Publicerat för musicstage.se
Det är helt omöjligt att inte dra paralleller mellan australienska Airbourne och Australiens nationalhjältar AC/DC. Man skulle nästan kunna kalla det för rent och skärt plagiat. När man lyssnar på Airbourne och tänker att "det där riffet har jag hört innan", då är det helt säkert från en AC/DC-låt.
Nu är det ju dock så att jag faktiskt ändå är ett fan av Airbourne. De är trots allt ett grymt band, om än långt ifrån så coola som AC/DC. Airbourne spelar grymt bra under hela konserten, men gör misstaget att lägga till sig med alla hårdrocksklichéer de kan komma på, förutom möjligtvis att elda upp gitarrerna i slutet. På scenen har de ställt upp inte mindre än 24 stycken Marshallförstärkare antagligen för att det ser tufft ut. Publiken hjälper till med hårdrocksklichéerna och visar upp djävulstecken och spelar luftgitarr. Sångaren, Joel O'Keeffe, slår en ölburk mot huvudet tills den går sönder och sprutar öl åt alla håll. Detta gör han vid flera tillfällen. Väldigt tufft! Allt som fattas är en rejäl gitarronani, men oroa er inte, det får vi det också.
De bästa låtarna under spelningen är fortfarande de gamla hitlåtarna Runnin' Wild och Diamond in the rough från debutplattan. Jag gillar även Live it up från senaste plattan, trots att den har AC/DC skrivet med stora bokstäver över sig.
Nu känns det kanske som om jag delvis dissar både Airbourne och hårdrockskulturen rakt av och det gör jag också på sätt och vis, men det finns ju ändå någonting med allt det här som jag gillar. En gång i tiden kallade jag mig själv för hårdrockare, tro det eller ej. Jag bara ogillar klichéer. Airbourne hade kunnat vara bättre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar