Publicerat för musicstage.se
Har jag kommit fel? Det här måste vara år 1995, för det är så det låter. Inget fel i det, det låter fint, så som indiepopen lät på 90-talet. Hade detta verkligen varit 1995 hade jag (indiesnör som jag var) varit totalförälskad i detta. Nu känns det mer som en stilla flört på avstånd. Publiken i övrigt är betydligt mer entusiastiska än vad jag är.
Minns ni Radio Luxemburg? Alltså radiostationen? Radiostationen som blev enormt viktig kanal för min föräldrageneration på 60-talet. För många var detta det enda sättet de kunde få höra den senaste populärmusiken från Storbritannien och USA. Band som spelades på kanalen blev därför snabbt kända för en stor och varierad publik. Kanske hoppas det Hässleholms-baserade bandet Radio Luxemburg på samma sak? Efter bara några månader som band har de redan lyckats skaffa sig en stadig fanskara och även varit över i England och spelat.
Publikuppslutningen är bra: ett gäng hängivna fans som sjunger med i texterna, samt ett helt gäng med människor som bara verkar ha tittat förbi och tyckt att det lät gött. Det hörs mycket jubel och mycket handklapp. Musiken är finstämd, nästan lite åt det sockersöta hållet och jag kan förstå varför det tilltalar de yngre tjejerna. Själv känner jag mig ganska sval.
Som musiker och artist är det endast sångaren Dennis Dine som står ut med sin karisma. De övriga bandmedlemmarna känns ganska anonyma. Gitarristen Mikael Löfgren gör en fin musikalisk insats med ett gitarrspel som känns så ”lätt” och lite tillbakalutat. Solot på avslutningslåten skulle kunna höra hemma i ett arketypiskt amerikanskt rockband.
Det är en perfekt, ljummen sommarkväll och jag måste nog ändå erkänna att musiken växer till sig lite efter hand. När mer folk ansluter sig och alla dansar runtomkring mig är det svårt att inte ryckas med. När det är slut, är det dock ändå slut för min del. Konserten lämnar inga minnesvärda känslor i mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar