känna så. Troligen på grund av det där moog-liknande
synthljudet som är som hämtat från Bo Hanssons Sagan om ringen.
Det får mig att bli alldeles varm och mysig inombords. Så där så
att jag känner för att sitta i velourbyxor på golvet och dricka
vin och vända plattor.
Mitt första intryck av plattan var att
den var bra, men inget speciellt. Efter några lyssningar måste jag
säga att den verkligen växer! En riktig feelgood-platta av det
lugna slaget. Musik för de där dagarna när man sitter i fönstret
med sin tekopp och drömmer sig bort, och bara är.