Publicerat för musicstage.se
Det tog tid, men Foals lyckades till slut. Genom hela spelningen är det finstämt och vackert och publiken bidrar i allra högsta grad med en härlig stämning, men jag känner ändå att det fattas något, att dessa engelsmän har mer att ge av sin dansanta indierock. Under de allra sista låtarna känner jag dock hur magin sköljer över mig (äntligen) och jag får den upplevelse som jag efterlängtat.
Detta är inte ditt vanliga brittiska indierockband. Foals har ett sound som står ut en del från mängden där bas och trummor känns väldigt suggestiva och där de afrikanskt klingande gitarrslingorna ligger och glittrar ovanpå. Det är ofta dansant, men också lite melankoliskt. Sångaren Yannis Phillippakis sångstil påminner lite om Robert Smith (The Cure) enligt min mening.
Det tar inte lång tid för mig att sugas in i den fina atmosfären på spelningen och då menar jag det även bokstavligen, då två danska killar tycker att jag står alldeles för stilla ”tvingar” mig till dans. Publiken är med på handklapp och dans och jag har en trevlig stund, men känner också att det fattas något. Musiken känns som en ljudvägg genom hela konserten och jag har lite svårt för att skilja en låt från en annan. Ibland glimtar det till när bandet röjer sig svettiga på scenen. Musiken känns som ett vänligt oljud (i positiv mening).
Näst sista låten bjuder på psykedelia i form av suggestiva trummor och gitarrer och blinkande scenljus. Sångaren och frontmannen Yannis får fram en puka fram till mikrofonen och ansluter sitt trummande till den psykedeliska ljudväggen. Denna låten genomför Foals på ett exemplariskt underbart och magiskt sätt. Jag älskar det! Äntligen får jag den där jag känslan som jag eftersökte i början av konserten. Dessvärre vet jag inte namnet på låten, men det var fett najs!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar