Norska elektropopbandet Donkeyboy har nått stora framgångar i sitt hemland och förra året fick de en svensk grammis för bästa internationella genombrott. Deras nya platta Silver Moon är om möjligt ett riktigt glittrande poppaket jämfört med debutplattan. Som klippt och skuret för den unga radiopubliken.
Resten av skivan då? Det är poppigt, väldigt poppigt, nästan lite för poppigt. Det är typisk modern elektropop, som en uppdaterad version av 80-talets synthpop. Jag hade hoppats på något mer intressant. Det är väldigt lättsmält och radiovänligt. Som radiopop betraktat är det en trevlig platta. Som elektropop i allmänhet betraktat känns det något fattigt. Inte dåligt, men inget som kommer att hålla i längden.
Det finns enligt mig tydliga 80-talsinfluenser. I titelspåret Silver Moon hör jag något som låter som en nedbantad version av någon Pet Shop Boys-låt. Låten Out Of Control har en Micheal Jackson-aktig vers som tilltalar mig, men refrängen är som vilken modern discodänga som helst. På något sätt känns det omöjligt att inte dra några paralleller till A-ha med deras synthslingor och falsettliknande sång.
Överlag har de snygga och catchiga synthslingor, men det är nog rytmerna som är lite väl enkelspåriga för min smak. Det är de dansvänliga numrena som City Boy, We Can Be Friends, och Stay som faller mig bäst i smaken. I övrigt pendlar jag mellan att tycka det är tråkigt och enkelspårigt, samtidigt som det ändå är lite oemotståndligt. Såklart behöver inte varenda låt på skivan vara en floorfiller, men alla låtar hade vunnit på att ha mer intressanta rytmer, något som gör att det kittlar lite extra i öronen. Nu stannar det vid att vara harmlös, radiovänlig pop, och det behöver i och för sig inte vara något fel på det.
Donkeyboy finns på Spotify, lyssna här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar