Skivrecension: Nutid - Cityflowers

Publicerat för musicstage.se 

Senaste tiden har vi kunnat se en mindre trend av instrumental musik leta sig in i världen av populärmusik. Nutid gör lugn, instrumental popmusik, som känns väldigt filmisk. Bandet består av duon Åsa Jacobsson och Alf Håkan Åkesson. Åsa har tidigare bland annat skrivit musik till teater och dokumentärfilm, så den filmiska referensen finns ju definitivt där.

Kanske är det ibland långsökt, men jag får alla möjliga konstiga vibbar av den här musiken. Vissa delar av Mona & Jag har något Twin Peaks-aktigt över sig. Jag gissar att det är några ackordväxlingar som påminner om Twin Peaks-temat. I övrigt är tonen i Mona & Jag lite ljusare och mer hoppfull.

För min del skulle NoyNoy och The Man Who Disappeared kunna vara en del av Håkan Hellströms lugnare repertoar. Då Håkan Hellström har haft Björn Olsson som producent kanske detta egentligen inte är så långsökt som man skulle kunna tro. Andra paralleller jag drar är till det Beatles-klingande gitarrplocket som hörs i Backwars Dance.

Vissa delar av skivan känns nästan som en direkt inspiration av den instrumentala musik som kom med proggvågen i Sverige på 70-talet. Särskilt Hidden City får mig att känna så. Troligen på grund av det där moog-liknande synthljudet som är som hämtat från Bo Hanssons Sagan om ringen. Det får mig att bli alldeles varm och mysig inombords. Så där så att jag känner för att sitta i velourbyxor på golvet och dricka vin och vända plattor.

Mitt första intryck av plattan var att den var bra, men inget speciellt. Efter några lyssningar måste jag säga att den verkligen växer! En riktig feelgood-platta av det lugna slaget. Musik för de där dagarna när man sitter i fönstret med sin tekopp och drömmer sig bort, och bara är.