Att gå på en konsert med Korpiklaani känns lite som ett trevligt slagsmål: efteråt är man mör i hela kroppen, men upprymd i sinnet av allt adrenalin som pumpar runt. Korpiklaani på skiva är tyvärr inte riktigt en lika stark upplevelse. Jag tycker inte att de lyckas förmedla den energiska känslan de har i sina liveframträdande på deras skivor.
Ukon Wacka skiljer sig marginellt från Korpiklaanis tidigare verk, vilket nödvändigtvis inte behöver vara en dålig sak, men i detta fall måste jag säga att lite förändring hade definitivt förnöjt. Albumet inleds med LouhenYhdeksäs Poika, en stampa-i-takt-låt med drivande dubbelpedaler och svängiga fiolslingor, en typisk Korpiklaani-låt. De tre efterföljande spåren får mig att tappa intresset lite, men spår nummer fem är en väckarklocka. Låten heter Tequila och är hyllning till bandets stora beundrarskara i Sydamerika. På många sätt är även denna en typisk Korpiklaani-låt: taktfast, energirik med en alkoholhaltig text.
Huvudspåret Ukon Wacka är av det något lugnare slaget och det är uppenbart varför denna låt fått namnge albumet. Här hör jag ett djup och en berörande känsla för vårt arv i folkmusiken. Sången står Tuomari Nurmio för, en finsk singer-songwriter med en bluesig röst. Den låt som emellertid står ut mest på skivan är spår nummer åtta, Koivu Ja Tähti. Stråkinstrumenten har en folklig, österländsk ton över sig, kryddad med en nypa nordiskt vemod.
Generellt sett är Ukon Wacka ganska medioker som studioalbum, men jag ser framemot att uppleva låtarna live istället.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar