Bättre väldigt sent än aldrig. Här kommer några kommentarer om Glasvegas spelning på KB i Malmö.
Mina förväntningar var höga. Det är en sak som är säker. Glasvegas har ett sånt där sound som man instinktivt känner på sig att det är till för att upplevas live. Och nog levde de upp till förväntningarna, i alla fall till en början. De inledde väldigt starkt med några låtar från det självbetitlade debutalbumet. Och för ett ögonblick där trodde jag att jag hade en helt magisk kväll framför mig. Den bittra sanningen var dock att kvällen bjöd på en väldigt varierande kvalitet, där vissa låtar absolut var helt magiska medan andra fick mig att stå och dagdrömma och fundera över vad jag skulle göra till middag nästa dag. Kanske berodde det på den lite äldre och något tråkiga publiken, men det kändes som om konserten liksom aldrig tog fart ordentligt.
Den största underhållningen för mig var helt klart att studera den hårt arbetande, svenska trummisen Jonna Löfgren, när hon bankade skiten ur trummorna som om det inte fanns en morgondag. Och det måste också tilläggas att det är första gången jag har sett en trummis stå upp och spela under en hel konsert, vilket tydligen den förra trummisen i Glasvegas också gjorde. Kul grej! Om inget annat är det iögonfallande.
Mot slutet av spelningen gick luften ur mig. Jag vet inte vad som hände, men jag tappade verkligen engagemanget helt. De spelade en av mina personliga favoriter, Go Square Go, men jag kände inte alls av det drivet som finns i låten på skivan. Tur var det väl ändå att de avslutade med den fantastiskt vackra Daddy's Gone, så att jag fick gå hem med en bra känsla i kroppen.
Till sist undrar jag "varför spelade de inte Fuck You, It's Over?". Den är ju den bästa låten av alla! Jag saknade den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar