Publicerat för musicstage.se
Norska Nils Bech glider över gränserna mellan teater, konst och popmusik. Bara musiken i sig är udda och konstig, men helt klart fantasieggande i sin blandning mellan elektronisk pop och avantgarde. Hjärtslitande texter sjungs med en tydlig norsk brytning och i typisk Crooner-stil. Jag har aldrig tidigare varken hört eller sett något liknande.
De första låtarna är långsamma. Nils Bech framför dem väldigt teatraliskt på sitt podium, som är utsmyckat med palmblad och aluminiumfolie. Han dansar och gör poser på ett sätt som känns improviserat, men det är det väl förmodligen inte. Jag tycker först att det är störande mycket "teater" och för lite musik över det hela, men efter ett tag börjar han skapa en närmare kontakt med publiken. Han hoppar även ut i publiken vid flera tillfällen och väljer ut någon att dansa med.
Musiken blir också mer och mer dansant. På scen framför han sin icke-skolade dans som ligger någonstans mellan hip-hop-ish och Vouge á la Madonna. Det känns hela tiden väldigt sensuellt på ett sätt som man sällan ser en man dansa. I publiken hörs skrikande Bieber-ish jubel från både tjejer och killar. Låtarna Look inside (A new love / A new me) och Look Back fastnar jag speciellt för.
Palmen som stod på podiumet dansar han först med, för att sedan börja klippa av bladen och dela ut dem till utvalda personer i publiken. Aluminiumfoliet river han loss och smyckar sig själv med, allt i typisk Roskildefestivalsanda. Det är helt tokigt och jag hör mig själv skrika till ibland av upphetsning. Det här är bra, riktigt bra. Och udda. Jag gillar det.
Foto: Camilla Svedén
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar