Publicerat för musicstage.se
På Roskildes hemsida beskrivs Frank Fairfield enligt citat "He is in his 20s, not from the 20s". Det är svårt att tro att detta är musik som skapats i modern tid. Det känns som en tidsresa till drömmarnas Amerika i början av 1900-talet. Fairfield ska tydligen ha blivit upptäckt när han spelat på Kalifornias gator, där han levde mer eller mindre som en hemlös. Det låter som en välskriven myt, jag vet inte om det är sant.
När jag dyker upp på Gloria blir jag chockad över hur smockfull lokalen är. Jag sträcker mig upp på tå för att få en glimt av scenen. Jag förmodar att Fairfield måste sitta ner, för jag ser absolut ingenting. Jag kan endast se honom via en videoprojektion intill scenen. Musiken är så lågmäld att publikens tjattrande utgör en störande faktor. Då och då hör man faktiskt hur folk hyshar i ett försök att få ner ljudvolymen från publiken.
Det är konstigt. Jag får hela tiden en surrealistisk känsla av "Var är han? Är han där framme? Är detta på riktigt?" Jag lyckas till slut ta mig fram mot scenen och ser honom sitta där med sin fela. Han finns på riktigt! Bakom mig hör jag ett par svenskar prata och någon säger "Han ser precis ut som August Strindberg". Det är en ganska bra beskrivning av hans utseende.
Musiken ackompanjerar han med ömsom violin, banjo eller gitarr och till det en fot som stampar i takt. Texterna handlar om whiskey, fattigdom, hjärtesorg och allmän misär. Ibland blir publiken helt vild och börjar själva stampa med i musiken så att golvet dånar. Man skulle kunna tro att folkmusik som denna är en genre som är på utdöende, men här är det väldigt tydligt att det fortfarande finns en hunger inom unga människor att få uppleva det.
Jag har dessvärre väldigt svårt att uppfatta några låttitlar och sångtexter på grund av publikens oväsen, men han har något "visst", den där Frank. Jag lyssnar som förtrollad till hans unika röst och kan inte låta bli att hela tiden ha ett dumfult leende på läpparna. "Det här är bara inte sant" tänker jag hela tiden. Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till det. Är det bra eller bara unikt? Det är i alla fall en väldigt speciell upplevelse som jag är glad att jag fick vara med om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar