Publicerat för musicstage.se
På ett fullsatt KB spelade den före detta Snook-medlemmen, Daniel Adams-Ray och hans band inför unga popkids och några enstaka förväntansfulla gamla Snook-fans. Men Adams-Ray gjorde misstaget att förlita sig på gamla meriter och enstaka hitlåtar och det räckte inte på långa vägar fram.
Efter ett tråkigt förband och extrem lång väntan, klev så äntligen Daniel Adams-Ray upp på scenen. Förväntningarna var relativt höga från min sida med tanke på Adams-Rays hip-hop-bakgrund. Konserten inleds med låten Svart som också är inledningsspåret på Daniel Adams-Rays debutalbum Svart, vitt och allt däremellan.
Det märks att Adams-Ray är van vid att stå på scen. Han är väldigt självsäker, men förvånansvärt tråkig. Bandet känns likadant: proffsiga, men tråkiga. Vad som fattas kan jag inte riktigt sätta fingret på, men det händer verkligen inget spännande eller oväntat på scenen. Om Adams-Ray ens säger något intressant i mellansnacket kan jag inte avgöra, då det enda jag hör är mummel.
Repertoaren består föga överraskande av större delen av låtarna på Svart, vitt och allt däremellan. Om jag ska prata om höjdpunkter så antar jag att det är de mer svängiga låtarna som Himlen luktar plast, Lilla Lady och givetvis hiten Gubben i lådan, som avslutar konserten. Allt som allt spelades åtta låtar. Åtta låtar! Ursäkta mig, men jag förstår inte hur man kan förväntas betala två hundralappar för att se åtta futtiga låtar. Jag har sett demoband som har haft mer intressant repertoar.
De unga popkids som publiken till mestadels bestod av verkade ha en trevlig kväll trots allt, men kanske hade de andra förväntningar än vad jag hade. Själv var jag glad att jag inte behövde betala något inträde. Daniel Adams-Ray måste göra något spektakulärt för att jag ska lägga pengar på honom i framtiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar