Publicerat för musicstage.se
Himlen har öppnat sig. Det blixtrar och dundrar och fullkomligt öser ner när jag beger mig till Odeon för att se det franska elektropopbandet Yelle. Många är det som vill se Yelle. Många är det också som bara söker regnskydd under tältet. Jag får därmed stå utanför. När jag sur som attan plockar upp anteckningsblocket och försöker skriva i det hällande regnet anar jag inte att detta skulle bli min absolut finaste kväll på Roskilde i år.
Redan från start är det fullt ös i tältet. Publiken trycker sig längre in, vilket gör det möjligt för mig att ta mig in under tak till slut. Det är varmt, trots regnet och för de som står längst fram måste det verkligen vara olidligt varmt. Det sker ett konstant utbyte av folk som vill ut på grund av värmen och trängseln och folk som vill in på grund av regnet.
Jag kan inte franska, men hajar genast till när jag hör Who's that girl av Robyn, fast på franska då. Yelles cover av låten heter Qui Est Cette Fille och är en oerhört charmig version som frambringar massor av jubel i publiken. Efter denna låt blir det bara bättre och bättre. I mina öron är varenda låt de spelar en massiv hit. Hade jag bara kunnat röra på mig i trängseln hade jag dansat som en tok. Stämningen i publiken ökar explosivt. Applåderna är öronbedövande! Ingen verkar bry sig om det tråkiga vädret nu.
Julie Budet som är grundare och frontar Yelle (även hennes smeknamn) imponerar mig på det vis hon lyckas dra igång stämningen i publiken. ”Show me your hearts!” uppmanar hon vid ett tillfälle och får hela publiken att höja armarna och visa hjärttecknet med fingrarna. Det kanske verkar som ett billigt trick, men det blir så vackert. Jag känner verkligen av all den kärlek som finns i publiken, en kärlek som på något sätt är speciellt just för Roskildepubliken.
Det är dessa stunder man vill åt. När Yelle kör igång A Cause Des Garçon är jag helt övertygad om att detta är den absolut bästa spelningen på Roskilde i år, alla kategorier. (Himlen har nu lägligt också spruckit upp utanför tältet.) Jublet som följer efter konserten är så fullt av kärlek att jag är nära att gråta en skvätt. Jag kommer aldrig att glömma detta. Yelle finns i mitt hjärta för alltid nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar