Publicerat för musicstage.se
"Det finns två typer av musik i öknen. Om musiken får dig att lyssna, då är det blues. Om det får dig att dansa, då är det rock." Så ska han tydligen ha uttryckt sig, Bombino, gitarristen och fredsambassadören från Niger. Om det är de premisser som gäller så är det ingen tvekan om att det är rock som Bombino spelar. Hans musik har afrikanska rötter, men med en rockig energi och texter om fred.
Min resa genom den här konserten går upp och ner, och därefter med en stadig uppgång som inte avtar. Redan från start är det ett skönt, svängigt "groove" som Bombino och hans band åstadkommer, men efter en 3-4 låtar börjar jag tycka att det känns lite väl enformigt. Det är hela tiden samma rytmer och samma gitarrplinkande. Men så händer det något. Mina ben börjar ofrivilligt att röra på sig, och efter följer armarna, och sedan hela kroppen.
Det här är musik som skall dansas till. Jag förstår det nu. Den här repetitiva musiken kan kännas lite monoton först, men efter ett tag kan man liksom inte värja sig längre. Kroppen kommer att lyda och göra det den är menad att göra, att röra på sig.
När Bombino rör sig på scen ser det så himla lätt ut. Som om att han bara står där och leker och plinkar på gitarren. Jag vet inte om jag någonsin sett en gitarrist röra sig på det där viset. Musiken verkar komma inifrån honom och bara trillar ut ur gitarren liksom. Alla i bandet ser så himla glada ut också. Det syns verkligen ut i fingerspetsarna att detta är något de älskar att göra. Det är underbart att se.
När det uppstår en liten paus mellan ett par låtar börjar publiken skandera "Bombino! Bombino! Bombino!". Det är kärlek i luften. Den bästa starten jag någonsin kunde fått på den här festivaldagen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar