Publicerat för musicstage.se
Festivalen känns fortfarande lite nyöppnad och yrvaken. Tillströmningen av folk är ganska skral än så länge, vilket nog är lite till nackdel för Kadawatha. Jag imponeras ändå av bandets energi som de lyckas uppbringa på scenen trots det låga publikantalet.
Sångaren och tillika bandets grundare Daniel Kadawatha hoppar runt på scenen som en liten kanin. Han sjunger oerhört bra med en intensiv inlevelse och verkar ibland bli alldeles uppslukad av sin egen sång. Dock kan jag ändå känna att det fattas en kontakt med publiken, att det finns något bakom den där svarta lockiga luggen som behöver komma fram och visa sig i dagsljuset.
Det känns lite oturligt för bandets skull att de spelar så tidigt på dagen. Deras melodiösa rock hade gjort sig bättre till ljuset av en solnedgång. Kanske är det det mulna dagsljuset och bristen på sällskap, men musikupplevelsen känns mer intensiv när jag blundar. Med öppna ögon ser jag ett band som vill mycket, men inte riktigt lyckas nå ut med sitt budskap till publiken. Musiken i sig däremot har jag fallit pladask för.
En sak är säker. Kadawatha gör musik för stora scener och stora publikhav. Soundet för tankarna lite i riktning mot storheter som 30 Seconds To Mars, men vad gäller scennärvaro och karisma har Kadawatha fortfarande en lång väg kvar att gå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar